Dogs: Right! The bomb!
Mary: Where did the mad scientist go?
Pietro: He must have been blown away in a different direction.
.jpg)
Förhinder följer mina planer…
1 dag sedan
onsdag 31 augusti 2011
Kungabarnet. Del 6.
Dogs: Right! The bomb!
Mary: Where did the mad scientist go?
Pietro: He must have been blown away in a different direction.
lördag 27 augusti 2011
Kungabarnet. Del 5.
Sign: Totally serious expert on infertility.
onsdag 24 augusti 2011
Det här är så frustrerande
Jag sitter på jobbet och försöker lösa ett filosofiskt problem. Det känns som om jag hela tiden är en halv tanke ifrån att gripa tag i lösningen, men tankarna lyckas liksom inte nå ÄNDA fram.
Nåja, kanske dags att ta lunch och rensa huvudet lite och sen på det igen...
Nåja, kanske dags att ta lunch och rensa huvudet lite och sen på det igen...
tisdag 23 augusti 2011
Kungabarnet. Del 4.
Pietro: Put down that experiment!
Bissy: Tell us everything, or we'll blow up this bomb!
Mad scientist: Everything about what?
Logan: Why did you want to create a monster hybrid?
Mad scientist: I'm mad!
Bissy: No no, the real reason!
Kungabarnet. Del 3.
Pietro: Are we taking a short-cut through the dimensions?
Logan: I think so.
- Why are there impossible shapes everywhere?
- Haven't you read H P Lovecraft? That's just the way it is where the tentacled monsters live.
Mary: I hope the mad scientist is home.
Alexander och Pietro på borgen.
söndag 21 augusti 2011
Hammersta naturreservat
Idag tog jag, Alexander och alla hundarna en härlig promenad i Hammersta naturreservat. Vi var vid resterna av en 1300-tals-borg, och hundarna roade sej med att hoppa upp och ner för murarna och klättra runt. Vi passerade också en enorm flock av väldigt högljutt råmande köttkor, till hundarnas stora intresse. Ska nog göra lite teckningar sen för att illustrera. Det är iaf alltid kul för hundarna med såna här promenader i områden där dom annars inte brukar gå, dom blir uppspelta och näsorna vibrerar.
Marys framsteg i vardagslydnad
Igår, innan vi gick på Linas vernissage, så tog maken en kort promenad med dvärghundarna (som egentligen inte hade nån lust alls att gå ut i regnet) och jag tog en lång promenad med Mary Marvel. Jag hade sele och långlina på henne som en extra säkerhet, men inget koppel. Det var bara några få gånger jag behövde använda linan.
När det kommer bilar funkar hon klockrent nu (obs, skulle inte ha henne lös på vägarna om bilar åkte fort där, men på dom grusvägar vi går kör dom i max trettio). Jag ropar in henne till sidan varje gång det kommer en bil, så får hon antingen sitta fot eller ligga tills den passerat. Hon har blivit så duktig på detta så några gånger kom hon spontant till min sida när hon såg bilen, innan jag ens hann ropa. Och detta är alltså en hund som velat jaga varenda bil hon ser!
När vi mötte en annan hund kunde hon gå fot fint ända tills vi precis skulle passera den på nära avstånd. Då blev den andra hunden en alltför stor frestelse och jag fick hålla emot i linan eftersom hon ville springa fram till den. Men så fort vi passerat kunde hon gå fot igen. En annan hund kom springades mot oss när Mary låg platsad. Jag fick inte syn på hunden förrän den var några meter ifrån, och den ville uppenbarligen bara hälsa, så då släppte jag upp Mary så dom fick hälsa lite (tror knappast hon hade klarat att ligga kvar medan hunden luktade på henne ändå, och tycker det skulle vara taskigt att utsätta hunden för detta även om hon hade varit tillräckligt lydig). Sen tog jag henne i linan när dom hälsat klart och den andra hunden skulle springa vidare, för då märkte jag att hon var så sugen på att följa efter så jag brydde mej inte om att försöka med nåt kommando. En tredje hund fick hon faktiskt för sej att rusa iväg mot så där stoppade jag henne direkt med linan, men när jag väl stoppat henne kunde hon gå fot därifrån. Detta kanske inte låter så jätteimponerande, men för ett halvår sen så gjorde hon tok-utfall mot alla hundar vi mötte, satte igång att skälla och vråla och ha sej redan när hon fick syn på den andra hunden även om det var på ganska långt avstånd. Så hon har verkligen blivit enormt mycket duktigare på detta.
