Mary och apporterna - igen

Efter att ha lekt och lekt och lekt och lekt och lekt med pinnar, så har nu Mary blivit så intresserad av dom att hon faktiskt plockar pinnar och ger till mej om jag lägger ett minispår på tio-tjugo meter med ett par pinnar i. Det har jag gjort flera gånger nu. Då kan jag släppa lös Mary i spåret och hon plockar pinnarna utan att jag bromsar henne eller tjatar på henne på nåt sätt.
Men jag vill också att hon ska kunna liggmarkera påsklämmor och andra små plastprylar. Anledningen är att jag så småningom vill kunna spåra samma typ av spår som jag gör med Pietro, kluriga spår på gräsmatta och hårt underlag med pyttesmå apporter som hunden måste gå jättenoga för att kunna hitta. Många kör ju både bruksspår och viltspår med olika arbetstecken, jag tänkte att vi kunde köra både bruksspår och "Pietro-spår" (som man sen kanske kan utveckla till internationella spåret) och så har man sele vid ena och spårhalsband vid andra. Men steg ett är ju då att hon lär sej liggmarkera påsklämmor o dyl. Jag har gjort minispår med påsklämmor två gånger och låtit henne spåra i koppel, hållit in henne och väntat ut att hon ska markera vid apporterna, och det har funkat bra. Men idag så la jag minispåret utom synhåll för Mary, där hon satt uppbunden vid ett träd. Det var ett misstag. Eftersom jag gick utom synhåll så steg nyfikenheten flera snäpp, och sen var hon helt galen efter att spåra och se vart jag hade gått... Gick nätt och jämt att öht få till några apporteringar.
Där och då kände jag mej rätt trött på Marys enormt stora spårlust. F-n så mycket enklare det var att komma igång och spåra med Bisse och Pietro, som till syvende och sidst spårar för godisets skull. Blir hunden för ivrig kan man lägga godis i spåret, vill inte hunden markera apporter får man jobba mera på att förknippa apporterna med godis, godis löser alla problem helt enkelt. Nu har jag en hund som tycker själva spårandet i sej är roligare än alla belöningar i hela världen, och helt nya problem uppstår.
Sen tänkte jag att jag var dum i huvudet. Jag brukar själv störa mej på folk som köper sällskapsras eller utställningsvarianten av nån ras, och sen klagar på att hunden inte är jätte-intresserad av att köra dragkamp eller i största allmänhet har bristande arbetslust. Vad förväntar ni er, liksom? Och jag, jag köpte en schäfer med flera polishundar och elitspårhundar i familjen, för att jag ville ha en hund som bl a var fantastisk på att spåra, som man så småningom kan gå jättelånga och jättekomplicerade spår över stock och sten och bäck och asfalt och genom samhällen och allt möjligt med. Då får jag väl stå ut med att hon är helt tokig i själva följandet av spåret, och att det alltså kräver en massa jobb att få till det där med apporterna...
Ställde mej sen och strödde ut lite påsklämmor på marken bara och så övade vi markering av dom. Det handlar väl bara om mängd-, mängd-, mängd-träning här också, precis som med pinn-plockandet. Till slut ska det väl sitta.

Jag övade lite uppletande också, och tänkte att jag skulle vara duktig och tänka på vindriktningen den här gången. Tidigare har jag trampat små rutor i skogen utanför vårt hus, men där blåser det ju ingenting alls, eftersom det är flera höga kullar/berg runtom på alla sidor. Nu tog jag Mary och klättrade högst upp på ett berg, och tänkte att här ska jag väl kunna hitta en motvind att lägga föremålen i. Men det blåste ingenting där heller? Försökte blöta fingret och känna efter, men kände inte ett skit. Så jag kastade föremålen (kamprep och gammal strumpa) lite på måfå åt olika håll, typ tio-femton meters avstånd kanske... Men nu kan iaf Mary springa åt det håll jag visar och leta efter föremålen och hitta dom, utan att fastna i att försöka spåra markvittring. Om hon sen främst använder luftvittring eller ögonen vet jag inte riktigt. Tycker iaf ibland det ser ut som om hon vädrar i luften. Det kommer väl.

En grej som hon är fortsatt duktig på är i alla fall att inte jaga rådjur. Nu passerade vi ganska många färska rådjursspår. Varje gång sprang hon några meter i spåret och rättade sen sej själv och kom till mej. När detta hade hänt ganska många gånger så satte jag dock koppel på. Jag har lärt mej nu att det kräver en viss mental ansträngning av henne, att inte jaga. Hon orkar inte hålla uppe det hur länge som helst. 

Idag är vi trötta...

...för Mary har haft svårt att sova och trasslat hela natten.
Igår blev det bara mat två gånger om dagen, normalt får dom tre. Inte bra. När Mary är hungrig så blir hon så j-a stressad, och då får hon t ex svårt att sova.

