Jag - en professionell hårdrock-DJ?

Igår var jag och Alexander på Bodyfest. I en paus mellan banden började vi prata med en kille och en tjej som väl båda var rätt fulla, och tydligen klubbarrangörer. Vi berättade lite historier från vårt (eller ja, snarare Alexanders) eget klubbarrangerande genom åren. T ex om Japour (stavning?), ägaren till en persisk restaurang som hade musikklubbar om kvällarna. Japour gillade synthare eftersom dom dricker stora mängder öl (=mer profit för Japour) men samtidigt uppför sej ordentligt. En gång hade han gjort misstaget att hyra ut till en hårdrock-klubb, men där hade folk blivit våldsamma när dom blev fulla, började bråka, slog sönder saker på toaletten och hade sönder ett fönster. Efter detta så hatade Japour hårdrock. Hörde han nån DJ på Bodytåget spela lite crossover-musik med inslag av gitarrer, exempelvis Rammstein eller Ministry, så dök han genast på en och bara "Det här är hårdrock! Byt skiva!". Då var det inte lönt att argumentera.
Han kanske verkligen tänkte sej att det är ljudet av gitarrer som gör fulla människor våldsamma, men så länge dom bara har elektroniska ljud i öronen så är det lugnt.
Iaf så lutade sej den fulla tjejen fram mot oss efter denna historia och frågade:
- Vad säger ni om att spela på en klubbkväll som jag tänkte ordna - hårdrock i nostalgins tecken.
Vi:
- Öh, vi är ju inte hårdrockare.
Tjejen:
- Alltså, jag frågar er i er kapacitet av professionella hårdrock-DJ:s, om ni kan tänka er spela på min klubb.
Killen:
- Varför ska du ha en hårdrock-klubb? Ha inte det!
Tjejen:
- Jo det ska jag ha! Och dom här ska spela!
Vi:
- Men vi är ju inte hårdrockare!
Tjejen:
- Ja men ändå... som professionella hårdrock-DJ:s, kan ni tänka er att ställa upp?
Killen:
- Men varför hårdrock? Varför?
Vi gick därifrån.
Att vara nykter på en klubb bland fulla människor leder ibland till lätt surrealistiska upplevelser.