Näktergalen

Jag hade kommit hem från jobbet och hade ytterdörren på vid gavel pga varmt. Satt i godan ro och åt lite mellanmål när en näktergal plötsligt flög in i vardagsrummet. Väl inne blev hen väldigt stressad och började bajsa överallt. Hen försökte flyga ut genom ett av våra höga fönster strax under taknocken, men det gick inte. Hen verkade mycket förbryllad och stressad över att det inte gick att pressa sig ut genom en stängd glasruta.
Jag började helt puckat att ropa och locka på hen att komma mot dörren, men kom ju strax på att man inte direkt kan locka på en vild fågel som på en hund. Så jag drog fram en stol och klättrade upp mot den höga fönsterkarmen där hen satt. Till min stora förvåning så lät hen mig plocka upp hen i handen utan protester alls. Jag bar hen mot dörren och tänkte "shit, det är något fel på hen, så här beter sig ju inte vilda fåglar normalt". Men så fort jag kommit utanför huset och sträckte upp händerna, så flög hen iväg rakt upp mot himlen!

Miniatyriseringen. Del 3.

Semester i skärgården istället för fjällen

Jag och Alexander hade planerat sen i våras att semestra med fjällvandring i år. Runt Åre, så vi kunde åka tåg dit utan att det tog hela dagen. Men ju närmare avfärd vi kom, desto sämre blev väderprognoserna. Det skulle vara kallt och blött som sjutton. Till slut kom vi fram till att nä, det verkar bli mer plågsamt än kul det här. I sista stund så ändrade vi oss därför, och bestämde oss för en båtluff i skärgården! Vi fyllde på våra SL-kort med båtluffarkortet för fem dagar. Planen var att åka ut till Utö på tisdagen, till Fjärdlång onsdag, Ornö torsdag, Nämdö fredag och hem igen på lördagen. Vi hade hittat en stuga på Fjärdlång som kunde hyras med såhär kort varsel och där hundar var tillåtna - annars skulle vi tälta.

Vi tog först bussen till Västerhaninge, och därifrån vidare till Årsta brygga. Det var klumpigt som sjutton att få ombord våra skitstora ryggsäckar på bussen. Mary blev dessutom otroligt upphetsad. Hon satt ganska lugnt och fint under själva färden, men när vi skulle av bussen i Årsta tjöt hon rakt ut! Pinsamma hund... Samma sak både på och av båten, fast hon var lugn under själva båtfärden. Man skulle kunna tro att det skulle lägga sig efter ett tag, men nä, hon höll uppe denna rutin under hela semestern. Inte så konstigt iofs... För att träna bort det skulle man väl behöva göra tråkiga båtfärder som inte ledde någon vart, men det kommer ju aldrig bli av. Nu är hon bara stärkt i sin uppfattning att båt=hysteriskt roligt=pip, tjut och skrik när man ska på och av.

Vi kom i alla fall lyckligt fram till Utö.

Var ju tvungen att ta kort på denna med tanke på pappa....

På Utö kunde vi tälta på en riktig iordningsställd campingplats, som låg nära bryggan. Vägen dit var prydd med denna tjusiga, eh, trafikvarning:

Akta så ni inte kör på maskerade pingis-spelande barn?

Campingen låg fint mellan havet och skogen.

Lyxigt nog så fanns där diskho med rinnande vatten, vattentoaletter och dusch. Vilken enorm lyx! Så lyxigt har vi inte haft det när vi tältat på Sörmlandsleden direkt... Ja förutom då när vi vandrade till Elins sommarstuga.
Sitter och lagar mat första kvällen... Gossarna softar. Mary busar som en tok med en pinne.

Vi kollade också på diverse sevärdheter. Utö är en gammal gruvö, där man brutit järnmalm. På 1700-talet var gruvarbetarna i princip slavar. De fick pissdålig lön, varav en del betalades ut i form av sprit och att de fick behålla en del fisk som de fiskade på sin fritid åt gruvbolaget (bra "lön"). De fick så lite konkreta pengar att det inte räckte till livets nödtorft, så de fick handla på kredit, en skuld som skulle dras på nästa lön. Nästa lön var ju också för liten, så krediten växte... Så länge de hade skuld fick de inte lämna gruvan. Ja, precis som nutida slaveri alltså, där det förekommer. Här är de gamla vattenfyllda gruvhålen:

Vi kollade också på de gamla arbetarbostäder som finns kvar. De ser iofs inte ut som när arbetarna bodde där längre - när gruvorna blev olönsamma så blev de istället sommarställen åt konstnärer som rustade upp dem och fixade till. Men man ser iaf vad smått de bodde:

Det är väl det nedre huset som är i originalstorlek, det ovanför tror jag är utbyggt av någon senare konstnär. De hade typ några kvadratmeter bara åt en hel familj.
När vi skulle kolla på stugorna så regnade det först. Vi tog på oss regnställ, men sen regnade det så jobbigt så vi väntade ut det under tag, vid duscharna och diskhoarna, innan vi gick iväg. Vi insåg då verkligen att vi inte är gjorda av så tufft virke att vi kan vara ute i den rena naturen och tälta och ha oss oavsett väder...
Mer turistande: Kyrkan, värdshuset och den gamla kvarnen.