Klädde på sej en bädd

Jag hade köpt nya tuggben till vovvarna. Mary tyckte det var en bra idé att klä på sej en trasig hundbädd (som hon själv haft sönder genom att slita loss botten ur den) och gå runt med medan hon tuggade.

Fåglarna i vår gran

I en stor gran på vår tomt bor det en hel flock fåglar. Jag tror iaf dom bor där. Man ser dom aldrig flyga till eller från våran tomt, dom verkar bara förflytta sej runt inne i den stora granen, samt flyga mellan den och närliggande träd där vi hängt upp frö-automat, talgbollar, jordnötter och kokosnöt. Flocken verkar bestå av ungefär 40 % tofsmesar, 40 % talgoxar och 10 % blåmesar (om jag ska göra en uppskattning baserad på hur många jag ser av varje art).

Foton: Tofsmesen är fotad av Luc Viatour, talgoxen av Sławomir Staszczuk och blåmesen av Maximilian Dorsch.

Elschäfer. del 3.

Soon, the dogs have deduced the truth.
Bissy: Do you remember when we went to Jupiter? [See "2011 - a dog oddyssey]
Pietro: Yes, there were sort of all these little pinpoints of lights on the planet.
Mary: Yes, now when you mention it...
Logan: As if the Jupiterians never turn their lights off!

Logan: It must be the Jupiterians who use GSD:s for electricity!
Mary: We gotta go there and put an end to the exploitation!

As you might remember the dogs touched a black monolith, which gave them the ability to fly through space in a kind of transparent bubbles.
Logan: This ability really comes in handy!

Uppletande

Idag fick Mary köra lite uppletande. Hon har fortfarande inte riktigt fattat vad det hela går ut på. Ibland letar hon direkt reda på grejerna och kommer med dom, ibland försöker hon spåra där jag har vallat, och ibland liksom bara noterar hon en grej och spårar sen vidare. Så det är lite fram och tillbaks, men det kommer väl, bara jag berömmer och uppmuntrar jättemycket när hon gör rätt.
Logan fick gå en promenad själv med matte, där vi gjorde små spårövningar med skallmarkering av apporter (det är bara kul att träna om man får skälla...), och även lite fotgående-övningar borta vid hästgården.
Pietro och Bisse, till sist, är nu ute på en vanlig promenad med husse. Så har alla fått sitt sen.

Sminket jag köpte...

...efter reklamdrömmen.

Jag har fortfarande sov-tshirt på mej och inte kammat håret eller nånting... jag ville bara direkt testa hur mitt nya smink såg ut! :-D

En söt syn på morgonen

Maken med vår minsta (om än inte längre yngsta) vovve, Pietro.

Nyttan av handtag (Mary går på stan)

Idag gick jag och Mary en sväng på stan. Gäller ju att hårdträna hundmöten m m innan hon blir helt fullvuxen! En grej som jag inte fattar är när folk säger att det är mycket bättre med halsband än sele, för då har man bättre kontroll över hunden. Jag tycker sele modell klassisk spårsele med ett "handtag" på ryggen är oöverträffat när hunden flippar ur. Tar man ett rejält grepp i "handtaget" så håller man ju i hela hundens kropp sen. Om man däremot håller i ett halsband så är det ju bara huvudet man håller i, medan kroppen kan slänga omkring hur som helst.
Mary var duktig på pendeltåget; lite uppspelt-stressad, pep lite ibland, men gjorde en ansträngning för att lugna ner sej själv och låg tyst på golvet nästan hela tiden utan att jag behövde göra nåt speciellt. Precis när vi klev av vid Centralen så såg det dock ut såhär:

Mary helvild, och jag fick ta jordens tag i handtaget och släpa med henne. Väl ute på gatan skärpte hon dock upp sej, och blev jätteduktig. Försökte inte hoppa på folk hela tiden, var följsam, och gick ofta spontant fotgående. Vi mötte flera hundar och Mary tog kontakt med mej och gick så fint, även när en chihuahua gjorde ett ilsket utfall mot henne på väldigt nära håll.
Vi promenerade förbi Riksdagshusen, Västerlånggatan genom Gamla Stan, förbi Slussen genom gula gången och sen uppför gallertrappan till Södermalmstorg, Götgatan, över Medborgarplatsen och till Södra Station, där vi åkte hem igen. Mary var så himla duktig hela tiden. På några ställen, vid Riksdagshusen och Medborgarplatsen bl a, så stannade vi till och körde lite fotgående och ligg. Inga problem för Mary att fokusera på lydnadsövningar trots att vi var mitt i city! Men sen när vi närmade oss Södra Station så visade hon plötsligt att hon var trött i huvudet genom att hoppa upp och ner på ett sätt som hon gör när hon är lite övertrött... Bra att vi skulle åka hem då.
När vi kom fram till Västerhaninge igen så flippade Mary ur när vi klivit av tåget. I trappan ner från plattformen så började hon vråltjuta och rycka i kopplet. Jag fick stanna till och ta in henne till sidan för att lugna henne, inte så enkelt att gå i en trappa med en tokig hund på typ 26 kilo. Ett par killar ville hälsa på Mary, dom tyckte hon var söt men tyckte synd om henne för att hon var "rädd för trappan". Jag sa att hon bara var övertrött, hon fortsatte ju likadant nedanför trappan också... inte riktigt läge att hälsa då hon sket totalt i killarna, bara studsade och lät en massa. Jag släpade med henne mot parkeringen, och på vägen skulle hon skälla på två mötande hundar, hon hade verkligen blivit helt trött i skallen och tillfälligt glömt allt hon nånsin kunnat. Återigen, bra med handtaget för att hålla henne på plats när hon ville slänga sej iväg mot dom mötande hundarna. När vi kommit till bilen så slappnade hon av igen, och var helt normal när vi åkte hem.

