Lite misslyckat spår

Idag spårade jag och Mary ett spår vid Tungelsta skola som först gick över asfalt och sen på grus. Den första delen av asfaltsspåret kändes det som att det inte blev nåt spårande öht. Jag höll ju i linan när hon var på väg att springa fel, men det kändes som om hon i slutändan gick längs spåret bara för att det var den enda riktning hon kunde ta sej fram i, inte för att hon verkligen spårade. Mot slutet av asfaltsdelen däremot så verkade hon faktiskt spåra på riktigt. Det kanske var för svårt i början för att alltför många människor gått där eller nåt... Men asfalt är verkligen mycket svårare än grus för henne, det har jag märkt. Jag kanske borde försöka underlätta på asfalten på nåt sätt... T ex gå barfota där (fy f-n vad kallt det hade varit).
Jag trodde grusplanen skulle bli svår för henne, för där hade precis innan en hel flock hundar med ägare kutat fram och tillbaks och lekt frisbee (alltså precis innan vi skulle gå spåret, inte precis innan jag la det). Men där gick det bra. Varje gång hon kom till ett ställe där jag sparkat upp gruset (jag gör det då och då för att jag ska kunna se vart jag själv gått) så stannade hon till och tryckte näsan i marken. Jag blev lite orolig för att hon börjat gå på synintryck istället för vittring, att hon kollade in grusuppsparkningarna... Men det är nog ingen större risk. Gruset åker ju upp även där andra människor och hundar sprungit runt. Visst, mina uppsparkningar har en särskild form (som gör att jag kan se skillnad på dom och random uppsparkningar som andra gjort) men det är nog inget en hund tänker på. Så det gick bra på gruset, men mindre bra på asfalten i början.
Nästa gång jag spårar med henne ska jag nog lägga fältspår på fälten precis utanför Tungelsta station, med mycket vinklar så det ändå blir lite klurigt. Sen nästa gång jag spårar på asfalt ska jag försöka underlätta på nåt vis.