Den döda älskarinnan

Jag har just läst "den döda älskarinnan", samling med fyra noveller av franska 1800-tals-författaren Theophile Gautier. Den första novellen heter som bokens titel och handlar om en katolsk präst, Rombuald, som har ett förhållande med en vampyr, Clarimonde. Och den var faktiskt riktigt obehaglig - psykologiskt obehaglig. Rombuald är så otroligt kär i Clarimonde, även när han återberättar historien flera decennier efter att händelserna inträffade, att han inte riktigt kan tänka på henne som "ond", eller skuldbelägga henne för nånting öht. Clarimonde verkar påverka Rombuald med nån sorts telepatiska krafter hela tiden dom är tillsammans, och när hon behöver blod så smyger hon ner sömnmedel i hans vin så att hon ska kunna åderlåta honom utan att han märker nånting. När Rombuald kommer på att hon gör detta, så tänker han att a) hon försöker ju att inte ta så mycket blod att hans hälsa äventyras, och b) om hon hade frågat om hon fick så skulle han ha sagt ja - så det är okej då. Man vill liksom bara ruska om Rombuald och säga NEJ, det är INTE okej att droga nån för att suga blod från personen, PUNKT.
I slutändan anser dock Rombuald att allting som hänt under deras förhållande är hans fel och ingen annans, eftersom alltihop började med att han tittade på Clarimonde i kyrkan. Om han inte tittat på henne till att börja med, utan som en kysk präst ska konstant haft ögonen nedslagna, så hade hela relationen aldrig inträffat. Alltså var det hans fel alltihop. Vilken logik! Jag blev inte riktigt klok på om Gautier själv på allvar tyckte att Rombuald såsom varandes präst får skylla sej själv om han hamnar i fördärvet efter att ha haft mage att titta på en kvinna, eller om det bara är karaktären Rombuald som tänker på det här viset eftersom han blivit så duktigt mindfuckad av Clarimonde.

Bland övriga tre noveller utmärkte sej främst "mumiens fot". Huvudpersonen försöker få gifta sej med en odöd egyptisk prinsessa. Prinsessans lika odöde far avfärdar dock friaren med att åldersskillnaden är alldeles för stor - hon är tretusen år och han är tjugosju. Om han iaf varit tvåtusen år kanske det kunnat funka, men tretusen vs tjugosju - nä, det går bara inte. Och det kan man ju hålla med om.