Jag tänker ibland att det är skönt att jag har en del tidigare hunderfarenhet... det här var en sån gång. För ett antal år sen hade jag nog inte fattat att hon flippade ur på slutet av vår resa för att hon var övertrött. Jag hade nog trott att hon helt plötsligt bestämde sej för att "göra uppror" typ och börjat bråka med henne. Vilket ju hade varit helt lönlöst i det läget. Bara att dra med henne till bilen och låta henne vila ut i den välbekanta skuffen... Nu ligger hon här på golvet och sover som en stock.

Att parodiera Khaddafi vore helt omöjligt

Det går liksom inte att bli knäppare än att anklaga USA, Israel, Al-Qaeda och övriga arabvärlden samtidigt för att ligga bakom upproren... Vanliga konspirationsteorier bleknar i jämförelse.

Blev stoppad av polisen!

Jag åkte hemåt i godan ro, och så såg jag att bilen tätt bakom mej blinkade. Blinkade på båda sidorna samtidigt. Blinkade i blått och rött... det var polisen som körde efter mej och ville att jag skulle stanna.
Dom måste ha haft en slow crime night eller nåt, för dom hade varit ute och kört och sett min bil och kollat registreringsnumret, och då sett att ägaren var en person utan körkort. Jag fick blåsa och förklara bilens ägarförhållanden... såhär är det: När jag var ute och körde i snöstorm förra året en gång så råkade jag backa (när jag försökte maka på mej vid ett möte på en jättetrång väg) på en sten som doldes i snön. Det blev en stor skada på bakre kofångaren som var tvungen att bytas. Jag har också blivit påkörd av vad jag misstänker var en rattfyllerist så ena sidospegeln flög av. Eftersom jag således utnyttjat försäkringen blev den dyrare. Nu kunde vi få en billigare försäkring genom att helt enkelt skriva över bilen på Alexander, som aldrig krockat eller blivit påkörd när han kört bil (av den enkla anledningen att han inte kör bil till att börja med). Så då gjorde vi det. Alltså har bilen en ägare utan körkort.
Men det är klart, det ser väl lite misstänkt ut i registret...

Elschäfer. del 2.

Sofia: Min pins were invented to supply Earth with energy... so why were german shepherd dogs invented?
Alexander: For an even bigger purpose than Earth's energy need!

At the gas giant Jupiter:

 

Creature 1: Are you gonna turn off the TV? You're not watching.                                                                   

Creature 2: No, I'll leave it on, and turn on a few more lightbulbs instead.                                                       

Creature 1: That's sound thinking! We have unlimited amounts of electricity anyway.                                      

Galen "kamphund"

Idag har jag varit ute en kort sväng med småkillarna (=Bisse och Pietro) och en lite längre sväng med svarta blocket (=Logan och Mary) innan jag åkte till jobbet. Bisse och Pietro ville snart in igen, och Pietro fick värsta köldkrampen i en tass (fast han har skor på sej, men han har ju så otroligt köldkänsliga tassar). Då hade ändå temperaturen stigit från 20 minus till typ 8 eller nåt sånt. Men det är klart, det tar ju längre tid för marken att värmas upp än luften. Marken var väl fortfarande extremt kall för deras tassar.

