En liten fundering om "veterinär-skämtet" från film och TV

En sak jag har funderat över: Ibland i film och TV-serier så händer följande: En person har blivit skadad. Hen är förföljd av polisen, eller så är det ett litet antal människor som sitter isolerade någonstans, så hen kan inte bara åka till sjukhus. Men hen får iaf höra att en doktor kan hjälpa hen. Hen blir hjälpt med sin skada, och tackar doktorn - men det visar sig att "doktorn" i själva verket är en VETERINÄR!
Om det t ex är scenariot där hen måste få hjälp i smyg pga förföljd av polisen kan det uppdagas att den "pålitliga doktorn som inte ställer några frågor" har en massa skadade och sjuka hundar och katter i burar i nästa rum. Så tossigt!
Det ska alltså vara en kort comic relief här när det avslöjas att "doktorn" var veterinär.

Men alltså, det här "skämtet" bygger ju till HUNDRA PROCENT på REN SPECIESISM! För seriöst, vad är det som är roligt? Kan man fixa skador på hundar och katter kan man väl fixa skador på människor, det är ju samma sak. Om något så är det väl enklare med en mänsklig patient som förstår vad man säger, är lite samarbetsvillig och sådär. Det hade ju egentligen varit tossigare om personen fick höra "jag känner en pålitlig kirurg som kan operera ditt skjutna ben" och så efter operationen kom det fram att "kirurgen" i själva verket var öron-näsa-hals-läkare, men det är ett skämt som aldrig har gjorts.
Hela "skämtet" med veterinären är bara "hahaha, någonting som är till för de andra, DÅLIGA, djuren, applicerades på oss FINA människor, fult möter fint, haha!".

Kants plikter mot sig själv

Efter omläsning av Moralens Metafysik så slår det mig att rätt mycket i den handlar om moraliska plikter som man har mot SIG SJÄLV. Utanför dygdetiken är det väl inte många moralfilosofer som skriver så mycket om hur man ska bete sig mot sig själv, men tycker ändå det är ganska rimligt att det får ta plats i en moralteori. Många såna där själv-plikter framstår ju också som ganska vettiga idag. Men sen finns det också en bit som är... mindre vettig, kan vi väl säga.
Exempel på plikter vi har mot oss själva enligt Kant:
1. Att inte supa och knarka - för då förstör man sitt intellekt (vi får dock inget specifikt svar på var gränsen går mellan lite vanligt socialt drickande och supande, för det är tydligt att man inte måste vara helnykterist).
2. Att inte ägna sig åt "frosseri", men det är helt tydligt att Kant med detta inte menar ohälosamt ätande i allmänhet, utan någon sorts väldigt extrem hetsätning (hej Kant, har du några personliga problem här som du vill berätta om?) som han säger är mer självdestruktiv än supande. Okej, låter som en bra grej att avstå från.
3. Att inte vara SNÅL mot sig själv, vilket man är om man förvägrar sig själv allt som är roligt enligt någon sorts idé om att man en vacker dag i framtiden ska dra nytta av alla sina uppoffringar.
4. Att odla en realistisk självuppfattning; inse att man varken är bättre eller sämre än folk är mest. Både att vältra sig i vilken dålig människa man är och att gå runt med ett uppblåst ego är att göra fel mot sig själv (det sistnämnda kan väl också leda till att man gör fel mot andra, förstås, och är då fel av den anledningen OCKSÅ).
5. Att hålla på sin självrespekt, vilket bland annat yttrar sig i att man sköter sig själv om man klarar av att ta hand om sig själv, snarare än att gå och tigga av andra av ren lathet (utifrån vad Kant skriver i övrigt så verkar det helt klart att det här "tiggeriet" inte handlar om faktiska gatu-tiggare, utan mer kanske en lat medlem i en familj som förväntar sig att övriga familjen hela tiden ska "låna ut" pengar som inte betalas tillbaka, ställa upp på olika sätt m m).
6. OM man faktiskt behöver hjälp och också får det, ta emot den utan att skämmas och bli sur (han påpekar att folk ibland kan störa sig på en hjälpare utifrån någon sorts mindervärdeskomplex gentemot den person som är i position att hjälpa).
7. Gör inte skandal, genom att bete dig på ett sätt som inte är respektabelt. Men kom ihåg att många människor förväxlar "det respektabla" med "det vanliga" och tycker att det som egentligen inte är fel men helt enkelt ovanligt innebär skandal. Det gör det inte.

ALLT DETTA FRAMSTÅR JU SOM GANSKA VETTIGA RÅD, än i dagens samhälle. MEN. Sen har vi också Kants BISARRA resonemang kring onani, som är som följer:

8. Alltså, ALLA tycker ju att det är otroligt skamligt att onanera, så något fel MÅSTE det väl vara? Men det är VERKLIGEN inte lätt att hitta några RATIONELLA ARGUMENT för vart felet ligger... Men... Det är väl ändå så... att det är någon sorts sexuellt utnyttjande det handlar om? Av en SJÄLV? JA, så är det, alltså är det också fel mot en själv.

Jag känner mig inte övertygad.

Varför vi aldrig kommer att lyckas övertyga hela Sverige att bli veganer för hälsans skull

Jag är vegan av djurrättsskäl. Jag vill förstås att andra också ska bli veganer. Jag tror dock att ett hel-veganskt samhälle ligger mycket långt borta, tyvärr. Att övertyga folk om att bli veganer av djurrättsskäl är en process som går trögt. Vissa veganer tänker sig att det vore lättare att istället övertyga alla om att bli veganer för hälsans skull. Jag är dock rätt säker på att ett samhälle där alla blir veganer av hälsoskäl är ännu mer avlägset, och ska förklara varför.

För det första så har det ju i alla fall hänt, historiskt sett, att en moralisk uppfattning som "alla" har delat i "alla tider" kommer att förkastas av "alla". Exempel: Slaveri är rätt, kvinnor behöver inte ha samma juridiska rättigheter som män. Först allmänt accepterat av "alla" under mycket lång tid, sedan förkastat av "alla". Det visar ju att det iaf inte är totalt omöjligt att detta händer. Men har det någonsin hänt att ett helt samhälle gemensamt anammat en viss diet av hälsoskäl? Jag är ju inte historiker, så det kanske har hänt någon gång bara det att jag inte känner till det, men jag har svårt att tro det.
För det andra så finns det stora grupper av människor som helt enkelt inte kommer att låta sig övertygas av några hälso-argument. Veganer som menar att vi bör trycka på hälso-argument för att få fler att bli veganer kan säga saker som "alla kanske inte bryr sig om djur, men alla bryr sig ju om sig själva" o dyl. Och det kanske är sant, men "bry sig om sig själv" implicerar inte "kunna motiveras att bli vegan av hälsoskäl".

Det finns förstås en stor grupp människor som inte är intresserade av att lyssna på argument alls, och de kommer man ju varken att nå med djurrätts- eller hälso-argument. Den gruppen kommer inte att bli veganer förrän samhället nått en tipping point där det är väldigt enkelt, kanske t o m självklart, att vara vegan. Men även om vi lägger denna grupp åt sidan, så finns fortfarande stora grupper som inte kommer att kunna motiveras att bli veganer av hälsoskäl.

Dels har vi alla personer, oftast kvinnor, som har eller har haft ett mer eller mindre stört och ångestladdat förhållande till kroppen och maten, och som, för att må bra psykiskt, måste låta bli att tänka på vilken mat som är hälsosam respektive ohälsosam och istället tillåta sig att äta det de är sugna på. Nu är ju inte denna grupp homogen, och för vissa ätstörda så kanske alla former av matregler får dem att balla ur i ätstört beteende. Men jag vet att det iaf finns personer som kan diskutera och tänka på djurrätt och för vilka det funkar att ta bort animalier av djurrättsskäl, men som blir triggade av allt prat om att "den här typen av mat fettar igen blodkärlen/ger dig cancer/gör dig FEEEET och ger dig alla sjukdomar som man får av att vara FEEEEET". Dessa människor mår alltså bäst av att slippa snack om vad nyttigt det är att vara vegan.
Nu kanske någon invänder "Jaha, så det är alltså psykiskt destruktivt för dem att tänka på vad de äter, men har ni tänkt på att det är fysiskt destruktivt att inte tänka på maten då? Va? Det är väl precis lika illa? Nä, såna där tjejer får allt ta och skärpa sig och komma över sin matångest." Men den som säger så är ju både okunnig och elak. Att så många människor, och framför allt kvinnor, har så mycket ångest kring kroppen och maten är ett (gigantiskt) samhällsproblem. Det kan inte lösas med att folk individuellt börjar "skärpa sig".

