onsdag 29 oktober 2014

Lantlollan Mary går på kurs på Östermalm

Alltså, jag hade ju värsta tränings- och tävlingsplanerna när jag skaffade Mary. Och sen rann det ut i sanden. Mest pga stress på jobbet. Jag tänkte att jag skulle ta tag i det när jobbet blev mindre stressigt, men detta inträffade liksom aldrig av sig självt. Mary fick ett riktigt flum-liv - jag har ju hela tiden motionerat och aktiverat henne (flum-spår och flum-uppletande), men ingen strukturerad träning som verkligen leder någon vart. Jag har upprepade gånger sagt till hennes uppfödare att vi ska minsann ut och tävla så småningom, och uppfödare Linda har väl bara "jaja, säkert", luttrad vid det här laget.
MEN nu går jag ju i terapi och har fått lära mig att göra scheman och strukturera min tid, så nu jävlar i min lilla låda kan jag ta tag i hundträningen ordentligt, trots att jag har så mycket att göra på jobbet och att detta knappast kommer att ändras!

Den riktiga sparken i baken kom när vår f d hundvakt Maria berättade att hon skulle hålla en grundlydnadskurs för vuxna hundar. Det var iofs rätt långt att åka då kursen skulle vara på Gärdet på Östermalm, men å andra sidan var det nästan gratis pga att kursen var en del i Marias instruktörs-utbildning. Det jag vill göra med Mary är ju BH-prov och så småningom IPO-FH, och BH-provet kräver ju först och främst riktigt bra vardagslydnad, att klara störningar riktigt bra (själva lydnadsmomenten är däremot inte komplicerade). Så jag tänkte att en grundläggande lydnadskurs i störiga innerstan kunde vara en bra början.

Efter två kurstillfällen kan jag notera att det är ganska stora skillnader på lantlollan Mary och de fina Östermalms-hundarna. Det märks dels när vi faktiskt gör en övning.
 Det märks också en del emellan övningarna.
Nästa gång ska vi öva på att gå fot med hundmöte. Det blir ju en riktig utmaning kan jag säga. Men nog sjutton behöver hon detta!


lördag 25 oktober 2014

Varför vi aldrig kommer att lyckas övertyga hela Sverige att bli veganer för hälsans skull

Jag är vegan av djurrättsskäl. Jag vill förstås att andra också ska bli veganer. Jag tror dock att ett hel-veganskt samhälle ligger mycket långt borta, tyvärr. Att övertyga folk om att bli veganer av djurrättsskäl är en process som går trögt. Vissa veganer tänker sig att det vore lättare att istället övertyga alla om att bli veganer för hälsans skull. Jag är dock rätt säker på att ett samhälle där alla blir veganer av hälsoskäl är ännu mer avlägset, och ska förklara varför.

För det första så har det ju i alla fall hänt, historiskt sett, att en moralisk uppfattning som "alla" har delat i "alla tider" kommer att förkastas av "alla". Exempel: Slaveri är rätt, kvinnor behöver inte ha samma juridiska rättigheter som män. Först allmänt accepterat av "alla" under mycket lång tid, sedan förkastat av "alla". Det visar ju att det iaf inte är totalt omöjligt att detta händer. Men har det någonsin hänt att ett helt samhälle gemensamt anammat en viss diet av hälsoskäl? Jag är ju inte historiker, så det kanske har hänt någon gång bara det att jag inte känner till det, men jag har svårt att tro det.
För det andra så finns det stora grupper av människor som helt enkelt inte kommer att låta sig övertygas av några hälso-argument. Veganer som menar att vi bör trycka på hälso-argument för att få fler att bli veganer kan säga saker som "alla kanske inte bryr sig om djur, men alla bryr sig ju om sig själva" o dyl. Och det kanske är sant, men "bry sig om sig själv" implicerar inte "kunna motiveras att bli vegan av hälsoskäl".

