Först verkade det ju gå jättebra, Mary förstod på en gång typ att om man först markerar apporter så får man spåra sen. Sen försökte hon, ungefär som jag förutsett, att slarva över markerandet för att snabbare komma i spåret. Jag tänkte att man får väl helt enkelt hålla tillbaka henne då och visa att detta inte går. Men förra gången blev hon bara väldigt uppvarvad när jag gjorde så. Och idag blev hon ännu värre uppvarvad. Det slutade med att vi satt typ i tio minuter eller nåt, så min röv blev helt nerfrusen trots termobrallor, som teckningen ovan visar. Sen hade hon lugnat ner sej marginellt och jag släppte på henne på spåret. Då var hon så ivrig att hon var tvungen att spåra spåret flera gånger på raken innan hon var nöjd.
Jag hade också nytt godis idag, skinkost, som hajpats av en del andra bruksare som nån sorts mirakelbelöning... men so much for den hajpade skinkosten. Spåret är tio tusen gånger bättre än allt annat, säger Mary...
Nä, nu lägger jag ner detta metod-experiment och kör istället enligt den gamla klassiska metoden "öva som f-n på att markera apporter i situationer som inte alls är kopplade till att spåra ända tills det sitter i ryggmärgen på hunden, och först sen kopplar man ihop apporterna och spåret".
En idé tänker jag dock behålla... nämligen att hunden som slutbelöning när den spårar (alltså, även när man kör apporter i spåret sen) kan få spåra klart helt enkelt. Inte ens på tävling finns det ju nånting som tvingar en att sela av hunden efter slutapporten. Även om tävlingsmomentet är slut där, så kan ju hunden få fortsätta spåra och kolla vart figgen gick in i sin bil och for iväg, om nu hunden hemskt gärna vill det. Då borde man iaf slippa det tydligen ganska vanliga problemet att hunden blir rädd för att ta extra stora apporter, eller apporter som ligger nära vägar, eftersom det kan råka vara slutapporten, och plockar man slutapporten så är det roliga över sen.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar