måndag 8 augusti 2011

Att ha rädsla som ett ideal

Såhär står det i rasstandarden för Saarloos Wolfhond:
"Reservationen och den varglika önskan att ta till flykt i främmande situationer är typiskt för rasen och dessa egenskaper bör behållas. När främlingar närmar sig en Saarlooswolfhond bör han ha förståelse för dessa egenskaper. Ett påtvingat, oönskat närmande av en främling kan leda till en översvallande önskan att fly. Då detta flyktbeteende hindras, t.ex. genom att hunden är i koppel, kan hunden ge intryck av att vara nervös." http://www.ssck.se/rasstandard-swh/ 


Nu vet jag inte i hur hög grad verklighetens Saarloos uppfyller det här idealet. Den enda Saarloos som gjort MH i Sverige var iofs rekordrädd, man fick avbryta nästan direkt för att hunden gömde sej i buskarna och inte kunde lockas fram (annars när man får bryta MH pga rädsla brukar det ju vara tidigast vid dumpe, som ändå är menad att vara otäck...). Men förhoppningsvis är inte majoriteten av Saarloosarna så fruktansvärt rädda av sej som den. 
Jag tycker ändå det är helt sjukt att rasstandarden sätter upp rädsla som ett ideal. Många raser dras med rädsloproblem. Många raser som enligt sin standard ska vara ointresserade av folk dom inte känner (vilket ordet "reserverad" oftast verkar betyda när det används i rasstandards, till skillnad från i mentaltest-sammanhang) är i praktiken ofta skygga och rädda. Det är också vanligt inom såna raser att uppfödare stoppar huvudet i sanden och säger att deras hundar inte är ett dugg rädda av sej. Men inom alla raser är man iaf överens om att rädsla för människor är nånting oönskat. Finns inte nån annan ras där folk håller upp det som ett ideal att eftersträva.

Jag tycker det är ett helt vansinnigt ideal. Visst, det finns säkert enstaka individer som har den här personligheten utan att bli lidande av det, därför att dom bor väldigt isolerat, aldrig behöver se några andra människor än familjen, och som heller aldrig blir sjuka och inte heller behöver vaccineras eftersom dom lever så isolerat och därför slipper utsättas för en läskig veterinär. Det finns säkert enstaka såna individer. Men den absoluta majoriteten av alla hundar, även om dom bor ute på vischan, måste ju faktiskt då och då träffa främmande människor. Om hunden då är väldigt rädd för främmande människor, så lider den. Även om hunden är helt ofarlig för sin omgivning därför att den reagerar med flykt och/eller apati snarare än aggressivitet hur rädd den än blir, så lider hunden


Jag tycker helt enkelt det är lika galet att skriva in i rasstandarden att hunden ska vara rädd för folk, som att skriva in att den ska ha andningsproblem eller höftledsdysplasi... Vi borde väl ändå försöka avla fram hundar som har så bra möjligheter som möjligt att leva ett lyckligt liv, att må bra både fysiskt och psykiskt?

1 kommentar:

Maria sa...

Det låter ju helt galet! Vem vill medvetet föda upp och äga hundar som är rädda?