Vi gick förbi alla möjliga hästhagar, inklusive hästar som sprang omkring i sin hage, men Mary var duktig. Några gånger ville hon springa in i en hage men lyssnade när jag ropade tillbaks henne. Och hon har alltså varit enormt sugen på att jaga hästar tidigare.
Till sist så gick vi på en smal lerväg genom skogen också, och nog var Mary intresserad av skogen runtomkring, men höll sej ändå på vägen för det mesta och gick att ropa tillbaks direkt när hon ville in i skogen.
Mycket duktig tjej! :-D
När det kommer bilar funkar hon klockrent nu (obs, skulle inte ha henne lös på vägarna om bilar åkte fort där, men på dom grusvägar vi går kör dom i max trettio). Jag ropar in henne till sidan varje gång det kommer en bil, så får hon antingen sitta fot eller ligga tills den passerat. Hon har blivit så duktig på detta så några gånger kom hon spontant till min sida när hon såg bilen, innan jag ens hann ropa. Och detta är alltså en hund som velat jaga varenda bil hon ser!
När vi mötte en annan hund kunde hon gå fot fint ända tills vi precis skulle passera den på nära avstånd. Då blev den andra hunden en alltför stor frestelse och jag fick hålla emot i linan eftersom hon ville springa fram till den. Men så fort vi passerat kunde hon gå fot igen. En annan hund kom springades mot oss när Mary låg platsad. Jag fick inte syn på hunden förrän den var några meter ifrån, och den ville uppenbarligen bara hälsa, så då släppte jag upp Mary så dom fick hälsa lite (tror knappast hon hade klarat att ligga kvar medan hunden luktade på henne ändå, och tycker det skulle vara taskigt att utsätta hunden för detta även om hon hade varit tillräckligt lydig). Sen tog jag henne i linan när dom hälsat klart och den andra hunden skulle springa vidare, för då märkte jag att hon var så sugen på att följa efter så jag brydde mej inte om att försöka med nåt kommando. En tredje hund fick hon faktiskt för sej att rusa iväg mot så där stoppade jag henne direkt med linan, men när jag väl stoppat henne kunde hon gå fot därifrån. Detta kanske inte låter så jätteimponerande, men för ett halvår sen så gjorde hon tok-utfall mot alla hundar vi mötte, satte igång att skälla och vråla och ha sej redan när hon fick syn på den andra hunden även om det var på ganska långt avstånd. Så hon har verkligen blivit enormt mycket duktigare på detta.
Vi gick förbi alla möjliga hästhagar, inklusive hästar som sprang omkring i sin hage, men Mary var duktig. Några gånger ville hon springa in i en hage men lyssnade när jag ropade tillbaks henne. Och hon har alltså varit enormt sugen på att jaga hästar tidigare.
Till sist så gick vi på en smal lerväg genom skogen också, och nog var Mary intresserad av skogen runtomkring, men höll sej ändå på vägen för det mesta och gick att ropa tillbaks direkt när hon ville in i skogen.
Mycket duktig tjej! :-D
lördag 20 augusti 2011
Kungabarnet. Del 2.
Logan: Perhaps Daniel isn't the father.
Bissy: Or perhaps the royals are conspiring with the mad scientist!
Pietro: How typical of a mad scientist to create a weird hybrid!
Bissy: We gotta find him and confront him!
På vernissage
fredag 19 augusti 2011
Kungabarnet. Del 1.
Bissy: But... how did it happen? They're not even the same species!
Logan: You gotta shake it off!
Bissy: I can't! It's stuck!
torsdag 18 augusti 2011
Logantajm. Del 14.
Monster: Holy Moley! I'll go and bike on Saturn instead.
Logan: You see, Bissy, Mary and Pietro and their buddy Minipig wanted to teach me a lesson about humility... it ended with me saving Earth as I always do...
The end.
