En liten fundering om "veterinär-skämtet" från film och TV

En sak jag har funderat över: Ibland i film och TV-serier så händer följande: En person har blivit skadad. Hen är förföljd av polisen, eller så är det ett litet antal människor som sitter isolerade någonstans, så hen kan inte bara åka till sjukhus. Men hen får iaf höra att en doktor kan hjälpa hen. Hen blir hjälpt med sin skada, och tackar doktorn - men det visar sig att "doktorn" i själva verket är en VETERINÄR!
Om det t ex är scenariot där hen måste få hjälp i smyg pga förföljd av polisen kan det uppdagas att den "pålitliga doktorn som inte ställer några frågor" har en massa skadade och sjuka hundar och katter i burar i nästa rum. Så tossigt!
Det ska alltså vara en kort comic relief här när det avslöjas att "doktorn" var veterinär.

Men alltså, det här "skämtet" bygger ju till HUNDRA PROCENT på REN SPECIESISM! För seriöst, vad är det som är roligt? Kan man fixa skador på hundar och katter kan man väl fixa skador på människor, det är ju samma sak. Om något så är det väl enklare med en mänsklig patient som förstår vad man säger, är lite samarbetsvillig och sådär. Det hade ju egentligen varit tossigare om personen fick höra "jag känner en pålitlig kirurg som kan operera ditt skjutna ben" och så efter operationen kom det fram att "kirurgen" i själva verket var öron-näsa-hals-läkare, men det är ett skämt som aldrig har gjorts.
Hela "skämtet" med veterinären är bara "hahaha, någonting som är till för de andra, DÅLIGA, djuren, applicerades på oss FINA människor, fult möter fint, haha!".

Den bisarra sagan om Ulf Konungason

Vi började diskutera sagor på Facebook-forumet "Geek Women Unite" på Facebook. Jag hade ett vagt minne av att ha läst en rätt bisarr saga som liten, som jag inte mindes alla detaljer på, men som andra medlemmar identifierade som en version av "Östan om solen, västan om månen". Jag lyckades hitta "min" version i en gammal bok från 1946 kallad "världens bästa sagor" hos mina föräldrar. Mamma säger att hon bestämt vet med sig att hon inte köpt en så gammal sagobok med så blodiga sagoversioner åt sina barn, utan tror att den ursprungligen var farfars. Det verkar rimligt, då han alltid varit intresserad av folklore och sägner. Denna version heter "Ulf Konungason".

Det börjar med att en kung och hans dotter hittar en lus i kungens hår. De vet typ inte vad huvudlöss är för något (eftersom de är så förnäma, får man anta), men de vill göra ett experiment för att se hur stor ett sådant djur kan bli om man matar det med smör. (Uppenbarligen är de väldigt vetenskapligt sinnade båda två... De hittar ett äckligt litet kryp som de inte känner igen och vill genast börja experimentera... Okänt dock varför de väljer just "mata djuret med smör" som sitt experiment.) Lusen blir större och större och större tills den är typ som en ko. Då vill inte kungen föda upp den längre, slaktar och flår den och garvar skinnet.

Dottern har massvis med friare pga att hon är "god, klok och vacker". Men hon säger nej till alla. Till slut blir kungen trött på hennes kräsenhet och spikar upp lusskinnet på slottsväggen, och annonserar ut att den som kan gissa djuret som skinnet kommer ifrån ska få gifta sig med prinsessan. Så en massa prinsar och adelsmän försöker gissa skinnet, men lyckas förstås inte. Till sist så kommer en talande varg till slottet. Han luktar på skinnet, avgör att det är en lus, och kräver att få gifta sig med prinsessan. Så ger hon sig av med vargen, och får rida på hans rygg när hon blir trött i benen (för att detta öht ska funka utan att hennes fötter släpar i backen hela tiden så måste ju vargen vara jättestor - tänker typ dire wolves i GOT).

