.jpg)
En pusselbit i taget…
7 timmar sedan
torsdag 30 december 2010
Årets gulliga julserie
onsdag 29 december 2010
Spår-experimentet över
Först verkade det ju gå jättebra, Mary förstod på en gång typ att om man först markerar apporter så får man spåra sen. Sen försökte hon, ungefär som jag förutsett, att slarva över markerandet för att snabbare komma i spåret. Jag tänkte att man får väl helt enkelt hålla tillbaka henne då och visa att detta inte går. Men förra gången blev hon bara väldigt uppvarvad när jag gjorde så. Och idag blev hon ännu värre uppvarvad. Det slutade med att vi satt typ i tio minuter eller nåt, så min röv blev helt nerfrusen trots termobrallor, som teckningen ovan visar. Sen hade hon lugnat ner sej marginellt och jag släppte på henne på spåret. Då var hon så ivrig att hon var tvungen att spåra spåret flera gånger på raken innan hon var nöjd.
Jag hade också nytt godis idag, skinkost, som hajpats av en del andra bruksare som nån sorts mirakelbelöning... men so much for den hajpade skinkosten. Spåret är tio tusen gånger bättre än allt annat, säger Mary...
Nä, nu lägger jag ner detta metod-experiment och kör istället enligt den gamla klassiska metoden "öva som f-n på att markera apporter i situationer som inte alls är kopplade till att spåra ända tills det sitter i ryggmärgen på hunden, och först sen kopplar man ihop apporterna och spåret".
En idé tänker jag dock behålla... nämligen att hunden som slutbelöning när den spårar (alltså, även när man kör apporter i spåret sen) kan få spåra klart helt enkelt. Inte ens på tävling finns det ju nånting som tvingar en att sela av hunden efter slutapporten. Även om tävlingsmomentet är slut där, så kan ju hunden få fortsätta spåra och kolla vart figgen gick in i sin bil och for iväg, om nu hunden hemskt gärna vill det. Då borde man iaf slippa det tydligen ganska vanliga problemet att hunden blir rädd för att ta extra stora apporter, eller apporter som ligger nära vägar, eftersom det kan råka vara slutapporten, och plockar man slutapporten så är det roliga över sen.
måndag 27 december 2010
Drömmen om schäferhatten
Inatt drömde jag såhär: Jag gick runt i huset och alla fyra vovvarna följde efter mej. Men jag stördes av att jag kände en stor tyngd på mitt huvud. Jag sträckte upp händerna för att känna vad det var som tryckte ner skallen så. Det visade sej att jag hade en Mary Marvel ihoprullad som en hatt på huvudet. Jag lyfte ner henne. Nu hade jag helt plötsligt fem hundar, eftersom Mary förekom i dubbel upplaga. "Det här stämmer inte, det måste vara en dröm" tänkte jag.
Så vaknade jag. Eller trodde jag, iaf, för snart upptäckte jag att jag fortfarande hade fem hundar, två Mary. Och trycket på skallen var kvar.
Så vaknade jag igen, den här gången på riktigt. Och upptäckte att Mary log och sov precis ovanför min huvudkudde, och lutade sej mot min hjässa med hela sin tyngd...
Så vaknade jag. Eller trodde jag, iaf, för snart upptäckte jag att jag fortfarande hade fem hundar, två Mary. Och trycket på skallen var kvar.
Så vaknade jag igen, den här gången på riktigt. Och upptäckte att Mary log och sov precis ovanför min huvudkudde, och lutade sej mot min hjässa med hela sin tyngd...
lördag 25 december 2010
Söt-Logan...
...tittar med stora ledsna ögon efter husse när husse går till jobbet... han kan INTE förstå vad det där "jobbet" ska vara bra för, eller varför han inte får följa med!
fredag 24 december 2010
Ett ganska o-juligt hundtränings-inlägg
Det blir inte så mycket julfirande för min del. Alexander och Pietro firade jul hos hans pappas familj igår, men jag och övriga hundar var hemma. Pietro gjorde stor succé, t o m min hundrädda svåger Arvid tyckte att en väldigt snäll 4,5-kilos hund var okej.
Själv ägnade jag gårdagen åt att promenera och leka med vovvarna (en i taget, Bisse fick springa lös och leka bland åkrarna borta vid hästgården, Logan fick springa runt och skälla på mej i skogen och pulsa i snö), samt på kvällen sopa golvet (vilket verkligen behövdes). Mary ville dock bara attackera sopborsten. Jag gjorde en liten övning av det hela, attackera inte så får du en torrfoder-plupp. I såna lägen tror jag faktiskt mest hon anstränger sej för själva utmaningens skull. Det handlar inte om att en torrfoder-plupp är mer spännande än att attackera sopborste, utan det är mer... tja, som ett dataspel eller nåt. Folk som spelar dataspel kan ju anstränga sej stenhårt mentalt för att klara av att komma upp till nästa "level" eller få vissa poäng, trots att "levlar" och poäng på en dataskärm inte har nåt värde i sej själva (dom kan ju inte omsättas i mat, pengar, sex el dyl). Det är själva utmaningen som är kul. Ofta tror jag att klick/bra + torrfoderplupp funkar på samma sätt - det är inte dom små plupparna som har så himla stort egenvärde för hunden, utan det är utmaningen som är kul.