Med Bus och Bäs på BhK
Idag var jag på BhK med Bus och Bäs (=Bisse och Mary). Jag börjar inse att planen med appell redan i höst nog var lite orealistisk. Det är ju liksom inte bara specialen, utan ett lydnadsprogram man ska köra också... Och vi har rätt långt kvar dit. Framförgående kan hon inte alls än. Eller ja, jag kan skicka fram henne till antingen en target-platta eller nån grej (träd, bänk, vad som helst) som jag redan pekat ut, men det är helt beroende av nån sorts target än så länge. Stanna på kommando kan hon inte heller, om jag säger nånting åt henne när hon är på väg framåt så springer hon tillbaks till mej. Vi har kommit så långt att hon kan stanna och fortsätta titta framåt om jag stoppar henne med kopplet under framförgående mot nån target, men jag har inget kommando på det än. Apportering brukar funka bra på tomten numera, men idag när vi var på BhK så blev det lite för svårt (det svåra med apporteringen är ju att hon gärna vill tok-attackera apporten).
Mary var dock väldigt duktig efter sina förutsättningar. Vi körde bl a mycket fotgående nära två andra hundar som tränade ruta och inkallning och sånt, och så fick hon stenhård kamp när hon var duktig och fokuserade på mej. Tidigare när jag tränat henne att klara störningen som andra tränande hundar utgör har jag hållit i kopplet, men då är det lätt hänt att man använder just kopplet väldigt mycket. Nu hade jag kopplet släpandes i gräset. Jag ville inte ta av kopplet helt, eftersom jag ville ha möjligheten att trampa på det om hon fick för sej att springa iväg mot dom andra hundarna - behövde utnyttja detta exakt en gång, men i övrigt var hon så duktig så och kollade på mej, och så fick hon kampa. Vi körde också ett par platsliggningar nära dom andra hundarna.
Med Bisse körde jag lite allt möjligt - fot med externbelöning, inkallning, apportering och lattja runt bland agilityhindren. Han tycker ju det är så kul på BhK! Tror alltid jag ska ha med honom i fortsättningen när jag tar med Mary dit. Det är ju bra också för att det blir små pausar i Marys träning (lätt hänt att man håller på och tragglar och tragglar med hunden alldeles för länge annars).
Mary var dock väldigt duktig efter sina förutsättningar. Vi körde bl a mycket fotgående nära två andra hundar som tränade ruta och inkallning och sånt, och så fick hon stenhård kamp när hon var duktig och fokuserade på mej. Tidigare när jag tränat henne att klara störningen som andra tränande hundar utgör har jag hållit i kopplet, men då är det lätt hänt att man använder just kopplet väldigt mycket. Nu hade jag kopplet släpandes i gräset. Jag ville inte ta av kopplet helt, eftersom jag ville ha möjligheten att trampa på det om hon fick för sej att springa iväg mot dom andra hundarna - behövde utnyttja detta exakt en gång, men i övrigt var hon så duktig så och kollade på mej, och så fick hon kampa. Vi körde också ett par platsliggningar nära dom andra hundarna.
Med Bisse körde jag lite allt möjligt - fot med externbelöning, inkallning, apportering och lattja runt bland agilityhindren. Han tycker ju det är så kul på BhK! Tror alltid jag ska ha med honom i fortsättningen när jag tar med Mary dit. Det är ju bra också för att det blir små pausar i Marys träning (lätt hänt att man håller på och tragglar och tragglar med hunden alldeles för länge annars).
onsdag 17 augusti 2011
Logantajm. Del 13.
Logan: Stop fighting!
måndag 15 augusti 2011
Logantajm. Del 12.
Dog 1: What a threat!
Dog 2: Imagine that it still has the bike.
Logan: Stop fighting!
Pietro: We forgot that there are no sounds in space!
Minipig: But we could hear the demon speak.
Pietro: Yes, but it's magical.
söndag 14 augusti 2011
Logantajm. Del 11.
Logan: Okay, so you're responsible for creating a tentacled monster that threatens Earth. Why should I rescue everyone?
Pietro: It may be a monster, but it is still a child... and nobody scares children like you do!
Vilket "superhjälte-quiz"!
I dagens DN, söndagsbilagan, fanns ett superhjälte-quiz (verkar inte ligga på nätet dock). Det tänkte jag och Alexander göra, vi som kan så mycket om superhjältar. Men hallå! Typ åtta frågor av tio handlade om skådisar i filmer om superhjältar. Förmodligen för att det inte var nån äkta nörd som gjort testet!
När jag letade efter testet på nätet snubblade jag dock över denna artikel: arabiska superhjältar . *Tänka tänka*... nånstans i den enorma superhjälte-floran tycker man ju att det borde finnas några araber. Men den enda jag kommer på är X-mens afghanska medlem Soraya, på bild ovan. (Sånt man känner till om man är en äkta nörd...)
lördag 13 augusti 2011
Budföring!
