Skillnaden mellan hund och människa

Ibland sägs det att man inte ska "förmänskliga" hundar i diskussioner om att träna bort oönskade beteenden. Person A kanske säger:
- När jag inte är hemma så stjäl hunden mat, och sen när jag kommer hem så ser man att hunden skäms. Han kryper ihop och stoppar svansen mellan benen, så han förstår ju mycket väl att det är fel att stjäla, ändå gör han det.
Person B kan då svara:
- Man ska inte förmänskliga hundar! Dom kan inte tänka i termer av rätt och fel. Dom kan inte förstå att du anser vissa grejer vara din egendom fast du inte är hemma och vaktar dom. Dom kan inte ha dåligt samvete över en stöld, däremot kan dom krypa ihop och visa underkastelse-beteenden om dom uppfattar ägaren som hotfull.

I dessa sammanhang är det ganska uppenbart att person B varnar för "förmänskligande" av hunden eftersom detta lätt leder till att hunden behandlas illa.

Jag har väl föreställt mej att folk för det allra mesta, när dom varnar för att förmänskliga hundar, har nåt sånt i bakhuvudet - man är orolig för att hunden på nåt vis ska bli lidande av att förmänskligas. När folk t ex har varnat för "förmänskligande" i diskussioner om att sätta kläder på hundar, så har jag utgått ifrån att dom tror hunden på nåt vis kommer att lida av att ha det obekvämt, eller att kläderna är ett yttre tecken på nåt underliggande problem, som en okunnig ägare som inte förstår att tillgodose hundens behov. När folk har varnat för "förmänskligande" i diskussioner om vilka medicinska behandlingar som är berättigade att utsätta en hund för, så har jag utgått ifrån att man är rädd för att folk plågar hunden i onödan med diverse behandlingar som bara förlänger hundens lidande.

Nu tror jag att jag har haft fel. Även om det ibland handlar om hundens välbefinnande när man varnar för "förmänskligande", så finns det också många sammanhang där det verkar ligga nåt helt annat bakom. Många människor verkar helt enkelt vara rädda för att skillnaderna mellan hundar och människor ska suddas ut. Det är en konstig sorts rädsla, för det kommer ju alltid vara fallet att hundar ser helt annorlunda ut än människor, har mycket bättre hörsel och luktsinne, och samtidigt är mycket sämre på logiskt tänkande. Nån risk att dessa art-skilnader plötsligt skulle upphöra finns liksom inte.
Men många verkar tycka att dessa skillnader inte räcker. Vi måste göra hundar och människor ännu mer olika. Om en människa fryser sätter vi på en tröja, om hunden fryser sätter vi på ett täcke. När människan ska sova lägger vi henne i sängen, när hunden ska sova lägger vi henne i korgen. När en människa fyller år ger vi henne en födelsedagspresent, men när hunden fyller år får vi inte säga nånting. Människan får vi vräka pengar över, när det gäller hunden måste man sätta en ganska låg gräns. Och så vidare.
Om man istället sätter en tröja på hunden, låter den sova i sängen, ger den en födelsedagspresent och spenderar massor med pengar på den, så blir det liksom alltför stor likhet mellan människan och hunden, enligt dessa människors synsätt.

Det verkar iaf som om många människor tänker såhär. Fast jag har fortfarande svårt att förstå det... Vad skulle vara faran med att behandla hundar på ett människolikt sätt, så länge det inte går ut över hundens välbefinnande? Nån risk att vi helt plötsligt inte kan se skillnad på hundarna och deras ägare föreligger ju knappast - oavsett hur mycket kläder man sätter på en hund så är det ju ingen större risk att man faktiskt blandar ihop den med en människa utseendemässigt. Så vad är det man är rädd för?

Fortsättning följer förmodligen på den här artikeln, när jag har funderat lite till över fenomenet "människor som oroar sej över förmänskligande av hundar, även i fall där hunden inte på nåt vis blir lidande av det".