Ja hur som helst, Mary satt först och kollade på borsten medan jag sopade, och då och då fick hon "bra" och foderplupp. Sen la hon sej ner. Jag tänkte att det här går ju fin-fint, och utökade tiden mellan bra+plupp ganska snabbt, så jag kunde sopa lite mer effektivt. Men jag tror jag underskattade hur hårt hon var tvungen att anstränga sej för att inte attackera borsten. När jag sopat köket och vardagsrummet och började med hallen utanför biblioteket så rusade hon in på sovrummet och gömde sej i sängen - för att stax därefter rusa ut igen och flyga på borsten helt bindgalen. Det var väl självdisciplinen som till slut blev så hårt ansträngd att den bara exploderade! Jag monterade loss valpen och called it a day på städfronten.
Idag la jag ett spår åt Mary. Sist gick det jättebra att hon fick dutt-markera en apportgrej tre gånger och äta en torkat-kött-godis efter varje, för att sen ta spåret. Men idag var hon mycket hetsigare, kanske för att hon använde upp all självbehärskning under gårdagens sopande... ;-) Hon var iofs jätteivrig fram till apporten, nosdutt, ta sin godis - men sen spottade hon direkt ut godisen igen och ville ta spåret. Jag höll in henne och stoppade in godisen i munnen på henne igen, men hon spottade ut den igen, och började sen yla - jag föreställer mej att hon på hundspråk sa nåt i stil med "DUUUUUMMA MATTE som försöker få mej att ÄTA GOOOODIS när jag vill SPÅÅÅÅÅRA!". Jag väntade ut att hon lugnade sej, gjorde en lugn nosdutt igen på apportgrejen, och sen fick hon spåra... blev alltså lite dumt där... Tror hon ska få mjuk godis i fortsättningen, det kanske kräver på gränsen till för mycket självbehärskning av henne att tugga i sej hårda godisar när ett spår lockar.
Alltså jag har fortfarande inte riktigt vant mej vid att ha en sån här arbetshund, som verkligen tycker att själva spårandet är TUSEN gånger roligare än världens godaste godis...
Själv ägnade jag gårdagen åt att promenera och leka med vovvarna (en i taget, Bisse fick springa lös och leka bland åkrarna borta vid hästgården, Logan fick springa runt och skälla på mej i skogen och pulsa i snö), samt på kvällen sopa golvet (vilket verkligen behövdes). Mary ville dock bara attackera sopborsten. Jag gjorde en liten övning av det hela, attackera inte så får du en torrfoder-plupp. I såna lägen tror jag faktiskt mest hon anstränger sej för själva utmaningens skull. Det handlar inte om att en torrfoder-plupp är mer spännande än att attackera sopborste, utan det är mer... tja, som ett dataspel eller nåt. Folk som spelar dataspel kan ju anstränga sej stenhårt mentalt för att klara av att komma upp till nästa "level" eller få vissa poäng, trots att "levlar" och poäng på en dataskärm inte har nåt värde i sej själva (dom kan ju inte omsättas i mat, pengar, sex el dyl). Det är själva utmaningen som är kul. Ofta tror jag att klick/bra + torrfoderplupp funkar på samma sätt - det är inte dom små plupparna som har så himla stort egenvärde för hunden, utan det är utmaningen som är kul.
Ja hur som helst, Mary satt först och kollade på borsten medan jag sopade, och då och då fick hon "bra" och foderplupp. Sen la hon sej ner. Jag tänkte att det här går ju fin-fint, och utökade tiden mellan bra+plupp ganska snabbt, så jag kunde sopa lite mer effektivt. Men jag tror jag underskattade hur hårt hon var tvungen att anstränga sej för att inte attackera borsten. När jag sopat köket och vardagsrummet och började med hallen utanför biblioteket så rusade hon in på sovrummet och gömde sej i sängen - för att stax därefter rusa ut igen och flyga på borsten helt bindgalen. Det var väl självdisciplinen som till slut blev så hårt ansträngd att den bara exploderade! Jag monterade loss valpen och called it a day på städfronten.
Idag la jag ett spår åt Mary. Sist gick det jättebra att hon fick dutt-markera en apportgrej tre gånger och äta en torkat-kött-godis efter varje, för att sen ta spåret. Men idag var hon mycket hetsigare, kanske för att hon använde upp all självbehärskning under gårdagens sopande... ;-) Hon var iofs jätteivrig fram till apporten, nosdutt, ta sin godis - men sen spottade hon direkt ut godisen igen och ville ta spåret. Jag höll in henne och stoppade in godisen i munnen på henne igen, men hon spottade ut den igen, och började sen yla - jag föreställer mej att hon på hundspråk sa nåt i stil med "DUUUUUMMA MATTE som försöker få mej att ÄTA GOOOODIS när jag vill SPÅÅÅÅÅRA!". Jag väntade ut att hon lugnade sej, gjorde en lugn nosdutt igen på apportgrejen, och sen fick hon spåra... blev alltså lite dumt där... Tror hon ska få mjuk godis i fortsättningen, det kanske kräver på gränsen till för mycket självbehärskning av henne att tugga i sej hårda godisar när ett spår lockar.
