måndag 31 maj 2010

Ett spår som undvek tistlarna

Jag var ute med hundarna och körde lite uppletande (Logan) och spår (övriga). Logan var inte riktigt på humör, men det var väl värmen. Han softade runt utan nåt större engagemang. Jaja, så kan det vara ibland.

Bissen skötte sej superbra - men så hade jag sett till att undvika att gå genom tistlarna också. Minns hans första tävling när han spårade så superbra ända tills det var bara några meter kvar, och han körde fast totalt pga brännässlor... Vi får se om vi tävlar igen. En nackdel med tävling är ju att man inte kan veta i förväg om det kommer sånt i spåret. Och att en hund med så tunn päls som Bissen är känslig för sånt får man ju förstå. Man skulle ju knappast själv vilja gå barbent, eller med typ bara strumpbyxor på benen, genom nässel- eller tistelsnår.
Han var iaf jätteduktig på att ta apporterna. Det är lite upp och ner det där.

Pietro spårade superbra också, som han alltid gör numera. Jag hade lagt spåret över stenhård torkad jord och sten, och dom flesta apporterna var små metallgem. Inga problem för Pietro!
Kanske blir HAN som tävlar spår nästa gång... vem vet? (Fast han måste få upp mycket större uthållighet först).

Trevligt besök

Det var kul att få besök av tjocka släkten igår. Mamma, pappa, mellansyster Anna, moster Snne-Maj och morbror Robert var här med en massa ved. Ett par kubik iaf tror vi. Räcker nog inte hela vintern, men ganska långt ändå. Jag gjorde en gratäng och en matpaj, tänkte att det är lika bra att göra jättemycket mat åt det hårt arbetande gänget. Alla åt med god aptit, och Robert med en viss förvåning, då han hade förväntat sej att få typ en skål med kokta linser av sina veganska släktingar. *S* Det är lite kul det där vilka förväntningar folk får i huvudet när dom hör ordet "vegan-mat".

Även om alla ovannämnda släktingar/familjemedlemmar hade följt med på resan och hjälpte till att trava upp veden, så kom den från Roberts och Anne-Majs skog, och det var dom som gjort grovjobbet med att såga upp allting. Som tack fick dom en fin whisky och en påse delikatess-kaffe. Min mors smarta förslag hade annars varit att köpa några delikatess-korvar till Robert, som gillar korv. "Nänä" sa jag "här sponsras inget köttätande". Men en whisky kan jag gärna köpa. Där kan jag ju dessutom ha en egen uppfattning om vad som utgör ett bra köp, eftersom whisky är nåt jag själv gärna dricker. Kan säga att gåvan gick hem. :-)

söndag 30 maj 2010

Jeppssonhundarna warpar loss. del 5.


The Jeppsson dogs warp away. part 5
Pietro: Oh, I've discovered something weird on the sensors.
Logan: What is it? An entire planet solely populated by bitches in heat?
Pietro: No, another space-ship.

Logan: A klingon "bird of prey".
Pietro: So the klingons are for real?
Logan: Apparently.
Bissy: You forget one possibility. If I could build a space-ship, it means that other dogs might have done the same thing!

Tenor: You Jeppsson dogs... Just because you want the entire village for your territory, it doesn't mean you can have the whole galaxy!

Ved

Mina ultrasnälla släktingar kommer hit idag med ved, så vi förhoppningsvis överlever kommande vinter lite lättare. Hurra!

lördag 29 maj 2010

Tvättmaskinen kukar ur (lite feministisk språk-analys)

Vår tvättmaskin har börjat med den dåliga ovanan att hänga sej, så man får starta om. "J-a tvättmaskin" säger vi, "nu kukar den ur igen".
Detta får mej att associera till ett vanligt feministiskt påstående. Såhär säger många: "Fitta används som ett skällsord, medan det ses som beröm att säga att nån har stake. Det visar att vårt samhälle är patriarkalt".
Men nu är det ju såhär, att ingen i vår moderna värld nånsin säger till nån att h*n har stake. Jag har iaf aldrig hört detta uttryck användas i verkligheten när man vill berömma nån. Däremot kan man säga "j-a kuk!" och att nånting "kukar ur". Som t ex vår tvättmaskin. Och då menar man ju faktiskt inte att den fungerar ovanligt bra. (Och till alla som nån gång använder engelska språket: "Dickhead" är inte en komplimang heller.)

Det är väl bara att stanna i garderoben då

DN idag
Migrationsverket tycker man kan skicka ut flyktingar som kommit hit pga att dom är HBT av nåt slag och kommer från ett land där detta inte är tillåtet. Migrationsverket tycker att det väl bara är att dölja sin läggning, så slipper man råka illa ut.

Med samma resonemang så borde man ju sparka ut alla som söker asyl för att dom engagerat sej politiskt i hemlandet. Om man har andra åsikter än regeringen så kan man väl bara hålla käften, och slippa råka illa ut.

Om husse vore Mandrake



fredag 28 maj 2010

Drömmen om analsäcks-inflammationen

Jaha, efter en period med knäppa drömmar där jag är superhjälte så tyckte väl mitt undermedvetna att jag fått tillräcklig ego-boost och behövde tas ner på jorden igen. Inatt drömde jag att Logan och Bisse sprang efter och jagade ett ridskolegäng, så hästarna stegrade sej och skenade och barn ramlade av till höger och vänster. Jag lyckades fånga in hundarna till slut, och försökte stammande be ridläraren om ursäkt. Just då så började Logan spruta ur sej analsäcks-slem. Det var typ tusen gånger mer i drömmen än vad en inflammerad hund kan ha i verkligheten. Logan blev dränkt i slem. Slemmet kom på mej, ridläraren och överallt. Urk.