Sedan har vi också alla personer som endast är måttligt hälsointresserade, samtidigt som de tycker kött och andra animalier är gott. Jag räknar mig själv som måttligt hälsointresserad. Det yttrar sig i att jag ofta gör hälsosamma val som inte kräver alltför stora uppoffringar. T ex lagar jag det mesta av min mat från grunden, äter en del kosttillskott som ska vara hälsosamma, tränar mycket (vilket jag också tycker är kul även om det är jobbigt) m m. Men jag äter ibland snabbmat och snacks, för det känns som en alltför stor uppoffring att sluta med det helt. Anta att det är 70 % epistemisk sannolikhet för att min risk att dö i förtid av hjärt-kärlsjukdomar minskar från 2 % till 1 % om jag aldrig mer äter vare sig snabbmat eller snacks - tja, då säger jag "inte värt det". Eller om jag skulle få marginellt bättre hälsa av att börja gå på den där 80-10-10-dieten som är så hajpad i vegan-kretsar numera - nix, inte värt det, det verkar pisstråkigt.
Eftersom jag tyckte kött var väldigt gott när jag åt det så hade jag på motsvarande sett aldrig varit motiverad att verkligen bli vegan för hälsans skull, om jag inte hade blivit det för djurens skull. Jag kanske hade blivit motiverad att sluta med charkprodukter (eller iaf bara äta sådana väldigt sällan) för hälsans skull, kanske med rött kött öht, men nog sjutton hade jag fortsatt med kyckling t ex om det bara hade handlat om min hälsa. Visst, en person som är måttligt hälsointresserad och inte är så jätte-förtjust i animalier till att börja med kanske blir vegan av rena hälsoskäl, men denna grupp är knappast särskilt stor.

Om vi kollar på den lilla skara personer som verkligen är superintresserade av hälsa så kan vi tänka oss två olika scenarier när en vegan försöker övertyga en sådan person om att hen bör ge upp alla animalier. I det första scenariot så läser veganen bara om forskning kring kost och sjukdomar på t ex Läkare för Framtidens Facebook-sida, veganbloggar m m, och får därför enbart nyheter som handlar om att det är mer hälsosamt att vara vegan än att inte vara det. Veganen börjar därför självsäkert förklara för den super-hälso-intresserade köttisen att hen borde bli vegan för sin hälsas skull. Men eftersom vi har stipulerat att vår köttis är super-hälso-intresserad, så läser hen förstås en massa bloggar och artiklar om hälsa - dock inte samma som veganen läser. Vår hälso-intresserade köttis kanske t ex brukar läsa http://tranastyrka.se/  och andra icke-vegan-sidor om hälsa. Där hittar hen artiklar, med hänvisningar till ordentliga vetenskapliga studier, som inte bara visar på fördelar med vissa vegandieter utan också på hälsofördelar med en viss stenåldersdiet eller någon annan diet som innehåller kött. Hen har dragit slutsatsen att vissa dieter som innehåller animalier kan vara lika bra som veganism, och väljer en diet med animalier i eftersom hen gillar detta. Vad ska vår vegan säga då? Stampa ilsket med foten i marken och insistera på att hen minsann vet att hens vegan-studier är bättre än köttisens köttis-studier? Det lär ju knappast köttisen bli övertygad av.
I vårt andra scenario så är vår vegan en enorm expert på det samlade forskningsläget kring hälsa och kost, och kan med övertygande argument förklara för köttisen varför det trots allt är allra bäst att vara vegan; varför köttisens vetenskapliga studier har olika former av svagheter och problem som veganens föredragna studier inte har, alternativt varför de hälsofördelar som veganens studier visar på är större än hälsofördelarna i de studier om stenålderskost m m som köttisen lutar sig på. Och så blir köttisen, som vi ju redan stipulerat är superintresserad av hälsa, övertygad och blir vegan. Jag säger alltså inte att detta omöjligt kan hända, men nog sjutton är detta scenario (med en köttis som är superintresserad av hälsa och en vegan som är värsta experten på all forskning på området) inte särskilt vanligt... Det kommer knappast att vara särskilt många människor som blir omvända på det här sättet.

Till sist har vi då människor som är intresserade av hälsa på det här flummiga pseudo-religiösa viset att de vill vara "rena" och inte vill "besudla" sig. Typ folk som gör tarmsköljning och håller på med detox. Sådana människor kan ju ibland övertygas om att det "renaste" är att äta veganskt. De kanske t ex tänker att kött ruttnar i tarmarna, och det vill man ju inte. (Förhoppningsvis så ser inte vår tänkta renhets-ivrande vegan alla kosttillskott som onaturliga besudlande kemikalier dock - försök att få i sig all vitamin B12 genom "naturliga" metoder som att äta chiafrön, spirulina och otvättade grönsaker med jord på kan sluta illa.)  Men det kan ju lika gärna slå åt andra håll och resultera i andra dieter när folk tänker att de ska vara så "rena" som möjligt - kan bli LCHF t ex, om de tänker att kolhydrater och ffa socker är ett skadligt gift, eller någon sorts stenåldersdiet om de tänker att all modern mat besudlar kroppen. Så även om den här renhets-ivern spred sig genom populasen (vilket jag skulle säga är icke önskvärt av flera oberoende skäl) så innebär det inte att vi plötsligt kan övertyga alla om att bli veganer med hälso-argument, eftersom folks uppfattningar om vad som är den renaste maten varierar, och dessutom verkar ganska styrd av trender.

Så, sammantaget: Att övertyga folk i allmänhet om att de bör bli veganer av djurrättsskäl är kanske inte så lätt, och den värld där det blivit en självklarhet att det är fel att äta kött är avlägsen. Men att övertyga folk i allmänhet om att de bör bli veganer av hälsoskäl är i många fall ännu svårare, och den värld där alla är veganer för hälsans skull är väldigt långt bort.

Om filosofin var som tågtrafiken - och saker bara kraschade ibland.

Om "logiska felslut" i diskussioner

Lady Dahmer skrev nyligen det här inlägget: http://ladydahmer.nu/se-upp-for-mansplainarna/  Kommentarerna är ganska blandade; en del har upprörts över vad de tolkar som Lady D:s påstående att det är fel att påpeka när någon i en argumentation utgår från en felaktig premiss eller gör logiska felslut. Jag tolkar henne inte så; jag tolkar henne som att hon anser att den här terminologin bara används för att försöka trycka till sin meningsmotståndare med ett "titta vad smart jag är, titta vilka fina ord jag kan", och att folk som använder såna låga retoriska knep inte är värda att lyssna på.

Jag menar, anta att någon mansrättsaktivist skulle skriva/säga i en diskussion: "Ja män må sitta på den ekonomiska makten, men det är ju faktiskt kvinnor som har all den sexuella makten! Så egentligen är kvinnorna mäktigast". Jag har svårt att tro att Lady D i det läget skulle tycka att det var fel att påpeka att kvinnor inte alls har någon "sexuell makt" (varför detta är fel förklarar Sofia Zettermark bra här http://ladydahmer.nu/det-finns-inget-patriarkat-for-jag-far-inte-ligga-nar-jag-vill-av-sofia-zettermark/ ). Och i så fall så har man ju påpekat att mansrättsaktivisten utgick ifrån en felaktig premiss. Men som ni ser så behöver man inte alls använda termen "felaktig premiss" för att förklara detta - faktum är att det inte tillför något öht att stoppa in den termen här. Det är inte som att Zettermarks argumentation för att det är fel att kvinnor som grupp skulle sitta på någon sorts "sexuell makt" på något sätt blir starkare ifall man börjar med att säga "du utgår från en felaktig premiss; låt mig förklara..." innan man ger förklaringen.

Människor (oftast män) som argumenterar på det där sättet, "nu gjorde du faktiskt ett logiskt felslut blablabla" har ofta läst någon internet-lista över "logical fallacies" el dyl. Finns ganska många sådana listor. Ofta är de dock högst tveksamma. Jag har en teori om att man faktiskt blir dummare och mindre logisk av att plugga in sådana där listor, fast jag hävdar inte stenhårt att jag har rätt här. Min kollega Sama Agahi kom med den alternativa teorin att folk som läst sådana där listor oftast har en viss "internet-trolls-personlighet" till att börja med, och att en vettigare person som börjar läsa listor av den typen kanske trots allt kan lära sig ett och annat även om det finns tveksamheter i listan. Det må vara hur det vill med den saken; hur som helst kan jag konstatera att sådana där list-läsande troll sällan argumenterar mer logiskt än en person som kan noll logiska termer, men är vettig, och har någon sorts grundläggande logisk intuition.

Många oenigheter i diskussioner om feminism och samhällsfrågor öht uppstår inte alls pga att den ena parten i diskussionen är logisk och den andra ologisk i sitt sätt att resonera; det handlar om åsiktsskillnader i rena faktafrågor, t ex åsiktsskillnader om vissa föregivna experters pålitlighet i någon fråga. Men genom att läsa diverse internetlistor om "fallacies" så kan man få intrycket att det som är åsiktsskillnader i faktafrågor i själva verket handlar om att ena parten gör något sorts logiskt felslut. Anta t ex att person A säger "Det är klart att det finns global uppvärmning; i stort sett alla oberoende forskare är överens om den saken". Person A har här hänvisat till auktoriteter som stöd för sin uppfattning. Om person B tvärtom anser att forskarna inte är att lita på (kanske för att hen tror att klimatforskare har någon sorts hemlig agenda och inte alls är så opartiska som de låtsas, att de fabrikerar fejkade bevis m m) så måste ju B komma med argument för varför dessa forskare är opålitliga. B kan inte vinna diskussionen genom att bara säga "appeal to authority!". Det är klart att det faktum att en massa forskare säger att det finns global uppvärmning inte logiskt implicerar att det finns en global uppvärmning, men det tror väl knappast A heller. Eller anta att A säger "Om vi tillåter dödshjälp så kommer det att leda till att vi tar mindre allvarligt på döden. Det kommer att leda till att patienter på sjukhus, vars behandlingar är dyra, kan känna en press på sig att be om dödshjälp för att inte ligga till last, och vi kommer gradvis att börja "dra ur sladden" på fler och fler patientkategorier som inte kan tala för sig själva". Om person B anser att dessa konsekvenser troligtvis inte alls följer så får ju person B förklara varför; kanske genom att hänvisa till länder som har laglig dödshjälp och hur det ser ut där, eller genom att helt enkelt ifrågasätta vad A har för skäl att tro det hen tror. Men B kan liksom inte bevisa att A har fel genom att hojta "slippery slope!". För det är klart att tillåten dödshjälp inte logiskt implicerar de här följderna, men det trodde väl knappast A heller. Att ett argument inte är deduktivt betyder inte att det bara rakt av kan förkastas (f ö så är det väldigt lite som kan bevisas med just deduktion; man kan t o m argumentera, som J S Mill gjorde, att ingen ny kunskap någonsin kan fås genom deduktion, eftersom slutsatsen i ett deduktivt argument bara omformulerar det som står i premisserna... lite hårddraget kanske, men det finns en anledning till att typ all politisk, vetenskaplig m m argumentation är induktiv).

