Mary och apporterna - igen

Efter att ha lekt och lekt och lekt och lekt och lekt med pinnar, så har nu Mary blivit så intresserad av dom att hon faktiskt plockar pinnar och ger till mej om jag lägger ett minispår på tio-tjugo meter med ett par pinnar i. Det har jag gjort flera gånger nu. Då kan jag släppa lös Mary i spåret och hon plockar pinnarna utan att jag bromsar henne eller tjatar på henne på nåt sätt.
Men jag vill också att hon ska kunna liggmarkera påsklämmor och andra små plastprylar. Anledningen är att jag så småningom vill kunna spåra samma typ av spår som jag gör med Pietro, kluriga spår på gräsmatta och hårt underlag med pyttesmå apporter som hunden måste gå jättenoga för att kunna hitta. Många kör ju både bruksspår och viltspår med olika arbetstecken, jag tänkte att vi kunde köra både bruksspår och "Pietro-spår" (som man sen kanske kan utveckla till internationella spåret) och så har man sele vid ena och spårhalsband vid andra. Men steg ett är ju då att hon lär sej liggmarkera påsklämmor o dyl. Jag har gjort minispår med påsklämmor två gånger och låtit henne spåra i koppel, hållit in henne och väntat ut att hon ska markera vid apporterna, och det har funkat bra. Men idag så la jag minispåret utom synhåll för Mary, där hon satt uppbunden vid ett träd. Det var ett misstag. Eftersom jag gick utom synhåll så steg nyfikenheten flera snäpp, och sen var hon helt galen efter att spåra och se vart jag hade gått... Gick nätt och jämt att öht få till några apporteringar.
Där och då kände jag mej rätt trött på Marys enormt stora spårlust. F-n så mycket enklare det var att komma igång och spåra med Bisse och Pietro, som till syvende och sidst spårar för godisets skull. Blir hunden för ivrig kan man lägga godis i spåret, vill inte hunden markera apporter får man jobba mera på att förknippa apporterna med godis, godis löser alla problem helt enkelt. Nu har jag en hund som tycker själva spårandet i sej är roligare än alla belöningar i hela världen, och helt nya problem uppstår.
Sen tänkte jag att jag var dum i huvudet. Jag brukar själv störa mej på folk som köper sällskapsras eller utställningsvarianten av nån ras, och sen klagar på att hunden inte är jätte-intresserad av att köra dragkamp eller i största allmänhet har bristande arbetslust. Vad förväntar ni er, liksom? Och jag, jag köpte en schäfer med flera polishundar och elitspårhundar i familjen, för att jag ville ha en hund som bl a var fantastisk på att spåra, som man så småningom kan gå jättelånga och jättekomplicerade spår över stock och sten och bäck och asfalt och genom samhällen och allt möjligt med. Då får jag väl stå ut med att hon är helt tokig i själva följandet av spåret, och att det alltså kräver en massa jobb att få till det där med apporterna...
Ställde mej sen och strödde ut lite påsklämmor på marken bara och så övade vi markering av dom. Det handlar väl bara om mängd-, mängd-, mängd-träning här också, precis som med pinn-plockandet. Till slut ska det väl sitta.

Jag övade lite uppletande också, och tänkte att jag skulle vara duktig och tänka på vindriktningen den här gången. Tidigare har jag trampat små rutor i skogen utanför vårt hus, men där blåser det ju ingenting alls, eftersom det är flera höga kullar/berg runtom på alla sidor. Nu tog jag Mary och klättrade högst upp på ett berg, och tänkte att här ska jag väl kunna hitta en motvind att lägga föremålen i. Men det blåste ingenting där heller? Försökte blöta fingret och känna efter, men kände inte ett skit. Så jag kastade föremålen (kamprep och gammal strumpa) lite på måfå åt olika håll, typ tio-femton meters avstånd kanske... Men nu kan iaf Mary springa åt det håll jag visar och leta efter föremålen och hitta dom, utan att fastna i att försöka spåra markvittring. Om hon sen främst använder luftvittring eller ögonen vet jag inte riktigt. Tycker iaf ibland det ser ut som om hon vädrar i luften. Det kommer väl.

En grej som hon är fortsatt duktig på är i alla fall att inte jaga rådjur. Nu passerade vi ganska många färska rådjursspår. Varje gång sprang hon några meter i spåret och rättade sen sej själv och kom till mej. När detta hade hänt ganska många gånger så satte jag dock koppel på. Jag har lärt mej nu att det kräver en viss mental ansträngning av henne, att inte jaga. Hon orkar inte hålla uppe det hur länge som helst.