Vad jag tycker om Sex and the city

Alla älskar Sex and the city. Recensenterna sågar nya filmen, men många gillade förra, och ALLA gillar TV-serien. Utom jag.
TV-serien levde liksom inte upp till hajpen. Jag är ju så gammal att jag minns när den först kom. Hajpen gick ut på att wow, en extremt frigjord serie som inte hade några spärrar när det gällde att snacka sex. Sen kollade jag och min då bästa tjejkompis och visst, dom pratade en del om sex. Precis som vi gjorde. Och? I ett avsnitt så kysste SJP Alannis Morisette. SJP:s rollfigur Carrie var ihop med en yngre kille som gjort det med andra killar! OJOJOJ! SJP tyckte att detta var så chockerande att hon nästan sket på sej. Sen hamnade hon på en fest där dessa tjugo-plussare höll på och bus-hånglade med varandra ungefär som man själv gjorde när man var sexton och på fest. Det enda som var chockerande med det var väl att dom fortfarande var så barnsliga när dom var över tjugo, men det framställdes som... ja jag vet inte... som om det var värsta sex-orgien. Och så fick SJP en mini-mini-puss på munnen av Alannis Morisette, och sen blev hon så chockad att hon sprang hem.
Om SJP & C:o gestaltade "sexuell frigjordhet" i den serien så måste det vara enligt nån ny definition som jag inte hört talas om.
Enligt hajpen så ska dom också vara så otroligt starka och självständiga kvinnor, fastän SJP och Charlotte pratar med nån sorts bebisröster och låtsas vara mycket yngre än vad dom är. Enligt hajpen så ska serien hylla singellivet, fast egentligen verkade alla (utom möjligtvis Samantha) smått fixerade vid att hitta mannen med stort M och gänga sej.
Och på vilket sätt är det bra och häftigt att köpa skor för mer pengar än man har? F ö är alla SJP:s små "vardags-filosofiska" funderingar otroligt dumma... fastän man förstår att det är meningen att man ska tycka att hon är skitskarp.
Kort sagt, jag har sett några avsnitt här och där av den så extremt hajpade serien, och jag tycker den är bajs. Det vore väl iofs inget problem, smaken är som baken och each to his own och allt det där, om det inte vore för att jag så starkt förväntas älska denna serie pga det enkla faktum att jag har dubbla X-kromosomer.
Var är logiken i detta?

Detta satans väder


SOL NU tack! Vi vill att växterna ska växa fortare.

torsdag 27 maj 2010

Jeppssonhundarna warpar loss, del 4.

Och efter ett långt blogg-uppehåll fortsätter serien...

The Jeppsson dogs warp away. part 4.
The crew takes off.
Wohoo!

Logan: We're on our way then! Pietro, plot a course to the nearest M-class planet.
Pietro: Okay! But what's an M-class planet?
Bissy: It means it's kind of like Earth. Almost all planets are like that.

Bitch: I'm gonna enslave you!
Logan: No! Let me teach you about love instead!
Bitch: Okay!
Logan: Ah... space.

tisdag 18 maj 2010

Ett mycket konstigt argument för monarki

"En president representerar bara dom som röstat på honom/henne, men kungen är opolitisk och representerar alla medborgare". Nu senast var det nån jeppe från rojalistiska föreningen som uttalade sej såhär i Haningenytt, men man hör det lite då och då.

Men alltså... Antingen representerar en statschef alla medborgare i landet. I så fall kan knugen representera mej också, fast jag är emot monarkin, och t ex Obama kan representera amerikanska republikaner som inte röstade på honom. Eller så representerar en statschef bara dom medborgare som stödjer honom/henne. I så fall representerar Obama inte alla amerikaner utan bara demokraterna, och kungen representerar inte alla svenskar utan bara rojalisterna. På vilket sätt skulle man kunna få det till att det finns en skillnad här mellan monarki och republik? Helt obegripligt. Jag skulle möjligtvis kunna förstå argumentet att kungen, till skillnad från en president, representerar alla medborgare, ifall monarkin var glatt omfamnad av minst 99% av Sveriges befolkning - men riktigt så är det ju inte. Det är 56 % som vill ha monarki. Ganska långt ifrån alla medborgare, eller hur?

måndag 17 maj 2010

Logan vet bäst

Idag var vi ute i skogen med hundarna och körde budföring, samt sök-övningar med Logan. Såhär blev det första skicket:

Sen kutade Logan runt och letade som en galning i helt fel del av skogen. I den stekheta solen. Till slut kom han tillbaks med tungan hängandes som en slips. Andra gången sprang han dit jag pekade, och hittade husse nästan direkt. Sen la vi ner. Med tanke på det extremt utmattande första skicket fick det räcka med två.
Undras om Logan lärde sej nåt av detta? T ex att det är bättre att faktiskt kolla vart matte pekar, istället för att tro att man själv alltid vet bäst? Men förmodligen inte. Det är ju tjock-skalle-Logan vi pratar om. ;-)

söndag 16 maj 2010

Jeppssonhundarna warpar loss. Del 3.


The Jeppsson dogs warp away. part 3.
Logan: So we have a space-ship! Now we only need a crew.
Bissy: The Enterprise had four hundred men.
Pietro: We might have to settle for less.

The dogs gather all the animals that live on or around the yard.
The roe-deer family. The thin black-bird. The robin. The big fat black-bird. The grass snake. The toads.