Exempel ur min egna erfarenhet på hur vissa snubbar tror att de argumenterar fantastiskt logiskt och rationellt när de inte alls gör det: Arvika-festivalen planerade vid ett tillfälle att se till att deras line-up var ungefär fifty-fifty manlig/kvinnlig. Jag antog att arrangörerna kollat på sina tidigare line-ups, sett att de varit mansdominerade, och dragit slutsatsen att de nog ägnat sig åt omedveten diskriminering tidigare och nu ville rätta till detta. Någon snubbe gick in och menade att det var skitdumt att kvotera på det här sättet och att artister borde väljas ut efter hur bra de är snarare än kön. Jag sa då att arrangörerna sannolikt ägnat sig åt omedveten diskriminering tidigare; att detta var mer sannolikt än att de tidigare valt ut artister helt objektivt men nu drabbats av någon sorts omotiverad feministisk noja. Snubben menar då att vi självklart bör anta att det tidigare artist-urvalet inte var diskriminerande och ber mig googla Russells jävla tekanna. För er som inte vet vad det handlar om; ni kan ju själva googla den så inser ni direkt att den har noll relevans för denna diskussion. Jag skulle t o m hävda att det är ytterst sällan en diskussion av samhällsvetenskapligt slag kan vinnas genom att hojta "Russells tekanna!".

Jag kan på rak arm komma på tre diskussions-misstag som det vore bra om folk i allmänhet pluggade in och sedan försökte undvika. (Därmed inte sagt att det inte finns fler än tre; det här är ett blogg-inlägg, inte en vetenskaplig artikel, så jag har inte gått och tänkt på det här i mer än en halv dag. Möjligtvis skulle jag komma på några till exempel om jag funderade längre på saken, men knappast en hel lista med typ tjugo punkter.)
1. Att prata förbi varandra för att man använder samma ord på olika sätt. T ex, A säger att porr bör förbjudas och B säger att porr inte bör förbjudas, men medan B använder ordet "porr" om alla explicita sexuella skildringar så använder A bara ordet "porr" om vissa typer av sexuella skildringar. Det är ju möjligt att de fortfarande skulle vara oense även om de kom överens om en viss definition av "porr", men så länge de sitter och pratar förbi varandra såhär så får vi inte veta detta. Också mycket vanligt förekommande med ordet "rasism".
2. Att bryta mot Humes lag (som är en inte helt okontroversiell härlednings-regel, men iaf ganska allmänt accepterad, och nästan alla går iaf med på att man inte kan hoppa från "är" till "bör" hur som helst). Humes lag säger att man inte kan härleda ett "bör"-påstående från ett "är"-påstående, eller påståenden om vad som är bra och dåligt från påståenden och teorier om hur världen fungerar. Exempel: Det är ologiskt att hoppa från "det finns vissa medfödda könsskillnader" till "könsskillnader är bra och bör uppmuntras snarare än motarbetas", och lika ologiskt att hoppa från "alla könsskillnader beror på uppfostran" till "könsskillnader är dåliga och bör utrotas". (Sedan är det klart att om könsrollerna var stenhårt inprogrammerade i våra gener så skulle det vara fruktlöst att försöka ändra på dem; men även de som tror att det finns vissa medfödda skillnader måste ju gå med på att människor iaf är hyfsat flexibla och att historien visar att könsrollerna iaf kan förändras ganska så mycket. Så länge det är fallet så kvarstår frågan om om de bör uppmuntras eller motarbetas så gott det går, även om vi lyckas bevisa att det finns medfödda skillnader.)
3. Att argumentera mot en halmdocka. Alltså, man tillskriver sin meningsmotståndare jättedumma åsikter som hen egentligen inte har, och argumenterar mot dem, istället för att argumentera emot vad ens meningsmotståndare faktiskt tycker och påstår.

Men även om man kommer på sin meningsmotståndare med att göra något av ovanstående tre misstag så kan man ju påpeka detta utan att köra med någon fancy terminologi. Om ens meningsmotståndare pratar förbi mig så kan jag t ex säga "När du använder ordet X så verkar du mena det här, men jag menade i själva verket det här. Vi kanske ska komma överens om vad vi menar med X innan vi går vidare", eller "bara för att någonting är medfött så behöver det inte betyda att det är bra" etc. Så ja, jag håller med Lady D om att man, i diskussioner, bör hålla sig för god för att börja dänga någon fancy logisk/argumentations-analytisk terminologi i huvudet på sina meningsmotståndare. Att omotiverat slänga in diverse logiska/argumentations-analytiska termer i diskussionen tillför inte något, det är bara en härskarteknik.

Djurens fristad

Ett intressant ställe i Oxford är the Church of Saint John and Saint Mary, vars kyrkogård har gjorts till en djurens fristad. Den tillåts vara ganska vildvuxen, även fast volontärer ser till att ingen enskild växt tar över totalt, utan att det finns en mångfald av växter. Där finns också en massa fröautomater för fåglar, fågelholkar, fladdermusholkar och uppställda bon för paddor, ödlor och insekter.
Dock får inte råttorna vara med i gemenskapen. Runt kyrkogården finns råttgiftsbehållare...

Det där är f ö en grej som kommer upp ibland i djurrättsdiskussioner: Att det skulle vara totalt omöjligt att respektera alla djurs rätt till liv eftersom vi måste döda råttor för att de inte ska översvämma städerna och ha ihjäl alla människor med diverse sjukdomar. Jag vet inte det jag. Jag misstänker att om människor generellt var övertygade djurrättare så skulle det vara möjligt att hitta på någon icke dödlig lösning på problemet. Det kanske skulle vara väldigt dyrt och krångligt jämfört med att döda av dem (eller också inte; att döda råttor verkar ju vara knepigt nog efter vad man har läst, de lär sig snabbt undvika gift m m), men var folk tillräckligt övertygade djurrättare så skulle ju alla tycka att det var självklart att använda dessa dyra, krångliga men icke-dödliga metoder snarare än att döda dem.
Det är ju sällan det verkligen bara finns ett enda alternativ som är möjligt i rent fysisk bemärkelse; när man säger "vi måste göra såhär" så handlar det ju oftast egentligen om något annat, t ex "givet våra nuvarande etiska ståndpunkter och hur mycket pengar vi är beredda att satsa så är detta det enda rimliga".

Jaja, här kommer iaf lite bilder från Saint John's and Saint Mary's (man kan vara tvungen att klicka på bilderna för att se hela bilden):

Klass

Har just läst ut Yarden av Kristian Lundberg... Mycket bra bok men satan vad deprimerande.

Iaf fick den mig att tänka på klass och en grej jag stört mig på. När någon medelklassig institution som t ex DN ska diskutera klass så handlar det oftast om totalt meningslösa grejer som att veta eller inte veta vilka gafflar man ska ta först på en fin restaurang, eller om man roar sig med att gå på bio eller teater. Men inte om pengar och anställningsformer och relation till produktionsmedlen.

Alltså, att vara fattig, att ha svårt att betala räkningarna, att ständigt vara rädd för att en oförutsedd utgift ska ramla över en och sabba hela tillvaron, att vara timanställd och därför aldrig veta i förväg vad ens inkomst ska bli under månaden och aldrig kunna planera något i förväg, att tvingas till ständig undergivenhet och att aldrig aldrig någonsin ställa minsta lilla krav för då åker man ut från jobbet - DET är ju sådant som verkligen fuckar upp ens tillvaro. Men att inte veta vilka gafflar man ska ta på restaurangen, vem fan bryr sig? Jag har ingen koll på sånt, när jag någon gång hamnar på lite finare restuarang i ett jobb-sammanhang tar jag alltid fel gaffel och någon bara "oj, du tog fel gaffel" och jag bara "hoppsan!" - men detta är INGEN BIG DEAL. Någon gång i lunch-rummet började kollegor prata om opera och teater och sånt och jag bara "öh?" för jag har kanske gått på teater tre gånger i mitt liv och på opera noll, men det är INGEN BIG DEAL.

Hela den där grejen att man pratar om KULTURELLT KAPITAL som medelklassen har men arbetarklassen saknar, och att detta typ skulle vara den stora skillnaden på medelklass och arbetarklass, det är ju bara en dimridå för att dölja de verkliga problemen. Om man tror att klass-skillnader handlar om att veta eller inte veta i vilken ordning man ska ta olika gafflar till olika rätter eller att ha varit respektive inte varit på opera i sitt liv så framstår ju inte klass-samhället som så farligt alls.