Det finns förstås en stor grupp människor som inte är intresserade av att lyssna på argument alls, och de kommer man ju varken att nå med djurrätts- eller hälso-argument. Den gruppen kommer inte att bli veganer förrän samhället nått en tipping point där det är väldigt enkelt, kanske t o m självklart, att vara vegan. Men även om vi lägger denna grupp åt sidan, så finns fortfarande stora grupper som inte kommer att kunna motiveras att bli veganer av hälsoskäl.

Dels har vi alla personer, oftast kvinnor, som har eller har haft ett mer eller mindre stört och ångestladdat förhållande till kroppen och maten, och som, för att må bra psykiskt, måste låta bli att tänka på vilken mat som är hälsosam respektive ohälsosam och istället tillåta sig att äta det de är sugna på. Nu är ju inte denna grupp homogen, och för vissa ätstörda så kanske alla former av matregler får dem att balla ur i ätstört beteende. Men jag vet att det iaf finns personer som kan diskutera och tänka på djurrätt och för vilka det funkar att ta bort animalier av djurrättsskäl, men som blir triggade av allt prat om att "den här typen av mat fettar igen blodkärlen/ger dig cancer/gör dig FEEEET och ger dig alla sjukdomar som man får av att vara FEEEEET". Dessa människor mår alltså bäst av att slippa snack om vad nyttigt det är att vara vegan.
Nu kanske någon invänder "Jaha, så det är alltså psykiskt destruktivt för dem att tänka på vad de äter, men har ni tänkt på att det är fysiskt destruktivt att inte tänka på maten då? Va? Det är väl precis lika illa? Nä, såna där tjejer får allt ta och skärpa sig och komma över sin matångest." Men den som säger så är ju både okunnig och elak. Att så många människor, och framför allt kvinnor, har så mycket ångest kring kroppen och maten är ett (gigantiskt) samhällsproblem. Det kan inte lösas med att folk individuellt börjar "skärpa sig".

Sedan har vi också alla personer som endast är måttligt hälsointresserade, samtidigt som de tycker kött och andra animalier är gott. Jag räknar mig själv som måttligt hälsointresserad. Det yttrar sig i att jag ofta gör hälsosamma val som inte kräver alltför stora uppoffringar. T ex lagar jag det mesta av min mat från grunden, äter en del kosttillskott som ska vara hälsosamma, tränar mycket (vilket jag också tycker är kul även om det är jobbigt) m m. Men jag äter ibland snabbmat och snacks, för det känns som en alltför stor uppoffring att sluta med det helt. Anta att det är 70 % epistemisk sannolikhet för att min risk att dö i förtid av hjärt-kärlsjukdomar minskar från 2 % till 1 % om jag aldrig mer äter vare sig snabbmat eller snacks - tja, då säger jag "inte värt det". Eller om jag skulle få marginellt bättre hälsa av att börja gå på den där 80-10-10-dieten som är så hajpad i vegan-kretsar numera - nix, inte värt det, det verkar pisstråkigt.
Eftersom jag tyckte kött var väldigt gott när jag åt det så hade jag på motsvarande sett aldrig varit motiverad att verkligen bli vegan för hälsans skull, om jag inte hade blivit det för djurens skull. Jag kanske hade blivit motiverad att sluta med charkprodukter (eller iaf bara äta sådana väldigt sällan) för hälsans skull, kanske med rött kött öht, men nog sjutton hade jag fortsatt med kyckling t ex om det bara hade handlat om min hälsa. Visst, en person som är måttligt hälsointresserad och inte är så jätte-förtjust i animalier till att börja med kanske blir vegan av rena hälsoskäl, men denna grupp är knappast särskilt stor.