... and all the forest mice.
Bissy: I thought you could have the red shirts since you make up the biggest number.
Mouse: What does our number have to do with the colour?
Bissy: Er... nothing! But red is a nice colour, huh? Good, we agree then!

Total utflipp

Jag promenerade med gossarna i skogen idag. Först var allt lugnt. Vi klättrade lite i klippor, Logan och Bisse med koppel och Pietro lös. Sen fick alla vara lösa och vi övade lite inkallning. Så på med koppel igen och vi gick hemåt. Nånstans där drabbades Bissen av total utflipp över nånting han vädrade i vinden.
Logan och Pietro vädrade också lite, men det var bara Bisse som flippade ur. Helt galen blev han, bara hängde i selen och kastade sej hit och dit och flåsade. Jag satte mej ner med alla hundarna, höll Bissens koppel kort så han inte skulle kunna rusa runt så mycket, och tänkte ge honom en chans att ta kontroll över sej själv igen och lugna ner sej. Men det gjorde han inte. Logan och Pietro var helt lugna och normala, Bissen hur tokig som helst.
Jag kände att jag blev irriterad på honom och fick en stark lust att bara vråla åt honom att skärpa sej. Och visst, så kan man ju göra, och vrålar man tillräckligt hårt så skrämmer man förmodligen hunden såpass att den inte törs göra annat än sitta still. På det viset funkar det ju. Men vad ger en rätten att skrämma sin hund bara för att hunden är toknervig?
Anledningen till att man gärna vill gapa och vråla på en knäpp hund som flippar ur är väl dels att det ändå kan funka i betydelsen få hunden att sätta sej still. Dels att det är så himla lätt att förmänskliga hunden och tro att den kanske sätter sej still och glor för att den på nåt vis förstår att det är dumt och onödigt att flippa ur på det viset, inte för att man har skrämt den.
Jag tänker på kompisen Kalous tips för såna här situationer - se "hålla huvudet kallt fast hunden är helknas" som en övning i självkontroll för egen del.

När jag nu höll huvudet kallt kom jag på att jag kanske kunde knåda ner honom i sitt-position och lugna honom på det viset. Det brukade jag göra förr när jag tränade mer "traditionellt", dvs med en massa "visa" istället för shejpa och fånga beteendet, om hunden varvade upp för mycket. Så jag tog Bissen och liksom knådade/masserade ner honom i sittposition, och släppte inte förrän han satt kvar. Då lugnade han sej faktiskt. Sen stannade jag till och gjorde om proceduren flera gånger på vägen hem, varje gång han var på väg att flippa ut igen. Så småningom lugnade han ner sej ordentligt.

Jag tror nog det är väldigt bra att göra shejping-självkontroll-övningar med hundar som har lätt för att stressa upp sej, som t ex våra ligg-med-svansen-i-backen-övningar i olika omgivningar. Men som en klok person sa en gång: Om hunden är passiv tränar man passivitet, om hunden är stressad tränar man stress. Man kan inte sitta och "vänta ut" hur länge som helst med en helflippad hund. Klarar inte hunden av att lugna sej själv så tror jag bara man gör saken värre genom att låta den stackaren bara fortsätta och fortsätta att vara helt galet flippad... Bättre då att gå in och aktivt lugna hunden, genom att t ex knåda den lite som jag gör. Sen är det klart att i en perfekt värld skulle man aldrig hamna i situationer där hunden inte klarade av att själv få kontroll över sitt humör, men nu är ju inte världen perfekt, och att en hund som annars t ex kan gå runt mitt i Stockholm city utan problem rätt som det är ska få total urflipp i den gamla vanliga skogen hemmavid är ju inte så lätt att förutse.

lördag 15 maj 2010

Bisse fyller sex år - alla får vomburgare.










Mina sjöjungfrur

I en jättelång diskussion i Trollhares kommentator-fält så kom jag till slut att nämna mina sjöjungfrur, som jag drömt om, fantiserat om och tecknat lite av och till sen barndomen. Immanuel blev nyfiken på dom, så nu lägger jag in en teckning och beskrivning. Såhär ser dom ut:

Ganska ful som ni ser. Jag har iaf haft drömmar av och till om att jag varit en sån här sjöjungfru, eller förvandlats till det. Har också ritat lite serier om dom och skrivit en novell, men det började ju med dessa livliga drömmar, som jag sen kände att jag ville göra nånting mera av. När jag till slut läste Lovecraft-novellen "shadow over Innsmouth" så såg jag ju vissa kopplingar, men sjöjungfrurna var alltså en dröm och fantasi jag hade långt innan jag läste den.

Såhär är dom (i drömmarna, samt serier och noveller baserade på drömmarna): Sjöjungfrurna bor i havet, lever i flock, och lever på att äta slemmiga slingrande fiskar (det är därför dom måste ha vassa tänder). Dom är tjocka för att hålla värmen i vattnet. Det ser ut som om dom inte har några könsorgan, men det har dom egentligen - det är bara det att dom, liksom delfiner, s a s har könsorganen indragna i kroppen när dom inte behövs. Dom har blankt tjockt lite gummiartat skinn på hela kroppen (alltså inga fiskfjäll nånstans).
Det ingår i, öh, mytologin eller vad man ska kalla det (kan man säga mytologi när det bara är nånting som mitt undermedvetna spottat ur sej? Eller heter det bara mytologi om berättelser som är spridda i en kultur?)att en människa kan övergå till att bli sjöjungfru. Det börjar då med att man tappar hår och tänder (som så småningom ersätts av nya, vassa), samt att svanskotan börjar växa till nåt som först liknar en liten svans, sen mer och mer blir en sjöjungfrustjärt. Så småningom förtvinar ens ben.
Ibland har det ingått i historien att man måste operera sej för att slutligen bestämma sej om man vill vara sjöjungfru eller människa. Om man amputerar stjärten så går förvandlingen tillbaka. Om man istället amputerar benen och sen hoppar i vattnet så fullbordas förvandlingen.

