Rashundar från 1951 del 2.

Dalmatiner:

Har inte så mycket att säga om denna. Ser väl ut som idag ungefär. I texten står att den är ytterst sällsynt i Sverige och har rykte om sig att "sakna intelligens" - men det ryktet är felaktigt. Den är dock mindre lättdresserad än de flesta hundar. Det är en ren sällskapshund.

Drever:

Ser väl också ut som idag ungefär. Det står att den har uppkommit genom korsning mellan tax och stövare, och att detta visar sig i att hård inavel kan leda till valpar som ser ut som rena taxar eller rena stövare. Den är en mycket användbar jakthund som lämpar sig väl för rådjursjakt, eftersom den inte jagar så hetsigt som en stövare.

Grand Danois:

Sägs vara en mycket bra "vakt- och skyddshund", men inte så populär pga att den tar så stor plats. Mycket mindre läppar än dagens, och så tunn sedan!

Griffon Bruxellois:

Ingen vidare prydlig frisyr... och ser absolut ut att ha mera näsa än ett nutida exemplar. Den beskrivs som "en högst lustig liten krabat".

Malteser:

Här är väl största skillnaden mot idag att man inte börjat med papiljotter på hundar på den tiden. Man måste ju ha pälsen på tygpapiljotter hela tiden för att den ska växa ända ner till marken. Författaren har tydligen inte träffat någon malteser själv, så han citerar andra vad det gäller mentaliteten. Vissa författare säger att den är "mycket foglig och snäll", men en påpekar att den blir "retlig då den ej efterhålles".

Mops:

Står att den förmodligen härstammar från bulldoggen. I en annan hundbok från början av 1900-talet läste jag också att mops-uppfödare korsar in bulldogg ibland när de behöver föra in nytt blod i rasen. Jag har läst ambull-ägare påstå att engbull uppstod genom att man korsade den ursprungliga bulldoggen med mops, men läser man gamla hundböcker verkar påverkan ha gått i andra riktningen. Alltså, först avlade man fram engbull genom att helt enkelt i många generationer avla på de bulldoggar som var mest extrema, och sedan så avlade man fram mopsen antingen helt på bas av bulldogg, eller också genom att korsa någon sorts dvärghund med bulldogg...
Det står att den är "synnerligen klok och lättlärd" samt att den har "ett stort, tungt och runt huvud med kort, stympad nos (är så gott som "noslös")".

Newfoundlandshund:

Alltså så lite skinn jämfört med dagens! Och så lätt och smidig den ser ut! Beskrivs som en duktig vattenapportör OCH en effektiv vakt- och skyddshund.

Pekingese:

Sista exemplaret är ju väldigt likt en tibetansk spaniel, och ingen av dem är lika extrema som dagens. Papillon-öronen på exemplar tre är ju roliga. Ståndöron förekom hos tibbar också om man går tillbaka lite i tiden.
Mentaliteten på peken verkar dock inte ha varit så rolig att döma av texten: "Pekingesen har ett ganska våldsamt temperament. ... Den har svårt att behärska sitt humör, och det är verkligen tur att den är så liten och obetydligt. Detta hundens "dåliga" [varför citations-tecken???] lynne beror på nervositet. Den är rädd och i rädslan begynner den "fräsa" så pass, att husse eller matte i sin tur blir rädda och kvickt drar åt sig fingrarna. Hunden får snart klart för sig, att det - om något inte skulle passa - bara är att "spotta och fräsa" för att få vara i fred."