Lewis och åsnorna

Efter att ha läst ut David Lewis "a plurality of worlds" så drömde jag detta:

Recension: Sam Harris "Free Will"

Nu har jag läst Sam Harris omtalade bok "Free will". Den är tunn och lättläst, och jag kan förstå att många blir övertygade av hans resonemang. Jag är dock inte särskilt imponerad, och nu ska jag förklara varför.

Jag hade önskat att Harris hade gjort en ordentlig definition av vad han menar med termen "fri vilja". Att han skrivit, direkt i början av boken, "When I use the term 'Free Will' I mean..." och så förklarat vad han menar. Läser man boken (lyckligtvis tunn) framkommer ändå en sorts definition, insprängd i texten. Fri vilja betyder enligt Harris att man
- fattar beslut som varken har tidigare orsaker eller beror på slump (s 5)
- kunde ha handlat annorlunda än man gjorde (s 6) 
- är den medvetna orsaken till sina tankar och handlingar (s 6). (Detta betyder i sin tur, vilket framgår boken igenom, att man har perfekt koll på exakt vad som pågår i ens psyke, och exakt var varje tanke och idé kommer ifrån.)
- väljer vad man väljer vad man väljer osv i evighet (s 39)
Men den fria viljan har, enligt Harris, ingenting att göra med förmågan att planera för framtiden och väga olika begär mot varandra för att komma fram till vilket som är viktigast. (s. 42)
Sedan argumenterar alltså Harris för att vi inte kan ha fri vilja, och man bara, no shit Harris? Det är klart att vi inte kan ha allt det där. Varför tycker öht Harris att det är värt att påpeka? Jo, för han är övertygad om att människor i allmänhet tror att vi har just de egenskaper han beskriver ovan. Varför tror han det? Ja ni. Det förblir oförklarat boken igenom. Han bara utgår ifrån att det är så folk tänker.

Nu finns det faktiskt en gren av filosofin som kallas "experimentell filosofi" (det finns folk som hävdar att namnet är missvisande, att det per definition inte är filosofi man håller på med när man gör experiment, att det egentligen borde kallas "filosofer som bedriver samhällsvetenskapliga undersökningar" eller något i den stilen - fine, jag tänker inte hänga upp mig på ord här, kalla det vad ni vill). Det handlar om filosofer som helt enkelt ställer frågor till icke-filosofer för att få reda på hur "vanligt folk" tänker kring olika filosofiska frågor. När det gäller fri vilja, har man främst undersökt om folk tror att man kan ha fri vilja även om ens beslut är orsakade av tidigare händelser, och även om de tidigare händelserna inte bara gjorde beslutet sannolikt utan så att säga orsakade det med 100 % säkerhet. Olika filosofer har fått vilt varierande resultat. Ibland är det en liten minoritet, ibland en stor majoritet, som svarar att man kan ha fri vilja ändå. (Många filosofer har argumenterat för att ens vilja är fri när man kan fatta rationella beslut, när ens vilja inte dras iväg av exempelvis drogberoende eller någon konstig neuros - när folk svarar att man kan ha fri vilja trots att ens beslut orsakades av tidigare händelser är det förmodligen något sådant de har i tankarna.) Resultaten är helt enkelt väldigt känsliga för formuleringar och ordval när man ställer frågor till folk. Detta verkar ju tyda på att folk i allmänhet har ganska vaga idéer om vad fri vilja egentligen innebär - om deras idéer inte var vaga till att börja med, borde de ju inte vara så lättpåverkade av formuleringar och ordval. Det finns mig veterligen inga undersökningar alls som pekar på att vanligt folk anser att fri vilja innebär det som Harris säger att det innebär. Man kan inte ens dra fram undersökningar där majoriteten av studie-deltagarna svarat att man saknar fri vilja om ens beslut var till 100 % orsakat av tidigare händelser som stöd för Harris påståenden, för även om man anser detta behöver man ju inte skriva under på allt det där som Harris säger.

Harris tar också upp de neurologiska experiment där man med 80 % säkerhet kunnat förutsäga en persons beslut att röra sig. (s 8-9)  Relevansen hos sådana här experiment har ifrågasatts av många människor - fungerar verkligen viktiga beslut i vardagen, till exempel vilken utbildning man ska välja, på samma sätt som ett meningslöst laboratoriebeslut om att trycka på en knapp eller vifta med ett finger? Men vi kan strunta i det för tillfället. Stora viktiga beslut kanske orsakas av andra typer av neurologiska händelser än små meningslösa beslut, men alla beslut har säkert orsaker. Frågan är varför Harris över huvud taget tycker det är relevant att dra in hjärnforskning i diskussionen? Hans idé om fri vilja är ju sådan att det är helt självklart att vi inte kan ha det, så vad kan hjärnforskning över huvud taget tillföra?

Harris diskuterar också de olika filosofiska skolor som finns gällande människans fria vilja (s 15-16). Determinism, libertarianism och compatibilism. Eller, det är vad Harris kallar skolorna - det normala språkbruket är att säga "hård determinism" när man åsyftar en skola enligt vilken determinism utesluter fri vilja, medan bara "determinism" betyder teorin att allt som händer orsakades av en tidigare händelse som ledde fram till nästa med 100 % säkerhet. Ibland används också termen "hård inkompatibilism" för skolan att vi inte kan ha en fri vilja oavsett hur universum fungerar. Harris borde alltså beskrivas som "hård inkompatibilist". Hur som helst: Harris går vidare och förklarar libertarianism på följande vis: ".. while libertarians (no relation to the political philosophy that goes by this name) imagine that human agency must magically rise above the plane of physical causation". Harris, du har inte gjort din hemläxa ordentligt, det är inte vad libertarianism betyder. Libertarianer förenas i sin tro på att universum inte är deterministiskt, dvs det är inte så att allt som händer orsakades av en tidigare händelse som ledde fram till nästa med 100 % säkerhet, och att människor tack vare detta kan ha en fri vilja. Libertarianer delas sedan upp i "händelse-libertarianer" och "agent-kausalitets-libertarianer". De förstnämnda anser att vi kan ha en fri vilja om tidigare händelser i hjärnan gjorde ett visst beslut exempelvis 80 % sannolikt - men inte om en tidigare händelse i hjärnan gjorde att ett visst beslut säkert följer. Notera att de här neurologiska experimenten som Harris hänvisar till och som jag skrev om i förra paragrafen inte motsäger att vi skulle ha en fri vilja enligt den händelse-libertarianska skolan. Agent-kausalitets-libertarianerna tycker det är nödvändigt att ens beslut har orsakats av agenten snarare än tidigare händelser för att vara fria. Det kan tyckas som om den här skolan motbevisas av sådana experiment som Harris hänvisar till, men jag är inte säker på det. En del agent-kausalitets-libertarianer som t ex Timothy O'Connor menar att det kan finnas olika sannolikheter för att man väljer det ena eller andra även om det finns något sådant som agent-kausalitet. Alltså, bland filosofer som inte själva tillhör denna skola går åsikterna isär om hur begriplig, koherent och vetenskapligt rimlig denna teori är, och jag vet inte riktigt själv var jag står. Vad som är helt solklart är att händelse-libertarianska teorier inte är ett dugg "magiska" eller mystiska till sin natur.

Till sist diskuterar då Harris kompatibilisterna, gruppen dit jag själv hör. Det finns olika kompatibilistiska teorier, men gemensamt för dem alla är att man anser att fri vilja handlar om att ha vissa egenskaper som i alla fall vissa människor definitivt besitter - som förmågan att fatta rationella beslut, att göra det man verkligen vill, att inte styras av konstiga neuroser, osv. Harris sammanfattar kompatibilism i följande mening: "A puppet is free as long as he loves his strings". (s 20) Detta är dock en väldigt missledande beskrivning av kompatibilism. En levande docka som satt fast i snören har inte den kompatibilistiska friheten att göra vad den verkligen vill - dockans vilja kanske råkar sammanfalla med dockspelarens, men om dockan ändrar sig, så sitter den fortfarande fast, och kommer att tvingas fortsätta följa dockspelarens snördragningar fast den inte längre vill. En vanlig människa däremot som gör vad hen verkligen vill göra, kan göra något annat om hen ändrar sig och vill något annat. Att viljan är orsakad av tidigare händelser, olika neurologiska fenomen osv, innebär inte att min hjärna eller något annat kommer att köra över min vilja, så som dockspelaren skulle kunna köra över en levande dockas vilja. Det fattar ju Harris också, det framgår tydligt av andra stycken i boken, så jag förstår inte varför han över huvud taget gör det där fåniga dock-uttalandet.
Harris gör en massa andra konstiga påståenden om kompatibilister. Han skriver att kompatibilism påminner om teologi. (s 18). Jag förstår över huvud taget inte vad han menar med det påståendet. Han skriver att man inte är fri när ett begär bara råkar vara lite starkare än andra begär, och så leder det starkaste begäret till handling. Öh, nä, kanske inte, men kompatibilister kräver ju lite mer än så för fri vilja (vilket framgår av det jag skrivit ovan). Han skriver att man inte är fri även om man är fullständigt nöjd med de handlingar man utför, eftersom de stämmer med ens värderingar osv, för de hade ändå tidigare orsaker i hjärnan som man inte känner till. (s 19). Och, som kompatibilist, kan jag bara svara: JA Harris, jag VET att även de beslut jag är som mest nöjd med för att de stämmer som bäst överens med mina värderingar orsakades av tidigare händelser i hjärnan som jag inte känner till. Jag VET. Själva GREJEN med att vara kompatibilist är att man hävdar att detta faktum INTE GÖR EN MINDRE FRI. Han skriver också att "people" anser att de har fri vilja i en djupare bemärkelse än den kompatibilistiska, och att kompatibilister alltså inte diskuterar det "people" bryr sig om. (s 16) Här hänvisar jag bara upp igen till det jag skrev om de studier som gjorts av verkliga människors tankar kring fri vilja, och att det inte finns något stöd för Harris uppfattning om hur folk i allmänhet tänker. Harris gör också det fenomenalt konstiga påståendet att kompatibilister menar att "jag kunde ha handlat annorlunda" bara betyder att jag tänkte den frasen efter själva handlingen. (s 39-40). Va!? VA!? Alltså, det finns många kompatibilister som hävdat att det är en viktig del av fri vilja att man kunde ha handlat annorlunda än man faktiskt gjorde, men vad de menar då är att man hade handlat annorlunda om man hade velat, eller om man hade haft goda skäl för att handla annorlunda, eller något i den stilen. Det kan vara sant att man kunde ha handlat annorlunda i denna bemärkelse, även om ens beslut orsakades av tidigare händelser i hjärnan - för om man hade velat annorlunda eller haft annorlunda skäl, så hade ju de tidigare händelserna i hjärnan också sett annorlunda ut, och det hade kommit ut ett annorlunda beslut och en annorlunda handling ur processen. Detta skiljer sig då mot hur libertarianer och hårda determinister tolkar frasen "jag kunde ha handlat annorlunda". Men jag har aldrig någonsin under mitt fem år långa intensiva arbete med frågor om fri vilja stött på något kompatibilist som hävdat det som Harris påstår att vissa kompatibilister hävdar - nämligen att frasen "jag kunde ha handlat annorlunda" betyder "jag tänkte "jag kunde ha handlat annorlunda" efter att jag handlade" - det vore ju en helt absurd tolkning.

Så, för att sammanfatta, Harris påståenden om hur filosofer resonerar visar att han inte har någon vidare koll på filosofi.

Harris gör också ett påpekande som jag glatt håller med om: Även om våra beslut orsakas av tidigare händelser så betyder det inte att besluten är meningslösa, för det är fortfarande så att vi måste besluta oss för att kunna handla. Om vi bara ligger och väntar för att se vad som kommer att hända härnäst, ja då får vi vänta länge, och vi får ingenting gjort. (s. 33-34). Själv har jag vidare argumenterat för att detta är centralt när vi diskuterar fri vilja: Jag måste fatta beslut. Jag har så mycket självmedvetande att jag inte handlar på blind instinkt, utan tänker på mina olika alternativ, och kan ifrågasätta om jag ska följa eller inte följa ett begär som jag känner bubbla upp inom mig. Jag kallar min idé om fri vilja för "praktisk frihet", för att skilja den från andra idéer om vad fri vilja är för något. Jag försöker över huvud taget inte hävda att praktisk frihet är vad alla icke-filosofer tänker på när de hör termen "fri vilja", men jag hävdar att det är denna typ av frihet som är den moraliskt relevanta. Sedan argumenterar jag för att man har maximal praktisk frihet om man tänkt över sina värderingar och medvetet omfamnat dem, om ens värderingar passar ihop med varandra, och man sedan fattar väljer att utföra den handling som är bäst enligt ens värderingar, medan den som väljer vad hen ska göra på lösare grunder har en lägre grad av frihet. Även det jag kallar för maximal praktisk frihet är fullt förenligt med att man från början liksom bara fick sina första värderingar, de liksom bara sipprade in från ens föräldrar, samhället, generna. Det är också fullt förenligt med att mina tankar och beslut har neurologiska orsaker. Harris understryker boken igenom att det alltid finns faktorer vi inte känner till när vi fattar beslut, tankar dyker upp i huvudet utan att vi vet exakt varför de dök upp, vi kommer att tänka på ett skäl för handling som är relevant för situationen vi befinner oss i men vet inte varför skälet dök upp i huvudet till att börja med, vi känner att vi vill göra något men vet inte varför vi vill det, och så vidare. Och det är klart, genom att konstant fokusera på sådant vi inte vet så kan man så småningom frammana bilden att mänskligheten är helt jävla clueless, och när man tänker på detta, känner man sig kanske inte så fri. Men man kan lika gärna sitta och fokusera på allt vi vet och allt vi kan ge skäl för och förklara, och så känner man sig genast mer i kontroll. Dessa ständiga upprepningar om att vi inte vet det ena och vi inte vet det andra är mer ett retoriskt knep än ett egentligt argument.

Till sist lite småsaker: Harris argumenterar i slutet av boken för vikten av att inse att folk inte väljer vilken livssituation de ska födas in i - man väljer inte om man ska ha fattiga eller rika föräldrar, konservativa politiker borde inse hur radikalt olika folks förutsättningar faktiskt är, osv. Helt sant, men har egentligen ingenting med fri vilja-diskussionen att göra. Det är först när han säger att en person är lika lite ansvarig för att vara lat eller flitig som hen är för att ha fattiga eller rika föräldrar (s 62) som det anknyter till fri-vilja-diskussionen. Han har också en diskussion om brott och straff. Där är det värt att påpeka att man faktiskt inte måste ha en hård syn på brottslingar och en "ge dem vad de förtjänar"-attityd bara för att man tror på fri vilja. Filosofen Robert Kane argumenterar till exempel för att vi har en libertariansk fri vilja, men anser ändå att hård behandling av brottslingar är moraliskt fel.

Så ja, det var Harris Free Will det. Inte särskilt bra. Konstiga och ogrundade antaganden om vad vanligt folk menar när de säger "fri vilja", helt felaktiga åsikter om vad olika filosofiska skolor innebär, en argumentation som består i att först definiera "fri vilja" på ett sätt som gör det självklart omöjligt och sedan påpeka att det är omöjligt, slänga in lite hjärnforskning som egentligen inte är relevant om man definierar "fri vilja" på det konstiga sätt som Harris gör. Och det var allt. Dock förstår jag att många faller för hans argumentation. Som jag skrev i början verkar det som om de flesta människor har en ganska vag idé om vad "fri vilja" innebär, och lätt kan pushas i den ena eller andra riktningen beroende på vilka frågor man ställer till dem och hur man formulerar sig. Jag kan tänka mig att en hel del människor läser Harris påståenden om vad "fri vilja" innebär, och bara tänker "eh, ja justja, det är det här som är "fri vilja", oj, det var visst omöjligt, shit!". Och så ser man att han referar till hjärnforskning, och funderar inte så mycket över vad det enkla faktum att ens beslut har tidigare orsaker egentligen innebär för friheten - man bara tänker "han hänvisar till forskning, då måste det han säger stämma". Man läser de konstigheter han påstår om olika filosofiska skolor och drar slutsatsen att filosofer som hävdar att vi har fri vilja måste vara knäppa. Och sist men inte minst nöts man ner av det ständiga upprepandet av vad vi inte vet om våra egna motiv och handlingar, tills man får känslan av att man bara gör grejer helt utan att veta varför, och så känner man sig helt lost liksom, och bara "okej Harris, jag har verkligen ingen fri vilja, jag är bara en sorts jävla marionettdocka typ". Men det har han i själva verket inte alls bevisat.

Schäfern i Fortress of War

Igår såg jag och Alexander på ryska krigsfilmen Fortress of War, eller Brest Fortress som den också kallas. Den handlar om hur tyskarna börjar invadera Sovjet under andra världskriget, och tar över ett fort. En stadigt krympande skara av ryska soldater kämpar på under hemska omständigheter. Till slut blir de överkörda av tyskarna, men en liten kille (som spelade bastuba i militärorkestern) lyckas undkomma.
Tydligen har de bytt namn på killen ifråga och gjort honom ett par år yngre än han var i verkligheten, men annars har man, efter vad vi läst på internet, försökt följa historien så troget som möjligt. Det mesta bygger på vad förlagan till huvudpersonen har berättat. Och jag kan mycket väl tro det. Ingen har några stora hjälte-ögonblick. En läkare som kämpar med att lappa ihop sårade blir tröttare och tröttare, somnar mer och mer där han sitter, och till slut skjuter han sej i huvudet. Fler än så tar livet av sej. Folk beter sej realistiskt. Så jag kan tänka mej att den faktiskt är ganska dokumentär, att det inte bara är reklampåståenden.

Lite i bakgrunden så ser man några gånger en schäfer sitta bland soldaterna. Eftersom jag och Alexander är såna hundtokar så la vi ju märke till detta på ett sätt som dom flesta som ser denna film troligen inte gör. Efter att vi fått höra att det knappt finns nåt vatten öht och situationen verkligen blivit desperat, så ser man fortfarande schäfern i bakgrunden. Ytterligare lite senare i filmen, när några soldater sitter och delar på några fjuttiga vattenklunkar ur en liten fältflaska, så ser man hur dom också ger schäfern av dom dyra dropparna.