Den viktigaste skillnaden mellan en sjöjungfru och en människa är trots allt inte kroppen. Det är att sjöjungfrurna knappt har några frontallober. På bilden så ser man iofs att den har hög panna, men det är bara fett (som isolerar mot det kalla vattnet). Sjöjungfrurna pratar inte och kan knappt tänka öht. Det enda dom gör är att plaska runt i vattnet och äta fisk. Ofta simmar dom runt nere i det svarta djupet, där dom orienterar sej med ett sorts ekolod. Dom kan hålla andan i nån timma iaf. Det är helt svart därnere, iskallt (men det stör ju inte sjöjungfrurna), och det finns absolut ingenting att tänka på.

Förmodligen har väl dom här drömmarna och fantasierna sitt ursprung i att jag ibland känt mej väldigt trött på min hjärna och trött på allt tänkande. Då kan det kännas lite lockande att vara en sån här sjöjungfru. Även om jag håller med om att dom är rätt groteska (Disney eat your heart out!).

(Det här inlägget kanske borde ha hetat "hå och hej med farbror Jung"...?)

fredag 14 maj 2010

Om VÅRA hundar protesterade...




(Apropå Kanellos den grekiska protesthunden, som jag skrev ett inlägg om för ett par dagar sen.)

Hur gör man då? Spår

Bisse fick ett lite kortare spår idag, c:a hundra meter bara. I början störningsfritt, men senare passerade det över diverse sorkbon. Det gick bättre för honom att koncentrera sej på spåret idag. Men förra spårträningen visar ju ändå att jag gjorde rätt som inte anmälde till nån tävling den här våren, han behöver bli riktigt säker först.
När Bissen kämpat sej förbi sorkboen så började han tuffa på riktigt stadigt - men råkade ändå gå förbi slutapporten, typ 60-70 cm vid sidan av den bara (det var väl blåsten som lurade honom). Men han var ändå helt inne i spårandet, han fortsatte som ett tåg på räls sen den väg jag gått när jag gick av fältet. Vad gör man då? Jag gjorde iaf såhär: Grabbade slutapporten, och kastade den så att den landade rakt framför honom när han var i full gång med att spåra min väg tillbaka... Så fick han ta sluten iaf.

Pietro fick ett knepigt spår på stenhård torkad jord, som sen svängde och passerade en grusväg och så in i skogen några meter. Och han klarade det jättebra! Jisses vad duktig han börjar bli!

Logan fick som vanligt lite spontanupplet på pipgrisar. Det är hans lilla hobby när brorsorna spårar.

Drömmen om Pietros kidnappning

Inatt drömde jag att jag promenerade med Pietro okopplad bredvid en trafikerad väg. En bil stannade till och passageraren i baksätet öppnade dörren. Han ropade på Pietro, och Pietro hoppade glatt och nyfiket in, innan jag hann reagera. Sen smällde han snabbt igen dörren och körde iväg, trots mina rop och protester, och trots att Pietro började yla vilt när han hörde att matte skrek och gick på därutanför...
Det värsta är att nån skulle kunna kidnappa Pietro på det här sättet, han skulle lätt hoppa in till en vilt främmande människa i en bil om personen bara lockade lite på honom. Å andra sidan så skulle jag aldrig i verkligheten promenera med honom lös vid trafikerade vägar.

torsdag 13 maj 2010

Vi planterar som sjutton

Idag har vi planterat ut lite mer purjolökar (vi har hur många purjoplantor som helst... jag liksom överdrev min förodling lite tror jag), planterat ut smultron, sått rödbetor och mangold, och satt lite potatis. Just nu håller Alexander på och planterar oregano och gurkfrö i krukor på badrummet.
Nånstans runt Augusti borde vi vara mer eller mindre självförsörjande på mat, så mycket som vi planterar...

Dödskalledressen och "artus"


Vi har köpt en ny dress till Pietro. Hans gamla jogging-dress håller på att bli helt utsliten... och så tänkte vi att ska han ändå ha en liten dress kan vi lika gärna köpa nåt kul. Så det blev denna dödskalledress.

Pietro har iofs kläder för att han vill det. Även när det, som idag, är tretton plusgrader, så ser man på hans kroppshållning att han föredrar att ha en liten joggingdress framför att gå helt naken. Det är bara på riktigt varma sommardagar som han kan gå näck utan att krulla ihop korset och stryka med svansen mot låren. Många människor har ju dock väldigt starka åsikter om hundkläder. Åsikterna kan t ex vara att
- Det är helt fel att öht klä på en hund nånting, dom ska istället springa runt så mycket att dom undviker köldkramp genom att röra på sej. Går det inte får dom sitta inne.
- Det är okej att klä på en tunnhårig hund ett täcke, men kläder av "människo-typ" (tröjor etc) är no-no.
- Det kan vara okej även med tröjor på frusna hundar, men dom måste ha funktionell design, får inte ha rysch och sånt.
- Kläder öht kan vara okej så länge hunden är frusen och behöver kläs på av den anledningen, men att sätta på hunden t ex en t-shirt bara för att det är gulligt är no-no.
Själv gör jag rätt med Pietro enligt dom två sistnämnda åsikterna (eller nja, dödskallen kanske räknas som "rysch och sånt") men fel enligt dom tidigare, och samtliga åsikter är sånt som jag har fått höra.