 Denna ö är tydligen känd för sina orkidéer också.

På kvällen softade vi med en härlig (men svindyr) öl på Nya Dannekrogen

 Vi träffade också på en jättetrevlig brittisk familj på krogen, som älskade hundar och började gulla våra hundar och prata med oss. Alla hundarna visade upp sig från sin mest sociala sida, även normalt sett ganska otillgängliga Logan. Men han kände väl på sig att detta var människor som verkligen uppskattade honom efter förtjänst. De hade inte hört talas om tibetansk spaniel tidigare, och tyckte det var kul att träffa på en ny ras. Mest fascinerade var de dock av Pietro, eftersom de själva hade en whippet.
Nästa dag bar det vidare av till Fjärdlång, en mycket mindre ö.

 Det var mulet, men ljummet och rätt skönt. På Fjärdlång pysslar man mest med att gå i naturen, så det gjorde vi också.

En lustig grej med vandringsleden på Fjärdlång är att den går igenom en stor fårhage. Också en lustig grej är att det inte är en sån där vanlig trappkonstruktion över stängslet, utan rena stegen. Vi lyfte över gossarna, men Mary fick ta sig upp över stegen bäst hon kunde. Hon ramlade ner några gånger, men till slut gick det!
När vi väl kom in till fåren så sprang ett får fram och hälsade på Mary genom att lukta henne på nosen. Mary nosade tillbaka först, men fick sen något sorts frispel och skällde på fåret, som flydde bort. Sen höll sig fåren på lite avstånd från hundarna. (Obs, man fick alltså ta med sig hund genom fårhagarna, bara de var kopplade. I och för sig var det koppeltvång på hela ön, men satt förståeligt nog uppe extra skyltar om detta vid hagen...)
Dagen efter hade det varnats för regn typ hela dagen. Vi gjorde då så att vi betalade för stugan en extra natt. Vi var dessutom rätt trötta allihopa, inte minst hundarna, så det passade att ta det lugnt en dag.

Vi tog också en kort dagstur över till Ornö, och kollade lite på kyrkan och hembygdsgården.

Vi tänkte handla lite i Ornös affär också, men de hade typ inget sortiment, så vi sket i det. Men vi träffade på den brittiska familjen igen! De hade varit på Ornö de också, och skulle vidare med samma båt som oss, dock längre än till Fjärdlång.
Dagen efter bar det vidare till Nämdö. På bryggan och väntar:

På den här båten fick vi sitta utanför salongerna med hundarna, men det var som tur var fint väder. Hundarna kollade fascinerat på vattnet.

Framme på Nämdö. Nämdö har bara 35 permanentboende invånare, men ändå en del service, eftersom invånarna på ännu mindre öar runtomkring åker dit för att handla, skicka barnen till skola m m.
Vi tältade väldigt idylliskt på en liten udde mellan Östanviks brygga och Östanviks gård. Udden var utmärkt med "tältplats" - dock var det mest så stenigt att det inte gick att köra ner tältpinnar alls. Vi lyckades hitta en plätt med lite mer jord, och slog upp tältet där. Vatten gick att hämta på gården, men i övrigt inga speciella bekvämligheter. Mary fick till sin lycka bada i havet...

Vi promenerade till Solvik några kilometer bort och handlade lite bönor, majs, bröd, paprika och öl för en trevlig middag. Kollade också på kyrkan och platsen för en tidigare kyrka på vägen dit.

På kvällen regnade det, men vi hann laga maten innan det började! Sen var det bara att sitta och kura i tältet och spela kort medan regnet trummade på tältduken.

Det klarnade upp framåt natten.

Sista dagen hade vi superväder. Både Mary och jag badade i havet (fast jag tyckte i och för sig att havet var bra kallt!). Lyckligtvis hade jag packat ner ett par hotpants, trots att inget varmt väder hade väntats när vi åkte hemifrån, enligt devisen att de ändå knappt väger någonting och inte tar någon plats. Efter lite frukost...

...tog vi en promenad där vi också besteg Nämdös högsta punkt. Eller ja, först råkade vi gå fel och valsa in på några människors tomter högt uppe på ett berg, men sen hittade vi i alla fall den högsta punkten.

Till slut var det dags att åka hem. Gossarna visade sin trötthet. Mary var snarast övertrött, och skulle busa som en tok med en pinne som hon hittat. Väl hemma så sov dock alla hundarna som små stockar!