Ja sen dog hen väl i slutändan, precis som nästan varenda en av människorna gjorde, men det får vi inte se, eftersom historien följer den lilla kille som är huvudperson, och han till slut lyckas ta sej bort från fortet och undan tyskarna. Men hur som helst. Om vi nu utgår ifrån att det faktiskt satt en hund där, som soldaterna försökte hålla liv i precis som dom försökte hålla liv i sej själva under fruktansvärda omständigheter och med knappt nåt vatten, så är det ju ganska fascinerande. Sovjet överlag var ju inte det mest hundvänliga samhället. Under kriget använde dom hundar som självmordsbombare, och tänk också på Laika... (Alltså, okej. Dom ville göra djurförsök innan dom testade att skicka ut människor i rymden. Men efter Laika skickade dom ju upp hundar som faktiskt blivit tränade att åka rymdkapsel, och som fick göra ett varv runt Jorden för att sen plockas ner oskadda. Var dom verkligen tvungna att först köra upp en stackars hund bara för att dö? Kunde man inte gått direkt på "tränade hundar som får komma ner oskadda"-stadiet?) Men människor har väl helt enkelt en naturlig förmåga att skapa starka band med djur som dom fått chansen att umgås mycket med. Schäfern i fortet kanske var nån spår- eller sökhund som varit på uppdrag ihop med soldaterna och verkligen bondat med dom... Blivit en i gänget så att säga. Och när man sen sitter där och håller på att törsta ihjäl så är det självklart att dom få droppar man har även ska delas med hunden.

Folk påstår ibland i djurrätts-debatter att människor skulle ha nån självklar instinkt att prioritera sin egen art över andra arter. Jag tycker snarare människor verkar ha en instinkt att prioritera familj och vänner framför andra - och "familj och vänner" kan innefatta både den egna arten och andra.

Hårdhet och minnesbilder

Var inne i en skitlång diskussion på vovve.net igår om hårdhet och minnesbilder. I gamla MT och än idag i L-testen så beskriver man en egenskap man kallar "hårdhet". I nya MT heter det istället "förmåga att bilda minnesbilder". Detta ska ge upphov till färre missförstånd, då många associerar "hårdhet" till "hårda metoder" och att man skulle vara tvungen att puckla på hunden när man tränar den.

Hårdhet är förmågan att inte påverkas i efterhand av nånting obehagligt som hunden varit med om. Anta t ex att en hund råkar springa in i ett elstängsel och tjuter till - det var obehagligt. Om hunden är hård, så kommer den inte att reagera på nåt speciellt sätt när den vid senare tillfällen går förbi samma stängsel/samma plats/samma djur/befinner sej i samma situation. En vek hund däremot kommer att krypa ihop, gå omväg eller liknande när den återigen ser stängslet/platsen/djuren/situationen. (Självklart är hård och vek ändpunkter på en skala, och dom flesta hundar ligger nånstans i mitten, utan att vara extrema åt nåt håll.) Den hårda hunden visar alltså inga tecken på att minnas händelsen öht. Därför tyckte man det var lämpligt att ändra terminologi till "förmågan att bilda minnesbilder".
Observera att hunden måste reagera först, när händelsen inträffar, för att man ska kunna säga nånting om hårdheten.  Om hunden inte reagerade öht när den sprang in i stängslet kommer den självklart inte att reagera när den går förbi stängslet i fortsättningen heller, men det har inte med hårdhet att göra. I så fall är det troligare att hunden av nån anledning inte fick en stöt. Man kan inte heller använda pistolskott för att kolla hårdheten hos en hund som är helt skottfast - även om hunden är vek så kommer den inte att reagera med obehag när den senare går förbi platsen där det sköts, eftersom den inte blev rädd till att börja med. Hunden kan heller inte vara helt galet uppvarvad om man ska testa hårdheten. En hund som egentligen är vek, och som blivit elchockad av ett stängsel, kanske springer förbi stängslet senare utan att visa tecken på att komma ihåg stöten eftersom hunden är mitt i en kattjakt, och hunden är helt tokig i katter och glömmer allt annat när den jagar. Till sist finns det också hundar som lärt sej att sluta reagera på t ex arga röster och hårda tag i kopplet, eftersom dom blivit utsatta så ofta att dom vant sej. En hund som slutat reagera när matte rycker i kopplet kommer förstås inte heller att reagera när den återigen hamnar i den situation som utlöste koppelrycket förra gången, men återigen, det är inte det som är hårdhet. Hårdhet talar vi om när hunden först faktiskt tyckte att nånting var obehagligt, för att sen visa alla tecken på att ha glömt det, även om den inte är speciellt uppjagad/distraherad.

Jag vet att man förr ofta sa att hårda hundar var sämre på att minnas generellt, både negativa och positiva upplevelser. Men detta är faktiskt ingenting man testat på vare sej MT eller L-test, och många hävdar att det inte stämmer med deras personliga erfarenheter. En hund som direkt glömmer elstängslet kan visst komma ihåg redan efter första gången att den fick en köttbulle för att sitta fint. Detta tog en del personer i tråden till intäkt för att hårdhet inte har nånting med minnet att göra. Man resonerade så att om hårda hundar helt enkelt lider av nån sorts glömska, så borde den slå likadant på positiva som på negativa upplevelser. Man tyckte också det verkade konstigt rent evolutionärt hur en egenskap som hårdhet skulle kunna uppstå, då det verkar vara negativt för överlevnadsförmågan att glömma obehagliga händelser.

Den sistnämnda invändningen kan vi avfärda direkt. Ja, det vore förstås negativt för ett vilt djur att glömma bort obehag, skulle försämra överlevnadschanserna. Men det vore precis lika negativt för det vilda djuret att bete sej precis som om den hade glömt det hela, det skulle försämra överlevnadschanserna lika mycket. För vilda djur är det helt enkelt bättre i längden att ha en sån personlighet att man går en omväg för säkerhets skull nästa gång man kommer till elstängslet, än att bara knata på trots smärtan förra gången. Därför är inte vilda djur heller hårda. Vilda djur är ganska veka. Hårdheten är en egenskap vi avlat fram, för att vi tycker den är bra hos vissa tamhundar som ska utföra vissa jobb. En polishund t ex behöver inte själv kunna akta sej för sånt som är farligt, eftersom den har en förare som kan lära den att t ex inte springa ivägen för bilar och i största allmänhet lyssna på kommandon. Den behöver därför inte kunna lära sej av obehagliga misstag. Det är tvärtom bra om den inte lär sej att t ex akta sej för skurkar efter att en skurk sparkat till den i ett trängt läge.

Så om vi struntar i evolutionen, som inte har med saken att göra, finns det några andra skäl att tro att hårda hundar visst minns obehaget, bara beter sej som om dom inte minns? Ett skäl skulle kunna vara att människor mycket väl kan minnas själva händelsen av t ex ett överfall, trots att man lagt själva skräcken bakom sej. Men detta är inget argument för att hårda hundar minns, för människors minne funkar lite annorlunda. Människor har, precis som hundar, förmågan att lära sej olika reaktioner genom klassisk och operant betingning, och precis som hundar har vi "muskelminne" som vi använder när vi utför kroppsligt komplicerade rörelser. Men förutom detta har vi också det s k episodiska minnet. Det är vår förmåga att tänka tillbaka på sånt som hänt ungefär som en inre bok eller inre film som vi kollar på; vi kan "spela upp" händelser i kronologisk ordning för vår inre syn. Denna minnesfunktion är inte färdigutvecklad hos människan förrän i femårs-åldern. Eftersom dom flesta andra djur, t ex hundar, saknar dom delar av hjärnan som sköter det episodiska minnet hos människor, antar vi att hundar saknar episodiskt minne. Dom kan inte sitta och tänka tillbaka på sånt som har hänt dom. Deras minne fungerar bara i form av associationer, t ex att man associerar ett elstängsel till smärta när man ser det. Och vi har liksom ingen anledning att tro att hunden får en plötslig smärt-association om den inte visar nånting öht - om den varken går undan, kryper ihop eller nånting annat.
Ett annat skäl att anta att hunden egentligen minns skulle vara att hunden minns trevliga händelser, alltså verkar minnet vara utmärkt. Men det måste inte vara så att minnet fungerar exakt likadant när det gäller trevliga och otrevliga händelser. Behagliga respektive otäcka händelser involverar lite olika delar av hundens hjärna, så det skulle ju kunna vara så att det bara är just otäcka händelser som har svårt att "fastna" hos vissa hundar. Eller så är det helt enkelt så att hårda hundar är trögare att minnas saker rent generellt, behöver fler repetitioner även för att lära sej trevliga grejer. Det har som sagt aldrig forskats på saken, det enda vi har är många personer som säger att dom verkar minnas trevliga grejer bättre än otrevliga enligt deras personliga erfarenheter. Man kan tänka sej att folk feltolkar här. Kanske är det så att vi människor generellt har större tålamod när vi står och belönar än när vi korrigerar/bestraffar, och därför upplever man inte hundens allmänna "tröghet" på samma sätt när man belönar den. Och så misstolkar man sina träningsupplevelser till att hunden skulle vara snabbare att minnas trevligheter. Kanske det är det så helt enkelt.