Det är lite märkligt det här att folk kan ha så starka åsikter om hundkläder. Jag kan själv tycka att det är nåt lite töntigt över att sätta på en hund t ex en tuff t-shirt som inte fyller nån funktion... men vad har jag med det att göra? Hunden lider ju inte av det och bryr sej knappast, så det är väl helt upp till ägaren om h*n vill sätta på hunden sånt eller inte, precis som det är upp till ägaren om man t ex ska köpa ett neutralt halsband eller ett rosa halsband fullt med bling till jycken. Okej, det finns kanske hundar som mår dåligt av att ha direkt obekväma kläder på sej, men det måste ju vara väldigt väldigt ovanligt. Dom allra flesta hundkläder är ändå mjuka och bekväma och hindrar inte hundens rörelser, även såna som ser "töntiga" ut. Om man ska diskutera djurskydd så finns det väl c:a femhundrasjuttioelva områden som man borde prioritera högre än obekväma hundkläder, områden som är värre och berör betydligt fler hundar.

Jag har alltså länge förundrat mej över att folk kan engagera sej nåt så enormt i det här med hundkläder. Men så slog det mej att det kanske har att göra med "artus", ett begrepp som Lisa Gålmark introducerade (såvitt jag vet är det iaf hon som introducerat det) i en artikel. Alltså, precis som man pratar om "kön" och "genus", där kön får stå för biologiska fakta om kroppen och genus för kulturella uppfattningar om hur kvinnor respektive män ska vara, så skulle man kunna använda ordet "art" om en grupp individer som har en viss typ av DNA (eller nåt annat biologiskt kännetecken) och "artus" om helt kulturella idéer om hur dessa individer ska vara.
Det finns förstås en hel del ARTskillnader på hund och människa. En genomsnittlig människa är t ex enormt mycket intelligentare än en hund, samtidigt som en genomsnittlig hund har ett luktsinne som är tiotusentals gånger bättre än vårt. Massa såna skillnader finns det. Men dessutom finns det diverse ARTUSskillnader... t ex
- Hundar sover i korg, människor sover i sängar.
- Hundar är nakna alternativt har täcke, människor har kläder.
- Hundar äter färdigköpt hundmat, människor äter människomat som man ofta lagar själv från råvaror.
- Hundar heter saker som Ronja, Leia, Bamse, Rex, medan människor heter saker som Bengt, Karl, Lena och Maria.
Man kan förstås komma på många fler. Det här är ju skillnader som är kulturellt konstruerade, och varierar med tid och plats. Nu för tiden är det iofs rätt vanligt att hunden sover i sängen, men många anser att det är fel, och att hundens plats är i korgen, för så var det minsann "förr i tiden" och det är så det borde vara. Men går man längre tillbaks i tiden än bara några decennier så har det på många platser i världen varit vanligt med s k sängvärmar-hundar. Vad det gäller kläder så är det väl iofs en ny idé såvitt jag vet att göra tröjor, byxor, skor m m för hundar. Å andra sidan finns det ju folkslag där människorna inte heller har kläder på sej. Ett sånt folk som för första gången får syn på påklädda människor tycker säkert att det är jättekonstigt och löjligt, eftersom dom inte är vana vid det. Färdigköpt hundmat är ett ganska nytt fenomen. På femtiotalet och bakåt så käkade hundar antingen familjens matrester, eller också särskild hundmat som man lagade på t ex kött och bröd som bas (dvs, man utgick ändå från "människo-mat" när man gjorde en gryta till hunden). Och det här med vilka namn som passar på människor respektive djur går ju självklart fram och tillbaka.

Det är väl helt enkelt så att precis som vissa människor börjar rysa i kroppen och tycka att det blir fruktansvärt konstigt och fel om dom t ex ser en kille i kjol och mascara, eller en tjej som bygger stora muskler och är tokig i sport, så tycker en del att det blir himla konstigt och fel om en hund äter nåt som liknar människo-mat och har på sej nåt som liknar människo-kläder. Det är ingen idé att förvänta sej rationella argument här - det är en ryggmärgs-reaktion bara.
Men man kunde ju ändå önska att folk lärde sej se skillnad på vad som är vettiga argument om djurskydd, hundars medfödda behov, berikning, aktivering etc å ena sidan, och ryggmärgs-reaktioner om vad som är "fel" och "konstigt" å andra sidan.

(Pietro skulle f ö ha varit en utmärkt "värmedyna" om han hade levt på en tid och plats där detta var en viktig uppgift för dvärghundar. Kolla bara! ;-))

Lite flummigt spårande

Spårade igår, men det blev lite flummigt. Bissen hade väldigt svårt att koncentrera sej en stor del av vägen. Han försökte fortfarande, och han höll sej hela tiden typ rätt riktning, men sick-sackade verkligen över spåret mellan sorkhögarna. Jag hade iofs gjort ett riktigt långt fältspår åt honom... han behöver nog fler korta fältspår över sorkhögar för att bli riktigt säker där.

Pietro fick också ett riktigt långt spår, längre än han gått tidigare. Tyvärr tappade han bort spåret mot slutet, och då insåg jag också att jag hade glömt vart spåret gick. Men j-ar som han kämpade för att hitta det igen! Han höll på säkert en kvart och letade, och till slut hittade han rätt och följde spåret till slutet. Det visar ju två saker: a) han behöver ändå öva mer på kluriga vinklar - även om han blivit mycket bättre på det sen förra året, behöver det övas mycket mer. b) han har fått en uthållighet som heter duga! :-D

måndag 10 maj 2010

Jeppssonhundarna warpar loss. del 2.