De kommer till ett slott där det inte finns några tjänare, men matlagning, servering, tvätt och städ funkar via magi. Det finns dock inga ljus i slottet, så på natten blir det tvärmörkt. Prinsessan märker ändå att vargen förvandlas till människa på natten, och räknar ut att han måste vara en förtrollad prins, och att allt hemlighetsmakeri på något sätt har med förtrollningen att göra. Prinsessan blir väldigt kär i vargen. Okej, detta luktar förstås lite Stockholms-syndrom, men jag gillar iaf att det poängteras a) att han alltid är väldigt snäll mot henne (alltså inga arga utbrott à la Disneys Skönheten och Odjuret), och b) att hon räknat ut att han är en förtrollad prins och inte kan rå för situationen de befinner sig i. Efter ett år så får hon en son, men hennes vargmake säger att de tyvärr inte kan behålla honom och sticker iväg med honom till okänd plats. Prinsessan finner sig i detta och hoppas typ att hela förtrollnings-situationen ska lösa sig så småningom.
Efter ett tag så förklarar vargen att hon kan få hälsa på sina föräldrar några dagar. MEN: Prinsessan får ABSOLUT INTE ta med sig något föremål från föräldrahemmet tillbaka till vargens slott.
Kungen och drottningen blir jätteglada över att se henne, då de trodde att hon var död. Hon förklarar läget för sina föräldrar, att hennes make uppenbarligen är en förtrollad prins etc. Drottningen säger då att hon ju inte kan vara hundra på det, det är också möjligt att han är någon form av TROLL. Drottningen tjatar på prinsessan att hon måste göra ett "troll-test": ta med en kniv och gömma den i vargens säng så att bara en pytteliten spets sticker fram och petar till honom när han ska lägga sig. Är han en människa så kommer han bara att jämra sig lite, men är han ett troll så kommer han att skrika av smärta. (Det förklaras aldrig VARFÖR ett troll skulle skrika av smärta i detta läge, så jag får extrapolera utifrån vad jag vet sen tidigare om folklore. Det var en vanlig folktro att troll var speciellt sårbara för järn/stål. Så tanken är väl att en människa som sticker sig på en pytteliten spets bara får ett pyttelitet fysiskt sår, medan ett troll får en MAGISK skada.)
Iaf, prinsessan gör detta, och hennes kära varulv bara jämrar sig lite. Men han är också väldigt besviken över att hon inte gjort som han sa, och hon ber så mycket om förlåtelse.
När han sen blir varg igen nästa morgon så är han HALT på ena bakbenet. Så det som var en pytteskada på hans mänskliga kropp blev ett permanent handikapp på hans vargkropp. Sagan förklarar inte hur, men jag antar att det måste ha att göra med att magiska varelser som varulvar också har den här järn/stål-sårbarheten? Prinsessan får ju väldiga skuldkänslor förstås.

Sen får prinsessan en dotter, som vargen återigen springer bort med. Det understryks igen hur snäll vargen alltid är och att prinsessan älskar honom så mycket och inser att han också är ett offer i situationen.

Sen ska prinsessan hälsa på sin familj igen för andra gången. Drottningen håller på och tjatar att hon måste ta med ljus och tändstickor hem och kolla hur han ser ut iaf. Prinsessan tar med grejerna, men tänker på vägen hem att hon absolut inte ska använda dem, utan lägger dem bara i en låda.
Men så en natt så börjar vargmannen jämra sig så i sömnen så att prinsessan tror att han blivit allvarligt sjuk. I lite panik så sliter hon fram ljus och tändstickor, men precis som hon lyst på sin man så lugnar han sig, det var ingen fara trots allt. Prinsessan böjer sig fram och kysser den (givetvis undersköna) mannen, men då sätter han sig upp och bara "NEEEEJ! Alltså jag är en prins som blivit förtrollad av en häxa pga vägrade att gifta mig med hennes dotter, men förtrollningen skulle brytas om en kvinna älskade mig som jag är i sju år och aldrig såg mitt rätta utseende, men nu är det KÖÖÖÖRT!" Förvandlar sig till varg igen och springer bort.