Om vi kollar på den lilla skara personer som verkligen är superintresserade av hälsa så kan vi tänka oss två olika scenarier när en vegan försöker övertyga en sådan person om att hen bör ge upp alla animalier. I det första scenariot så läser veganen bara om forskning kring kost och sjukdomar på t ex Läkare för Framtidens Facebook-sida, veganbloggar m m, och får därför enbart nyheter som handlar om att det är mer hälsosamt att vara vegan än att inte vara det. Veganen börjar därför självsäkert förklara för den super-hälso-intresserade köttisen att hen borde bli vegan för sin hälsas skull. Men eftersom vi har stipulerat att vår köttis är super-hälso-intresserad, så läser hen förstås en massa bloggar och artiklar om hälsa - dock inte samma som veganen läser. Vår hälso-intresserade köttis kanske t ex brukar läsa http://tranastyrka.se/  och andra icke-vegan-sidor om hälsa. Där hittar hen artiklar, med hänvisningar till ordentliga vetenskapliga studier, som inte bara visar på fördelar med vissa vegandieter utan också på hälsofördelar med en viss stenåldersdiet eller någon annan diet som innehåller kött. Hen har dragit slutsatsen att vissa dieter som innehåller animalier kan vara lika bra som veganism, och väljer en diet med animalier i eftersom hen gillar detta. Vad ska vår vegan säga då? Stampa ilsket med foten i marken och insistera på att hen minsann vet att hens vegan-studier är bättre än köttisens köttis-studier? Det lär ju knappast köttisen bli övertygad av.
I vårt andra scenario så är vår vegan en enorm expert på det samlade forskningsläget kring hälsa och kost, och kan med övertygande argument förklara för köttisen varför det trots allt är allra bäst att vara vegan; varför köttisens vetenskapliga studier har olika former av svagheter och problem som veganens föredragna studier inte har, alternativt varför de hälsofördelar som veganens studier visar på är större än hälsofördelarna i de studier om stenålderskost m m som köttisen lutar sig på. Och så blir köttisen, som vi ju redan stipulerat är superintresserad av hälsa, övertygad och blir vegan. Jag säger alltså inte att detta omöjligt kan hända, men nog sjutton är detta scenario (med en köttis som är superintresserad av hälsa och en vegan som är värsta experten på all forskning på området) inte särskilt vanligt... Det kommer knappast att vara särskilt många människor som blir omvända på det här sättet.

Till sist har vi då människor som är intresserade av hälsa på det här flummiga pseudo-religiösa viset att de vill vara "rena" och inte vill "besudla" sig. Typ folk som gör tarmsköljning och håller på med detox. Sådana människor kan ju ibland övertygas om att det "renaste" är att äta veganskt. De kanske t ex tänker att kött ruttnar i tarmarna, och det vill man ju inte. (Förhoppningsvis så ser inte vår tänkta renhets-ivrande vegan alla kosttillskott som onaturliga besudlande kemikalier dock - försök att få i sig all vitamin B12 genom "naturliga" metoder som att äta chiafrön, spirulina och otvättade grönsaker med jord på kan sluta illa.)  Men det kan ju lika gärna slå åt andra håll och resultera i andra dieter när folk tänker att de ska vara så "rena" som möjligt - kan bli LCHF t ex, om de tänker att kolhydrater och ffa socker är ett skadligt gift, eller någon sorts stenåldersdiet om de tänker att all modern mat besudlar kroppen. Så även om den här renhets-ivern spred sig genom populasen (vilket jag skulle säga är icke önskvärt av flera oberoende skäl) så innebär det inte att vi plötsligt kan övertyga alla om att bli veganer med hälso-argument, eftersom folks uppfattningar om vad som är den renaste maten varierar, och dessutom verkar ganska styrd av trender.

Så, sammantaget: Att övertyga folk i allmänhet om att de bör bli veganer av djurrättsskäl är kanske inte så lätt, och den värld där det blivit en självklarhet att det är fel att äta kött är avlägsen. Men att övertyga folk i allmänhet om att de bör bli veganer av hälsoskäl är i många fall ännu svårare, och den värld där alla är veganer för hälsans skull är väldigt långt bort.

torsdag 23 oktober 2014

Regnbågsponnyn

Försa om man skulle ta och sparka igång bloggen igen? Serie som blivit liggande sen i somras:

















måndag 14 juli 2014

Om filosofin var som tågtrafiken - och saker bara kraschade ibland.