The Jeppsson dogs warp away. Part 2.
Pietro: There's so much old junk lying around behind the tool shed.
Logan: You've got everything you need here to build a space-ship, right?
Bissy: I think so.

Sofia: What's making such a noise behind the tool shed?
Alexander: It's probably just our neighbour doing something.

Bissy: There! Not bad, if I may say so myself.

söndag 9 maj 2010

lördag 8 maj 2010

Jeppssonhundarna warpar loss: del 1.


The Jeppsson dogs warp away. Part 1.
The dogs are watching Star Trek.
Alien woman: I'm gonna enslave you.
Kirk: Does a hottie like you really wanna enslave a charming guy like me?
McCoy: Do you think Kirk can flirt himself out of this mess as well?
Spock: It's logical to assume that he will succeed this time too.

Logan: I see myself in Kirk. Being loved by every girl and defeating all one's enemies...
Pietro: You forget the little detail that you're not the captain of a space-ship.
Bissy: I have an idea!

Bissy: I've already built a time-machine! How much more difficult can it be to build a space-ship?

Pietro var tuffast!

Jag var ute med hundarna på en promenad i skog och terräng. När vi gick över ett fält såg vi nånting längst bort mot skogens kant som faktiskt liknade ett spöke. Själv är jag ju en rationellt tänkande människa som förstår att det måste vara nåt annat, men hundarna reagerade med att spänna sej, sträcka på sej och vilja sätta av i den riktningen. Logan och Bisse stannade dock till några meter bort från "spöket" och stod sen bara och skällde. Pietro däremot, lilla fjoll-Pietro som liksom är Dvärghunden med stort D i familjen, han knatade rakt fram utan att ändra tempo och kissade på "spöket". Som egentligen var en stor hög med halm insvept i ett vitt lätt fladdrande plastskynke.

Så fort Pietro hade gjort det var ju storkillarna också tvungna att springa fram. Dom kan ju inte vara sämre än mesiga lillebror... ;-)

Kanellos - den grekiska protesthunden

protesthunden
Det här är helt bisarrt... Under nästan varenda stor demonstration och protest som hållits i Athen under dom senaste två åren, har Kanellos dykt upp. Det ser ju ut att vara ganska obehagliga miljöer för en hund... Men Kanellos är tuff han!

fredag 7 maj 2010

Hå och hej med farbror Freud - illustrationer

På begären av Kalou och Kloppan kommer här lite bilder till min dröm (som jag beskrev i detta inlägg freudiansk dröm ). I morgon ska jag starta en ny serie!


torsdag 6 maj 2010

Hjortlunga som target

Var ute och tränade lite nos-övningar med hundarna.
Ett 2-300 m långt spår till Bisse, som han tog jättebra. Vid ett tillfälle så trodde jag att han kastade sej av spåret och dök på en sork, för hela hans kroppsspråk och språnget han tog såg ut som sorkjakt. Det visade sej dock att han råkat hamna en meter vid sidan av spårkärna, kände vittringen av spårpinnen när han var på väg att passera den, och kastade sej på den! Underbart om han verkligen kan leva ut sina sorkjaktlustar på pinnarna istället...
När det var Pietros tur hade jag glömt vart hans spår gick och satte ner honom på helt fel ställe. Men Pietro, som tidigare blev helt hjälplöst konfys om han av misstag gled av spåret två meter bara, lyckades leta sej fram till spåret fast det var ett antal meter bort och tog det jättebra. Oj vad duktiga mina gossar har börjat bli! Hans spår var väl 100 m iaf men inga problem.
Logan fick spontansöka pipgrisar och en vante. Först luktade han efter en annan hund som just passerat över sök-området, men fann sej snart.
Så duktiga dom är! :-D

Sen skulle jag också köra lite vakta-väskan-övning med Bisse igen. Men av nån anledning ville han inte stå på den, bara nosdutta, så jag ändrade och körde nosdutt. Det är ju inte så noga hur momentet blir, eftersom han ändå inte ska bli nån mondi-hund på riktigt (nähä? säger alla läsare ;-)). När han nosduttat ett tag så tog jag fram en hjortlunga ur väskan, och så fick han nosdutta på den. Gick hur bra som helst! Belöningen blev sen att få äta upp lungan ("brorsorna" fick förstås också varsin).

Att öva vakt-tricks är verkligen the shit när man har en OCD-vaktande hund! :-D

måndag 3 maj 2010

Hå och hej med farbror Freud

Jag har suttit och chattat en del i Trollhares kommentators-fält dom senaste dagarna. Förmodligen är det därför nattens dröm hade nåt sorts transsexuellt tema. F ö kan ju extremt lätt-generade personer sluta läsa redan här, eftersom det blir en del könsorgan...

