Nu ska jag berätta i vilka situationer jag använder s k positivt straff. Det är när hundarna börjar tokbusa med varandra och bara jagar upp sej mer och mer, eller rätt och slätt börjar bråka. Samt om Mary helt enkelt börjar förstöra inredningen alltför mycket i nån destruktions-spree. Då vrålar jag med torndöns-stämma: "SLUTA KRIGA!". Just "sluta kriga" kommer från en Varanteatern-sketch som vi tyckte var kul, och var nåt jag sa på skämt först... nu börjar det nästan bli ett kommando. Iaf, då lägger ju hundarna av bara för att dom tycker det är obehagligt att jag fick så ilsket humör.
Det är klart att jag hade kunnat ha hundarna åtskilda för det mesta, och ha bur till Mary, så skulle man väl till stor del slippa gapa på dom. Och måste man gapa och skrika konstant så är det kanske ett bättre alternativ än att gasta hål i öronen på hundarna. Men om jag ska välja mellan burar och isärhållande men ett väldigt konsekvent upprätthållande av klickerprinciperna å ena sidan, och att hojta SLUTA KRIGA nån gång ibland men hela flocken får vara tillsammans och ingen är utestängd å andra sidan, då tycker jag det sistnämnda ändå är bättre. Det är kanske lite omodern åsikt, men jag tror ändå att hundar i långa loppet mår väldigt bra av att vara med, snarare än att stoppas undan hela tiden...
.jpg)
En pusselbit i taget…
22 timmar sedan
2 kommentarer:
Jag håller med dig! Det är bäst för hundar att få vara med, men som exempelvis hos oss har vi väldigt svårt att föra samman tre schäfrar med tre småhundar. Enskilt kan det funka för vissa, men inte alla :/
Sv: Nej, vi vet inget. Allt har varit tyst sen hon flyttade :/
Jamen herregud, det är klart att man blir arg ibland?
Jag vrålade "GÅ NER!" senast idag när Mossa gick upp på bordet för att hämta mat och inte lyssnade första och andra gången jag bad henne låta bli.
Skicka en kommentar