Den bisarra sagan om Ulf Konungason

Vi började diskutera sagor på Facebook-forumet "Geek Women Unite" på Facebook. Jag hade ett vagt minne av att ha läst en rätt bisarr saga som liten, som jag inte mindes alla detaljer på, men som andra medlemmar identifierade som en version av "Östan om solen, västan om månen". Jag lyckades hitta "min" version i en gammal bok från 1946 kallad "världens bästa sagor" hos mina föräldrar. Mamma säger att hon bestämt vet med sig att hon inte köpt en så gammal sagobok med så blodiga sagoversioner åt sina barn, utan tror att den ursprungligen var farfars. Det verkar rimligt, då han alltid varit intresserad av folklore och sägner. Denna version heter "Ulf Konungason".

Det börjar med att en kung och hans dotter hittar en lus i kungens hår. De vet typ inte vad huvudlöss är för något (eftersom de är så förnäma, får man anta), men de vill göra ett experiment för att se hur stor ett sådant djur kan bli om man matar det med smör. (Uppenbarligen är de väldigt vetenskapligt sinnade båda två... De hittar ett äckligt litet kryp som de inte känner igen och vill genast börja experimentera... Okänt dock varför de väljer just "mata djuret med smör" som sitt experiment.) Lusen blir större och större och större tills den är typ som en ko. Då vill inte kungen föda upp den längre, slaktar och flår den och garvar skinnet.

Dottern har massvis med friare pga att hon är "god, klok och vacker". Men hon säger nej till alla. Till slut blir kungen trött på hennes kräsenhet och spikar upp lusskinnet på slottsväggen, och annonserar ut att den som kan gissa djuret som skinnet kommer ifrån ska få gifta sig med prinsessan. Så en massa prinsar och adelsmän försöker gissa skinnet, men lyckas förstås inte. Till sist så kommer en talande varg till slottet. Han luktar på skinnet, avgör att det är en lus, och kräver att få gifta sig med prinsessan. Så ger hon sig av med vargen, och får rida på hans rygg när hon blir trött i benen (för att detta öht ska funka utan att hennes fötter släpar i backen hela tiden så måste ju vargen vara jättestor - tänker typ dire wolves i GOT).

De kommer till ett slott där det inte finns några tjänare, men matlagning, servering, tvätt och städ funkar via magi. Det finns dock inga ljus i slottet, så på natten blir det tvärmörkt. Prinsessan märker ändå att vargen förvandlas till människa på natten, och räknar ut att han måste vara en förtrollad prins, och att allt hemlighetsmakeri på något sätt har med förtrollningen att göra. Prinsessan blir väldigt kär i vargen. Okej, detta luktar förstås lite Stockholms-syndrom, men jag gillar iaf att det poängteras a) att han alltid är väldigt snäll mot henne (alltså inga arga utbrott à la Disneys Skönheten och Odjuret), och b) att hon räknat ut att han är en förtrollad prins och inte kan rå för situationen de befinner sig i. Efter ett år så får hon en son, men hennes vargmake säger att de tyvärr inte kan behålla honom och sticker iväg med honom till okänd plats. Prinsessan finner sig i detta och hoppas typ att hela förtrollnings-situationen ska lösa sig så småningom.
Efter ett tag så förklarar vargen att hon kan få hälsa på sina föräldrar några dagar. MEN: Prinsessan får ABSOLUT INTE ta med sig något föremål från föräldrahemmet tillbaka till vargens slott.
Kungen och drottningen blir jätteglada över att se henne, då de trodde att hon var död. Hon förklarar läget för sina föräldrar, att hennes make uppenbarligen är en förtrollad prins etc. Drottningen säger då att hon ju inte kan vara hundra på det, det är också möjligt att han är någon form av TROLL. Drottningen tjatar på prinsessan att hon måste göra ett "troll-test": ta med en kniv och gömma den i vargens säng så att bara en pytteliten spets sticker fram och petar till honom när han ska lägga sig. Är han en människa så kommer han bara att jämra sig lite, men är han ett troll så kommer han att skrika av smärta. (Det förklaras aldrig VARFÖR ett troll skulle skrika av smärta i detta läge, så jag får extrapolera utifrån vad jag vet sen tidigare om folklore. Det var en vanlig folktro att troll var speciellt sårbara för järn/stål. Så tanken är väl att en människa som sticker sig på en pytteliten spets bara får ett pyttelitet fysiskt sår, medan ett troll får en MAGISK skada.)
Iaf, prinsessan gör detta, och hennes kära varulv bara jämrar sig lite. Men han är också väldigt besviken över att hon inte gjort som han sa, och hon ber så mycket om förlåtelse.
När han sen blir varg igen nästa morgon så är han HALT på ena bakbenet. Så det som var en pytteskada på hans mänskliga kropp blev ett permanent handikapp på hans vargkropp. Sagan förklarar inte hur, men jag antar att det måste ha att göra med att magiska varelser som varulvar också har den här järn/stål-sårbarheten? Prinsessan får ju väldiga skuldkänslor förstås.