Alltså jag har fortfarande inte riktigt vant mej vid att ha en sån här arbetshund, som verkligen tycker att själva spårandet är TUSEN gånger roligare än världens godaste godis...
söndag 19 december 2010
Arthursagan - med hundar! Del 3.
Two months later:
Igraine: Oh! He's beautiful!
Uther: Yes, what a beautiful son I have!
Igraine: You?
Uther: Haha, fooled you!
Igraine: What have you done? Given my child to Merlin!
Uther: Er yes... I suppose I did... it seemed like a good idea at the time...
Sofia: And yes, I know that the genetics are completely illogical, but it's the Arthur saga, not the Arthur-scientific-report, right!
Jag tror, jag tror, KNAPPT på sommaren längre...
Spår-rapport: Så går det med den "bakvända" träningen
Sen förra inlägget har jag gjort två spår åt Mary. Sammanlagt blir det alltså tre spår enligt systemet 1. en apport som hon får markera 2. sen själva spåret, som hon får "spåra färdigt", dvs spåra tills hon kommer till den punkt där jag gått i riktning hemåt på vägen som leder till oss. Då är hon nöjd sen, och kryper gärna upp i famnen för en gos-stund.
Jag trodde att det skulle ta några gånger iaf innan polletten trillade ner, alltså innan hon förstod att det kommer ett spår sen om hon gör markerings-övningen först. Men redan andra gången så var detta precis vad hon förväntade sej, och jag fick hålla tillbaks henne i linan för att hon skulle markera. Jag bestämde i stundens hetta att tre nosduttar med efterföljande godis är lagom som markering. En nosdutt bara, så blir det nog lätt så att hunden hastar över denna snabbare och snabbare tills man får en hund som liksom bara snuddar vid pinnen med nosen i farten, och det vill man ju inte. Mer än så, så kanske man bara bygger frustration. Så tre verkade lagom. Tre duttar och en frolic-bit efter varje. Godiset var för att det skulle bli ytterligare lite tid vid apporten, inte bara hasta över - och om hunden egentligen inte vill ha någotdera så är det ju lättare att ge den godis än leksak, eftersom man kan trycka in godisen i munnen bara, men leksaken kräver att hunden själv engagerar sej. Sen på spåret.
Idag hade jag med mej mer hårdtuggat godis av torkat kött. Återigen ville hon hasta förbi apporten, men nu behövde jag faktiskt bara hålla tillbaka litegrann i linan, så gjorde hon sin nosdutt, och fick godisen. Sen var hon tvungen att stå och tugga ganska länge för att få i sej den hårda biten, men det gjorde hon snällt, utan att dra i linan. Efter tredje nosdutten så sprang hon dock iväg i spåret utan att tugga färdigt först, men det fick hon. Kan hundar räkna till tre förresten? Verkar ju nästan som att hon kan det!
Själva spårandet är inte så mycket att orda om. Det är ju vråltjock snö nu, och hon plöjer fram i mina fotspår helt enkelt, med matte på efterkälken. Mjölksyra är liksom bara förnamnet! Då och då stannar hon till och kollar på mej ett par sekunder, som för att se att jag hänger med... sen plöjer hon vidare.
Jag återkommer med nya rapporter längre fram.
Jag trodde att det skulle ta några gånger iaf innan polletten trillade ner, alltså innan hon förstod att det kommer ett spår sen om hon gör markerings-övningen först. Men redan andra gången så var detta precis vad hon förväntade sej, och jag fick hålla tillbaks henne i linan för att hon skulle markera. Jag bestämde i stundens hetta att tre nosduttar med efterföljande godis är lagom som markering. En nosdutt bara, så blir det nog lätt så att hunden hastar över denna snabbare och snabbare tills man får en hund som liksom bara snuddar vid pinnen med nosen i farten, och det vill man ju inte. Mer än så, så kanske man bara bygger frustration. Så tre verkade lagom. Tre duttar och en frolic-bit efter varje. Godiset var för att det skulle bli ytterligare lite tid vid apporten, inte bara hasta över - och om hunden egentligen inte vill ha någotdera så är det ju lättare att ge den godis än leksak, eftersom man kan trycka in godisen i munnen bara, men leksaken kräver att hunden själv engagerar sej. Sen på spåret.
Idag hade jag med mej mer hårdtuggat godis av torkat kött. Återigen ville hon hasta förbi apporten, men nu behövde jag faktiskt bara hålla tillbaka litegrann i linan, så gjorde hon sin nosdutt, och fick godisen. Sen var hon tvungen att stå och tugga ganska länge för att få i sej den hårda biten, men det gjorde hon snällt, utan att dra i linan. Efter tredje nosdutten så sprang hon dock iväg i spåret utan att tugga färdigt först, men det fick hon. Kan hundar räkna till tre förresten? Verkar ju nästan som att hon kan det!
