Detta med massdiagnostisering

Det är mycket diskussion om att fler och fler människor får olika diagnoser, både psykiatriska och neuropsykiatriska. Det blir så lätt svartvitt för och emot när man diskuterar detta. T ex tänker man att, om vi tar depression som exempel bara, så måste det antingen ha varit underdiagnostiserat tidigare eller överdiagnostiserat nu. Men det finns ju inget objektivt sant svar på hur många människor som är deprimerade. Mellan den person som uppenbart bara är lite melankoliskt lagd och den person som uppenbart är svårt deprimerad på ett sätt som måste beskrivas som mentalsjukt så finns en glidande skala. Vart man drar gränsen och börjar tala om depression är ju ett val man gör. Samma om vi nu antar att depression hänger ihop med minskad serotoninproduktion, och man skulle hitta en metod för att mäta serotoninhalten - man skulle hitta en glidande skala av mindre och mindre serotonin, och det skulle fortfarande vara ett val vart man drar gränsen och börjar tala om depression.

Så vilka är då fördelarna med att dra gränsen generöst, så att många kommer att räknas som deprimerade?
1. Fler personer som mår dåligt får någon form av hjälp.
2. Det blir mer accepterat att gå till psykiater/psykolog och säga att man har en psykiatrisk diagnos.

Vilka är då nackdelarna med dagens enorma diagnostiserande?
1. Risk att man börjar medicinera folk på slentrian. Psykofarmaka går in och petar i hjärnan, ett enormt komplicerat system som vi fortfarande vet väldigt lite om och där varenda signalsubstans har typ hundra olika "jobb". Därför får man väldigt ofta effekter utöver de önskade. Man måste noga väga för- mot nackdelar med mediciner, och det är negativt om man stoppar i folk mediciner på slentrian när de inte absolut måste ha dem.
2. Detta hänger ju ihop med ovanstående, men det verkar finnas en trend att se individens hjärna som ett ganska isolerat system, snarare än något väldigt dynamiskt som samverkar med miljön. Man verkar inte forska så mycket kring ifall t ex färre människor skulle behöva antidepressiva, centralstimulerande m m för att klara jobb/skola/dagliga livet ifall jobb/skola/samhället öht såg annorlunda ut.
3. Förståelsen för de som är riktigt dåliga kanske minskar när en massa människor som är relativt okej går runt med samma diagnos. Om A känner flera personer med diagnosen "depression" som ändå kan sköta sig själva, sköta sitt jobb osv och verkar ganska okej, men B är så svårt deprimerad att B knappt kan röra sig än mindre klara sig utan massivt med stöd och hjälp, så kanske risken är stor att A tänker att B måste överdriva och borde rycka upp sig.

1-3 är ju inte oundvikliga följder av att en massa människor har diagnoser, men mitt intryck är ändå att det är problem som faktiskt kommit med mass-diagnostiserandet, och som man kan diskutera utan att hemfalla till någon allmän dum-skepsis mot psykiatrin och psykofarmaka.