Igår gick jag, maken och alla hundar ut och körde budföring i skogen. Mary ska ju tävla är det tänkt, så där är vi noga med att hon sitter vid sidan när hon kommer fram. Hon har fattat kommandot "marsch" nu! Logan får göra skallmarkering, det tycker ju han är roligast. Ganska skönt att ha lagt ner alla tävlingsplaner och slippa slita med att försöka få till en tyst budföring... Nu får han skälla loss som han vill. Bisse sätter sej vid sidan, och Pietro sätter sej framför.
Vi var lite nervösa för att släppa lös Bisse i skogen efter denna händelse . Vi tog det säkra före det osäkra och väntade varje gång tills han hade hundra fokus på den andra människan innan han fick springa iväg.
Mary gjorde å sin sida nåt litet försök att dra åt annat håll, varpå jag svor åt henne, varpå hon tvärvände. *S* svärandet var en spontan reaktion, kanske hade funkat utmärkt med en vanlig inkallning...
Vi var lite nervösa för att släppa lös Bisse i skogen efter denna händelse . Vi tog det säkra före det osäkra och väntade varje gång tills han hade hundra fokus på den andra människan innan han fick springa iväg.
Mary gjorde å sin sida nåt litet försök att dra åt annat håll, varpå jag svor åt henne, varpå hon tvärvände. *S* svärandet var en spontan reaktion, kanske hade funkat utmärkt med en vanlig inkallning...
torsdag 11 augusti 2011
Logantajm. Del 10.
Pietro: He must have been thrown into one of the old gods' energy fields... they can be found here and there in space.
Långpromenad vid Häringe slotts nationalpark
I morse hade jag världens philosophy flow. Satt från att jag gått upp ur sängen i 4,5 h i sträck och bara knackade på datorn. Kort avbrott för att dricka lite kaffe och äta några smörgåsar som min snälla make fixat, men det var allt, i övrigt skrev jag i ett sträck. Hundarna fick ligga på sängen och göra ingenting. Alla var duktiga på det, även Mary. Men sen tyckte jag det var dags att motionera både hundflocken och mej själv (lite stel blir man allt av att sitta sådär blick stilla i så många timmar). Det blev utflykt till Häringe slotts nationalpark och promenad 7 km-rundan!
onsdag 10 augusti 2011
Logantajm. Del 9.
Mary: What are we gonna do? The child could die up there in space!
Pietro: We have to get our spaceship.
tisdag 9 augusti 2011
Logantajm. Del 8.
Pietro: That should teach him to be more humble.
måndag 8 augusti 2011
Bergsbestigning
Länge har vi bara gått på vägar. Idag tog jag dvärghundarna och klättrade i berg och klippor. Jätteglada blev dom! Så himla mycket roligare än att bara trava på rakt fram. Måste komma igång och göra detta oftare i fortsättningen.
Logantajm. Del 7.
Logan: Mmm... Food.
*Minipig, just like Superpig, gets her powers from a magic jewel in her nostril.
Child: What did you do to the bike? I don't see any difference.
Minipig: Believe me, you'll notice the difference!
Att ha rädsla som ett ideal
Såhär står det i rasstandarden för Saarloos Wolfhond:
"Reservationen och den varglika önskan att ta till flykt i främmande situationer är typiskt för rasen och dessa egenskaper bör behållas. När främlingar närmar sig en Saarlooswolfhond bör han ha förståelse för dessa egenskaper. Ett påtvingat, oönskat närmande av en främling kan leda till en översvallande önskan att fly. Då detta flyktbeteende hindras, t.ex. genom att hunden är i koppel, kan hunden ge intryck av att vara nervös." http://www.ssck.se/rasstandard-swh/
Nu vet jag inte i hur hög grad verklighetens Saarloos uppfyller det här idealet. Den enda Saarloos som gjort MH i Sverige var iofs rekordrädd, man fick avbryta nästan direkt för att hunden gömde sej i buskarna och inte kunde lockas fram (annars när man får bryta MH pga rädsla brukar det ju vara tidigast vid dumpe, som ändå är menad att vara otäck...). Men förhoppningsvis är inte majoriteten av Saarloosarna så fruktansvärt rädda av sej som den.