Sen får prinsessan en dotter, som vargen återigen springer bort med. Det understryks igen hur snäll vargen alltid är och att prinsessan älskar honom så mycket och inser att han också är ett offer i situationen.

Sen ska prinsessan hälsa på sin familj igen för andra gången. Drottningen håller på och tjatar att hon måste ta med ljus och tändstickor hem och kolla hur han ser ut iaf. Prinsessan tar med grejerna, men tänker på vägen hem att hon absolut inte ska använda dem, utan lägger dem bara i en låda.
Men så en natt så börjar vargmannen jämra sig så i sömnen så att prinsessan tror att han blivit allvarligt sjuk. I lite panik så sliter hon fram ljus och tändstickor, men precis som hon lyst på sin man så lugnar han sig, det var ingen fara trots allt. Prinsessan böjer sig fram och kysser den (givetvis undersköna) mannen, men då sätter han sig upp och bara "NEEEEJ! Alltså jag är en prins som blivit förtrollad av en häxa pga vägrade att gifta mig med hennes dotter, men förtrollningen skulle brytas om en kvinna älskade mig som jag är i sju år och aldrig såg mitt rätta utseende, men nu är det KÖÖÖÖRT!" Förvandlar sig till varg igen och springer bort.

Prinsessan springer efter, och när vargen försvinner utom synhåll så fortsätter hon att "följa hans spår". (Det står ingenstans att det skulle vara vinter och snö, så jag antar att hon har en Aragornsk spårtalang?). Så småningom kommer hon till ett slott, där det visar sig att prinsens ena syster bor, och att hon har tagit hand om prinsessans son åt dem. (Det visar sig att prinsen heter Ulf. Lite fantasilöst av en häxa, kan man tycka, att förvandla en man vid namn Ulf till just en varg.) Prinsessan sover över där, och fortsätter sen att spåra varg nästa dag, tills hon kommer till ytterligare ett slott, med ytterligare en Ulf-syster och deras dotter. Tredje dagen så spårar hon Ulf ända fram till en bergskedja av GLAS. Hon ser Ulf uppe på toppen som helt kort får syn på henne och vinkar, innan han klättrar ner på andra sidan.

Prinsessan försöker klättra efter, men bergssidorna är helt glashala, förutom vissa små utskott som istället är vassa som rakblad. Så hon bara halkar omkring och skär sönder sig totalt, tills hon blir sittande som en blodig snyftande hög vid bergets fot. Då kommer en mystisk gammal man gående. Mannen ger henne hjälpsamt a) en burk med magisk salva som genast läker alla hennes skador, och b) tips om en smed som kan göra ett par bergsbestigar-stövlar av JÄRN med stora broddar på. Med dessa stövlar på fötterna sätter hon igång att klättra.

