Spår-rapport: Så går det med den "bakvända" träningen

Sen förra inlägget har jag gjort två spår åt Mary. Sammanlagt blir det alltså tre spår enligt systemet 1. en apport som hon får markera 2. sen själva spåret, som hon får "spåra färdigt", dvs spåra tills hon kommer till den punkt där jag gått i riktning hemåt på vägen som leder till oss. Då är hon nöjd sen, och kryper gärna upp i famnen för en gos-stund.
Jag trodde att det skulle ta några gånger iaf innan polletten trillade ner, alltså innan hon förstod att det kommer ett spår sen om hon gör markerings-övningen först. Men redan andra gången så var detta precis vad hon förväntade sej, och jag fick hålla tillbaks henne i linan för att hon skulle markera. Jag bestämde i stundens hetta att tre nosduttar med efterföljande godis är lagom som markering. En nosdutt bara, så blir det nog lätt så att hunden hastar över denna snabbare och snabbare tills man får en hund som liksom bara snuddar vid pinnen med nosen i farten, och det vill man ju inte. Mer än så, så kanske man bara bygger frustration. Så tre verkade lagom. Tre duttar och en frolic-bit efter varje. Godiset var för att det skulle bli ytterligare lite tid vid apporten, inte bara hasta över - och om hunden egentligen inte vill ha någotdera så är det ju lättare att ge den godis än leksak, eftersom man kan trycka in godisen i munnen bara, men leksaken kräver att hunden själv engagerar sej. Sen på spåret.
Idag hade jag med mej mer hårdtuggat godis av torkat kött. Återigen ville hon hasta förbi apporten, men nu behövde jag faktiskt bara hålla tillbaka litegrann i linan, så gjorde hon sin nosdutt, och fick godisen. Sen var hon tvungen att stå och tugga ganska länge för att få i sej den hårda biten, men det gjorde hon snällt, utan att dra i linan. Efter tredje nosdutten så sprang hon dock iväg i spåret utan att tugga färdigt först, men det fick hon. Kan hundar räkna till tre förresten? Verkar ju nästan som att hon kan det!
Själva spårandet är inte så mycket att orda om. Det är ju vråltjock snö nu, och hon plöjer fram i mina fotspår helt enkelt, med matte på efterkälken. Mjölksyra är liksom bara förnamnet! Då och då stannar hon till och kollar på mej ett par sekunder, som för att se att jag hänger med... sen plöjer hon vidare.

Jag återkommer med nya rapporter längre fram.