- Relaterat till ovanstående: När en historia berättas i jagform (eller iaf från POV) av en kvinnlig karaktär, och författaren desperat vill få fram både att a) hon är vrålsnygg, och b) hon har ingen ANING om hur snygg hon är, hon är ÖDMJUK och OSÄKER, absolut ingen stöddig bitch som vet om att hon är snygg!
Alltså, jag säger inte att det inte existerar kvinnor som både är vrålsnygga och gravt osäkra på sitt utseende. Klart det gör. Men om en sån kvinna t ex skrev dagbok och beskrev sitt utseende skulle det väl låta ungefär såhär: "Fy vad jag hatar mina groteska celluliter på min slappa röv, och mina sladdriga hängbröst, rynkorna som samlas i påsarna under ögonen - jag ser inte klok ut!". Även fast hon egentligen har mindre celluliter (alla har ju NÅGRA) och fastare röv än genomsnittet, brösten bara hänger typ en centimeter längre ner utan bh än med, och man måste trycka ansiktet mot badrumsspegeln för att se dom där rynkorna. Men alltså, om nån som på riktigt var väldigt osäker på sitt utseende skulle beskriva sej själv, så skulle ju resultatet bli en text där läsaren omöjligt kan lista ut hur snygg jag-personen egentligen är.
Så istället skriver författaren nåt i stil "Jag tittade mej i spegeln, och retade mej som vanligt på hur långa, smala och rangliga mina ben var, hur brösten var oproportionerligt stora i förhållande till resten av kroppen, mina stora runda dumma ögon med fladdriga ögonfransar" osv.
Exempel: Stephen Donaldsons spegel-serie. Twilight-Bella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar