Som en parodi på en klickertränare

Idag var jag ute med bara Mary en sväng. (Jag tar inte alla fyra, utan delar upp det på olika vis - t ex Logan+Mary och Bisse+Pietro, eller som häromdagen, Logan+Mary+Bisse och sen Pietro... men ganska ofta blir det dvärghundarna för sej och Mary för sej.) Det går jättebra att gå omkring i skogen med henne okopplad nu. I början verkade hon ju inte direkt ha nån uppfattning om att man ska följa med matte, men sen har jag belönat (med klappar, röst, små torrfoderpluppar, nån gång godare godis, nån gång kampa lite med en leksak) när hon sprungit i min riktning, och även belönat när hon stannar till och kollar för att se vart jag är. När jag märkt att hon inte riktigt orkat träna mera har jag satt på koppel istället. Och nu, när hon är fem månader, kan man gå en hel promenad och knappt använda kopplet alls. :-D Jag har förstås också tränat mycket inkallning, men en grej jag lärde mej med Logan är att det inte räcker. Hunden måste också (om den inte gör det av sej själv alltså, många hundar gör ju det automatiskt) lära sej att hela tiden ha lite koll på matte och följa med henne. Om hunden hela tiden är på väg bort på sin egen runda, och man hela tiden måste kalla in den för att få med den, då funkar det inte i långa loppet. Hunden kommer till slut att tröttna på "tjatet" oavsett hur mycket belöningar man försöker ge. Men som tur är så lär man sej av sina misstag... Bisse hade ett naturligt följa-efter-beteende som valp, men när jag fick hem Pietro och upptäckte att han också hade en tendens att dra iväg på helt egna rundor och skita i mej, så hade jag lärt mej av misstagen med Logan, och började faktiskt träna honom att följa med. Och nu samma sak med Mary.

Jo, en sak till som jag lärde mej med Logan: Om valpen inte har nån skräck för att bli lämnad ensam i skogen, så är det helt meningslöst att hålla på och gömma sej. (I vilket fall som helst är det ju inte så himla trevlig metod, ens i dom fall den fungerar... eftersom den bygger på att spela på hundstackarns rädsla för att bli övergiven.)

Eftersom Mary också, redan från dag ett, visade ett stort intresse för att förfölja vilt, så är det ju verkligen superviktigt med en superbra inkallning. Så jag vill kalla in och inte bara ge jättegott godis, utan ofta kasta boll eller pinne som belöning, eftersom hon älskar det. Nackdelen är ju att hunden lätt går upp i varv väldigt mycket då... Jag försöker kasta lite "klurigt", typ in i snår och in i skogen så hon får leta lite och använda hjärnan också. Men idag varvade hon upp som en tok iaf. Kom tillbaka med bollen, släppte den framför mej, och började sen tugga loss på mina armar som rena krokodilen (eller nja, nån sorts hämning måste hon faktiskt ha haft, för trots avsaknad av skyddsärm har jag inga märken på armarna, så helt utflippad var hon inte). Där stod jag då, som en parodi på en klickertränare, och bara ignorerade... Det är ju en sån där grej som alltid kommer upp i diskussioner: Den "traditionella" säger: "Ja men ska man bara stå och ignorera alltså om hunden biter nån?" och klickertränaren svarar: "Nej nej självklart inte, i såna situationer måste man ju bryta...". Men här stod jag med en hund som bet mej och gjorde ingenting, måste ha sett lite patetiskt ut. MEN det var bra det. För hon skärpte sej faktiskt. Mindes väl att man inte ska bita en passiv "figge"... Samlade ihop sej själv och satte sej på ändan och tittade på mej. Och så fort hon skärpt sej fick hon springa efter bollen igen. Sen var hon riktigt duktig på att sitta fint och vänta på att jag kastade den igen.

Och nu har jag en trött Mary som bara sover. :-)