Så skönt att det går framåt!

Jag har ju skrivit tidigare om hur Bisse gradvis blev mer och mer skottberörd under årens lopp, nämnde det också i förra inlägget. Vi försökte träna efter alla konstens regler, vänja honom försiktigt vid skott först på riktigt långt avstånd, låtsas som om det regnade om han visade nån rädsla, men det blev bara värre. Sen började jag göra tvärtom istället, och låta honom bestämma helt själv hur mycket han ville utsättas för. Ingen mer skotträning, inget mer låtsas som det regnar, istället ta hans rädsla på allvar och låta honom gå hem igen om han blev skrämd av nånting på promenad. Och då vände det äntligen och började gå åt rätt håll igen.
Nyligen var han ute på tomten på eget initiativ och kissade, trots att det redan smäller ganska mycket. Så härligt att se!

Även härute...

Med tanke på att en av mina hundar (Bisse) gradvis blivit mer och mer skottberörd under årens lopp, så är det väldigt skönt att vi numera bor ute i bushen. Här smäller folk på nyårsafton, inte flera veckor i sträck både före och efter nyår som i Skarpnäck. Främst smäller dom runt tolvslaget, som man kan förvänta sej. Nu när jag var ute och promenerade hundflocken så hörde jag dock enstaka fyrverkerier här och var nånstans söderifrån. Även härute finns det alltså folk som känner att dom iaf måste börja testa sina fyrverkerier redan när det är ljust ute och man garanterat inte kan se nån färgprakt. Suck.

Själv tycker jag det skulle vara förbjudet för privatpersoner att köpa och smälla fyrverkerier. Jag anser också att hundägare som säger "men det är ju ett avelsproblem" är naiva puckon som förmodligen bott ute i bushen hela sitt liv. Även om man lyckades avla bort all skotträdsla i hela arten så kvarstår det faktum att flera hundra människor skadar sej på fyrverkerier varje nyår, ett par stycken smäller ihjäl sej, ungdomsgäng använder fyrverkeripjäser som vapen m m. Ingenting av detta går att "avla bort", eller har öht med hundar att göra. Och sen har vi alla katter, hästar, kor och människor med diverse trauman från krigszoner att tänka på också...
Det är så uppenbart att det inte funkar i dagens läge... ändå händer ingenting.

Årets julserie!

Som vanligt gäller att man kan klicka på bilderna för att få dom större!

Och återigen har Pietro gjort succé

Vi har haft lite försenad julafton hos svärfar och hans familj. Som vanligt var jag, Alexander och Pietro inbjudna, inte övriga hundar. Och Pietro gjorde samma succé som alltid. Så fort vi närmar oss deras hus börjar han dra i kopplet - han vet att det vankas köttbullar!

Utan el arton timmar

Det här är alltså det längsta jag gått utan el nån gång.

Stormen Dagmar slog ut elen i stora delar av Tungelstas omgivningar, inklusive vår lilla "by". Elen gick tre på natten till annandagen (Alexander var uppe på toa precis när elen gick, så han märkte det). På morgonen hade elen fortfarande inte kommit tillbaks, man är ju annars van vid att det bara tar några timmar att fixa strömavbrott. Vi ringde Vattenfall, men dom kunde inte ge några besked alls om när saken skulle vara fixad. Hundarna hade vatten i sina skålar och vi gav dom torrfoder till frukost, men själva ville vi inte tugga på några brödskivor när vi inte hade vatten (pumpen går ju på el den också). Vi hade iofs ett par frysta vattenflaskor i frysen, men det tar ju tid att tina.
Till slut var vi vråltörstiga och trötta på att bara ligga och vänta på el. Vi packade ihop alla hundar i bilen och åkte in till Haninge Centrum. Där fanns det el iaf!

Först fick hundarna sitta kvar i bilen och vänta medan vi gick till ett thaiställe och köpte lunch - och bälgade i oss vatten. Sen till Hemköp för att införskaffa en massa flaskvatten. Tillbaks till bilen och hämta hundarna för en promenad runt Haninge. Efter en timmes promenad stoppade vi in dom i bilen igen och gick och köpte kaffe på Espresso House - vi hade fått värsta huvudvärken båda två, av brist på morgonkaffe. Sen köpte vi också två portioner vegetarisk sushi som vi kunde ha till middag.

Hem igen. Brasa, levande ljus, och i övrigt leta sej fram genom huset med hjälp av pannlampa. Fy satan vad primitivt! Vårt enda nöje var att läsa böcker med pannlamporna. Hundarna fick torrfoder igen och vi åt vår sushi.

Till slut, klockan nio på kvällen, kom strömmen på igen. Det är banne mej det längsta strömavbrott jag varit med om!