Logan och Mary tål ju lite mer, och kunde gå en längre promenad. Men Mary var verkligen helt wacko när vi skulle gå ut. Jag började göra mej i ordning, men skulle ta in ved innan hundpromenaden. Mary stod och laddade för att gå ut. Jag tänkte att bäst att ta ut henne på tomten för att kissa innan jag bär in veden, annars kanske det blir en olycka så upphetsad som hon är (Mary är fortfarande inte helt rumsren... alla säger att småhundar är svårare att få rumsrena, jo tjena, Mary tar längre tid på sej än vad nån av dvärghundarna har gjort!). Då jag bara tänkte mej en kort kiss, inte värsta bus-sessionen, satte jag på henne koppel och sele och tog ut henne på tomten.
Mary bet tag i kopplet och började kampa. Runt runt i cirkel runt mej. Jag bara stod där och var skittråkig, tänkte att förr eller senare tröttnar hon väl och sätter sej och kissar. Mary kampade på. Runt runt. I typ fem minuter. Till slut gav jag upp och släpade in henne igen, hängandes i kopplet.
Bisse när han var yngre och Pietro än idag kan verkligen få ryck och kampa loss. Men dom tröttnar ju iaf om man själv inte skulle engagera sej på nåt vis, utan bara stå och vara tråkig. Mary kan slita och dra som en dåre i kopplet i minut efter minut fast hon inte får minsta lilla feedback. En av många punkter där den tokiga schäferhatten skiljer sej från dvärghundarna...

Hon var iaf väldigt duktig när vi mötte hundar på promenaden. Till slut kanske hon börjar lära sej att vara normal vid hundmöten. :-D

Denna satans kyla

Jag blir tokig. Normalt sett är jag inte ett dugg frusen, tvärtom. Men nu känns det som om kylan gått in i märgen på mej och satt sej där, så att jag går och småhuttrar inne även när vi med riktigt intensivt eldande i kaminen pressat upp innetemperaturen till 20-21 grader. Varför blir det inte VÅÅÅÅR nån gång? Eller, behöver inte ens bli vår, lite mildrare vinterväder med dagtemperaturer runt nollan och jag är fullt nöjd!

Vovvarna trynar framför brasan

Själv har jag farit runt idag. Har besiktigat bilen, hämtat en ny omgång kontaktlinser, shoppat massa kläder på Myrorna (måste ju ersätta det som Mary bitit sönder) och tränat. Vovvarna, dom har bara trynat framför brasan.
Igår var jag ute med Bisse och Pietro på promenad i Tungelsta, och med Logan på skogspromenad i mörkret med pannlampa. Men idag får alla dvärghundarna ligga inne och mysa bara, tog ut Mary på en liten promenad men that's it. Logan ville hänga ute på tomten i morse och pyssla med vad han nu pysslar med när han inte vill komma in, men han måste ha överskattat sin egen köldtålighet, för helt plötsligt ville han springa in igen och hade då köldkramp i två av tassarna. Sen verkade han rätt nöjd med att sitta inne. Och Bisse och Pietro har inte alls haft nån lust att gå ut idag, mer än för snabbrastning på tomten och sen direkt in igen.
I morgon skulle det bli mildare sa dom på SMHI, men nu har dom ändrat det till svinkallt i morgon och mildare på fredag. Hoppas det stämmer iaf...

Mina serier

Arthursagan rann liksom ut i sanden. Vi får se om det kommer nån fortsättning på den längre fram. Det jag fick inspiration till nu, som jag inte haft på väldigt länge, är att fortsätta med äventyrsserierna som handlar om vår familj. Så nu börjar en sån följetong igen.

Elschäfer. del 1.

Sofia: Everyone who has followed my comic strips for some time, knows that all miniature pinschers are really cyborg dogs and perpetuum mobiles, created by a mad scientist in order to produce cheap electricity.
The inside of a so-called "nuclear plant"
Miniature pinschers in hamster wheels.

Now we've made a stunning discovery:
Sofia: She's a perpetuum mobile as well!
Alexander: But who created her? And for what purpose?

Uppe med tuppen till bokrean

Maken ska gå på bokrea. Det blir förmodligen lite fina böcker till mej också. Jag säger till honom:
- Alla är så avundsjuka på mej för att jag har en man som spontant köper presenter och så blir det exakt rätt grejer som jag verkligen vill ha.
Alexander säger:
- Men det är väl inget svårt alls, det är bara att ta informationen när du nämner nånting du gillar och stoppa in den på en hylla i huvudet och så plockar man fram den när den behövs.
Så nu är vi uppe med tuppen och äter jättestor frukost som man står sej på i många timmar sen: Stekt potatis, tofukorvar, vita bönor med tomatsås, pannkakor med lönnsirap, apelsinjuice och kaffe.

Tänk er typ en veganversion av detta.

Mary upptäcker luftvittringen

Mary har varit så himla fixerad vid markvittring, så hon verkar inte ha fattat öht att man kan använda näsan för att leta reda på nånting på annat sätt än att spåra. Men nu har hon iaf upptäckt luftvittringen. Jag var ute i skogen och gömde leksaker genom att kasta dom in i skogen, och sen gick jag och Mary ut och sökte dom från motsatt håll s a s. Det fanns alltså ingen markvittring att gå på nånstans, och jag fick gå ut lite med henne i skogen och liksom hiva iväg henne i rätt riktning för att hon skulle komma igång. Men sen hittade hon grejerna!