Själva spårandet är inte så mycket att orda om. Det är ju vråltjock snö nu, och hon plöjer fram i mina fotspår helt enkelt, med matte på efterkälken. Mjölksyra är liksom bara förnamnet! Då och då stannar hon till och kollar på mej ett par sekunder, som för att se att jag hänger med... sen plöjer hon vidare.
Jag återkommer med nya rapporter längre fram.
onsdag 15 december 2010
Tankar om spårträning
När hunden spårar på tävling så ska den markera pinnarna med figurant-vittring som ligger i spåret. Inga pinnar, inga poäng, oavsett hur bra hunden spårar. Bissen har varit ganska ovillig att ta pinnarna och det är nåt vi kämpat med på olika sätt. Nu struntar jag i det eftersom vi lagt tävlingsplanerna på hyllan och bara spårar på skoj, så då får han några högar med mat på vägen och en stor mathög i slutet istället. Mat i spåret tar han nämligen gärna - och om spåret inte på nåt vis var kopplat till mat (t ex genom att man belönar markering av apporter med mat) skulle han förmodligen vara ganska ointresserad av det.
Mary tog mat i spåret dom allra första gångerna hon spårade, sen började hon skita i det. Spåret blev så roligt, så jag tror man skulle kunna lägga en oxfilé i spåret bredvid hennes favoritleksaker, och hon skulle ändå bara betrakta högen med mat och prylar som nån vag distraktion på vägen, och knata vidare med näsan i backen. Jag försökte avsluta ett spår med en hel hög prylar, så att hon nästan skulle bli tvungen att på nåt sätt påpeka för mej att dom låg där, och sen skulle jag massivt berömma hennes markerande med godis, lek, bus, gos, ja allt vad jag hade. Men det sket sej på att Mary, när hon var igång med spårandet, hade absolut noll intresse för godis, lek, bus och gos, och bara tyckte matte var dum och taskig som hindrade henne från att spåra vidare. Så hur gör man för att få en sån hund att ta pinnar? Om hunden varken vill ha godis eller lek när den spårar, så blir det ju lite svårt att använda detta som belöning...
Det vanliga tipset är att helt enkelt träna massivt på pinn-markering utanför spåret, och göra massa apportstigar. Jag försökte mej på att göra en apportstig, och använde blomkrukor (som Mary av nån anledning är tokig i att bära omkring på) som apporter, som skulle belönas med både lek och godis. Men det var skitsvårt! Mary bara "ÅH SPÅR!" och ville sen spåra rätt på... när hon iaf redan undersökt noggrant med nosen hur apportstigen gick så kunde hon fokusera lite mer på blomkrukorna sen. Men det kändes verkligen som att jobba i motvind.
Det är klart att det funkar att göra såhär om man är tillräckligt envis... dom flesta ägare till riktigt spårtokiga hundar kämpar ju på såhär, och får till slut hunden att börja markera pinnar. Men jag tänkte att nog f-n borde det finnas nåt sätt där man slipper kämpa så hårt och tjafsa med hunden...
Så då tänkte jag att om hunden mest av allt vill spåra, så borde man väl använda "spåra" som belöning, istället för lek/godis/beröm. Om hunden först markerar pinne och sen får gå ett spår direkt efter, så borde man väl så småningom få upp glädjen i att hitta en pinne, när hunden väl lägger ihop två och två och börjar förstå att hittad pinne betyder att man får spåra.
Jag gjorde så att jag tog en stekgaffel som Mary känner igen eftersom vi övat apportering med den, och stack ner i snön vid vägkanten, så att den var tydligt synlig. C:a sex meter längre fram så gick jag av vägen och in i terrängen, och gick sen runt i lite kluriga kringelikrokar, korsade en stig, upp för en kulle, ner igen, fram till en hög vall som jag fick klättra upp för på alla fyra, och sen var jag på vägen igen. Sen hämtade jag Mary.
Vi promenerade vägen fram tills vi kom till gaffeln. Mary blev genast intresserad av upptäckten att "hennes" gaffel stod här ute i snön, och började nosdutta. Jag hade tänkt innan att eftersom man får ha vilka markeringar man vill på tävling så skulle jag inte bestämma nån markering i förväg, utan belöna så fort hon markerade gaffeln på nåt sätt. Så jag klickade och gav godis precis som jag gör när vi tränar små lydnadsmoment i andra situationer - men efter några duttar så tjoade jag och berömde, samtidigt som jag ryckte undan gaffeln och körde ner i min väska, och så galopperade vi fram dom få stegen till spåret och rakt in i terrängen. Sen fick hon spåra hela spåret runt, tills hon konstaterat vart jag gått upp på vägen och hem igen. Då var hon nöjd, då hade hon ju faktiskt fått "göra klart" spåret, och vi gosade och myste lite. Sen gick vi hem.
