Schäfern i Fortress of War

Igår såg jag och Alexander på ryska krigsfilmen Fortress of War, eller Brest Fortress som den också kallas. Den handlar om hur tyskarna börjar invadera Sovjet under andra världskriget, och tar över ett fort. En stadigt krympande skara av ryska soldater kämpar på under hemska omständigheter. Till slut blir de överkörda av tyskarna, men en liten kille (som spelade bastuba i militärorkestern) lyckas undkomma.
Tydligen har de bytt namn på killen ifråga och gjort honom ett par år yngre än han var i verkligheten, men annars har man, efter vad vi läst på internet, försökt följa historien så troget som möjligt. Det mesta bygger på vad förlagan till huvudpersonen har berättat. Och jag kan mycket väl tro det. Ingen har några stora hjälte-ögonblick. En läkare som kämpar med att lappa ihop sårade blir tröttare och tröttare, somnar mer och mer där han sitter, och till slut skjuter han sej i huvudet. Fler än så tar livet av sej. Folk beter sej realistiskt. Så jag kan tänka mej att den faktiskt är ganska dokumentär, att det inte bara är reklampåståenden.

Lite i bakgrunden så ser man några gånger en schäfer sitta bland soldaterna. Eftersom jag och Alexander är såna hundtokar så la vi ju märke till detta på ett sätt som dom flesta som ser denna film troligen inte gör. Efter att vi fått höra att det knappt finns nåt vatten öht och situationen verkligen blivit desperat, så ser man fortfarande schäfern i bakgrunden. Ytterligare lite senare i filmen, när några soldater sitter och delar på några fjuttiga vattenklunkar ur en liten fältflaska, så ser man hur dom också ger schäfern av dom dyra dropparna.

Ja sen dog hen väl i slutändan, precis som nästan varenda en av människorna gjorde, men det får vi inte se, eftersom historien följer den lilla kille som är huvudperson, och han till slut lyckas ta sej bort från fortet och undan tyskarna. Men hur som helst. Om vi nu utgår ifrån att det faktiskt satt en hund där, som soldaterna försökte hålla liv i precis som dom försökte hålla liv i sej själva under fruktansvärda omständigheter och med knappt nåt vatten, så är det ju ganska fascinerande. Sovjet överlag var ju inte det mest hundvänliga samhället. Under kriget använde dom hundar som självmordsbombare, och tänk också på Laika... (Alltså, okej. Dom ville göra djurförsök innan dom testade att skicka ut människor i rymden. Men efter Laika skickade dom ju upp hundar som faktiskt blivit tränade att åka rymdkapsel, och som fick göra ett varv runt Jorden för att sen plockas ner oskadda. Var dom verkligen tvungna att först köra upp en stackars hund bara för att dö? Kunde man inte gått direkt på "tränade hundar som får komma ner oskadda"-stadiet?) Men människor har väl helt enkelt en naturlig förmåga att skapa starka band med djur som dom fått chansen att umgås mycket med. Schäfern i fortet kanske var nån spår- eller sökhund som varit på uppdrag ihop med soldaterna och verkligen bondat med dom... Blivit en i gänget så att säga. Och när man sen sitter där och håller på att törsta ihjäl så är det självklart att dom få droppar man har även ska delas med hunden.

Folk påstår ibland i djurrätts-debatter att människor skulle ha nån självklar instinkt att prioritera sin egen art över andra arter. Jag tycker snarare människor verkar ha en instinkt att prioritera familj och vänner framför andra - och "familj och vänner" kan innefatta både den egna arten och andra.