Uppdatering bilen

Det hade blivit nån sorts "kristaller" i motorn. Att ta bort kristallerna kostade 5000 kronor. Suck. Nu ska vi tanka med bensin i en månad, för det hade tydligen med etanol att göra (fast vi körde på etanol hela förra vintern utan problem, och då var det ju minst lika kallt).

Mary ser spöken

Mary har kommit in i lite spökålder. Här och var ser hon nånting "hotfullt", och då ska hon gå emot det och spänna sej och skälla/morra. Jag tänker att man inte ska göra så stor affär av det hela, tids nog så mognar hon väl lite och blir bättre på att skilja på hot och inte hot. Kan iaf ge några exempel på "spöken". Dels var det en skylt (eller snarare en miniatyr-anslagstavla på en pinne) som satt här vid vägkanten. På skyltens yta fanns rester efter tre stycken vita lappar, medan själva bakgrunden var röd. Lapparna formade av en slump ett sorts ansikte på skylten, två runda ögon och en avlång mun. Kort sagt såg den lite vagt ut som huvudet på en slädgubbe som stack upp på en pinne vid dikeskanten. Varje gång vi gick förbi där skulle Mary dra mot skylten, spänna sej och boffa. Jag sa bara typ "kom här" och drog med henne. Tog väl några gånger innan polletten verkade trilla ner och hon bara "ojdå, det var bara en skylt" (jag kunde ha låtit henne gå fram och kolla ordentligt om skylten satt lite bättre till, men nu var den svår att komma åt).
Idag var det först en människa som gick framåtböjd i sin trädgård och pysslade med nånting som jag inte såg riktigt vad det var. Mystiskt, tyckte Mary och boffade lite, men jag bara sa "kom här" och så gick vi åt ett annat håll. Inte så knepigt. Sen var det en häst som förmodligen borde varit bättre broddad, för han gick väldigt stelt och osäkert på den isiga vägen. Jag tror Mary uppfattade hästens stela gång som hotfullt när han kom emot oss, hundar går ju stelt och spänt mot varandra när dom ska mucka. Där drog jag henne åt sidan och tog ett stadigt tag i henne så hon stod helt still när hästen passerade. Annars har hon ju inga problem med hästar, men den här måste ha gett ett aggressivt intryck... Till sist var det en människa som pysslade med nånting i sin parkerade bil. Skumt, tyckte Mary. Vi var tvungna att gå rakt mot bilen en ganska lång sträcka, och Mary ville då spänna sej och ha sej. I det läget funkar det inte riktigt att köra fotgående, hon är inte tillräckligt säker på kommandot än, annars hade jag gjort det. Istället fick hon apportbocken att hålla i. Trodde det skulle hindra skällande, men hon skäll-morrade ändå. Jag tog bara kort koppel och marscherade på, så fick hon låta lite utan att jag brydde mej... när vi kom nära så såg hon iaf att det inte verkade vara några skumrask-affärer på gång, bara nån som rotade i sin bil, och då blev hon tyst igen.
Knäppa spökhund.

Reklamdrömmen

Det här var riktigt konstigt. Allt mitt smink håller på att ta slut (i verkligheten alltså). Så jag måste smink-shoppa. Igår natt drömde jag att jag gick in på hemsidan för sminkmärket "Urban Decay" och handlade över nätet. Jag vet att det finns ett märke som heter så, men har aldrig köpt av dom i verkligheten. Drömmen var väldigt realistisk, jag satt vid datorn och handlade precis som man kan göra på riktigt.
När jag sen vaknade så gick jag nyfiket in på deras sida. Det visade sej att dom endast har icke djurtestade produkter, och dom har en hel avdelning produkter som är garanterat fria från animaliska ingredienser. Jättebra! Så jag köpte av dom i verkligheten också.

MEN är inte detta som en kackig sci-fi-rulle, så säg? Med företag som planterar in reklam i folks drömmar, som liksom kan söka upp rätt personer (jag t ex, använder mycket smink och är vegan) och plantera reklamdrömmarna just där dom passar bäst?

Weird.

Drömmen om klippmaskinen

Jag drömde att det fanns en maskin som klippte hår. Hade man inte tid att gå till en frisör kunde man använda en sån här maskin istället. Det blev inte fullt lika snyggt, men gick fortare och var billigare. Maskinen såg ut som ett arkadspel ungefär. Det var en stor display där man kunde peka på en av tio standardfrisyrer. Sen stoppade man in 150 kr genom en sedelspringa på sidan, eller drog ett kort genom en läsare. När man betalat satte maskinen igång. Det kom ut som robotarmar med saxar på sidorna, och så började den klippa på ens huvud. Efter femton minuter så hade man vald standardfrisyr. Inte jättesnyggt klippt, men typ på samma nivå som att nån duktig kompis har klippt en.
Jag skulle toppa håret i en sån maskin, men när robotarmarna kom ut så blev jag nervös, och tänkte "tänk om den klipper mej i örat?".