Prinsessan springer efter, och när vargen försvinner utom synhåll så fortsätter hon att "följa hans spår". (Det står ingenstans att det skulle vara vinter och snö, så jag antar att hon har en Aragornsk spårtalang?). Så småningom kommer hon till ett slott, där det visar sig att prinsens ena syster bor, och att hon har tagit hand om prinsessans son åt dem. (Det visar sig att prinsen heter Ulf. Lite fantasilöst av en häxa, kan man tycka, att förvandla en man vid namn Ulf till just en varg.) Prinsessan sover över där, och fortsätter sen att spåra varg nästa dag, tills hon kommer till ytterligare ett slott, med ytterligare en Ulf-syster och deras dotter. Tredje dagen så spårar hon Ulf ända fram till en bergskedja av GLAS. Hon ser Ulf uppe på toppen som helt kort får syn på henne och vinkar, innan han klättrar ner på andra sidan.

Prinsessan försöker klättra efter, men bergssidorna är helt glashala, förutom vissa små utskott som istället är vassa som rakblad. Så hon bara halkar omkring och skär sönder sig totalt, tills hon blir sittande som en blodig snyftande hög vid bergets fot. Då kommer en mystisk gammal man gående. Mannen ger henne hjälpsamt a) en burk med magisk salva som genast läker alla hennes skador, och b) tips om en smed som kan göra ett par bergsbestigar-stövlar av JÄRN med stora broddar på. Med dessa stövlar på fötterna sätter hon igång att klättra.

Iaf är berget så SJUKT VASST att det gradvis skär igenom hennes stövlar och till sist totalt skär sönder hennes fötter, så när hon kommer ner på andra sidan är hon helt sönderskuren och blodig, men hon har lite kvar av den magiska salvan och läker sig snabbt igen. Hon ser ett fantastiskt guldslott. Hon ser också Ulfs blodiga spår mot slottet. (Här måste jag ju fråga mig hur Ulf öht överlevde ett så vasst berg? Kanske var han, i sin vargform, tåligare mot de flesta skador än vanliga människor/djur, även fast han var mer sårbar för just stål/järn. Ja jag kan bara gissa.) Prinsessan fattar att slottet är häxans, och att Ulf gått in dit, men hon kan ju inte bara knacka på och begära att få tillbaks Ulf. Istället så söker hon tjänst som piga på slottet, och hoppas att det ska dyka upp en öppning för att rädda Ulf.

MEN: Häxan vill uppenbarligen bara jävlas med prinsessan (man frågar sig om häxan i själva verket vet vem hon är?). Först ger hon prinsessan i uppgift att tvätta svarta tyg tills de är helt vita. Om hon inte lyckas med detta, så hotar häxan att slänga ut henne ur landet. Prinsessan lyckas förstås inte med detta, blir knäckt och börjar gråta. Då kommer gubben från tidigare, han med den magiska salvan, fram. Hur han tog sig dit är anyone's guess, men han är ju uppenbarligen en trollkarl, så han kanske teleporterade sig eller vad som helst. Gubben säger att han ska hjälpa henne om hon bara kallar honom för "sin allrakäraste vän". Men det är vad hon brukade kalla Ulf, så hon bara säger att det går inte, hon har HAFT en allrakäraste vän, men hon kommer nog aldrig att se honom igen. Gubben säger okej, han ska hjälpa henne ändå, och så TROLLAR han tygen vita.
Prinsessan går tillbaks till häxan med de nu vita tygen, och får nästa dag då motsatt uppgift: att göra vita tyg svarta. Återigen får hon hjälp av gubben - de kör samma allra-käraste-vän-rutin där gubben hjälper henne trots att hon inte vill kalla honom för det, och han trollar tygen svarta.

Häxan säger nu att okej, du är en pålitlig piga. Nu får du i uppgift att gå till min syster i Häcklefjäll (I shit you not, hennes syster bor verkligen i Häcklefjäll) och hämta ett brudsmycke till min dotter. Prinsessan knatar iväg, men bryter ihop och gråter när hon kommer till ett vägskäl där det går många vägar åt olika håll. Hon vet nämligen inte hur man hittar till Häcklefjäll.
Nu kommer istället en UNG SNYGG KILLE (jag misstänker att det är samma trollklarl, även fast sagan inte säger detta rakt ut) och frågar vad problemet är. Det blir allra-käraste-vän-rutinen igen, och killen säger att han ska hjälpa henne ändå. Han ger henne en träklyka, fågelfrö, järnspett, slevar, bröd och flott, samt ett magiskt garnnystan som man kan rulla framför sig för att se vart man ska. Han förmanar henne också att absolut inte äta något i Häcklefjäll. Med hjälp av nystanet så hittar prinsessan till Häcklefjäll.

Först kommer hon till en gärdesgrind som står och slår; den sätter hon träklykan på. Sen kommer enorma aggressiva gäss och attackerar henne, men de matar hon med fågelfrö så de blir snälla. Sen kommer hon till några män som står och rör i en het ugn med bara händerna (de är uppenbarligen inte osårbara, för de LIDER av att bränna sig, men de får inte permanenta skador heller, så de har väl typ Wolverines läkekraft). De får spetten av prinsessan. Sen kommer hon till två kvinnor som jobbar på ett bryggeri och måste röra i heta kar med bara händerna - åt dem ger hon slevarna. Sen kommer hon till arga vakthundar, som hon matar med brödet, och en gnisslande grind som hon smörjer med flottet. Till sist träffar hon häxans syster och förklarar sitt ärende. Häxan ger henne en KALVFOT att äta på så länge (fräsch mat liksom, även om det inte hade varit för förmaningen från trollkarlen tidigare).
Prinsessan sparkar in den under en byrå när häxan tillfälligt är ute ur rummet. När häxan kommer tillbaka in så ropar hon på kalvfoten, som säger att den är under byrån. Så häxan räcker ÅTER fram den TALANDE äckliga kalvfoten till prinsessan och säger åt henne att äta den. Prinsessan får då en smart idé och stoppar ner kalvfoten mellan brösten istället när häxan tittar bort. När häxan åter frågar kalvfoten vart den är, så säger den att den är "i barmen". Häxan tolkar detta som att den befinner sig i prinsessans matstrupe, i bröstkorgen, och säger "ja är du i barmen så är du snart i tarmen". Jag är inte riktigt säker här, men jag tror hela grejen med att ge prinsessan något att äta (och att trollkarlen varnade henne för detta) var att häxan skulle få någon sorts psykisk makt över henne om hon faktiskt hade ätit upp kalvfoten. Så nu tror häxan att hon har det, och ger prinsessan en ask, som hon säger att prinsessan absolut inte får öppna på vägen. Prinsessan kutar då iväg, och häxan inser väl sitt misstag, för nu ropar hon till porten att porten ska slå prinsessan. Men porten svarar (!) (populärt med magiska bostäder i detta land) att den inte tänker göra illa prinsessan, som gett den flott på gångjärnen. Ja sådär fortsätter det hela vägen; häxan, som uppenbarligen inte är lika snabb som prinsessan, hojtar till sina prylar, djur och arbetare att de ska ge sig på prinsessan, men ingen vill det eftersom hon hjälpt dem tidigare. Prinsessan kutar som sjutton och hinner till slut långt bort.

När prinsessan då till slut sätter sig ner för att pusta ut, så får hon ändå för sig att kika lite försiktigt i asken. Då flyger en fågel ut och far iväg! Prinsessan tror då att hon sabbat allt och börjar gråta.
Då kommer unga snygga trollkarlen igen och undrar hur det står till. Käraste-vän-rutinen körs igen. Prinsessan är denna gång frestad att faktiskt kalla trollkarlen för sin allra käraste vän. Han är ju så snäll och hjälpsam och ställer upp för henne gång på gång, plus att han är snygg. Men i slutändan så säger hon som hon brukar - hon kan inte kalla honom för sin allra käraste vän då hon redan har en sådan, som hon dock tror att hon aldrig kommer att se igen. Och trollkarlen säger som vanligt att han ska hjälpa henne ändå. Sen frågar han ifall hon fått med sig något från häxan i Häcklefjäll. Prinsessan drar upp kalvfoten som hon haft mellan brösten under hela flykten. Trollkarlen slår med sin käpp på kalvfoten och befäller den sen att hämta fågeln, vilket den gör! Här funderar man ju som läsare på hur detta går till mer i detalj. Det står att kalvfoten "springer iväg", vilket jag föreställer mig att den gör genom att använda de två spetsarna som finns på en kalvs klöv som ben ungefär. Men hur kommer vi därifrån till att den fångar en fågel, som ju flyger, och BÄR DEN TILLBAKA? Jag kan bara föreställa mig att kalvfoten eventuellt har flygförmåga den också, och definitivt någon sorts telekinetisk förmåga som tillåter den att liksom haka fast fågeln via en psykisk tractor beam och dra den tillbaks.
Sen återkommer iaf prinsessan till den första häxan, hon som håller Ulf fången, och presenterar fågeln. Häxan säger då att eftersom hon varit en sådan duktig piga och fullgjort alla uppdrag som häxan gett henne, så förtjänar hon att få vara med på bröllopet mellan Ulf och häxans dotter som ljusbärare.

