Nyttan av handtag (Mary går på stan)

Idag gick jag och Mary en sväng på stan. Gäller ju att hårdträna hundmöten m m innan hon blir helt fullvuxen! En grej som jag inte fattar är när folk säger att det är mycket bättre med halsband än sele, för då har man bättre kontroll över hunden. Jag tycker sele modell klassisk spårsele med ett "handtag" på ryggen är oöverträffat när hunden flippar ur. Tar man ett rejält grepp i "handtaget" så håller man ju i hela hundens kropp sen. Om man däremot håller i ett halsband så är det ju bara huvudet man håller i, medan kroppen kan slänga omkring hur som helst.
Mary var duktig på pendeltåget; lite uppspelt-stressad, pep lite ibland, men gjorde en ansträngning för att lugna ner sej själv och låg tyst på golvet nästan hela tiden utan att jag behövde göra nåt speciellt. Precis när vi klev av vid Centralen så såg det dock ut såhär:

Mary helvild, och jag fick ta jordens tag i handtaget och släpa med henne. Väl ute på gatan skärpte hon dock upp sej, och blev jätteduktig. Försökte inte hoppa på folk hela tiden, var följsam, och gick ofta spontant fotgående. Vi mötte flera hundar och Mary tog kontakt med mej och gick så fint, även när en chihuahua gjorde ett ilsket utfall mot henne på väldigt nära håll.
Vi promenerade förbi Riksdagshusen, Västerlånggatan genom Gamla Stan, förbi Slussen genom gula gången och sen uppför gallertrappan till Södermalmstorg, Götgatan, över Medborgarplatsen och till Södra Station, där vi åkte hem igen. Mary var så himla duktig hela tiden. På några ställen, vid Riksdagshusen och Medborgarplatsen bl a, så stannade vi till och körde lite fotgående och ligg. Inga problem för Mary att fokusera på lydnadsövningar trots att vi var mitt i city! Men sen när vi närmade oss Södra Station så visade hon plötsligt att hon var trött i huvudet genom att hoppa upp och ner på ett sätt som hon gör när hon är lite övertrött... Bra att vi skulle åka hem då.
När vi kom fram till Västerhaninge igen så flippade Mary ur när vi klivit av tåget. I trappan ner från plattformen så började hon vråltjuta och rycka i kopplet. Jag fick stanna till och ta in henne till sidan för att lugna henne, inte så enkelt att gå i en trappa med en tokig hund på typ 26 kilo. Ett par killar ville hälsa på Mary, dom tyckte hon var söt men tyckte synd om henne för att hon var "rädd för trappan". Jag sa att hon bara var övertrött, hon fortsatte ju likadant nedanför trappan också... inte riktigt läge att hälsa då hon sket totalt i killarna, bara studsade och lät en massa. Jag släpade med henne mot parkeringen, och på vägen skulle hon skälla på två mötande hundar, hon hade verkligen blivit helt trött i skallen och tillfälligt glömt allt hon nånsin kunnat. Återigen, bra med handtaget för att hålla henne på plats när hon ville slänga sej iväg mot dom mötande hundarna. När vi kommit till bilen så slappnade hon av igen, och var helt normal när vi åkte hem.

Jag tänker ibland att det är skönt att jag har en del tidigare hunderfarenhet... det här var en sån gång. För ett antal år sen hade jag nog inte fattat att hon flippade ur på slutet av vår resa för att hon var övertrött. Jag hade nog trott att hon helt plötsligt bestämde sej för att "göra uppror" typ och börjat bråka med henne. Vilket ju hade varit helt lönlöst i det läget. Bara att dra med henne till bilen och låta henne vila ut i den välbekanta skuffen... Nu ligger hon här på golvet och sover som en stock.