Hundträning på Julafton

Julafton ska ju vara en dag då man har roligt, hundar såväl som människor. Alltså fick Mary spåra idag. Det gick dock inte så bra. Spåret gick på äng med ganska många spetsvinklar. Det var också väldigt blött, typ pölar i gräset. Nåt av detta eller kanske en kombination gjorde tydligen spåret väldigt svårt. Nu har jag lagt alltför svåra spår åt Mary två gånger i rad; inte pedagogiskt. Jag ska lägga ett riktigt enkelt spår åt henne nästa gång! Sen tog hon bara en pinne av sex, det var ju knappast nåt lysande resultat. Delvis berodde det kanske på att hon hade svårt att hålla sej på spåret, men delvis var det nog för att jag inte gjort pinn-övningar på ett tag. Memo to self: Gör mycket pinnstigar nu en period. Och sen ett riktigt enkelt spår.

Gossarna å sin sida ska få gå promenad i Tungelsta (sen vi flyttade ut i bushen så tycker dom det är spännande och jättekul att gå promenad inne i samhället, med dom lukter som finns där).

Positionering - hemligheten bakom fint koppelgående

Jag, Mary och Alexander åkte in till stan en dag. Mary blev oerhört uppspelt och verkade helt ha glömt bort vad coolt hon har tagit dom senaste stadsbesöken. Hon drog som sjutton i kopplet när vi skulle uppför trappan från pendeltåget, så Alexander körde med att stanna när hon drog och gå framåt när kopplet slaknade för att påminna henne om hur man gör. När vi då kom upp från trappan så kommer en vilt främmande man och börjar prata med oss. Jag utgick ifrån att han skulle fråga om vägen nånstans, så det tog ett tag innan jag fattade att han stod och instruerade oss i koppelträning. Enligt mannen så gjorde vi helt fel. Man ska lära hunden att gå fint i koppel genom en metod han kallade "positionering". Den skulle gå ut på att man, utan att dra i kopplet, kliver framför hunden och ställer sej ivägen för den varje gång den försöker dra. Detta illustrerade han genom att börja ställa sej framför Mary hela tiden. Mary blev ju nyfiken på vad han höll på med, denna vilt främmande människa som helt plötsligt börjar studsa hit och dit rätt i hennes synfält, och följde honom med blicken, vilket han säkert tog som ett kvitto på att "positionering" är rätt metod om man vill ha en uppmärksam hund. Men lycka till att göra detta i en normal situation utan att dra i kopplet.

Vi liksom bara "jaja" och gick vidare. Alltså, om man envist ställde sej framför hunden varje gång den försökte dra så skulle det säkert kunna funka på samma sätt som "stanna när kopplet blir sträckt" kan funka, eller Memea Mholins metod att ta in hunden till sidan varje gång den drar kan funka... Man lär helt enkelt hunden att den inte kommer nån vart med att dra. Men att det skulle vara otroligt mycket mer effektivt med "positionering" jämfört med nån annan metod har jag lite svårt att tro. Gissningsvis hade väl mannen bara erfarenhet av ganska lugna hundar, och såna är ju lätta att lära att gå med slakt koppel oavsett metod. Och f ö är det ganska oartigt att hoppa fram till vilt främmande människor och börja ge oönskade hundlektioner.

Mary var dock lite väl uppspelt på hela promenaden. Det måste till fler stadsturer tror jag minsann, verkar vara en färskvara det där med att uppföra sej fint i city.

Universitetets hemlighet. Del 12.

Bursting with mad joy Mary bounces towards the monsters.

Monster: Help!

Bissy: But Mum, why doesn't Mary turn into a monster herself?
Sofia: I deduced that anybody who's already at a maximum level of happiness is immune to the monster's happiness powers.

Mary's crazy play-fighting makes even the monsters hesitate.
Monster 1: Stop it!
Monster 2: We give up!
Monster 3: Don't pull our arms off!

Sofia: Lot's of actions aren't universalizable when you think about it. But making dogs super-happy can never be wrong! Thus I figured out the solution to the problem by using the categorical imperative.
Bissy: Thanks for the explanation...

Sök!

I torsdags var jag och tränade sök för första gången på säkert ett år. Hade med mej "svarta blocket", dvs Mary och Logan. Logan blev så lycklig! Sök är ju verkligen hans största hobby, finns ingenting som är lika roligt i hans ögon. Han gjorde sex jättefina skick. Inte så långt avstånd, typ tjugofem-trettio meter (ville ju inte göra för svårt när det var så länge sen vi körde sist) men jättefint gick han.
Mary fick springa mellan två figgar som hon fick se gå ut och gömma sej, och kampa. Det tyckte hon var oerhört roligt! Kanske blir en sökhund av henne när hon blir stor...