Hur som helst: Eftersom vi inte har nån telepatisk kontakt med hunden så kan vi ju inte veta exakt vad den tänker. Så vi kan ju inte veta säkert att inte den hårda hunden får en plötsligt association till smärta när den passerar elstängslet, bara det att den inte visar nånting utåt öht. Men verkar det inte som ett väldigt konstigt antagande att göra? Och ska vi börja anta att hundar har en massa inre upplevelser som dom öht inte visar så kan vi ju lika gärna anta att det inte gör ont till att börja med att gå mot elstängslet, även fast hunden tjuter, eller att hunden tycker köttbullar smakar vidrigt, även fast den till synes gillar dom, eller nånting annat. Just för att vi normalt sett antar att hundens beteende visar hur den känner/mår/tänker så är det väl högst rimligt att anta att en hund som på alla sätt beter sej som om den glömmer bort obehag väldigt fort, faktiskt också glömmer bort obehag väldigt fort.

(Hade ingen riktigt bra etikett för detta, men det anknyter ju lite till medvetandefilosofi iaf, så det fick bli etik och filosofi.)

EDIT EDIT EDIT EDIT EDIT EDIT EDIT EDIT EDIT EDIT EDIT EDIT EDIT
Jag hade skrivit hela det här långa, ambitiösa och i mitt tycke väldigt smarta inlägget i tron att nya MT mäter "förmåga att bilda minnesbilder". Men det man faktiskt mäter är hur hunden visar minnesbilder. Man säger alltså ingenting öht om vilka minnesbilder som finns där, bara vad hunden visar att den minns. Inget kontroversiellt alls, alltså. Jag var på vippen att radera det här inlägget, men det får stå kvar som ett monument över vikten av att kolla upp sånt innan man sätter sej och knackar på tangentbordet (och iofs tycker jag ändå resonemangen håller, finns ingen anledning att gå och spekulera i att hunden kanske minns det ena eller det andra utan att det skulle påverka beteendet på nåt vis).

Att ha rädsla som ett ideal

Såhär står det i rasstandarden för Saarloos Wolfhond:
"Reservationen och den varglika önskan att ta till flykt i främmande situationer är typiskt för rasen och dessa egenskaper bör behållas. När främlingar närmar sig en Saarlooswolfhond bör han ha förståelse för dessa egenskaper. Ett påtvingat, oönskat närmande av en främling kan leda till en översvallande önskan att fly. Då detta flyktbeteende hindras, t.ex. genom att hunden är i koppel, kan hunden ge intryck av att vara nervös." http://www.ssck.se/rasstandard-swh/ 

Nu vet jag inte i hur hög grad verklighetens Saarloos uppfyller det här idealet. Den enda Saarloos som gjort MH i Sverige var iofs rekordrädd, man fick avbryta nästan direkt för att hunden gömde sej i buskarna och inte kunde lockas fram (annars när man får bryta MH pga rädsla brukar det ju vara tidigast vid dumpe, som ändå är menad att vara otäck...). Men förhoppningsvis är inte majoriteten av Saarloosarna så fruktansvärt rädda av sej som den. 
Jag tycker ändå det är helt sjukt att rasstandarden sätter upp rädsla som ett ideal. Många raser dras med rädsloproblem. Många raser som enligt sin standard ska vara ointresserade av folk dom inte känner (vilket ordet "reserverad" oftast verkar betyda när det används i rasstandards, till skillnad från i mentaltest-sammanhang) är i praktiken ofta skygga och rädda. Det är också vanligt inom såna raser att uppfödare stoppar huvudet i sanden och säger att deras hundar inte är ett dugg rädda av sej. Men inom alla raser är man iaf överens om att rädsla för människor är nånting oönskat. Finns inte nån annan ras där folk håller upp det som ett ideal att eftersträva.

Jag tycker det är ett helt vansinnigt ideal. Visst, det finns säkert enstaka individer som har den här personligheten utan att bli lidande av det, därför att dom bor väldigt isolerat, aldrig behöver se några andra människor än familjen, och som heller aldrig blir sjuka och inte heller behöver vaccineras eftersom dom lever så isolerat och därför slipper utsättas för en läskig veterinär. Det finns säkert enstaka såna individer. Men den absoluta majoriteten av alla hundar, även om dom bor ute på vischan, måste ju faktiskt då och då träffa främmande människor. Om hunden då är väldigt rädd för främmande människor, så lider den. Även om hunden är helt ofarlig för sin omgivning därför att den reagerar med flykt och/eller apati snarare än aggressivitet hur rädd den än blir, så lider hunden. 


Jag tycker helt enkelt det är lika galet att skriva in i rasstandarden att hunden ska vara rädd för folk, som att skriva in att den ska ha andningsproblem eller höftledsdysplasi... Vi borde väl ändå försöka avla fram hundar som har så bra möjligheter som möjligt att leva ett lyckligt liv, att må bra både fysiskt och psykiskt?

Information om förvildade katter

Mästerkatten Wiki hade detta på sin blogg, och jag sprider det vidare. Filmen är från USA, men är relevant för Sverige också. När det gäller förvildade katter är knappast situationen i Sverige respektive USA så himla olika... (Hundar är en annan femma, där är ju Sverige förskonat från USA:s problem med enorma mängder övergivna hundar.)
TNR står för "trap, neuter, return", dvs man fångar in och kastrerar förvildade katter istället för att skjuta av dom. Avskjutning är meningslöst (oj så svårt många kommer att ha att svälja detta), för lyckas man skjuta av varenda vildkatt i ett område så kommer andra vildkatter att ta över det nu lediga reviret. Sen är det ju vårat fel att det finns förvildade katter, då kan man tycka att det är vårt ansvar att göra nåt vettigt åt saken, snarare än att straffa katterna för en situation som inte är deras fel till att börja med.

Sommarkatter och okastrerade katter

Kloppan skriver om sommarkatter. Jag har bara en sak att tillägga: Låt inte heller okastrerade katter springa lösa. Dom ynglar av sej, och även dessa kattungar går ofta ett tragiskt öde till mötes. Spelar ingen roll om er katt är hona eller hanne - it takes two to tango, kattägare har precis lika stort ansvar att kastrera oavsett vilket kön det är på deras katt. Och kom inte med det här skitsnacket om att "ja men här omkring finns det inga okastrerade katter av motsatt kön" - vadå häromkring? Har ni knackat dörr på varenda hus inom nån mils radie från er bostad, och kollat deras katter? Tror inte det va. Även om ni tycker att ni "känner alla" i området, och ingen av dessa har en okastrerad katt, så betyder det inte att eran katt inte kommer att hitta en sexpartner om ni släpper ut den vind för våg okastrerad.

Tänk också på att katter kommer i puberteten tidigt.  Man kan inte vänta tills dom är helt fullvuxna med att kastrera dom, ifall man har tänkt sej att dom ska få springa runt som dom vill utan uppsikt.

KASTRERA MERA!

En mycket konstig grej med vargdebatten

En väldigt konstig grej med vargdebatten är att varghatare inte kan inse att det finns folk som bor i vargområden och ändå är positiva till en stor vargstam. På Aktivhund finns en evighetslång tråd om vargen. Den startades av en kvinna som bor i Riala-reviret, och som är positiv till varg. Flera andra som bor i Riala har också skrivit och varit positiva. Men varghatarna ser inte detta. Gång på gång skriver dom saker som "det är bara stockholmare som bor långt bort ifrån allt vad varg heter som är positiva, pratar man med folk som faktiskt bor i vargområden så är dom uteslutande negativa". Förstår ni vidden av vad otroligt bisarrt detta är? "Folk som bor i vargområden och ändå är positiva till varg" är alltså väl representerade i själva diskussionstråden, och skriver gång på gång inlägg där dom påpekar att dom finns. Men varghatarna ser inte dessa inlägg. Dom är liksom selektivt blinda för meningar i stil med "jag tycker det är trevligt att bo i ett område med varg, det är fascinerande djur" osv. Dom har nån speciell hjärnfunktion som sorterar bort allt sånt, så dom kan fortsätta tro att bara folk i Stockholms innerstad och folk i delar av landet som ligger väldigt långt ifrån alla vargrevir kan gilla varg.

Tankar om bilsäkerhet

När jag gick på körskola fick vi lära oss att för att se vad man "väger" vid en krock i 50 km/h, så multiplicerar man sin vikt med 50 (det är bara vid just 50 km/h som dessa siffror råkar sammanfalla, det är alltså inte så att man kan se vad man "väger" vid en krock i 70 genom att multiplicera med 70). Om jag krockar i 50 kommer jag och hundarna att utöva ungefär samma kraft som...
- Jag: En storväxt flodhäst.
- Mary: Ungefär världens största häst
- Logan: En riktigt stor ponny.
- Bisse: Mellanstor ponny.
- Pietro: Liten ponny.
När jag var liten körde man kampanjen "inga elefanter i bilen tack". Enligt min uträkning så blir det inte riktigt elefant-varning på nån av oss om vi nöjer oss med att krocka i en fart av 50, men en liten ponny är inte heller nåt jag vill ha inslungat i bakhuvudet.

