Tur att jag har tränat koppelgående

Idag blev det lite lydnadsträning med hundarna. Först ut med killarna, sen ut med Mary. Logan var såhär "ah men MÅSTE vi träna LYDNAD gu vad TRÅKIGT" som han kan vara ibland. Jaja. Åter blir jag påmind om varför det nog inte är en bra idé att anmäla honom till sökappellen, oavsett hur kul han tycker det är med specialen. Han kan tycka det är jätteskoj att träna lydnad ena dagen man gör det, nästa har han den där attityden. Det är nog inget att göra åt. Och skulle jag anmäla oss till nånting skulle han förstås, enligt lagen om alltings jävlighet, vara uttråkad på själva tävlingsdagen. Nä, det får vara.
Pietro tyckte det var rätt kul, och Bisse tyckte det var superkul. Måste träna lydnad oftare för Bissens skull.

Med Mary är det nog dags nu att börja träna lite mer seriöst, ha lite seriösa kriterier och så. Ska börja med att bara klicka när hon sitter rakt vid mej, inga mer sneda sättanden. Ska också börja öva framförgående med musmatta som target *memo to self*. Hon tycker iaf det är skitkul att bjuda på olika beteenden och få klick och torrfoderplupp. Det måste ju vara själva träningen i sej som hon tycker är så kul, jag har svårt att tro att just torrfoderpluppen har makten att hålla hennes uppmärksamhet på mej och borta från störningar som sorkar, bilar, hästar osv. På väg till fältet där vi tränade mötte vi RR-valpen, eller snarare RR-unghunden. Men Mary har blivit riktigt duktig på hundmöten, sa inte ett pip. Hon började glo på RR:n så jag fick göra ett litet koppelryck som påminnelse (men det är ju verkligen en liten påminnelse, med tanke på att hon har ett halvt decimeter brett mjukt tyghalsband på sej). Sen kollade hon så fint på mej och gick fot, och fick sitt beröm och sin foderplupp.
Tyvärr upptäckte jag att jag hade tappat kopplet ur fickan när vi skulle gå hem igen, och det var helt kört att hitta. Vill inte gå på vår slingriga väg där det kan dyka upp bilar ganska plötsligt med en okopplad Mary, så jag tog av mej min stickade tröja och knöt fast i halsbandet som ett provisoriskt koppel. Tur att jag tränat koppelgående! Den nödlösningen hade ju aldrig funkat med en hund som drog hela tiden... då hade väl tröjan slitits sönder. Men nu tog vi oss hemåt utan dramatik.