Fundering kring intresse, motivation, och andra "mentala" faktorer

Jag pratade nyss med träningskompisen Luss, och sa att jag inte anmält till nån brukstävling i år igen. Jag är alldeles för benägen att anmäla mej på chans till saker och ting - men då kan man ju hoppa upp och sätta sej på att just på tävlingsdagen kommer man inte att ha en sån där bra dag, utan det går dåligt. Sen blir man irriterad på sin stackars hund. Det är elakt att vara irriterad på hunden.

Mina hundar är ju inga vidare brukshundar. Bissen har rätt bra kapacitet för både spår och lydnad när han väl får till det, men är nervig och vimsig och lättdistraherad. Logan har noll förighet, så ska man nånsin få till lydnaden måste det bli nån sorts spin-off-effekt från söket typ. Och i söket tycker han det är jättekul men är svår att dirigera. Pietro älskar att gå små "pilliga" spår typ BSP, vilket gjorde att jag ett tag tänkte att han kanske kunde tävla i det i framtiden. Men motivation är ju inte allt, och Pietros talang är typ noll. Han måste koncentrera sej stenhårt för att klara ett spår på c:a femtio meter... sen är han vråltrött, men nöjd över att ha lyckats med sin enorma prestation. Detta talar väl för att BSP-spåren endast får bli en rolig hobby för Pietro att pyssla med emellan LC-träningarna, för ett tävlingsspår i den grenen är ju sex hundra meter.
Men Logan och Bisse vill jag ändå ut och tävla med, och jag tror inte på nåt sätt det är omöjligt att flyttas upp ur appellen med dessa gossar och kanske lite till sen... även om jag inte ska vara för hetsig med att anmäla mej till tävlingar i fortsättningen, utan se till att allt sitter först.

Så okej. Hur ska man då bli sådär säker? Jag tror jag måste fokusera mer på hundens intresse i vissa lägen. Ffa när det gäller Bissen och spår.

Nu kanske alla klickande bloggläsare tänker "men usch vad flummigt, man ska ju fokusera på beteendet, på det man ser!". Men det beror väl lite på vad man lägger in i ordet "beteende"...
I klicker-sammanhang använder man ordet "beteende" på ett annat sätt än man gör i dagligt tal. Man låter ordet "beteende" betyda precis allting man öht kan observera hos hunden. Sen använder man fraser som "vad som pågår i hundens huvud" för att beteckna allting man inte kan observera, typ att hunden innerst inne skulle sitta och tänka eller känna nåt annat än det den visar med sitt kroppsspråk.
Om man använder orden på det sättet så kan man säga att min relation till min man bara bygger på att jag observerar hans beteende och struntar i vad som pågår inne i hans huvud. Jag har nämligen för vana att utgå ifrån att han är ärlig med mej, jag brukar inte sitta och spinna en massa hobby-psykoanalytiska teorier om vad som egentligen är hans drivkrafter och hur han egentligen känner. Om han t ex säger nånting till mej, så utgår jag ifrån det (observerbara) talet, snarare än några långsökta teorier om "så funkar män" som jag läst i Cosmo. Jag skulle faktiskt betrakta det som nedlåtande mot honom om jag gjorde det, om jag satt och funderade ut en massa listiga teorier som gick ut på att han egentligen inte menar det han säger och att han egentligen går runt och förställer sitt kroppsspråk, och kanske är otrygg när han verkar glad osv...
Så varför låter det då helt sjukt att säga "min relation till min man går ut på att jag observerar hans beteende, och struntar i vad som händer inne i hans skalle?". Det låter sjukt för att vi i normala fall inte använder dessa ord och fraser i "klicker-betydelsen". I normala fall så använder vi ordet "beteende" i en snävare betydelse - typ stora kroppsrörelser, men inte tal eller små ansiktsuttryck. Och när vi pratar om vad som pågår "inuti" i nån så menar vi även känslor som syns i kroppsspråk och tankar som sägs i tal, inte bara hobby-psykoanalytiska teorier.

Därför tror jag att pratet om att man ska fokusera på hundens beteende, iaf hos vissa människor, och iaf hos mej själv, riskerar att leda uppmärksamheten fel. Risken finns att man bara uppmärksammar det man i dagligt tal menar med beteende - dvs rätt stora och tydliga kroppsrörelser.
Därför tror jag att det för många människor är bättre att säga vad man inte ska bry sej om - bry dej inte om all denna hund-psykoanalys som beskriver hundar som om dom hade en sorts främmande kultur som var viktig för dom, eller som om dom innerst inne kunde vara lyckliga när dom visar tecken på att dom känner sej hotade - skit i den typen av teorier.
När man väl svept detta bråte åt sidan kan man sen prata om att hunden är glad, ledsen, stressad, avslappnad, intresserad, ointresserad och allt möjligt utan att skämmas. Ibland kan det vara bra att faktiskt hänga upp sej på ett tydligt fysiskt tecken om man vill belöna en viss sinnes-stämning - som t ex när jag klickar Bissen för att ha svansen i marken snarare än uppåt och viftande under platsliggning. Men ibland kan det också vara oerhört mycket enklare att prata om sinnesstämningar och humör direkt - precis som vi gör när det handlar om andra människor.

Och ja, här kommer slutklämmen alltså. Jag tror att en stor del av mina svårigheter att få bukt med Bissens spår-vimsighet beror på att jag låst mej vid "jag vill att han ska gå i mitt spår, vill inte att han ska gå i djurspår". Jag har istället börjat tänka att han måste vara jätteintresserad av pinnarna, i vilket sammanhang dom än dyker upp. Om pinnarna är jätteintressanta borde ju fokus på mitt spår komma på köpet, eftersom han vet att det är där pinnarna ligger. Man slår då också två flugor i en smäll, istället för att träna "gå i mitt spår, inte i djurspår" som en grej och "ta pinnarna, gå inte över dom" som en annan grej.
Så nu håller jag på och gör små uppletanden med pinnarna, och kastar pinnarna här och var, och detta ska vara väldigt roligt, oavsett omständigheter. Men överlag så tror jag det kan vara bra att inte alltid haka upp sej på "stora kroppsrörelser", ibland behöver man fokusera mer på t ex intresse eller motivation för nånting.