Fault lights monthly

Jag sa till Alexander att jag var tvungen att slå upp exakt vad den där varningslampan som tändes på instrumentpanelen stod för.Jag hade ingen koll! Alexander sa:
- Till skillnad från mej, eftersom jag läser nättidningen "fault lights monthly", där dom går igenom en ny varningslampa varje månad och vad den står för.
- Är det sant?
- NEJ det är klart det inte är sant, varför skulle jag läsa en sån nättidning om det öht fanns?
Typiskt mej. Jag går på vad som helst som Alexander säger, bara det är en dead pan delivery. Det sjuka är att jag själv kör med såna där dead pan kommentarer ibland, och när folk säger "va?" så svarar jag bara "nä det var ett SKÄMT fattar du väl". Sen är jag lika godtrogen själv.

Vår helg

Vi åkte för att hälsa på släkten i Närke, ffa Alexanders mormor som har cancer. Vi tog med Pietro och Logan, medan Elin barnvaktade Bäs och Bus (=Mary och Bisse). Tyvärr fick hundar inte komma in på sjukhuset. men Alexander hade iaf med sej ett fotoalbum med bilder på Logan (=mormors favorit) som bebis.
Vi åkte hem på söndagen. Tyvärr tog hemfärden en timme längre än beräknat. E20 hade rätt bra väglag, det hade vi sett på färden från Stockholm till Hallsberg. Men när vi åkte tillbaks så åkte vi från Sköllersta via Örebro, och vägen mellan Sköllersta och Örebro var totalt igen-isad, man fick åka löjligt långsamt. Sen gick det väl framåt i hyfsad takt tills vi kom till Salem ungefär. Där fick vi stå stilla i bilkö jag vet inte hur länge pga olycka.
Till slut kom vi hem iaf, och jag skjutsade syster Elin till pendeltågsstationen. På vägen dit fick jag varningslampa i bilen att det var fel på motorn. Jag parkerade bilen vid en bensinmack och tog taxi hem. Igår fixade jag med en bärgnings/verkstads-firma att hämta bilen.
Jaja. Det var ju bra att det inte hände mitt i ingenstans i Västmanlands skogar iaf.

Snöhelvete del 2

I morse pulsade Alexander dom c:a 700 metrarna till busshållplatsen i snöstorm. Han hade kollat SL:s hemsida innan, men stod inget om inställda bussar. Tyvärr var bussen ändå inställd. Han fick pulsa sej tillbaks och ringa jobbet. Visade sej att alla bussar i hela Stor-Stockholm var inställda. På jobbet sa dom att han fick ta sej dit bäst han kunde. Alexander sa att ända sättet var att pulsa fyra kilometer till pendeltågsstationen. Jaha, tyckte dom på hans jobb, bara att göra det då. Satan i gatan vad avundsjuk man kan bli på amerikaner, som bor i ett land där helvetes-väder ses som en giltig orsak att stanna hemma! Bara att pulsa på för stackars Alexander. Sen får han jobba över också. Och hacka is på dörrarna vid varenda station. Själv har jag skottat som en dåre idag.
VI VILL HA VÅR!

Hipster Hitler

Så kul.
Hipster Hitler

Snöhelvete

Jag skulle hämta Alexander i Tungelsta med bilen. Bilen var dock översnöad. Jag skottade. Och skottade. Och skottade. Tänkte att nu hade jag skottat loss bilen. Men icke, den satt fast, gick inte att köra en millimeter. Så jag gick ut ur bilen igen och skottade. Och skottade. Och skottade. Tänkte att nu har jag skottat loss bilen. Men icke, den satt fortfarande fast. Detta upprepades några gånger. Till slut lossnade bilen. Jag körde en meter. Nästan två meter. Sen satt bilen fast igen. Lyckades iaf backa tillbaks den ner på vår parkeringsplats.
Alexander får ta sej hem på annat sätt.
Jag längtar till våren!