Jag tycker ändå det är helt sjukt att rasstandarden sätter upp rädsla som ett ideal. Många raser dras med rädsloproblem. Många raser som enligt sin standard ska vara ointresserade av folk dom inte känner (vilket ordet "reserverad" oftast verkar betyda när det används i rasstandards, till skillnad från i mentaltest-sammanhang) är i praktiken ofta skygga och rädda. Det är också vanligt inom såna raser att uppfödare stoppar huvudet i sanden och säger att deras hundar inte är ett dugg rädda av sej. Men inom alla raser är man iaf överens om att rädsla för människor är nånting oönskat. Finns inte nån annan ras där folk håller upp det som ett ideal att eftersträva.
Jag tycker det är ett helt vansinnigt ideal. Visst, det finns säkert enstaka individer som har den här personligheten utan att bli lidande av det, därför att dom bor väldigt isolerat, aldrig behöver se några andra människor än familjen, och som heller aldrig blir sjuka och inte heller behöver vaccineras eftersom dom lever så isolerat och därför slipper utsättas för en läskig veterinär. Det finns säkert enstaka såna individer. Men den absoluta majoriteten av alla hundar, även om dom bor ute på vischan, måste ju faktiskt då och då träffa främmande människor. Om hunden då är väldigt rädd för främmande människor, så lider den. Även om hunden är helt ofarlig för sin omgivning därför att den reagerar med flykt och/eller apati snarare än aggressivitet hur rädd den än blir, så lider hunden.
Jag tycker helt enkelt det är lika galet att skriva in i rasstandarden att hunden ska vara rädd för folk, som att skriva in att den ska ha andningsproblem eller höftledsdysplasi... Vi borde väl ändå försöka avla fram hundar som har så bra möjligheter som möjligt att leva ett lyckligt liv, att må bra både fysiskt och psykiskt?
"Reservationen och den varglika önskan att ta till flykt i främmande situationer är typiskt för rasen och dessa egenskaper bör behållas. När främlingar närmar sig en Saarlooswolfhond bör han ha förståelse för dessa egenskaper. Ett påtvingat, oönskat närmande av en främling kan leda till en översvallande önskan att fly. Då detta flyktbeteende hindras, t.ex. genom att hunden är i koppel, kan hunden ge intryck av att vara nervös." http://www.ssck.se/rasstandard-swh/
Nu vet jag inte i hur hög grad verklighetens Saarloos uppfyller det här idealet. Den enda Saarloos som gjort MH i Sverige var iofs rekordrädd, man fick avbryta nästan direkt för att hunden gömde sej i buskarna och inte kunde lockas fram (annars när man får bryta MH pga rädsla brukar det ju vara tidigast vid dumpe, som ändå är menad att vara otäck...). Men förhoppningsvis är inte majoriteten av Saarloosarna så fruktansvärt rädda av sej som den.
Jag tycker ändå det är helt sjukt att rasstandarden sätter upp rädsla som ett ideal. Många raser dras med rädsloproblem. Många raser som enligt sin standard ska vara ointresserade av folk dom inte känner (vilket ordet "reserverad" oftast verkar betyda när det används i rasstandards, till skillnad från i mentaltest-sammanhang) är i praktiken ofta skygga och rädda. Det är också vanligt inom såna raser att uppfödare stoppar huvudet i sanden och säger att deras hundar inte är ett dugg rädda av sej. Men inom alla raser är man iaf överens om att rädsla för människor är nånting oönskat. Finns inte nån annan ras där folk håller upp det som ett ideal att eftersträva.
Jag tycker det är ett helt vansinnigt ideal. Visst, det finns säkert enstaka individer som har den här personligheten utan att bli lidande av det, därför att dom bor väldigt isolerat, aldrig behöver se några andra människor än familjen, och som heller aldrig blir sjuka och inte heller behöver vaccineras eftersom dom lever så isolerat och därför slipper utsättas för en läskig veterinär. Det finns säkert enstaka såna individer. Men den absoluta majoriteten av alla hundar, även om dom bor ute på vischan, måste ju faktiskt då och då träffa främmande människor. Om hunden då är väldigt rädd för främmande människor, så lider den. Även om hunden är helt ofarlig för sin omgivning därför att den reagerar med flykt och/eller apati snarare än aggressivitet hur rädd den än blir, så lider hunden.
