Hundarna jobbar. del 10.

For a long time I managed at work with the help of my wife, who washed my ears each night.
Wife: Hold still!

Thief: But eventually our marriage dissolved under the stress.
Mary: How sad.

Then my ear problems accelerated.
Pietro: I knew it! He needed a friend to wash his ears!

Spår med Bisse och Pietro

Bisse och Pietro fick varsitt fältspår idag. Båda var typ som appellspår i längd, det är lagom för dessa gossar. Bisse får några mathögar i sitt, Pietro får apporter som han markerar med nosduttar. Bisse blev tillfälligt distraherad av sorkar, så jag drog lite i linan, och sen fortsatte han med mitt spår. Så skönt att inte längre ha några tävlingsplaner med honom och slippa känna att man måste lösa sorkproblemet en gång för alla... så länge man bara spårar för att det är kul så spelar det ju ingen roll att han aldrig verkar komma över sin sork-fascination helt och hållet. Pietro spårade jättekoncentrerat och bra, ända tills ett helt gäng harar rusade över fältet! Fyra-fem stycken som sprang i grupp, jagade varandra, slogs, sprang ifrån varandra, sprang mot varandra igen osv. Måste vara parnings-säsong eller nåt. Pietro började springa efter dom, men vände och kom tillbaks när jag ropade på honom. Sen spårade vi klart i koppel (annars brukar han frispåra utan lina). Det var lite svårt för honom att koncentrera sej eftersom hararna fortfarande höll på längre bort på fältet, men det gick.
Fatta alltså. Om jag  bara hade haft Pietro, inga andra hundar, så hade jag ju utnämnt mej själv till världsmästare i vardagslydnad och bara skrattat åt folk som har jaktproblem med sina hundar... :-P

Ett till bajsinlägg

(Inga är ju så intresserade av bajs som hundägare och småbarnsföräldrar.) Jag skrev ju igår om Marys diarré. Den här morgonen producerade hon ett par bajskorvar som visserligen var lösa i konsistensen, men det var ändå korvar, ingen pöl. Framsteg!

Hundarna jobbar. del 9.

The thief tells his story.
Thief: It used to be the case in the mine that we rotated between different work stations. But then a new boss arrived, who decided that we should stand at the same machine all the time.

I had to work by the dustiest machine of them all: The ore drill.

My eyes, nose and mouth were protected, but my ears got all dusted up.
Bissy: I knew it! The thief's problem was that he didn't move around enough!

Mary är dålig i magen...

Känns som att det bara är den ena grejen efter den andra med hundarna just nu. Logan är sej själv igen, men nu är Mary dålig i magen. I tisdags fick hon pang bom diarré så det bara sprutade ur henne. Hon fick hoppa över tisdagens kvällsmat och onsdagens frukost, och så fick hon canikur. Det lugnade ner sej lite och hon la vad som såg ut som komockor ett par gånger. Sen tänkte jag (urdumt! Men jag har väl glömt hur man gör med diarré-hundar, eftersom det var så länge sen nån var dålig i magen här!) att då kan jag ge henne torrfoder igen till kvällen. Jaha. Då blev hon helt lös i magen igen och bajsade också lite blod.
Ringde därför till djursjukhuset på torsdagen för att prata med en sköterska. Sköterskan sa att troligtvis är enda problemet att du var för snabb med att ge henne vanligt torrfoder. Fick råden att köpa nåt som heter Pro-Kolin för magen, hoppa över kvällsmaten, och därefter bara ge ris och kokt fisk i fem-sex mini-portioner om dagen tills magen var helt stabil igen. Hon trodde det kunde ta upp till en vecka för magen att bli helt normal, men jag borde börja se nån sorts förbättring direkt, annars skulle vi åka in med henne.
Okej. Vi var nyss på en liten promenad, och Mary la vad som bara kan beskrivas som en liten pöl. Men det verkade iaf inte vara nåt blod i. Räknas det som förbättring?
Vi ger det till imorgon. Är det inte tydligt bättre konsistens då så får vi väl åka in.
Hon är iaf pigg och glad, alltid något.

Poly Styrene är död i cancer

Hundarna jobbar. del 8.

When the thief passes them, the dogs sieze the opportunity.
Mary: Outnumbered!
Thief: Help!

Mary: We figured it all out! You're a miner who robbed the bank and escaped through a manhole that leads to a tunnel that goes to the mine.
Thief: Okay, I admit it!

Mary: What we don't understand is why you steal lots of money...
Logan: .... to use as cotton buds!
Thief: I'll explain...

Öken-Pietro

Pietro är inte anpassad för att bo i Sverige. Han är anpassad för ökenklimat. Idag har jag, Pietro och Mary gått en lång promenad på 7-8 kilometer i solskenet. Mary hoppar ner i diken för att plaska med fötterna och dricka några klunkar hela tiden. Pietro travar bara på. Han får ju springa hela vägen eftersom jag går i ganska rask takt och han är så liten, solen gassar, men ändå så öppnar han inte ens munnen och hässjar. Han springer fram med stängd mun och andas genom näsan, verkar tycka att det är exakt lagom varmt. Nu är den om vintern så tjockt påklädda lilla italienaren i sitt rätta element!
Om han verkligen satt på en dromedar i Sahara så kanske han skulle hässja lite. Men bara lite.

"Bara" smärta

Det  var tydligen inget fel på Logan förutom att han hade ont. Veterinären sa att han tydligen är ovanligt känslig, för normalt sett brukar hanhundar återhämta sej väldigt snabbt efter kastration. Nu fick vi lite tyngre smärtstillande att ge honom vid sidan av Rimadylen.

Logan är fortfarande orolig och pipig

Åker in till vetten nu.

Logan efter kastreringen

Logan var betydligt mer påverkad än Bisse. Bisse var helt normal redan morgonen efter operationen. Logan börjar verka normal först nu, två dagar efter operationen. Direkt efter operationen blev han nog ganska uttorkad, han verkar inte vilja dricka med tratten. Och tar man av tratten så tänker han inte på mat och dryck, då ska han bara på såret. Vi tänkte, efter operationen, att han väl dricker ändå när han blir tillräckligt törstig. Men det gjorde han aldrig. Igår började vi därför spruta in vatten i munnen på honom med spruta. Då märktes det vad törstig han hade varit! Han ville inte äta heller först, men efter att ha handmatats med en stor hög frolic kom aptiten igång igen. Nu äter han, men vill fortfarande inte dricka ur skål, så vi erbjuder honom vatten i spruta lite då och då istället. Han har också kissat och bajsat (vilket han inte gjorde på över ett dygn efter operation), så nu verkar hela systemet vara igång igen. Såret, som såg lite rött och fult ut igår, ser fint ut idag. Puh!

Såhär såg det ut när påskakärringarna kom

När påskakärringarna knackade på stoppade jag in Logan och Bisse i sovrummet. Dom är inte förtjusta i utklädda besökare. Pietro följde med, fast han annars gärna fått hälsa på påskakärringarna... han är ju liten och söt och tycker om alla människor. Mary däremot kollade in besökarna. Och reagerade med vild glädje. Barnen hade lite svårt att tro på Alexander när han sa att denna stora vilda hund var en valp...

Nu har Pietro spårat också

Blev nog inte mer än 300 m långt, med 5 apporter och ett par timmars liggtid. Jag hade glömt vart jag började och släppte på Pietro typ femton meter för långt åt höger, men han hittade spåret ändå. Duktiga killen! Man ser dock vilken ansträngning det är för honom mot slutet. Hans lilla hjärna är inte gjord för uthålligt arbete. 3-400 m är max för honom, han kämpar på och är väldigt motiverad, men sen är han trött.
Tänk vilken skillnad det är på olika raser!

Mary har spårat och tagit alla apporter!

Jag gjorde ett fältspår med några vinklar längs vägen. Det var nog c:a 5-600 m långt med 6 apporter. Vi hade värmt upp med att spontanhitta 3 apporter längs vägkanten på vägen dit. Det gick jättebra! Hon visade varje apport! Dom första plockade hon upp, och sen lekte vi med apporten samt en pinne som jag hade i bakfickan (för att undvika att det blir konkurrens om pinnen, Mary kan vara väldigt hagalen på prylar). Efter att jag kastat och hon fått hämta omväxlande apporten och min fick-pinne ett antal gånger så fick hon äta lite korv och frolic, och så stoppade jag undan apporterna. När vi kom till dom sista pinnarna så orkade hon dock inte leka längre (det är rätt varmt idag, solen gassar och jag går i bara t-shirt). Då bara nosduttade hon på pinnarna och  tog sitt godis. Men hon påvisade dom ändå!
Jag hade ingen pinne i slutet av spåret, utan spåret fick helt enkelt leda tillbaka till vägen som vi hade kommit på, och när vi kom upp på vägen så fick hon dom sista korvbitarna samt vatten att dricka, och så selade jag av. Vill inte lära henne att "tar du en apport så kanske det roliga är slut sen".

Nu är alla hundarna ute och softar i solskenet i trädgården. När dom softat klart ska jag och Pietro gå ett spår som jag lagt till honom. Konvalescenterna Logan och Bisse får nöja sej med att strosa i trädgården.