Mary fogar sej

Jag, Bisse och Mary var ute och gjorde spårövningar. Jag la ett spår till Mary på bara typ femton meter, och ett till Bisse på kanske tjugofem-trettio meter. (Bisse brukar gå några hundra meter, men det här var på is, och han har aldrig spårat på så hårt och jämt underlag förut.) Sen hade jag inte pinnar som apporter utan lite olika grejer i plast och tyg. Mary fick fem apporter på den korta lilla sträckan, Bisse fick också fem stycken men det blev ju lite mer utspritt för honom.
Sen fick Mary spåra i kopplet. Hon hade egentligen ingen lust att markera nu heller, men hon fogade sej. Hon är helt enkelt inte lika GAAAAALEEEEN längre som för ett par månader sen. Kanske innebär att dom som säger att man ska vänta med spår tills hunden mognat lite har en poäng... fast iofs brukar dom ju hävda att man ska vänta tills hunden är typ ett år. (Och trots allt så hade jag ju en bra anledning att börja när hon var tio veckor redan, nämligen att styra om hennes enorma spårintresse från rådjur till människor, så jag ångrar inte att jag gjorde det.) Jag hade koppel på henne och väntade ut henne vid apporterna, men det gick att vänta ut henne nu, hon fogade sej och gjorde liggmarkeringar (även om det liksom var under protest) istället för att bara bli helt galen och börja vråla. (Det får bli plocka-upp på pinnar och liggmarkera på andra föremål... tror jag.) När hon sen hade gjort alla apporterna så släppte jag lös henne, och hon fick frispåra tillbaks dit där Bisse väntade och sen frispåra även Bissens spår. Sen var hon rätt nöjd, och jag kopplade henne vid ett träd igen.
En j-a tur att jag gymmar så mycket förresten, biceps sätts på hårda prov när man ska hålla tillbaks henne i kopplet.
Så fick Bisse köra sitt spår. Det krävde rätt mycket koncentration av honom att spåra över isen, men han klarade av det, så nästa gång jag gör spår på is kanske jag kan göra det c:a hundra meter långt eller så.
Bisse frös litegrann när han satt och väntade på sin tur, trots att han fick på sej ett extra täcke och fick sitta i en väska. Jag längtar efter våren!

Puppy bowl!

puppy bowl

Som en parodi på en klickertränare

Idag var jag ute med bara Mary en sväng. (Jag tar inte alla fyra, utan delar upp det på olika vis - t ex Logan+Mary och Bisse+Pietro, eller som häromdagen, Logan+Mary+Bisse och sen Pietro... men ganska ofta blir det dvärghundarna för sej och Mary för sej.) Det går jättebra att gå omkring i skogen med henne okopplad nu. I början verkade hon ju inte direkt ha nån uppfattning om att man ska följa med matte, men sen har jag belönat (med klappar, röst, små torrfoderpluppar, nån gång godare godis, nån gång kampa lite med en leksak) när hon sprungit i min riktning, och även belönat när hon stannar till och kollar för att se vart jag är. När jag märkt att hon inte riktigt orkat träna mera har jag satt på koppel istället. Och nu, när hon är fem månader, kan man gå en hel promenad och knappt använda kopplet alls. :-D Jag har förstås också tränat mycket inkallning, men en grej jag lärde mej med Logan är att det inte räcker. Hunden måste också (om den inte gör det av sej själv alltså, många hundar gör ju det automatiskt) lära sej att hela tiden ha lite koll på matte och följa med henne. Om hunden hela tiden är på väg bort på sin egen runda, och man hela tiden måste kalla in den för att få med den, då funkar det inte i långa loppet. Hunden kommer till slut att tröttna på "tjatet" oavsett hur mycket belöningar man försöker ge. Men som tur är så lär man sej av sina misstag... Bisse hade ett naturligt följa-efter-beteende som valp, men när jag fick hem Pietro och upptäckte att han också hade en tendens att dra iväg på helt egna rundor och skita i mej, så hade jag lärt mej av misstagen med Logan, och började faktiskt träna honom att följa med. Och nu samma sak med Mary.

Jo, en sak till som jag lärde mej med Logan: Om valpen inte har nån skräck för att bli lämnad ensam i skogen, så är det helt meningslöst att hålla på och gömma sej. (I vilket fall som helst är det ju inte så himla trevlig metod, ens i dom fall den fungerar... eftersom den bygger på att spela på hundstackarns rädsla för att bli övergiven.)

Eftersom Mary också, redan från dag ett, visade ett stort intresse för att förfölja vilt, så är det ju verkligen superviktigt med en superbra inkallning. Så jag vill kalla in och inte bara ge jättegott godis, utan ofta kasta boll eller pinne som belöning, eftersom hon älskar det. Nackdelen är ju att hunden lätt går upp i varv väldigt mycket då... Jag försöker kasta lite "klurigt", typ in i snår och in i skogen så hon får leta lite och använda hjärnan också. Men idag varvade hon upp som en tok iaf. Kom tillbaka med bollen, släppte den framför mej, och började sen tugga loss på mina armar som rena krokodilen (eller nja, nån sorts hämning måste hon faktiskt ha haft, för trots avsaknad av skyddsärm har jag inga märken på armarna, så helt utflippad var hon inte). Där stod jag då, som en parodi på en klickertränare, och bara ignorerade... Det är ju en sån där grej som alltid kommer upp i diskussioner: Den "traditionella" säger: "Ja men ska man bara stå och ignorera alltså om hunden biter nån?" och klickertränaren svarar: "Nej nej självklart inte, i såna situationer måste man ju bryta...". Men här stod jag med en hund som bet mej och gjorde ingenting, måste ha sett lite patetiskt ut. MEN det var bra det. För hon skärpte sej faktiskt. Mindes väl att man inte ska bita en passiv "figge"... Samlade ihop sej själv och satte sej på ändan och tittade på mej. Och så fort hon skärpt sej fick hon springa efter bollen igen. Sen var hon riktigt duktig på att sitta fint och vänta på att jag kastade den igen.