Lite misslyckat spår

Idag spårade jag och Mary ett spår vid Tungelsta skola som först gick över asfalt och sen på grus. Den första delen av asfaltsspåret kändes det som att det inte blev nåt spårande öht. Jag höll ju i linan när hon var på väg att springa fel, men det kändes som om hon i slutändan gick längs spåret bara för att det var den enda riktning hon kunde ta sej fram i, inte för att hon verkligen spårade. Mot slutet av asfaltsdelen däremot så verkade hon faktiskt spåra på riktigt. Det kanske var för svårt i början för att alltför många människor gått där eller nåt... Men asfalt är verkligen mycket svårare än grus för henne, det har jag märkt. Jag kanske borde försöka underlätta på asfalten på nåt sätt... T ex gå barfota där (fy f-n vad kallt det hade varit).
Jag trodde grusplanen skulle bli svår för henne, för där hade precis innan en hel flock hundar med ägare kutat fram och tillbaks och lekt frisbee (alltså precis innan vi skulle gå spåret, inte precis innan jag la det). Men där gick det bra. Varje gång hon kom till ett ställe där jag sparkat upp gruset (jag gör det då och då för att jag ska kunna se vart jag själv gått) så stannade hon till och tryckte näsan i marken. Jag blev lite orolig för att hon börjat gå på synintryck istället för vittring, att hon kollade in grusuppsparkningarna... Men det är nog ingen större risk. Gruset åker ju upp även där andra människor och hundar sprungit runt. Visst, mina uppsparkningar har en särskild form (som gör att jag kan se skillnad på dom och random uppsparkningar som andra gjort) men det är nog inget en hund tänker på. Så det gick bra på gruset, men mindre bra på asfalten i början.
Nästa gång jag spårar med henne ska jag nog lägga fältspår på fälten precis utanför Tungelsta station, med mycket vinklar så det ändå blir lite klurigt. Sen nästa gång jag spårar på asfalt ska jag försöka underlätta på nåt vis.

Universitetets hemlighet. Del 11.

Sofia tries to figure out how to fight monsters according to the categorical imperative.
Sofia: I could play MacGyver, wrap together a bomb from the white board cleaner and some pens, and blow them up. But if everybody blew monsters up the entire country would explode. Nobody can want that.

Sofia: Perhaps I could call the government and call in the army! But if everybody did that, phone lines would be overloaded. Nobody can want that.

But perhaps if I found somebody who was happier than the happiness monsters!

Sofia: Mary! Check this out! Something to play with!

Barfota-Pietro!

Var ute på en riktigt lång härlig promenad (11 km) med hela flocken. Det var ganska exakt nollgradigt. Och Pietro klarade att gå barfota hela vägen utan köldkramp! På nåt sätt verkar han ha fått mindre känsliga fötter den här vintern. Jag får säkert sätta på honom skorna ändå om det börjar bli kallare än såhär, om det blir typ tio minus eller värre, men det är ju underbart att han inte behöver skor redan vid nollan längre. Det måste ju ändå vara skönare för hunden att gå barfota, om den bara kan det utan att krampa.

Helgen

...var trevlig. På lördagen firade vi Alexanders födelsedag genom att äta veganskt julbord på restaurang Kokyo. Mängder av olika sorters tofu, sushirullar, dumplings och grytor att proppa i sej, så vi vaggade lätt överdästa därifrån, men så ska det väl vara på julbord. Det var jag, Alexander, hans mamma Eva, Evas man Leif och hans pappa Tomas.

På söndagen blev det spårträning med alla hundarna. Jättekul för dom, eftersom jag varit sjuk i en  vecka och det inte blivit nån särskild träning för dom. Mary fick ett hårt spår på 3-400 m med tre pinnar (små smala pinnar som inte syntes på håll). Memo till mej själv: Lägg ingen pinne efter en spetsvinkel! Mary fick vittring på pinnen innan vinkeln och ville gena över och ta den. Till slut lät jag henne göra det... hon ska ju trots allt bli svenskbrukshund och bara få poäng för själva pinnplockandet. Jag får hjälpa till en hel del med att hålla emot i linan när hon vill fladdra iväg, men jag tycker ändå hon blir säkrare och säkrare på hårda spår.
Medan spåret (som var vid Västerhaninge skola, på deras idrottsplan) låg till sej gick vi en liten promenad i VH centrum och övade en del fotgående. Jag märker att Mary tycker det är svårare att gå fot i VH eller på BHK jämfört med mitt i stan på t ex Sergels torg. Det är som om störningarna i stan blir så många att dom bara blir som ett vitt brus som går att stänga av. Men kommer det då och då en människa eller en hund och går förbi, så är det mer distraherande. Bara att öva på.
Gossarna fick varsitt litet spår i skogen på andra sidan väg 73.

Efter spårandet åkte vi till kompisen Johan som bjöd på "adventsvåfflor". Det visade sej vara inte bara våfflor, utan olika smörgåsar, pålägg, massa olika sorters frukt osv. Ett riktigt lyxfika med andra ord!

Trevlig helg var det.

Universitetets hemlighet. Del 10.

Sofia: Hume considered sympathy... AGAIN?
The dogs: MONSTER INVASION!

Finally the dogs manage to make Mum understand the seriousness of the situation.
Mary: What we don't understand is why they wanted to replace all people with pink giggling monsters?
Sofia: Elementary, my dear dogs.

The men who created the monsters are utilitarians! All they care about is maximizing happiness in the world! They think the monsters are worth more than humans because they're happier!

Sofia: We seem to be safe in the class room as long as we keep the door shut.
Mary: But how are we gonna stop the monsters?

Sofia: If the problem is utilitarianism, the solution must be Kant's categorical imperative! I must find a monster-fighting maxim that I can will to be a law for all!