Planen är alltså att fortsätta göra såhär, tills hon blir jätteglad över pinnarna (eller gaffeln eller vad man nu har, man får ju variera lite) eftersom den betyder att det blir spår. Sen börja gömma pinnarna lite så hon aktivt får leta reda på den och markera, och sen spår. När hon väl kopplat "först pinne=sen spår" kommer hon säkert att försöka fuska förbi pinnen nån gång, men då får man väl helt enkelt hålla emot i linan och vänta ut markering. När det sen sitter klockrent med "först leta pinne, sen spåra" så tänkte jag att man går flera korta spår i rad. Och steget efter det är att liksom väva ihop dom flera korta spåren till ett långt spår med markeringar. Men alltid avsluta med att hunden får "spåra färdigt" (tillbaka till bilvägen, tillbaka till där man parkerat bilen, tillbaka till huset el dyl - iaf låta hunden spåra tills hon själv är nöjd för att hon har fått undersöka färdigt hur spårläggaren egentligen gick), och aldrig avsluta med en pinne. Dvs aldrig straffa hunden för att den tar en pinne. Det är ju annars ett vanligt problem som folk har med spårtokiga hundar - oavsett hur mycket bollar och korvbitar och gos och klapp man ger hunden för slutapporten, så börjar hunden undvika allt som kan misstänkas vara en slutapport - tar man den så straffas man ju med att dras av spåret.
Kanske verkar lite hybris att hitta på sitt eget träningsupplägg när man är grön på brukset som jag. Men jag har faktiskt några betydligt mer erfarna bruksare (folk som tävlar elit) som är nyfikna på hur det funkar att ha det här träningsupplägget, så det är lite av ett offentligt experiment jag gör här. :-)
Mary tog mat i spåret dom allra första gångerna hon spårade, sen började hon skita i det. Spåret blev så roligt, så jag tror man skulle kunna lägga en oxfilé i spåret bredvid hennes favoritleksaker, och hon skulle ändå bara betrakta högen med mat och prylar som nån vag distraktion på vägen, och knata vidare med näsan i backen. Jag försökte avsluta ett spår med en hel hög prylar, så att hon nästan skulle bli tvungen att på nåt sätt påpeka för mej att dom låg där, och sen skulle jag massivt berömma hennes markerande med godis, lek, bus, gos, ja allt vad jag hade. Men det sket sej på att Mary, när hon var igång med spårandet, hade absolut noll intresse för godis, lek, bus och gos, och bara tyckte matte var dum och taskig som hindrade henne från att spåra vidare. Så hur gör man för att få en sån hund att ta pinnar? Om hunden varken vill ha godis eller lek när den spårar, så blir det ju lite svårt att använda detta som belöning...
Det vanliga tipset är att helt enkelt träna massivt på pinn-markering utanför spåret, och göra massa apportstigar. Jag försökte mej på att göra en apportstig, och använde blomkrukor (som Mary av nån anledning är tokig i att bära omkring på) som apporter, som skulle belönas med både lek och godis. Men det var skitsvårt! Mary bara "ÅH SPÅR!" och ville sen spåra rätt på... när hon iaf redan undersökt noggrant med nosen hur apportstigen gick så kunde hon fokusera lite mer på blomkrukorna sen. Men det kändes verkligen som att jobba i motvind.
Det är klart att det funkar att göra såhär om man är tillräckligt envis... dom flesta ägare till riktigt spårtokiga hundar kämpar ju på såhär, och får till slut hunden att börja markera pinnar. Men jag tänkte att nog f-n borde det finnas nåt sätt där man slipper kämpa så hårt och tjafsa med hunden...
Så då tänkte jag att om hunden mest av allt vill spåra, så borde man väl använda "spåra" som belöning, istället för lek/godis/beröm. Om hunden först markerar pinne och sen får gå ett spår direkt efter, så borde man väl så småningom få upp glädjen i att hitta en pinne, när hunden väl lägger ihop två och två och börjar förstå att hittad pinne betyder att man får spåra.
Jag gjorde så att jag tog en stekgaffel som Mary känner igen eftersom vi övat apportering med den, och stack ner i snön vid vägkanten, så att den var tydligt synlig. C:a sex meter längre fram så gick jag av vägen och in i terrängen, och gick sen runt i lite kluriga kringelikrokar, korsade en stig, upp för en kulle, ner igen, fram till en hög vall som jag fick klättra upp för på alla fyra, och sen var jag på vägen igen. Sen hämtade jag Mary.
Vi promenerade vägen fram tills vi kom till gaffeln. Mary blev genast intresserad av upptäckten att "hennes" gaffel stod här ute i snön, och började nosdutta. Jag hade tänkt innan att eftersom man får ha vilka markeringar man vill på tävling så skulle jag inte bestämma nån markering i förväg, utan belöna så fort hon markerade gaffeln på nåt sätt. Så jag klickade och gav godis precis som jag gör när vi tränar små lydnadsmoment i andra situationer - men efter några duttar så tjoade jag och berömde, samtidigt som jag ryckte undan gaffeln och körde ner i min väska, och så galopperade vi fram dom få stegen till spåret och rakt in i terrängen. Sen fick hon spåra hela spåret runt, tills hon konstaterat vart jag gått upp på vägen och hem igen. Då var hon nöjd, då hade hon ju faktiskt fått "göra klart" spåret, och vi gosade och myste lite. Sen gick vi hem.
