Galenpanna i spåret

Har just spårat ett skogsspår med Mary på c:a 600 m (kollade på en karta, och blev förvånad över vad kort det var, för det kändes som en mil ungefär). Det var med några vinklar, dock inga direkt spetsiga, och sju apporter.
Precis där spåret började var det en ganska brant slänt ner mot en bäck, så jag lyckades få Mary att sitta och vänta medan jag själv kanade ner för slänten och hoppade över bäcken. Sen släppte jag på henne. Hon drog genast iväg i 180 och lyckades dra in mej i ett träd med vänster axel före (AJ!). Plockade sen pinne nummer ett, och jag fick lite andrum. När pinne nummer ett var nerstoppad i väskan drog hon iväg så att jag inte riktigt hängde med utan råkade tappa linan. Mary galopperade iväg i spåret, jag kutade efter och ropade på en fullständigt döv spårhund. Jag hittade pinne nummer två som hon bara sprungit över, men trean plockade hon som tur var och kom tillbaks till mej med (jag trodde ett tag där att hon tänkte köra hela spåret i galopp och skita i alla pinnar). Så då fick jag ju tag i linan igen. Sen lyckades jag platsa henne när det kom t ex hala stenar som jag behövde ta mej över, men annars så låg hon på i selen och drog av bara helvete, jag skubbade efter med värkande händer (trots handskarna har jag märken efter linan!). Mot slutet var det ganska ojämn mark och jag var tvungen att hålla nere farten för att inte bryta benen. Det lyckades jag göra genom att verkligen hänga i linan som en stoppkloss och dagdrömma om att ha gå-fint-sele som spårsele (men hon skulle förmodligen ligga på allt vad hon hade ändå med blodet sprutandes ur armhålorna, om jag känner Mary rätt). Till slut var vi klara med spåret och det kändes som om jag gått en mil ungefär, helt blöt av svett.

Tipset jag fick av Linda uppfödare var att bara köra riktigt kluriga spår, inga lätta spår förrän hunden fått in en god vana att ta det lite lugnare. Låter klokt.