Jag tycker helt enkelt det är lika galet att skriva in i rasstandarden att hunden ska vara rädd för folk, som att skriva in att den ska ha andningsproblem eller höftledsdysplasi... Vi borde väl ändå försöka avla fram hundar som har så bra möjligheter som möjligt att leva ett lyckligt liv, att må bra både fysiskt och psykiskt?
Fältspår
Idag gjorde jag ett fältspår åt Mary på c:a en kilometer. Det blåste som bara den när jag la spåret, så jag visste inte alls hur det skulle gå. Sist jag la ett fältspår i sånt väder så hade hon ju väldigt svårt att spåra. Men idag gick det mycket bättre! Det var bara precis mot slutet som hon tappade bort sej och fick kämpa ett tag för att hitta spåret igen. Hon missade också sista pinnen, men jag tror den låg just där hon tappade bort sej. Övriga sex pinnar tog hon. Hennes beteende vid pinnarna var inte idealiskt men hyfsat. Hon kom inte av sej själv till mej med pinnarna, utan var varje gång på väg att bara gå några steg med pinnen i munnen och sen släppa den i gräset igen och spåra vidare. Men när jag ropade på henne så kom hon till mej, och sen lekte hon pinnlekar med mej med bra entusiasm, och satt som ett tänt ljus och väntade medan jag plockade upp godis ur fickan till henne. Så det kunde ha varit bättre, för hon kunde ju ha kommit till mej med pinnarna utan att jag behövde ropa. Men det kunde definitivt vara sämre också, för tidigare har det ju ibland varit så att hon inte alls är intresserad av att leka med mej eller äta godis, utan bara vill spåra-spåra-spåra helt fixerad.
Jag försöker hitta på flera pinn-övningar man kan göra. Jag tänkte att man till exempel kan valla en mini-ruta och gräva ner pinnar som hon får gräva upp, så hon får kämpa lite för att få tag i dom.
Jag försöker hitta på flera pinn-övningar man kan göra. Jag tänkte att man till exempel kan valla en mini-ruta och gräva ner pinnar som hon får gräva upp, så hon får kämpa lite för att få tag i dom.
söndag 7 augusti 2011
Asfaltspår igen
Nu har hon i princip slutat att galoppera runt när hon blir förvirrad och tappar spåret, men istället har hon börjat med en ny dålig vana; att kolla på mej för ledtrådar. Måste vara väldigt noga med att inte ge henne några... Hon ska ju spåra själv, inte ta hjälp av mej.
Hon tog iaf alla pinnar duktigt!
I morgon blir det nog fältspår.
Hon tog iaf alla pinnar duktigt!
I morgon blir det nog fältspår.
Logantajm. Del 6.
Logan: Check out that child who bikes around!
Cameraman: Yes...
Logan: I'm just gonna go and grab something to eat, then I'll scare the shit out of him.
Child: Cool!
lördag 6 augusti 2011
Spår-spring och rottweilern Acke
Idag gjorde jag ett 500 m hårt spår åt Mary runt Ribby-skolan. Hon får anstränga sej när spåret går på asfalt hela tiden. När det blir svårt för henne har hon en tendens att börja galoppera runt runt. Det gjorde hon sist när vi fältspårade också, när det blåste så hårt. Men den här gången stoppade jag henne med linan varje gång hon började hålla på så. Tror lätt det där springet blir självbelönande, och det vill jag ju inte. När hon inte fick chansen att kuta runt och flamsa så klarade hon faktiskt att spåra hela spåret, och hon tog alla pinnar jätteduktig. När spåret går på asfalt så blir hon verkligen glad över varje pinne, förmodligen för att hon då får kvitto på att hon är på rätt väg. Kanske ska göra ytterligare ett asfaltsspår åt henne i morgon.
När vi gått c:a två tredje-delar av spåret så blev vi avbrutna av den stora feta rottweilern Acke. Acke kom gående lös med matte (en kvinna i femtio/sextio-års-åldern) några meter bakom. När Acke fick syn på Mary stannade han och stirrade.
- Stanna, Acke, sa matte.
Acke började trava mot oss.
- Acke, Acke, vänta, sa matte.