Och nu har jag en trött Mary som bara sover. :-)

Värsta fyrverkeriet!

Skitkonstigt, men nyss var det några som drog av jordens fyrverkeri! Det är ju liksom ingen fyrverkeri-dag idag, men det kanske var några fulla festprissar som råkade snubbla över nåt kvarglömt batteri från nyår...
Det var inte bara själva fyrverkeriet som förvånade mej, utan också hundarnas reaktioner. Normalt sett har jag tre helt skottfasta och en som är lite rädd, det är Bisse. Nu var det Mary som blev upprörd! Började pipa och hetsa upp sej, och så rusade hon till dörren och öppnade den och sprang ut (hon kan öppna dörren genom att stå på bakbenen och ta ner handtaget med tassen). Bisse däremot blev inte alls rädd, utan hela dvärghundsgänget följde efter henne ut och sprang runt i trädgården. Jag ropade in dom igen, men Mary kom bara en bit mot mej, vände sen och sprang tillbaks ut på tomten. Då hämtade jag en kampgrej och vevade med, varpå hon kom fram till mej, och så lyfte jag upp henne i famnen och bar in henne. Väl inne var hon helstressad, vankade omkring och pep. Jag låste dörren så hon inte kunde springa ut igen, men hon ville helt klart göra det.
Har ingen aning om varför hon betedde sej sådär. Eller jo, hon kanske kände att hon var tvungen att vakta tomten mot fyrverkerier. På nyår var det en raket som åkte i riktning mot vårt sovrumsfönster (den var ju långt bort ifrån huset, men hundarna fattade nog inte det) och alla blev upprörda och skällde. Dom smällar som var nyss kom från samma riktning. Så kanske varvade hon upp för att hon kände att hon var tvungen att vakta. Jag lyckades lugna henne sen iaf genom att sitta med henne i knät.
Att Bisse inte blev rädd var ju lika konstigt, för j-ar vad det dundrade. Han brukar kunna vara rätt lugn inomhus ändå, men absolut inte vilja gå ut när det låter sådär... nu sprang han ut i trädgården och travade runt där som ingenting tills jag ropade in hundarna igen. Men även om det var konstigt var det ju kul förstås.

Drömmen om Australien

Inatt drömde jag att vi skulle åka till Australien på en weekend-resa. I drömmen gick det ganska fort att flyga dit, tog ett par timmar bara. Och vi skulle ha med alla hundar! Weird.

Den vilda bebin

Mary håller på att bli vildare igen. Sämre på att bara gå runt och skrota hemma, mer benägen att rusa omkring och tokbusa tills hon är helt andfådd en stor del av dygnets timmar... Hon som blivit så duktig. Jag funderade och kom på att jag nästan aldrig kör små lydnadspass med en hund i taget inne på badrummet längre. Dom passen var nog bra för att liksom samla ihop henne. Ska börja med det igen.

Slutseminarium

Vi håller på och planerar mitt slutseminarium. Där går man igenom och diskuterar ens doktorsavhandling en sista gång, innan den trycks upp inför disputationen... Jag trodde jag hade ont om tid med avhandlingen, trodde min anställning skulle ta slut med vårterminen. Men tydligen har jag anställning ända till den sextonde September i år. Tjohoo! Nu ska jag hinna klart utan problem. Sen är jag doktor. Då ska jag kräva att alla adresserar mej som "doktor Jeppsson".

The shining - med hundar!

Brottningsmatch - stor vs liten

Såhär går det till när Mary och Pietro brottas, eller vad man ska kalla det... Mary gör som dressyr-momentet "piruett", hon snurrar runt runt kring sin egen bakdel. Samtidigt så går Pietro under hennes bröst och mellan hennes framben, slänger hit och dit med huvudet och försöker nafsa henne i kinderna. Sådär håller dom på. Idag vann Pietro, det slutade med att Mary låg på golvet. Hur i hela fridens namn det gick till fattar jag inte.

Ploffs ploffs

Det har varit plusgrader så länge nu att snön mjukats upp så inte ens Pietro kan gå ovanpå den på alla ställen. Ploffs, ploffs, låter det när hundarna trampar igenom ytan.
Jag gillar plusgraderna. Förra vintern botade nog för alltid alla tendenser att se snömassor som "vackra".