Iaf är berget så SJUKT VASST att det gradvis skär igenom hennes stövlar och till sist totalt skär sönder hennes fötter, så när hon kommer ner på andra sidan är hon helt sönderskuren och blodig, men hon har lite kvar av den magiska salvan och läker sig snabbt igen. Hon ser ett fantastiskt guldslott. Hon ser också Ulfs blodiga spår mot slottet. (Här måste jag ju fråga mig hur Ulf öht överlevde ett så vasst berg? Kanske var han, i sin vargform, tåligare mot de flesta skador än vanliga människor/djur, även fast han var mer sårbar för just stål/järn. Ja jag kan bara gissa.) Prinsessan fattar att slottet är häxans, och att Ulf gått in dit, men hon kan ju inte bara knacka på och begära att få tillbaks Ulf. Istället så söker hon tjänst som piga på slottet, och hoppas att det ska dyka upp en öppning för att rädda Ulf.

MEN: Häxan vill uppenbarligen bara jävlas med prinsessan (man frågar sig om häxan i själva verket vet vem hon är?). Först ger hon prinsessan i uppgift att tvätta svarta tyg tills de är helt vita. Om hon inte lyckas med detta, så hotar häxan att slänga ut henne ur landet. Prinsessan lyckas förstås inte med detta, blir knäckt och börjar gråta. Då kommer gubben från tidigare, han med den magiska salvan, fram. Hur han tog sig dit är anyone's guess, men han är ju uppenbarligen en trollkarl, så han kanske teleporterade sig eller vad som helst. Gubben säger att han ska hjälpa henne om hon bara kallar honom för "sin allrakäraste vän". Men det är vad hon brukade kalla Ulf, så hon bara säger att det går inte, hon har HAFT en allrakäraste vän, men hon kommer nog aldrig att se honom igen. Gubben säger okej, han ska hjälpa henne ändå, och så TROLLAR han tygen vita.
Prinsessan går tillbaks till häxan med de nu vita tygen, och får nästa dag då motsatt uppgift: att göra vita tyg svarta. Återigen får hon hjälp av gubben - de kör samma allra-käraste-vän-rutin där gubben hjälper henne trots att hon inte vill kalla honom för det, och han trollar tygen svarta.

Häxan säger nu att okej, du är en pålitlig piga. Nu får du i uppgift att gå till min syster i Häcklefjäll (I shit you not, hennes syster bor verkligen i Häcklefjäll) och hämta ett brudsmycke till min dotter. Prinsessan knatar iväg, men bryter ihop och gråter när hon kommer till ett vägskäl där det går många vägar åt olika håll. Hon vet nämligen inte hur man hittar till Häcklefjäll.
Nu kommer istället en UNG SNYGG KILLE (jag misstänker att det är samma trollklarl, även fast sagan inte säger detta rakt ut) och frågar vad problemet är. Det blir allra-käraste-vän-rutinen igen, och killen säger att han ska hjälpa henne ändå. Han ger henne en träklyka, fågelfrö, järnspett, slevar, bröd och flott, samt ett magiskt garnnystan som man kan rulla framför sig för att se vart man ska. Han förmanar henne också att absolut inte äta något i Häcklefjäll. Med hjälp av nystanet så hittar prinsessan till Häcklefjäll.

