Så skönt att det går framåt!

Jag har ju skrivit tidigare om hur Bisse gradvis blev mer och mer skottberörd under årens lopp, nämnde det också i förra inlägget. Vi försökte träna efter alla konstens regler, vänja honom försiktigt vid skott först på riktigt långt avstånd, låtsas som om det regnade om han visade nån rädsla, men det blev bara värre. Sen började jag göra tvärtom istället, och låta honom bestämma helt själv hur mycket han ville utsättas för. Ingen mer skotträning, inget mer låtsas som det regnar, istället ta hans rädsla på allvar och låta honom gå hem igen om han blev skrämd av nånting på promenad. Och då vände det äntligen och började gå åt rätt håll igen.
Nyligen var han ute på tomten på eget initiativ och kissade, trots att det redan smäller ganska mycket. Så härligt att se!