En liten fundering om "veterinär-skämtet" från film och TV

En sak jag har funderat över: Ibland i film och TV-serier så händer följande: En person har blivit skadad. Hen är förföljd av polisen, eller så är det ett litet antal människor som sitter isolerade någonstans, så hen kan inte bara åka till sjukhus. Men hen får iaf höra att en doktor kan hjälpa hen. Hen blir hjälpt med sin skada, och tackar doktorn - men det visar sig att "doktorn" i själva verket är en VETERINÄR!
Om det t ex är scenariot där hen måste få hjälp i smyg pga förföljd av polisen kan det uppdagas att den "pålitliga doktorn som inte ställer några frågor" har en massa skadade och sjuka hundar och katter i burar i nästa rum. Så tossigt!
Det ska alltså vara en kort comic relief här när det avslöjas att "doktorn" var veterinär.

Men alltså, det här "skämtet" bygger ju till HUNDRA PROCENT på REN SPECIESISM! För seriöst, vad är det som är roligt? Kan man fixa skador på hundar och katter kan man väl fixa skador på människor, det är ju samma sak. Om något så är det väl enklare med en mänsklig patient som förstår vad man säger, är lite samarbetsvillig och sådär. Det hade ju egentligen varit tossigare om personen fick höra "jag känner en pålitlig kirurg som kan operera ditt skjutna ben" och så efter operationen kom det fram att "kirurgen" i själva verket var öron-näsa-hals-läkare, men det är ett skämt som aldrig har gjorts.
Hela "skämtet" med veterinären är bara "hahaha, någonting som är till för de andra, DÅLIGA, djuren, applicerades på oss FINA människor, fult möter fint, haha!".

Lost in Dimensions. Del 1.

Kants plikter mot sig själv

Efter omläsning av Moralens Metafysik så slår det mig att rätt mycket i den handlar om moraliska plikter som man har mot SIG SJÄLV. Utanför dygdetiken är det väl inte många moralfilosofer som skriver så mycket om hur man ska bete sig mot sig själv, men tycker ändå det är ganska rimligt att det får ta plats i en moralteori. Många såna där själv-plikter framstår ju också som ganska vettiga idag. Men sen finns det också en bit som är... mindre vettig, kan vi väl säga.
Exempel på plikter vi har mot oss själva enligt Kant:
1. Att inte supa och knarka - för då förstör man sitt intellekt (vi får dock inget specifikt svar på var gränsen går mellan lite vanligt socialt drickande och supande, för det är tydligt att man inte måste vara helnykterist).
2. Att inte ägna sig åt "frosseri", men det är helt tydligt att Kant med detta inte menar ohälosamt ätande i allmänhet, utan någon sorts väldigt extrem hetsätning (hej Kant, har du några personliga problem här som du vill berätta om?) som han säger är mer självdestruktiv än supande. Okej, låter som en bra grej att avstå från.
3. Att inte vara SNÅL mot sig själv, vilket man är om man förvägrar sig själv allt som är roligt enligt någon sorts idé om att man en vacker dag i framtiden ska dra nytta av alla sina uppoffringar.
4. Att odla en realistisk självuppfattning; inse att man varken är bättre eller sämre än folk är mest. Både att vältra sig i vilken dålig människa man är och att gå runt med ett uppblåst ego är att göra fel mot sig själv (det sistnämnda kan väl också leda till att man gör fel mot andra, förstås, och är då fel av den anledningen OCKSÅ).
5. Att hålla på sin självrespekt, vilket bland annat yttrar sig i att man sköter sig själv om man klarar av att ta hand om sig själv, snarare än att gå och tigga av andra av ren lathet (utifrån vad Kant skriver i övrigt så verkar det helt klart att det här "tiggeriet" inte handlar om faktiska gatu-tiggare, utan mer kanske en lat medlem i en familj som förväntar sig att övriga familjen hela tiden ska "låna ut" pengar som inte betalas tillbaka, ställa upp på olika sätt m m).
6. OM man faktiskt behöver hjälp och också får det, ta emot den utan att skämmas och bli sur (han påpekar att folk ibland kan störa sig på en hjälpare utifrån någon sorts mindervärdeskomplex gentemot den person som är i position att hjälpa).
7. Gör inte skandal, genom att bete dig på ett sätt som inte är respektabelt. Men kom ihåg att många människor förväxlar "det respektabla" med "det vanliga" och tycker att det som egentligen inte är fel men helt enkelt ovanligt innebär skandal. Det gör det inte.

ALLT DETTA FRAMSTÅR JU SOM GANSKA VETTIGA RÅD, än i dagens samhälle. MEN. Sen har vi också Kants BISARRA resonemang kring onani, som är som följer:

8. Alltså, ALLA tycker ju att det är otroligt skamligt att onanera, så något fel MÅSTE det väl vara? Men det är VERKLIGEN inte lätt att hitta några RATIONELLA ARGUMENT för vart felet ligger... Men... Det är väl ändå så... att det är någon sorts sexuellt utnyttjande det handlar om? Av en SJÄLV? JA, så är det, alltså är det också fel mot en själv.

Jag känner mig inte övertygad.