Planen är alltså att fortsätta göra såhär, tills hon blir jätteglad över pinnarna (eller gaffeln eller vad man nu har, man får ju variera lite) eftersom den betyder att det blir spår. Sen börja gömma pinnarna lite så hon aktivt får leta reda på den och markera, och sen spår. När hon väl kopplat "först pinne=sen spår" kommer hon säkert att försöka fuska förbi pinnen nån gång, men då får man väl helt enkelt hålla emot i linan och vänta ut markering. När det sen sitter klockrent med "först leta pinne, sen spåra" så tänkte jag att man går flera korta spår i rad. Och steget efter det är att liksom väva ihop dom flera korta spåren till ett långt spår med markeringar. Men alltid avsluta med att hunden får "spåra färdigt" (tillbaka till bilvägen, tillbaka till där man parkerat bilen, tillbaka till huset el dyl - iaf låta hunden spåra tills hon själv är nöjd för att hon har fått undersöka färdigt hur spårläggaren egentligen gick), och aldrig avsluta med en pinne. Dvs aldrig straffa hunden för att den tar en pinne. Det är ju annars ett vanligt problem som folk har med spårtokiga hundar - oavsett hur mycket bollar och korvbitar och gos och klapp man ger hunden för slutapporten, så börjar hunden undvika allt som kan misstänkas vara en slutapport - tar man den så straffas man ju med att dras av spåret.
Kanske verkar lite hybris att hitta på sitt eget träningsupplägg när man är grön på brukset som jag. Men jag har faktiskt några betydligt mer erfarna bruksare (folk som tävlar elit) som är nyfikna på hur det funkar att ha det här träningsupplägget, så det är lite av ett offentligt experiment jag gör här. :-)
måndag 13 december 2010
Arthursagan - med hundar! Del 2.
Uther the warlord is hot for Igraine, the wife of his most important allay.
Uther: Merlin! I gotta have a night with her! I'm completely in love!
Merlin: "Love"? Interesting euphemism...
Uther: We can attack their castle, and then I'll sneak in disguised as her husband and hump her!
Merlin: It will be difficult for a tibetan spaniel to disguise himself as a belgian shepherd dog...
Uther: You gotta help me! Or I'm gonna pester you to death!
Merlin: ALLRIGHT!
Uther: I can't hear you (it's almost like all blood has left my head) but I agree to everything!
Igraine: You have so many stitches!
Uther: That's because I'm a brave warrior who's suffered many injuries.
Igraine: Okay!
Lite julfirande hos syster Elin
I lördags var jag och Alexander över till syster Elin för att fira lite pre-jul ihop med Elins man Johan och syster Anna (på besök från Örebro). Vi kommer ju inte alls iväg till tjocka Närke-släkten denna jul, men nu åt vi gott och utbytte julklappar iaf. Våra vuxna gossar var hemma och myste framför elden, medan dunder-bebisen fick följa med.
Godaste julklappen: En stor packe hemmagjorda godisar från Anna. :-)
Godaste julklappen: En stor packe hemmagjorda godisar från Anna. :-)
lördag 11 december 2010
Schäferbebisen har fått ett mellanläge
Hon måste inte antingen sova som en stock eller busa som en galning, utan kan gå runt och skrota lite bara. Denna förmåga utvecklade hon under den gångna veckan. Det var på tiden.
torsdag 9 december 2010
Arthursagan - med hundar! Del 1.
After another battle, where the war-lord Uther have slaugthered away as usual:
Uther: Check this out Merlin! I owe the battle field! Of course I'm the one to swing Excalibur.
Merlin: Okay okay! Let's go to the lake.
Uther: What a capacity she must have to hold her breath!
Uther: Hump that hot bitch!
Merlin: But she's the wife of your most important allay.
Uther: Alliances schmalliances! It's bonking time!
Merlin: I knew you weren't the chosen one, Uther... the prophecy clearly states that he's not gonna think with his dick.
onsdag 8 december 2010
Schäferbebisen gör succé!
Idag hade jag med Mary till universitetet. Allra först bil till Västerhaninge, där vi köpte ett nytt koppel i djuraffären. Sen vidare till Farsta för byte till kollektivtrafik.
När vi klev på t-banan i Farsta så fick hon nåt ryck och började trassla och yyyyla... Jag blev lite ställd först eftersom det gick bra förra gången vi åkte t-bana. Men sen fick jag en snilleblixt och satte fram handflatan som jag gör när vi övat med handen som target. Så fort det blev nån form av träning så skärpte Mary upp sej direkt, blev lugn och fokuserad. Vi gjorde nos-target och tass-target på handen där i t-banan, och sen våra liggövningar. Sen förblev hon liggande och var helt lugn och cool ända fram till universitetet.
