De andras liv

Vi såg filmen "de andras liv" igårkväll. Den var väldigt bra (hm, jag skriver i stort sett bara om filmer jag sett när jag tycker filmen varit "väldigt bra"... jaja, det här är ju ingen filmrencension-blogg iaf. Och jag har ingen lust att skriva om halvdana filmer.)
Den utspelar sej i 80-talets DDR. En pjäsförfattare, Dreimann, och hans skådespelar-flickvän ska övervakas av stasi-officeren Wiesler. Egentligen finns det ingen anledning, Dreimann är lojal mot regimen. Men nu råkar en partipamp vara tänd på Dreimanns flickvän, och våldtar/har sex med henne på regelbunden basis utan att Dreimann vet om det (det heter i filmen att dom har ett "förhållande", men hon känner sej tvungen pga hans maktposition, och tycker absolut inte att sexet är särskilt trevligt). Pga detta vill pampen röja undan Dreimann, och bestämmer att han ska avlyssnas ända tills man hittar nåt komprometterande.
Wiesler som ska sköta avlyssnandet framstår inte precis som världens sjysstaste kille, när han först introduceras så föreläser han om förhörsmetoder (bl a att tvinga folk att vara vakna tills dom bryter ihop)och antecknar noga när en av studenterna vågar sej på att protestera mot proceduren och kallar den "omänsklig". Men han har ändå nån sorts idealism, han tänker sej ändå att säkerhetspolisens arbete är viktigt, det handlar om att skydda staten. Och nu blir han satt att avlyssna en författare bara för att en partipamp är tänd på hans tjej.
Så Wiesler är redan från början ganska negativt inställd till denna avlyssning. Sen ska han sitta hela dagarna, från morgon till kväll, och bara lyssna, lyssna, lyssna på allt som försiggår i parets lägenhet. Vi ser också att han inte har nåt eget liv att tala om, bara jobbet. En vacker dag säger den annars så partilojala Dreimann nåt dumt, vilket Wiesler förstås bör anteckna. Men han gör det inte. Om det beror på att han är sur på partipampen som är mer intresserad av sex än ideologi, eller på att han under avlyssnandets gång börjat gilla Dreimann, eller på att han vill fortsätta operationen så länge som möjligt för att han då kan glömma bort sin egen aptrista tillvaro och liksom leva lite genom Dreimann som har det sociala liv Wiesler saknar, eller om det kanske är en kombination av alltihop, är svårt att säga. Men i vilket fall som helst så låter Wiesler bli att skriva in det i sin rapport. Därifrån bara eskalerar det. Dreimann vänder sej mer och mer mot partiet, det blir mer och mer som Wiesler egentligen borde rapportera men som han håller tyst med...
Det är väldigt bra skådisinsatser, och inga svartvita karaktärer utan riktiga personer. Jag gillar också väldigt mycket när filmmakarna inte skriver karaktärernas motiv för handling på ens näsa. I verkligheten är det ju ofta en mängd olika faktorer som spelar in och får en att handla som man gör, men på film blir det alltför ofta så att karaktärerna har Motiv med stora M för allt dom gör, som trumpetas ut så att ingen kan missa det. Inte i den här filmen. Det är ett stillsamt berättar-tempo, men ändå satt iaf jag på helspänn, man ville veta hur det skulle gå för personerna i filmen.