13 dobermanns

Det här är en rätt kul låt om en transvestit som hämnas på homofober som spöat upp honom genom att bussa sina 13 dobermanns på bögknackarna. När kompisen Luss hörde den första gången var dock hennes första reaktion: "Men varför har han just 13 dobermanns, det vore väl tuffare med 13 mallar eller 13 schäfrar!?". Men så reagerar nog bara hundmänniskor. *S*

Hundarna jobbar. del 7.

Suddenly the door opens.
The dogs: Duck!

Logan: What? He uses the money to scratch his ear!

Mary: The mysterious yellow paint on the notes...
The boys: ... was ear wax!

Grattis på födelsedagen, Pietro!

Idag blir Pietro fyra år!

En mycket konstig grej med vargdebatten

En väldigt konstig grej med vargdebatten är att varghatare inte kan inse att det finns folk som bor i vargområden och ändå är positiva till en stor vargstam. På Aktivhund finns en evighetslång tråd om vargen. Den startades av en kvinna som bor i Riala-reviret, och som är positiv till varg. Flera andra som bor i Riala har också skrivit och varit positiva. Men varghatarna ser inte detta. Gång på gång skriver dom saker som "det är bara stockholmare som bor långt bort ifrån allt vad varg heter som är positiva, pratar man med folk som faktiskt bor i vargområden så är dom uteslutande negativa". Förstår ni vidden av vad otroligt bisarrt detta är? "Folk som bor i vargområden och ändå är positiva till varg" är alltså väl representerade i själva diskussionstråden, och skriver gång på gång inlägg där dom påpekar att dom finns. Men varghatarna ser inte dessa inlägg. Dom är liksom selektivt blinda för meningar i stil med "jag tycker det är trevligt att bo i ett område med varg, det är fascinerande djur" osv. Dom har nån speciell hjärnfunktion som sorterar bort allt sånt, så dom kan fortsätta tro att bara folk i Stockholms innerstad och folk i delar av landet som ligger väldigt långt ifrån alla vargrevir kan gilla varg.

Kastreringsbyxorna

Eftersom Bisse Blir helt GAAAALEN av tratten, och eftersom det är svårt att hålla koll på honom varje sekund, får han ha små byxor istället.

Idag blev Bisse kastrerad

Han blev helt tokig på tratten, så nu är han utan tratt men under konstant övervakning. Får se hur det går i morgon när Alexander är i Hallsberg för sin mormors begravning, och jag är själv med alla hundar...

Utflykt till Häringe slott och långpromenad i nationalparken

Uppletande

Idag körde jag lite uppletande med Mary och Logan. Fast Logan hämtar ju inga grejer, springer bara och skäller på föremålen.
Jag hade gjort två rutor som var vardera c:a tio meter långa och ett par meter breda. Nu verkar det som om Mary faktiskt fattar det här med en vallad ruta, att man inte spårar i den, utan går på luftvittring. Så i fortsättningen ska jag göra mer rejäla rutor åt henne att leta i.
Jag använde spårpinnar som uppletandeföremål (allt för att öka pinn-intresset vet ni). När Mary kommer med pinnen för att byta mot en annan pinne och leka så gäller det att man inte är för "busig" själv, utan snarare har lite tråkig utstrålning. Annars jagar hon upp sej så mycket att man blir helt uppäten.

Jag låter henne jaga pinnen ett antal gånger, och sen byter jag den mot lite korv och frolic. Funkar rätt bra.

Hundarna jobbar. del 6.

Mary: I know! Since we're dogs, we can track down the thief!
Logan, Bissy and Pietro: Good idea!

Sign: Mine.
Mary: The thief seems to live in the house over there.

Mary: But what's this?
Logan: More money with mysterious yellow paint on.

Det här har vi tränat på BhK idag:

Mary: Bita hårt i apportbocken och hålla fast, och sen klick och korvbit.
Gå fot några steg med godis i en skål och sen klick och springa till skålen.
Tassmarkera min jacka (tänkte utveckla till framförgående sen).
Ligg (som jag fortfarande bara har handtecken på, nån gång måste jag ju ersätta det med röstkommando...).
Lekt lite i största allmänhet.
Gått ett par steg på stegen, men tror jag måste läsa på och träna det mer systematiskt, för det blev rätt fumligt. Kanske börja på SSBK:s lilla stege, har för mej att dom har tätare mellan stegen.
Bisse: Fotgående med externbelöning.
Apport.
Ligg.
Markera min jacka och lite framförgående mot jackan.
Vad vi INTE har tränat:
Lydnad bland andra hundar. Vi var nämligen själva på BhK idag.