En tant som klev på t-banan i gamla stan och satte sej bredvid oss började prata om Mary som hon tyckte var så söt, och blev super-imponerad över vad duktig Mary var i kollektivtrafiken vid bara tre månaders ålder. Hon jämförde med sin väninnas schnauzer, som tydligen precis började bli lite vettig vid åtta månader.
Sen träff med kollegan Maria, som tyckte Mary var det sötaste hon sett i hela sitt liv, och höll på "åh får jag hålla kopplet, får jag?" som en femåring ;-) (det fick hon). Vi gick en liten sväng, och Mary fick också springa lös och busa av sej lite på fältet bakom SU. Efter detta fan-möte var det ner i t-banan igen. Först röda linjen, som blev sardin-packad med folk. Vi fick ingen sittplats, men det kändes vanskligt att stå och låta en valp knölas ihop i folkmassan... Jag satte mej ner på huk bredvid Mary så jag hade koll på henne bland alla ihop-pressade ben och fötter. Men hon la sej ner och vilade, med nån random killes sko som improviserad kudde. Helcool.
Väl där var Mary jättetrött och somnade i mitt knä (hon får plats i knät fortfarande, om än nätt och jämt...). När hon sovit ihopkrullad ett tag började benen långsamt veckla ut sej, och halsen också. Det tog ett tag innan jag insåg att hon nu låg med huvudet på kvinnan som satt bredvid mej. Jag ursäktade mej, men kvinnan sa att det var lugnt, eftersom Mary är såååå sööööt.
Sen in till Haninge Centrum med bilen och handla lite mer tugg-skor på Grizzly, samt en stor spårsele åt Mary som hon kan växa i (den funkar nätt och jämt om man spänner in maximalt, men tror hon kan ha den som vuxen också).
Nu är vi hemma igen, och den alldeles fantastiskt söta och duktiga (och det är inte jag som säger det, för att citera Rolf Pihlman) schäferbebisen ligger och sover som en stock.
När vi klev på t-banan i Farsta så fick hon nåt ryck och började trassla och yyyyla... Jag blev lite ställd först eftersom det gick bra förra gången vi åkte t-bana. Men sen fick jag en snilleblixt och satte fram handflatan som jag gör när vi övat med handen som target. Så fort det blev nån form av träning så skärpte Mary upp sej direkt, blev lugn och fokuserad. Vi gjorde nos-target och tass-target på handen där i t-banan, och sen våra liggövningar. Sen förblev hon liggande och var helt lugn och cool ända fram till universitetet.
En tant som klev på t-banan i gamla stan och satte sej bredvid oss började prata om Mary som hon tyckte var så söt, och blev super-imponerad över vad duktig Mary var i kollektivtrafiken vid bara tre månaders ålder. Hon jämförde med sin väninnas schnauzer, som tydligen precis började bli lite vettig vid åtta månader.
Sen träff med kollegan Maria, som tyckte Mary var det sötaste hon sett i hela sitt liv, och höll på "åh får jag hålla kopplet, får jag?" som en femåring ;-) (det fick hon). Vi gick en liten sväng, och Mary fick också springa lös och busa av sej lite på fältet bakom SU. Efter detta fan-möte var det ner i t-banan igen. Först röda linjen, som blev sardin-packad med folk. Vi fick ingen sittplats, men det kändes vanskligt att stå och låta en valp knölas ihop i folkmassan... Jag satte mej ner på huk bredvid Mary så jag hade koll på henne bland alla ihop-pressade ben och fötter. Men hon la sej ner och vilade, med nån random killes sko som improviserad kudde. Helcool.
Väl där var Mary jättetrött och somnade i mitt knä (hon får plats i knät fortfarande, om än nätt och jämt...). När hon sovit ihopkrullad ett tag började benen långsamt veckla ut sej, och halsen också. Det tog ett tag innan jag insåg att hon nu låg med huvudet på kvinnan som satt bredvid mej. Jag ursäktade mej, men kvinnan sa att det var lugnt, eftersom Mary är såååå sööööt.
Sen in till Haninge Centrum med bilen och handla lite mer tugg-skor på Grizzly, samt en stor spårsele åt Mary som hon kan växa i (den funkar nätt och jämt om man spänner in maximalt, men tror hon kan ha den som vuxen också).
Nu är vi hemma igen, och den alldeles fantastiskt söta och duktiga (och det är inte jag som säger det, för att citera Rolf Pihlman) schäferbebisen ligger och sover som en stock.
Schäferbebisen diggar Severe Illusion
Normalt sett brukar inte hundarna bry sej om vad som går på stereon. Men igår när vi spelade Severe Illusions senaste så stannade Mary upp, spetsade öronen, la huvudet på sned, och satte sej framför stereon och bara lyssnade. Länge. Vår schäferbebis är industrisynthare!
måndag 6 december 2010
Smärta smärta (och inte bara mjölksyra)
I morse råkade jag halka på vägen när jag bara gick helt vanligt. Och så slog jag i svanskotan. Det är ju sånt som händer, senast för nån vecka sen slog jag i den... Normalt sett gör det skitont i nån minut men sen blir det bättre. Men det som hände i morse var liksom the mother of all svanskotesmällar. Jag gjorde en riktig Tom&Jerry-flygtur och landade precis rakt på kotan med en sån smäll att jag skrek och bara låg där i fosterställning ett tag. Jag tänkte att f-n nu har kotan spräckts och jag är invalid. Men efter ett tag kunde jag ju röra mej igen. Dock inte smärtfritt. Jag har haft ont av bara h-e hela dagen, vartenda steg är en plåga.