Först kommer hon till en gärdesgrind som står och slår; den sätter hon träklykan på. Sen kommer enorma aggressiva gäss och attackerar henne, men de matar hon med fågelfrö så de blir snälla. Sen kommer hon till några män som står och rör i en het ugn med bara händerna (de är uppenbarligen inte osårbara, för de LIDER av att bränna sig, men de får inte permanenta skador heller, så de har väl typ Wolverines läkekraft). De får spetten av prinsessan. Sen kommer hon till två kvinnor som jobbar på ett bryggeri och måste röra i heta kar med bara händerna - åt dem ger hon slevarna. Sen kommer hon till arga vakthundar, som hon matar med brödet, och en gnisslande grind som hon smörjer med flottet. Till sist träffar hon häxans syster och förklarar sitt ärende. Häxan ger henne en KALVFOT att äta på så länge (fräsch mat liksom, även om det inte hade varit för förmaningen från trollkarlen tidigare).
Prinsessan sparkar in den under en byrå när häxan tillfälligt är ute ur rummet. När häxan kommer tillbaka in så ropar hon på kalvfoten, som säger att den är under byrån. Så häxan räcker ÅTER fram den TALANDE äckliga kalvfoten till prinsessan och säger åt henne att äta den. Prinsessan får då en smart idé och stoppar ner kalvfoten mellan brösten istället när häxan tittar bort. När häxan åter frågar kalvfoten vart den är, så säger den att den är "i barmen". Häxan tolkar detta som att den befinner sig i prinsessans matstrupe, i bröstkorgen, och säger "ja är du i barmen så är du snart i tarmen". Jag är inte riktigt säker här, men jag tror hela grejen med att ge prinsessan något att äta (och att trollkarlen varnade henne för detta) var att häxan skulle få någon sorts psykisk makt över henne om hon faktiskt hade ätit upp kalvfoten. Så nu tror häxan att hon har det, och ger prinsessan en ask, som hon säger att prinsessan absolut inte får öppna på vägen. Prinsessan kutar då iväg, och häxan inser väl sitt misstag, för nu ropar hon till porten att porten ska slå prinsessan. Men porten svarar (!) (populärt med magiska bostäder i detta land) att den inte tänker göra illa prinsessan, som gett den flott på gångjärnen. Ja sådär fortsätter det hela vägen; häxan, som uppenbarligen inte är lika snabb som prinsessan, hojtar till sina prylar, djur och arbetare att de ska ge sig på prinsessan, men ingen vill det eftersom hon hjälpt dem tidigare. Prinsessan kutar som sjutton och hinner till slut långt bort.

När prinsessan då till slut sätter sig ner för att pusta ut, så får hon ändå för sig att kika lite försiktigt i asken. Då flyger en fågel ut och far iväg! Prinsessan tror då att hon sabbat allt och börjar gråta.
Då kommer unga snygga trollkarlen igen och undrar hur det står till. Käraste-vän-rutinen körs igen. Prinsessan är denna gång frestad att faktiskt kalla trollkarlen för sin allra käraste vän. Han är ju så snäll och hjälpsam och ställer upp för henne gång på gång, plus att han är snygg. Men i slutändan så säger hon som hon brukar - hon kan inte kalla honom för sin allra käraste vän då hon redan har en sådan, som hon dock tror att hon aldrig kommer att se igen. Och trollkarlen säger som vanligt att han ska hjälpa henne ändå. Sen frågar han ifall hon fått med sig något från häxan i Häcklefjäll. Prinsessan drar upp kalvfoten som hon haft mellan brösten under hela flykten. Trollkarlen slår med sin käpp på kalvfoten och befäller den sen att hämta fågeln, vilket den gör! Här funderar man ju som läsare på hur detta går till mer i detalj. Det står att kalvfoten "springer iväg", vilket jag föreställer mig att den gör genom att använda de två spetsarna som finns på en kalvs klöv som ben ungefär. Men hur kommer vi därifrån till att den fångar en fågel, som ju flyger, och BÄR DEN TILLBAKA? Jag kan bara föreställa mig att kalvfoten eventuellt har flygförmåga den också, och definitivt någon sorts telekinetisk förmåga som tillåter den att liksom haka fast fågeln via en psykisk tractor beam och dra den tillbaks.
Sen återkommer iaf prinsessan till den första häxan, hon som håller Ulf fången, och presenterar fågeln. Häxan säger då att eftersom hon varit en sådan duktig piga och fullgjort alla uppdrag som häxan gett henne, så förtjänar hon att få vara med på bröllopet mellan Ulf och häxans dotter som ljusbärare.