Nära ögat med rådjur

Gick med Mary lös på ett stort fält. Precis som hon kom springandes mot mej, så rusade en hel flock med rådjur upp bakom henne och flydde i panik. Mary vände sej om och gjorde nån sorts ansats att följa efter, men jag bara höll i henne och sa "nej", och hon släppte det nästan direkt. Men ändå. Tänk om flocken istället rusat rakt framför henne? Då lär hon ju ha följt efter... Kanske är en bra idé att gå med henne i koppel längs fältet och sen ha henne lös först på tillbakavägen. Då hinner man skrämma upp eventuella djur medan hon är i koppel.

Mary fick bo hos moster några dagar

Det blev så satans jobbigt här med löpet och ett evigt pipande och vankade på Bisse om nätterna, så till slut höll jag på att bryta ihop av sömnlöshet och utmattning. Lyckligtvis ryckte syster Elin in som en räddande ängel och tog över Mary för några dagar. Så skönt! Under tiden vilade jag, Alexander och hanhundarna upp oss... När Mary väl åkt så bara sov och sov och sov hannarna, dom måste ha haft rejäl sömnbrist dom också.
Nu är Mary hemma igen, men allt är rätt lugnt här. Löpet är över för den här gången. Bara Bissen som har varit litegrann ivrig att nosa henne i rumpan, men inte alls på hysterisk nivå... För tillfället ligger alla hannarna framför brasan medan Mary ligger här på kontoret med mej.

Hundarna jobbar. del 5.

Mary goes down into the mine to search for clues.
Mary: Hm, those beams look like they're hiding something.

Mary: A tunnel!

Mary follows the tunnel.

Mary: Ah, it goes to the city sewers! The thief that Logan hunted probably went down a man-hole and then escaped to the mine.

Mary: And you didn't take our deductions seriously! Now you see!
Alexander: Okay, so by pure coincidence you might have been right about the thief's profession, Mary...
Logan: Just you wait and see, I bet he also needs a good shouting...
Bissy: ... to exercise...
Pietro: ...and an ear-wash!

Litet blogg-uppehåll

Just nu är jag bra trött och sliten av detta löpande och dessa kåthundar. Orkar därför inte blogga nånting. Bloggen återkommer när hela skiten är över.

Tur att jag har tränat koppelgående

Idag blev det lite lydnadsträning med hundarna. Först ut med killarna, sen ut med Mary. Logan var såhär "ah men MÅSTE vi träna LYDNAD gu vad TRÅKIGT" som han kan vara ibland. Jaja. Åter blir jag påmind om varför det nog inte är en bra idé att anmäla honom till sökappellen, oavsett hur kul han tycker det är med specialen. Han kan tycka det är jätteskoj att träna lydnad ena dagen man gör det, nästa har han den där attityden. Det är nog inget att göra åt. Och skulle jag anmäla oss till nånting skulle han förstås, enligt lagen om alltings jävlighet, vara uttråkad på själva tävlingsdagen. Nä, det får vara.
Pietro tyckte det var rätt kul, och Bisse tyckte det var superkul. Måste träna lydnad oftare för Bissens skull.

Med Mary är det nog dags nu att börja träna lite mer seriöst, ha lite seriösa kriterier och så. Ska börja med att bara klicka när hon sitter rakt vid mej, inga mer sneda sättanden. Ska också börja öva framförgående med musmatta som target *memo to self*. Hon tycker iaf det är skitkul att bjuda på olika beteenden och få klick och torrfoderplupp. Det måste ju vara själva träningen i sej som hon tycker är så kul, jag har svårt att tro att just torrfoderpluppen har makten att hålla hennes uppmärksamhet på mej och borta från störningar som sorkar, bilar, hästar osv. På väg till fältet där vi tränade mötte vi RR-valpen, eller snarare RR-unghunden. Men Mary har blivit riktigt duktig på hundmöten, sa inte ett pip. Hon började glo på RR:n så jag fick göra ett litet koppelryck som påminnelse (men det är ju verkligen en liten påminnelse, med tanke på att hon har ett halvt decimeter brett mjukt tyghalsband på sej). Sen kollade hon så fint på mej och gick fot, och fick sitt beröm och sin foderplupp.
Tyvärr upptäckte jag att jag hade tappat kopplet ur fickan när vi skulle gå hem igen, och det var helt kört att hitta. Vill inte gå på vår slingriga väg där det kan dyka upp bilar ganska plötsligt med en okopplad Mary, så jag tog av mej min stickade tröja och knöt fast i halsbandet som ett provisoriskt koppel. Tur att jag tränat koppelgående! Den nödlösningen hade ju aldrig funkat med en hund som drog hela tiden... då hade väl tröjan slitits sönder. Men nu tog vi oss hemåt utan dramatik.

