Biblioteket borde alltid ha sommar-öppettider

Jisses vad effektivt man jobbar när man bara har några timmar på sej för sen stänger dom...

Deffa

Jag har varit så himla nöjd med dom fyra kilon jag lagt på mej under året som gått. Men nu har jag fått ett femte kilo, och det sitter minsann inte snyggt. Det sitter runt midjan. Alexander som varit smal som en pinne hela livet har också fått nån sorts extra mag-kilo. Därför ska vi med gemensamma krafter deffa ner våra magar. Eftersom vi är veganer kan vi inte köra den moderna metoden att bara äta smörstekt fläsk hela dagarna, så istället kör vi på det gamla hederliga "mindre fett och socker, mera fullkorn och protein" under veckan som kommer så ser vi vad som händer.
Förutom på onsdag. Då ska vi hem till syrran, och hon får gärna bjuda på både fett och socker. När man är bjuden måste man ju ta för sej liksom, man vill inte vara oartig. Men hemma blir det iaf fett- och socker-snålt en vecka, så ser vi vad som händer med våra respektive midjor.

Läshörnan

När jag kom in i biblioteket...

...så var detta synen jag fick se.

En mycket avslappnad Pietro i knät på läsande husse.

Änglahunden utan koppel

Såhär ser det ut när vi går på långpromenad hela familjen. Lilla ängeln Pietro får studsa fram koppel-lös, och dom något mer opålitliga storkillarna får vackert traska på i koppel...

När verkligheten överträffar dystopierna

Tänk om ni läste i en dystopisk sci-fi-serie, -roman eller såg på TV hur bonustänkandet har nått militären, och man får bonus för antal fiender man dödat. Men eftersom det är enklare att skjuta ihjäl nån vanlig, enkel civil och sen klä på personen fiendekläder i efterhand för att få ut sin bonus, så gör många det. Kanske skulle ni i så fall tyckt att det var en intressant satir över samtidens hysteriska bonus-tänkande, men också att det var lite överdrivet.

Tyvärr överträffar verkligheten dystopin. I dagens DN (artikeln verkar inte ligga på nätet, annars hade jag länkat), söndagsbilagan, finns en lång artikel om koka-bönder i Colombia. På slutet nämns att det folk oroar sej mest över är att bli skjutna av militären, som sen kan klä ut dom till gerilla-medlemmar och visa upp dom för chefen, av ovanstående anledningar.

Majs

Våra majskolvar är som hybrider mellan riktig majs och minimajs. Dom få normalstora korn som blivit är ju väldigt smakrika iaf...
Till nästa år ska jag: Förodla bättre (lärde mej den hårda vägen att dom inte ska ha så mycket vatten - var tvungen att starta om).
Plantera ut tidigare, för förhoppningsvis blir det lite tidigare vår nästa år - vore väl f-n om det blir en supervinter en gång till.
Sen kanske majsväxterna blir normalstora - våra plantor är liksom förkrympta, dom är bara c:a 60% så stora som dom ska vara. Och då kanske dom ger normala kolvar också.

I övrigt har vi lärt oss att plantera bönor med ordentliga avstånd mellan plantorna. Det som ser ut som rejäla avstånd mellan en-decimeters-plantor blir väldigt trångt när dom växt upp till hela buskar.

Nästa år ska vi vara riktiga superbönder iaf...

Kokyo plus Inception

Igår var vi först på restaurang Kokyo. Det har typ blivit vårt stamställe om vi ska äta ute. Dom har mycket veganmat att välja på, det är tillräckligt billigt för att man ska kunna äta trerätters där om man har tid, och jättegott.

Sen filmen Inception. Alexander brukade hata Leonardo di Caprio, men jag lyckades ändå övertala honom att se denna film. Han sa i efterhand att det var lugnt med Leo-biten, eftersom a) Leo inte är inblandad i nån romans i filmen - eller jo, han saknar sin döda fru, men blir alltså inte ihop med nån, och b) Leo har fått rynkor, så han ser inte ut som en jättebebis längre.

Om filmen tycker jag såhär: Inget enormt mästerverk, och man kan mycket väl fatta allt som händer vid en genomtittning (det har påståtts annars att den skulle vara så himla komplicerad och kräva att man såg den flera gånger... men det var väl nån korkad och/eller full person som kom fram till detta). Men absolut en bra film som var värd biljettpriset. Filmen vilar på premissen att man kan drömma gemensamma drömmar genom att... tja... ta nåt lätt sömnmedel och sätta nån sorts slangar emellan sej. Hur det går till förklaras aldrig, och lika bra det egentligen. Varför ska man alltid trycka in technobabbel och pseudovetenskap i filmer som bygger på nån orealistisk sci-fi-premiss? Leos rollfigur Dom Cobb (som DN skrev, en man med ett mycket fånigt namn) är expert på att mot betalning drömma ihop sej med folk och sen sno exempelvis företagshemligheter ur deras undermedvetna. Av anledningar som senare framgår kan han inte åka till USA och träffa sina barn längre. Men en enormt inflytelserik pamp lovar att fixa detta åt honom, om han bara gör ett sista jobb (klassiskt). Men denna gång handlar det om att placera in en idé i en killes undermedvetna.
Som sagt, en himla underhållande film som inte kändes ett dugg lång trots att den egentligen är 2,5 timmar, och som jag glatt kan rekommendera för folk som ska gå på bio.

En liten oj-vad-jag-är-gammal-chock dock: Jag tänkte att Ellen Page är väl alldeles för ung för sin roll (superbegåvad universitets-student), hon är ju värsta barnet, borde fortfarande vara kvar på gymnasiet eller motsvarande. Men nä, hon har faktiskt 23 år! Man bara tycker att hon ser ut som värsta barnet för att man själv är så j-a gammal. Sorgligt men sant.