Jag har varit på lite hundforum och diskuterat för- och emot sele respektive bur. Först kan vi väl alla gå med på att man ska köpa Allsafe om man ska köpa sele och Mim om man ska ha bur. Det mesta som finns på marknaden är ju inte testat öht (det gäller även om personalen i djuraffären lite svävande säger "jo... den här är krocktestad tror jag..."). Men vad är det testat för egentligen? Allsafe ska hålla och även klara hundens kropp från skador vid en krock just i 50. Det innebär ju förstås inte att det blir totalt osäkert om man istället krockar i 60, även om säkerheten minskar ju fortare man kör. Rimligtvis har hunden nån sorts chans att överleva iaf om man krockar i hög hastighet med Allsafe, medan den har typ noll chans om man krockar i hög hastighet med nån skitsele med plastspännen. Sen har vi då Mim-buren. Jag vet faktiskt inte om man testat hur själva hunden klarar att bankas in i Mim-gallret i olika hastigheter, eller om man bara kollat att gallret håller. Nån som vet? Men även här måste det ju finnas gränser för vad hundens kropp tål. En del förespråkar bur just för att det inte finns några garantier för att Allsafe klarar hundens kropp om man krockar vid hög hastighet, men hur klarar hundens kropp att mosas in i ett metall-galler med flera tons kraft?
Nånting som många verkar glömma också är att en bur, för att öht vara säker för hunden, ska vara rätt liten i förhållande till hunden. Den får inte vara så stor att hunden vid en krock slungas från ena änden av buren till den andra... Men många köper ju lite större bur för att det är bekvämare för hunden så länge man inte krockar.
Som en jämförelse så lärde jag mej på körskolan att man har en rätt hög chans att överleva om man krockar i 70 km/h med säkerhetsbälte (minns inte dom exakta siffrorna på rak arm). Men krockar man i 90 så är sannolikheten större att man dör.Inte för att säkerhetsbältet går sönder, men för att påfrestningen på kroppen blir så stor när den trycks in i bältet.

Själv köpte jag till att börja med allsafe för att jag hade en liten bil utan plats för bur. Nu har jag det mest för att jag har så många hundar. Skulle jag ordna det säkert för dom med bur, så skulle jag ju behöva ha tre små och en större bur i skuffen. Snacka om opraktiskt...

Man får väl helt enkelt köpa Mim eller Allsafe och sen försöka göra sitt bästa för att inte krocka...

Oh yeah! Det var väl det jag visste!

smarta vegetarianer

Om man seriöst ville få slut på alla aborter

Vi såg den här filmen häromdagen. Handlar om en kvinna som genomgår en hemsk illegal abort i åttiotalets Rumänien, samt hennes kompis som hjälper henne.
Jag läste lite på diskussionsforumet imdb.com om filmen sen. Det är mest amerikaner som diskuterar där. Det konstiga var att alla kände sej bekräftade i sina tidigare åsikter. Folk som var pro choice tyckte att filmen visade vad j-igt det blir om man förbjuder aborter, medan folk som var pro life tyckte att filmen visade att abort är hemskt - man får nämligen se fostret i en ganska lång scen.
Såhär tänker jag. Man kan argumentera för att abort är omoraliskt, precis som man kan argumentera för motsatsen. Å ena sidan så är ju fostret ganska tidigt ganska utvecklat, att bara säga "cellklump!" är missvisande. När abortmotståndare säger att det faktiskt är en människa därinne så har dom ju, åtminstone om vi pratar vecka elva-tolv typ och inte två dagar efter befruktningen, mer på fötterna än många vill låtsas om. Å andra sidan så är man inte tvingad enligt lag att donera kroppsdelar, kroppsvätskor osv till människor som behöver det för att överleva, så hur sjutton kan man motivera en lag som tvingar kvinnor att donera en massa av kroppens resurser till en annan person (om vi för diskussionens skull går med på att kalla fostret en person)? Argument nummer två tycker jag är ett j-igt bra argument för att tillåta abort, även om man går med på att det inte bara är en cellklump.

MEN anta att vi faktiskt, för diskussionens skull, går med på att abort är MORD (obs, jag tycker inte detta egentligen). Anta att vi går med på att det pågår rena massmordet över hela världen, och att prio ett måste vara att få stopp på detta. Vad ska man då göra?
Ja uppenbarligen så hjälper det ju inte ett skit att bara förbjuda abort, för folk kommer att göra abort ändå, det visar all erfarenhet. Enda skillnaden är att aborterna blir farligare. Däremot kunde man göra såhär: Obligatorisk sterilisering av alla pojkar som nått puberteten - men innan operationen får dom runka i en burk och så lägger man sperman på frys. Sen när ett par vill ha barn så är det bara att tina upp rätt burk och köra artificiell inseminering. På det sättet så skulle man ju BARA få planerade graviditeter. Visst, inget system är helt fool-proof, enstaka killar kanske skulle lyckas smita undan och sen göra nån oönskat gravid. Men man skulle nog kunna få igenom operationen på nästan alla iaf, om det fanns stränga straff för att utebli och en noggrann kontroll-apparat.
Då säger alla: GU VA SJUKT! Ja det är klart. MEN är verkligen ens såna åtgärder alltför drastiska, om det gäller att stoppa ett ständigt pågående massmord?
Om man tycker att såna åtgärder är alltför drastiska så finns det ju nåt lite mindre drastiskt man skulle kunna göra, som förmodligen iaf skulle få ner aborterna till pyttelåg nivå. Låt p-piller vara receptfritt på Apoteket, låt alla tjejer som vill få sätta in en gratis p-stav hos skolsköterskan eller husläkaren (utan att föräldrarna behöver få reda på det, om det handlar om omyndiga), och sätt upp kondom-automater med gratis kondomer så man bara behöver trycka på en knapp för att få ut dom överallt i alla möjliga offentliga miljöer. Uppmuntra samtidigt (via skolan, informationskampanjer från regeringen osv) alla kvinnor att använda nåt hormon-medel, för riskerna är trots allt mindre med p-piller/p-stav än med en abort. Uppmuntra alla att använda detta utifall att, även om man är singel och har noll planer på sex. Om man på så sätt gjorde preventivmedel så massivt tillgängliga och uppmuntrade så skulle rimligtvis abortfrekvensen sjunka ner i botten. Nu kanske nån protesterar att det vore sjukt att göra nånting som ändå kan ge allvarliga biverkningar icke receptbelagt, men återigen, handlar det om att stoppa massmord så...?

Helt seriöst så borde abortmotståndare som t ex Ja till Livet propagera för nåt i stil med ovanstående, om deras högsta prioritet verkligen var att stoppa "massmordet", snarare än att straffa kvinnor som varit dumma nog att ha sex...

Självmord och egoism

Efter det fruktanvärda "flashback-självmordet" så dyker det förstås upp en massa genier som förklarar att felet med självmördare är att dom är egoister. Dom är egoister som bara tänker på sej själva, men inte bryr sej om sin familj och vänner, och hur jobbigt det kommer att kännas för dom när deras familjemedlem/kompis tagit livet av sej. Varenda gång självmord är på tapeten kommer den här åsikten upp.

Jag blir så j-a trött på det.

Folk som säger så - begriper dom inte vad självmord är? SjälvMORD heter det, eftersom man MÖRDAR sej själv. När man har begått självmord, så är man DÖD sen. Det är alltså inte riktigt jämförbart med att t ex förlöpa sina familj när vardagen blir jobbig och sen leva loppan med sin älskare/älskarinna, eller att plundra sitt företag när chefsjobbet blir tungt och dra till Bahamas för pengarna och låta andra människor försöker röja upp i röran man lämnat efter sej. För serni, när man begår självmord så hamnar man inte på Bahamas. Man DÖR. Lite skillnad. Men en skillnad som vissa verkar ha j-igt svårt att se, när dom sitter och gapar om vad hemska egoister alla självmördare är.

Vissa deprimerade människor tar livet av sej. Andra lever vidare, trots depression. Sjukvården försöker på olika sätt förebygga självmord, och man brukar då rikta in sej på patientens depression och ångest, på patientens välmående. Men om "det är så egoistiskt med självmord"-människorna har rätt, då är ju sjukvården fel ute. Om självmord är ett utslag av egoism, så skulle ju skillnaden mellan självmördare och andra ligga på det moraliska planet. I så fall finns ju ingen anledning att tänka på patientens välmående när h*n pratar om att h*n vill dö. Istället borde sjukvården dra igång en lång moralpredikan och förklara att bara usla och egoistiska människor tänker på det viset, och om inte moralpredikan räcker kanske instifta nån form av straff för alla som verkar planera saken. Har man blivit påkommen med en samling lugnande piller kanske det räcker med böter, men om man hindras när man faktiskt är på väg att svälja dom kanske man får ta till storsläggan och döma till fängelse, så den dumma egoistiska patienten förstår att h*n gjort fel och skärper sej. Vi kriminaliserar ju andra egoistiska handlingar som skadar omgivningen, så det vore bara logiskt.
Dumma sjukvården som inte fattar att felet med självmördare är deras bristande omtanke, utan tror att det handlar om lidande och depression. Dumma dumma dom. Tur att det finns en massa vanliga lekmän som vet bättre.

Allvarligt talat. Kastar man inte sten i glashus när man skriver på internet eller står och gapar bland folk att det är egoistiskt att begå självmord för dom tar ju inte hänsyn till andras känslor? Det är väl snarare människan som säger detta, som är en egoist som inte tar hänsyn. Egoist, eftersom h*n förmodligen får nån sorts ego-kick av att tänka på hur oerhört mycket bättre h*n är än dom där dumma självmördarna. Hänsynslöshet, eftersom det mycket väl kan vara så att nån som försökt begå självmord men blivit räddad, eller nån vars familjemedlem eller vän begått självmord och som inte vill höra att den döde var en dum egoist, hör/läser det h*n säger/skriver.

Så håll käften.