Jag är fortfarande helt skakis. Jag var ute på kvällspromenad med hela hundflocken (i koppel) åt Berga till. Rätt som det är kom ett rådjur springandes rakt framför oss. Pietro och Mary var duktiga och tittade bara (och fick massa beröm och godis), men Bisse och Logan ryckte lite i sina koppel. Ett tag senare hände samma sak IGEN - rådjur rätt framför näsan. Men den här gången lyckades jag på nåt mystiskt sätt tappa Bisses koppel precis som rådjuret drog framför oss, och Bisse efter. Jag ropade. Och ropade. Och ropade.
Jag spenderade en halvtimme med att gå omkring i området med mina tre kvarvarande hundar och ropa på Bisse. Men ingen Bisse kom tillbaks. Till slut gick jag hem igen (vi var c:a tre kilometer hemifrån när detta hände), lämpade av övriga hundar, tog bilen och åkte tillbaks. När jag kommit tillbaks till platsen där han försvann spenderade jag ytterligare tjugo minuter med att ropa, alltmer desperat. Då kom Bissen, långsamt skrittandes från Berga-hållet. Han måste nästan ha jagat rådjuret i flera kilometer, typ bort till Västerhaninge, och sen gett upp och börjat gå hemåt istället.
Nu jävlar i min lilla låda blir det konstant koppel eller långlina (och mycket noga med att inte tappa kopplet!) på den här herrn tills han är så gammal och grå att han inte orkar springa öht.
.jpg)
En pusselbit i taget…
22 timmar sedan
2 kommentarer:
Känner igen den hemska känslan! Har hänt mig ett par gånger, dock kommer tinka tillbaka efter 2-7 min, men jag fick panik endå -.-
Den där känslan är hemsk, varenda minut känns som en evighet när de är borta.
Skicka en kommentar