I morgon är det jag som köper tantbroddar till skorna!
I morgon är det jag som köper tantbroddar till skorna!
söndag 5 december 2010
Bär din valp som den sista droppen vatten
Jag råkade felplanera promenaden lite. Trodde vi skulle få gå på hyfsat upptrampade stigar hela vägen, men en stig var inte upptrampad för fem öre, utan där var det bara att plöja fram. Så efter ett tag blev ju Mary trött i benen. Och sen blev jag trött i armarna.
En praktisk grej med dvärghundsvalpar är att man kan stoppa dom i en väska och bära om dom blir trötta. Lite svårt med en tretton kilo tung schäferbebis.
lördag 4 december 2010
Hajen Cissi
Det är superkul att Mary har en mormorsmor som heter "Hajen Zizi". (Hon är från en dansk kennel, och dom har tydligen inga genitiv-S på prefixen.) Dels för att det förklarar varför hon är så bitig - det är klart hon bits, om hon har HAJ-GENER! Dels för att vi hade en rätt bitsk och arg liten kanin som hette Cissi. Såhär såg Cissi ut:
Och såhär föreställer jag mej "Hajen Zizi/Cissi":
fredag 3 december 2010
Nu är Mary vaccinerad
Inte var det lätt inte. Det är rena helvetes-snö-vädret ute. Men vi lyckades ta oss både till vetten och hem igen utan att åka i diket. Puh!
torsdag 2 december 2010
Positivt straff
Nu ska jag berätta i vilka situationer jag använder s k positivt straff. Det är när hundarna börjar tokbusa med varandra och bara jagar upp sej mer och mer, eller rätt och slätt börjar bråka. Samt om Mary helt enkelt börjar förstöra inredningen alltför mycket i nån destruktions-spree. Då vrålar jag med torndöns-stämma: "SLUTA KRIGA!". Just "sluta kriga" kommer från en Varanteatern-sketch som vi tyckte var kul, och var nåt jag sa på skämt först... nu börjar det nästan bli ett kommando. Iaf, då lägger ju hundarna av bara för att dom tycker det är obehagligt att jag fick så ilsket humör.
Det är klart att jag hade kunnat ha hundarna åtskilda för det mesta, och ha bur till Mary, så skulle man väl till stor del slippa gapa på dom. Och måste man gapa och skrika konstant så är det kanske ett bättre alternativ än att gasta hål i öronen på hundarna. Men om jag ska välja mellan burar och isärhållande men ett väldigt konsekvent upprätthållande av klickerprinciperna å ena sidan, och att hojta SLUTA KRIGA nån gång ibland men hela flocken får vara tillsammans och ingen är utestängd å andra sidan, då tycker jag det sistnämnda ändå är bättre. Det är kanske lite omodern åsikt, men jag tror ändå att hundar i långa loppet mår väldigt bra av att vara med, snarare än att stoppas undan hela tiden...
Det är klart att jag hade kunnat ha hundarna åtskilda för det mesta, och ha bur till Mary, så skulle man väl till stor del slippa gapa på dom. Och måste man gapa och skrika konstant så är det kanske ett bättre alternativ än att gasta hål i öronen på hundarna. Men om jag ska välja mellan burar och isärhållande men ett väldigt konsekvent upprätthållande av klickerprinciperna å ena sidan, och att hojta SLUTA KRIGA nån gång ibland men hela flocken får vara tillsammans och ingen är utestängd å andra sidan, då tycker jag det sistnämnda ändå är bättre. Det är kanske lite omodern åsikt, men jag tror ändå att hundar i långa loppet mår väldigt bra av att vara med, snarare än att stoppas undan hela tiden...
Riktningsbestämning
Ja Mary har ju riktningsbestämt spår några gånger utan några som helst problem. Idag läste jag i Canis att det blir extra pedagogiskt för hunden om bakspåret är nån minut äldre än framspåret (bak och fram i förhållande till där man kliver på alltså), så det blir större skillnad. Jag tyckte det lät helt logiskt, och gjorde så när jag la spår idag. Men av nån anledning blev Mary tvärsäker på att det var bakspår som gällde! Fick ropa tillbaks henne, och då försökte hon åt andra (rätta) hållet iaf.
Hela spåret var c:a 300 m långt med lite svängar och krokar. Det var faktiskt rätt lagom åt henne. Hon fick jobba sej lite trött i huvudet, och verkade rätt nöjd sen.
Hela spåret var c:a 300 m långt med lite svängar och krokar. Det var faktiskt rätt lagom åt henne. Hon fick jobba sej lite trött i huvudet, och verkade rätt nöjd sen.
onsdag 1 december 2010
Jag tror, jag tror på sommaren...
Se upp i backen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