På bröllopet sen så lägger häxan en förtrollning över prinsessan, så att hon inte kan röra sig, utan måste stå och hålla i två nakna ljus med kokhett vax rinnande över händerna tills ljusen brunnit ända ner, då de kommer att tända eld på hennes händer och sen bränna upp henne levande. Här tycker jag det är värt att pausa och konstatera att denna häxa är jävligt ond ÄVEN med sago-skurks-mått mätt. Det är ju trots allt ganska vanligt att skurkar erkänner sig besegrade om de ger en massa uppdrag eller utmaningar el dyl till hjälten och hjälten klarar av dem. Här har denna häxa gett det ena till synes hopplösa uppdraget efter det andra till sin piga, som har fixat vartenda ett (iofs med trollkarlens hjälp, men iaf, fanns inget i instruktionerna om att hon inte fick ta hjälp av andra). Och vad blir tacken? Hon ska brännas levande samtidigt som hennes make gifter sig med en annan framför hennes ögon.
Hur som helst, Ulf kommer in där med häxans dotter, och det verkar av storyn som att han är under någon form av hypnos. Men precis när han går förbi prinsessan lyckas hon på något sätt ändå få kontroll över munnen, så att hon kan ropa ut "Allra-käraste vän, HJÄLP MIG!".
När Ulf hör detta rycker han sig ur hypnosen, och med en fantastisk snabbtänkthet för någon som varit utsatt för seriös mind-control fram till för en sekund sedan så sliter han loss ljusen ur prinsessans händer och trycker dem i häxans och häxans dotters händer istället innan de hinner blinka. Detta får till effekt att förtrollningen överförs till dem, så att de blir levande brända istället. Ulf och prinsessan flyr medan hela slottet brinner ner bakom dem. Sen kommer de hem igen - glasberget gick upp i rök när häxan dog. De hämtar upp sina barn hos Ulfs systrar och levde sen lyckliga i alla sina dagar.

Okej, några stora PLOT HOLES kvarstår ju när denna saga är slut. Dels får vi aldrig reda på varför deras barn var tvungna att bo hos Ulfs systrar, men där kan man ju ändå ganska lätt själv fylla i diverse förklaringar. På något sätt hade det väl med förtrollningen att göra, att det liksom ingick i villkoren att han inte kunde ha barn hemma, eller så trodde han de skulle vara utsatta för hot från häxan om de stannade hemma. Men TROLLKLARLEN? Vad är HANS motivation här? (Eller deras, ifall gubben och unga snygga killen var två olika.) Vi får helt enkelt anta att han a) var vän med Ulfs familj, fiende till häxan eller båda, och därför ville sabba hennes planer, och b) pga expert i magi helt enkelt eller också någon sorts insider-information visste att det fanns ytterligare ett sätt att bryta häxans makt över Ulf, förutom att en kvinna älskar honom för den han är utan att försöka ta reda på hans identitet i sju år, och c) detta sätt innefattar att hans älskade kallar honom "allra käraste vän" efter att hon klarat av något sorts trohets-test och vägrat att säga detta till någon annan flera gånger. Men vi är helt utelämnade till att fylla i detaljerna själva.

Att jag mindes den här sagan även som vuxen (även fast jag glömt många detaljer) har väl flera orsaker. Dels att den var så bisarr förstås, och därför stannade i minnet. Dels att jag gillade prinsessan som är huvudperson. Visst, hon bryter ihop och gråter X antal gånger under sagans förlopp, men med tanke på att hon har det sjukt jobbigt och egentligen inte vet hur sjutton hon ska kunna få tillbaka Ulf gör ju att man får förlåta henne om hon kanske inte är på topp psykiskt. Hon är iaf helt klart smartare och mer rationell än den genomsnittliga sagokaraktären.
Dock måste jag säga att det är lite sexistiskt att prinsen får heta Ulf, medan prinsessan bara omtalas som "prinsessan" genom hela storyn.