Pinne i bakfickan

Har spårat med Mary idag igen. Jag upptäckte förra gången vi spårade att det är en utmaning för henne att följa spåret när det blåser hårt. Det blir lätt att hon springer över stora ytor och "jagar" efter spåret om hon tappar bort det. Idag så la jag först som en liten apportstig vid vägkanten och sen direkt ett långt spår över ett blåsigt fält, men lät henne bara ha halva linlängden så hon inte kunde galoppera runt så mycket. Då gick det bra, och hon jobbade mer koncentrerat. Spåret var några hundra meter långt och i "trappstegs-form".
Apportstigen gick också bra, förutom att hon visar en tendens att springa ifrån mej snarare än mot mej med apporterna... Tror jag har varit lite för snabb med att plocka dom av henne några gånger, och då har hon fallit tillbaka i gamla gängor. När jag just fått hem henne så skulle hon ju bara springa iväg med grejer och leka själv med dom, vi fick jobba på att hon skulle komma till mej och leka med mej. Tror jag ska börja ha en pinne i bakfickan redan när man börjar spåret eller apportstigen, så att jag direkt kan byta med henne, och sen kasta pinnarna och byta fram och tillbaks. Så det absolut inte blir nån jobbig konkurrens-situation om pinnen.

Hundarna jobbar. del 4.

Logan: I have to solve the mystery of the disappearing robber! I can't rest, until he's behind bars!

The dogs don their Sherlock Holmes hats and start to think.
Alexander: Seriously, they're called deer stalkes, and Holmes only wore one in the countryside.
Pietro: Quiet, we're thinking!

Mary: I conclude that he's a miner!
Logan: He became a criminal since people were too soft on him! I conclude that he needs a good shouting!
Bissy: I conclude that he doesn't get enough exercise.
Pietro: What he needs is a friend who can wash his ears in front of the fire!

Behövdes bara en tvångsmatnings-session...

...nu äter han själv igen! :-D (se förra inlägget)

Pietro har tappat aptiten - och det är livsfarligt

Pietro har normalt sett väldigt bra aptit. Men en gång för några år sen så åt han nåt jox på gatan och blev illamående. Sen hade han ingen aptit på två dagar. Jag tänkte inte så mycket på det, tänkte att så fort det gått ur systemet så äter han väl som vanligt igen. Men efter två dagar utan mat började han bli kallare och kallare, slöare och slöare. Hela kroppen höll på att stänga ner. Just då hade vi åkt på en kompis bröllop, och min familj passade Pietro. Min syrra fick en snilleblixt och lånade bröstmjölks-ersättning av en kompis med bebis och mjölkfattiga bröst, och så matade hon Pietro med flaska. Då började han värmas upp och piggna till igen, och så småningom var han normal igen och åt som vanligt.
Nåt år senare hände ungefär samma sak, men då reagerade vi snabbare. Gav honom en blandning av vispgrädde och bredbar leverpastej i matnings-spruta den här gången, och han blev kvickt sej själv igen.
Jag pratade med hans uppfödare, som inte kände igen problemet... hon sa att visserligen har ju inte italienare så mycket att ta av, så dom pallar kanske inte att svälta lika mycket som t ex en schäfer innan det blir farligt, men att vara nära döden efter två dagar med knappt nån mat är inte normalt. Sen pratade jag med en veterinär, som sa att hon sett iaf några stycken såna här fall. Alla var vinthundar. Man får helt enkelt se till att hunden aldrig går utan mat, när den har det problemet.

Och nu har Pietro tappat aptiten. Han har aldrig slutat äta över en löptik tidigare, men återigen, är väl skillnad när det är en familjemedlem... Först funkade det att blöta upp hans mat och blanda i lite frolic för att få honom att äta, men sen räckte inte det heller. Jag har nu mixat lite fiskgryta (mina hundar får ju en del hemlagad hundmat, fisk- och köttgrytor som jag gör särskilt för dom) och matat honom med. En hel del kom på mej, men tror iaf det mesta kom ner i Pietro. Han är varken kall eller slö, men det är ju för att han inte fått chansen att gå utan mat, vi har reagerat direkt.
Ska köpa hem vispgrädde och bredbar leverpastej för säkerhets skull...

Kommandot "fot" har fått lite fel betydelse

Fattar inte riktigt hur det gick till, men Mary tror att "fot" översätts till "brutal helkroppstackling"? S:-/