Acke kom ända fram till oss och började nosa på Mary medan matte upprepade hans namn c:a femhundrasjuttiotvå gånger helt utan effekt. Mary blev sur och skällde på honom. Till slut lyckades matte iaf få tag i sin Acke. Hon "ursäktade" sej med att Acke aldrig lyssnar på henne såhär nära hemmet, men att det inte brukar vara några andra hundar här vid skolan. Jag sa att jag sett en kvinna träna lydnad med sin schäfer på skolgården när jag la spåret. Kvinnan sa att när hon och Acke går där brukar det iaf aldrig vara några andra hundar där. Eftersom jag inte ville ha mer avbrott i spårträningen än det redan blivit så brydde jag mej inte om att diskutera med henne, bara blängde lite när hon kom med sina löjliga "ursäkter" och fortsatte sen med mitt. Men i efterhand så ångrar jag nästan det. Hon borde fått en rejäl utskällning! Hennes älskade Acke (som enligt mattes utsago är "jättesnäll") lär ju förr eller senare bli inblandad i en olycka, när ägaren har inställningen att det är helt i sin ordning att låta hunden springa lös trots att han tydligen aldrig lyssnar på henne när dom är nära bostaden, bara för att dom inte brukar möta några hundar.
Nu vet ni iaf det: Är ni i närheten av Ribbyskolan i Västerhaninge riskerar ni att stöta ihop med fläskweilern Acke och hans matte, och då blir det ni som får ta hand om fläskweilern, för matte lyssnar han inte på.
När vi gått c:a två tredje-delar av spåret så blev vi avbrutna av den stora feta rottweilern Acke. Acke kom gående lös med matte (en kvinna i femtio/sextio-års-åldern) några meter bakom. När Acke fick syn på Mary stannade han och stirrade.
- Stanna, Acke, sa matte.
Acke började trava mot oss.
- Acke, Acke, vänta, sa matte.
Acke kom ända fram till oss och började nosa på Mary medan matte upprepade hans namn c:a femhundrasjuttiotvå gånger helt utan effekt. Mary blev sur och skällde på honom. Till slut lyckades matte iaf få tag i sin Acke. Hon "ursäktade" sej med att Acke aldrig lyssnar på henne såhär nära hemmet, men att det inte brukar vara några andra hundar här vid skolan. Jag sa att jag sett en kvinna träna lydnad med sin schäfer på skolgården när jag la spåret. Kvinnan sa att när hon och Acke går där brukar det iaf aldrig vara några andra hundar där. Eftersom jag inte ville ha mer avbrott i spårträningen än det redan blivit så brydde jag mej inte om att diskutera med henne, bara blängde lite när hon kom med sina löjliga "ursäkter" och fortsatte sen med mitt. Men i efterhand så ångrar jag nästan det. Hon borde fått en rejäl utskällning! Hennes älskade Acke (som enligt mattes utsago är "jättesnäll") lär ju förr eller senare bli inblandad i en olycka, när ägaren har inställningen att det är helt i sin ordning att låta hunden springa lös trots att han tydligen aldrig lyssnar på henne när dom är nära bostaden, bara för att dom inte brukar möta några hundar.
Nu vet ni iaf det: Är ni i närheten av Ribbyskolan i Västerhaninge riskerar ni att stöta ihop med fläskweilern Acke och hans matte, och då blir det ni som får ta hand om fläskweilern, för matte lyssnar han inte på.
Edinburgh!
Självklart kollade vi också in Greyfriar-kyrkan och Bobbys grav. Enligt Wiki-texten är det konstigt att en polis skulle ha haft en liten terrier som polishund, men vad jag har läst på Edinburghs polismuseum och greyfriar-kyrkan så var han en larmhund vars jobb var att vakta Johns bostad. Inte polishund alltså, utan larmhund åt en polis. Lite skillnad. Bobby måste vara en av dom få icke-människor som har en riktig grav på en kyrkogård.
Vi var också i Saint-Giles-katedralen.
Festivalen "the fringe" började mot slutet av vår vistelse, och vi såg två teaterföreställningar som ingick i Fringen. Dels Hamlet House of Horror , dels "the curse of Macbeth" av samma teatergrupp. Båda var jättebra.
Till sist har vi ätit ute mycket på diverse olika restauranger... Edinburgh är en bra vegan-stad, finns mycket vegetariska restauranger med tydligt utmärkta veganska alternativ. Och billigt är det! Mycket billigare mat än i Stockholm. Vi åt på en väldigt fin restaurang som heter David Banns, där förrätt+varmrätt+öl kostade runt 25 pund. Och att köpa en riktigt god portion kinesisk take-away-mat kostade bara 4 pund!
Allt som allt har vi haft det jättemysigt. :-D Men visst har vi saknat vovvarna... skönt att vara hemma igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