Iaf så drömde jag att jag börjat på ett nytt gym. Där fanns flera omklädningsrum för vardera könet, med olika inredning, så man kunde välja i vilken miljö man ville byta om (det var alltså ett väldigt lyxigt gym). Jag hade just bestämt mej för ett omklädningsrum och tagit av mej kläderna, när en man klev in där. I omklädningsrummet satt också nån sorts personal, som genast hoppade på honom och röt "härinne får du inte vara! Du är ju man!". Mannen protesterade och sa att han faktiskt var en transsexuell kvinna, och så drog han av sej alla kläder för att bevisa det. Mycket riktigt syntes inget spår av manliga könsorgan i hans skrev. Övriga kvinnor såg ändå lite tveksamma ut, men jag gick igång och höll nån sorts tal om allas lika rättigheter osv. När jag precis lyckats få alla att acceptera att han skulle vara där trots allt, så trillade helt plötsligt kuk och pung fram på honom. Han bara:
- HAHAHA, jag lurade er! Jag ÄR en man [därav mitt konsekventa användande av "han" i texten], jag hade bara stoppat undan könsorganen mellan benen för att lura er.
(???????? tänker mitt vakna jag.)
- HAHAHA, fortsatte han att skratta och dansa runt med kuken svängandes, jag lurade er, jag tog mej in i tjejernas omklädningsrum och nu har jag sett er nakna allihopa!
Jag blev inte ett dugg generad i drömmen utan bara arg.
- Jaha, wow, du har sett oss nakna, oj så häftigt, vad är du, TOLV? sa jag ilsket.
Sen högg jag honom i nackskinnet (?) och släpade ut honom. Jag insåg att jag var mycket större och starkare än honom, jag var minst 1,80 lång och jättekrallig. "Oj vad lång (!) och stark jag har blivit av allt gymmande" tänkte jag för mej själv. Jag sparkade ut mannen på gatan utan att bry mej om att jag själv var naken, det var helt plötsligt som värsta normala grejen.

När jag skulle gå tillbaka in i gymmet igen så började det plötsligt att brinna. Hjältemodigt ryckte jag åt mej en brandsläckare och räddade dagen. Sen dök helt plötsligt pappa upp (som är brandman) och började berömma mej för att jag släckt elden så duktigt.

Hå och hej med farbror Freud.

Spår med gem och pinnar samt jakt på gummigris

Det är verkligen så himla bra att bo här ute i bushen när man har hund. Ska man jobba en dag så är det ju svårt att hinna åka nånstans med bilen och göra grejer, men här kan man gå en knapp kilometer så kommer man till ett stort fält och skogsdungar där man kan träna bruks och lydnad. Idag blev det bruks.

Bisse fick gå ett spår som var ungefär appell-långt, rakt över ett fält proppat med sorkhål... Det går mycket bättre sen jag slutade se sorkarna som en frestelse som skulle förbjudas, och började se dom som en utmaning istället. Jag tror det är det som är grejen, man måste få hunden också att uppfatta t ex sorkar som en utmaning "okej, dagens uppgift är att klara av att spåra ett spår utan att låta sej förvillas av sorkarna, nu kör vi!". Exakt hur man ska åstadkomma det vet jag inte, men ett bra första steg måste ju vara att själv ha den inställningen... jag upplever det som att min inställning liksom har smittat av sej på Bissen nu. Ibland glider han iväg mot ett sorkhål, men sen kämpar han sej självmant tillbaks till spåret, och anstränger sej för att ta pinnarna.
I nuläget känns det som att vi absolut kan köra appellen framåt hösten, men ska inte anmäla mej till nånting än... Jag ska inte vara för hetsig med att springa ut och tävla nu, utan verkligen vänta tills allting sitter 100%.

Logan går jag runt med i ett område som jag vallat, samt lagt ut lite pipisar här och var. Logan kampar inte med pipisar, men gillar att skälla på dom. Han får söka pipisarna spontant, och när han hittar en så skäller han. Då springer jag fram och berömmer och ger godis. Det är en kul övning för tibben, som annars är lite svårmotiverad när det gäller att spåra, och där jag därför lagt ner spårandet för gott.

Pietro fick ett spår som var kanske 75 m långt, med målade metall-gem som apporter. Jag la några stycken gem i en liten hög på varje apport-ställe, men dom är ju ändå väldigt små, och knappast särskilt starkt luktande. Ändå så tog han dom fläckfritt! Han har blivit så himla duktig nu. Ganska sent på spåret hade jag gjort en 90-graders-vinkel, och sen korsade spåret en stig. Det var lite svårt tyckte Pietro, men han kämpade och klarade av det, helt utan hjälp från mej. Han har blivit så duktig! Kanske blir det trots allt en BSP-start nån gång i framtiden... även om han förstås måste bli mycket uthålligare först.
Jag har inte ens lina på honom. Hänger bara på honom spårhalsbandet som ett arbetstecken, sen går han som en klocka med nosen klistrad i backen.
Jag tror absolut att detta är ett bra sätt att träna in såna här spår på. Alltså inte godis i spåret, men såpass små apporter att hunden är tvungen att ha nosen mitt i kärnan för att inte missa dom.

Det är så kul att träna med hundarna... Jag har ju alltid tyckt att hundträning varit kul, men tidigare har jag också kunnat bli frustrerad och irriterad ibland när det inte går som man har tänkt. Nu har vi 100% roligt och 0% irritation. Det är så det ska vara! :-D

söndag 2 maj 2010

Vakt-övning

Jag fick en idé när jag läste Vixax inlägg på Aktivhund om hur man tränar in föremålsvaktandet i mondioring. Jag kom på att jag skulle träna detta med Bissen, helt enkelt för att avdramatisera vakten. Bissen kan ibland få för sej att vakta nånting, och genast blir han upprörd och liksom rädd för sej själv - vi kallar det för att OCD-vakta. Nu var det länge sen vi hade nån problematisk situation med detta, mest för att vi inte provocerar fram det beteenden om vi kan undvika, och om det ändå händer så kan man lyckas lösa upp det genom att kommendera nåt helt annat (t ex "apport" och kasta apportbocken, så får han sitta kvar med den i munnen medan man plockar bort benet eller vad det nu var). Men det som gör att hans vaktande, när det väl händer, ballar ur totalt, verkar vara att han skrämmer sej själv med sitt eget vaktande och då blir ännu argare, och så hamnar han i nån konstig loop.
Så idag klickade jag iaf in att han skulle sitta på en väska med torkade hjortlungor och följa mej med blicken medan jag cirklade runt väskan, men utan att kliva av den. När han väl fattat detta så fick han ta en av hjortlungorna. Jag såg direkt att han åt den på ett mer avslappnat sätt än han brukar när han får nåt så supergott, så jag testade att säga "loss" och så ge honom ett nöt-chip istället när han släppte den. Sen fick han tillbaks hjortlungan. Det var helt lugnt. Jag domderade inte eller nånting, men Bissen var helt cool och avslappnad.
Så detta var nog absolut en bra idé. Ska fortsätta öva såhär ibland.

Förvirrad


Jag har sovit lite dåligt på sistone. Var samma sak förra våren... det verkar ha med ljuset att göra. Och att ljuset är starkare ute på landet... eller nåt. Detta har lett till att min hjärna associerar helt konstigt.
Igårkväll på Bodytåget (maken och vänners klubb) så stod jag och pratade med maken. Han höll en öl i handen, som man ofta gör när man är ute. Så säger han "Men det här var ju helt sjukt..." och jag fyller i "Vadå? Kan du dricka hur mycket som helst utan att nivån i glaset sjunker?".
Det var liksom min första association! Att han skulle ha råkat få tag i ett magiskt ölglas. Det finns ju annars typ tusen olika grejer som är mer sannolika fortsättningar på öppningen "Men det här var ju helt sjukt...". Men min hjärna hoppade direkt och straight out of the blue till magiska ölglas som man kan dricka hur mycket som helst ur.
Kanske dags att börja sova middag?

lördag 1 maj 2010

Skvallerträning is the shit

Jag har ju skrivit om tidigare hur jag blivit övertygad om att skvallerträning, hur svårt och tålamodskrävande det än är att få en jakttokig hund att faktiskt äta en godis när det kommer vilt, is the shit. Att förbudsträning riskerar att bara lägga locket på en kokande jaktlustgryta, och det är väl okej så länge locket ligger kvar, men när det kokar över så gör det det med besked. Skvallerträningen däremot verkar faktiskt, på lång sikt, minska själva intresset för att jaga...

Idag var jag ute och gick med alla jycksen åt Berga-hållet till, och dom fick springa lösa. Så hände det, för första gången sen jag åter började ha Logan och Bisse lösa ibland, att dessa två herrar pep iväg i raketfart in i skogen helt döva för min inkallning. Jag satte på Pietro kopplet och började gå i deras riktning - men hann inte ta många steg innan dom kom farandes tillbaka till mej igen. Dom var borta i sisådär tio sekunder sammanlagt. Även om dom drabbades av en kort dövhet där, så rättade dom alltså sej själva ganska fort sen, vände och rusade tillbaks.
Detta har aldrig hänt tidigare. På den tiden jag gick med hundarna lösa med lite "tummen i ögat" och ett ilsket förbud mot allt vad jakt hette, så hände det ändå mellan en och två gånger om året att förbudet sprack och hundarna drog. Och då jagade dom som galningar - då var det snarare tio minuter det handlade om, och att hunden sen tvingades ge upp för att den kommit så långt på efterkälken och var så utmattad att den helt enkelt inte pallade mera - dvärghundar är ju inte precis gjorda för hetsjakt på rådjur och harar.

Men nu blir det koppel för storebröderna en period igen så dom hinner glömma bort det här... vem vet, även att hetsa efter ett djur i bara tio sekunder kanske ger lite belöningseffekt, och ökar risken för att dom ska försöka nåt igen.

Med kommande schäfer-bebisen blir det definitivt skvaller från dag ett! Sen ska hon väl bli lika pålitlig som Pietro.

Hundarnas första maj

Vårt äktenskap är queerare än man kan tro

Igår skulle jag hämta maken från jobbet. Det tar lite tid att köra bil när det har regnat, för en massa paddor går ut på vägen, och vi måste hela tiden stanna och sätta ner dom i diket så dom inte blir överkörda.
Jag berättade för maken om en grej som Immanuel Brändemo skrev på sin blogg trollhare om hur diverse terapeuter fått för sej att han måste vara tjej egentligen eftersom han var vegan, och det är ju så "tjejigt" att bry sej om djur. Vad ska man då säga om oss två, som både är veganer och räddar paddor från döden på vägarna? Vi måste ju vara totala kvinnor båda två.
Dessutom brukar det ju alltid finns ljushuvuden som i ätstörnings-diskussioner påstår att sjuka kvinnoideal skapas av homosexuella designers, för bögar gillar nämligen plattbröstade och smalhöftade kvinnor. Inte män, som man skulle kunna tro, utan kvinnor med en viss kroppsform. Vi har ju redan tidigare konstaterat att maken enligt den logiken måste vara bög, eftersom jag har pojkaktig kroppsform (inte underviktig, men smal och "rak" i kroppen).
Jag är alltså gift med en bög-kvinna.
Vårt äktenskap är queerare än man kan tro.

Första maj

Man borde ju liksom ut och demonstrera, vänsterpartist som man är. Men ORKA. Och det är ju inte som att världen förändras beroende på om jag är hemma eller ute på gatorna. Förresten vill jag inte behöva välja mellan att hoppa och vara moderat. Hoppa liksom? Vi är väl inte fem år! Nä, jag stannar hemma och leker med hundarna jag.
(Detta var f ö inte ens menat som en rationell argumentation...)