På bröllopet sen så lägger häxan en förtrollning över prinsessan, så att hon inte kan röra sig, utan måste stå och hålla i två nakna ljus med kokhett vax rinnande över händerna tills ljusen brunnit ända ner, då de kommer att tända eld på hennes händer och sen bränna upp henne levande. Här tycker jag det är värt att pausa och konstatera att denna häxa är jävligt ond ÄVEN med sago-skurks-mått mätt. Det är ju trots allt ganska vanligt att skurkar erkänner sig besegrade om de ger en massa uppdrag eller utmaningar el dyl till hjälten och hjälten klarar av dem. Här har denna häxa gett det ena till synes hopplösa uppdraget efter det andra till sin piga, som har fixat vartenda ett (iofs med trollkarlens hjälp, men iaf, fanns inget i instruktionerna om att hon inte fick ta hjälp av andra). Och vad blir tacken? Hon ska brännas levande samtidigt som hennes make gifter sig med en annan framför hennes ögon.
Hur som helst, Ulf kommer in där med häxans dotter, och det verkar av storyn som att han är under någon form av hypnos. Men precis när han går förbi prinsessan lyckas hon på något sätt ändå få kontroll över munnen, så att hon kan ropa ut "Allra-käraste vän, HJÄLP MIG!".
När Ulf hör detta rycker han sig ur hypnosen, och med en fantastisk snabbtänkthet för någon som varit utsatt för seriös mind-control fram till för en sekund sedan så sliter han loss ljusen ur prinsessans händer och trycker dem i häxans och häxans dotters händer istället innan de hinner blinka. Detta får till effekt att förtrollningen överförs till dem, så att de blir levande brända istället. Ulf och prinsessan flyr medan hela slottet brinner ner bakom dem. Sen kommer de hem igen - glasberget gick upp i rök när häxan dog. De hämtar upp sina barn hos Ulfs systrar och levde sen lyckliga i alla sina dagar.

Okej, några stora PLOT HOLES kvarstår ju när denna saga är slut. Dels får vi aldrig reda på varför deras barn var tvungna att bo hos Ulfs systrar, men där kan man ju ändå ganska lätt själv fylla i diverse förklaringar. På något sätt hade det väl med förtrollningen att göra, att det liksom ingick i villkoren att han inte kunde ha barn hemma, eller så trodde han de skulle vara utsatta för hot från häxan om de stannade hemma. Men TROLLKLARLEN? Vad är HANS motivation här? (Eller deras, ifall gubben och unga snygga killen var två olika.) Vi får helt enkelt anta att han a) var vän med Ulfs familj, fiende till häxan eller båda, och därför ville sabba hennes planer, och b) pga expert i magi helt enkelt eller också någon sorts insider-information visste att det fanns ytterligare ett sätt att bryta häxans makt över Ulf, förutom att en kvinna älskar honom för den han är utan att försöka ta reda på hans identitet i sju år, och c) detta sätt innefattar att hans älskade kallar honom "allra käraste vän" efter att hon klarat av något sorts trohets-test och vägrat att säga detta till någon annan flera gånger. Men vi är helt utelämnade till att fylla i detaljerna själva.

Att jag mindes den här sagan även som vuxen (även fast jag glömt många detaljer) har väl flera orsaker. Dels att den var så bisarr förstås, och därför stannade i minnet. Dels att jag gillade prinsessan som är huvudperson. Visst, hon bryter ihop och gråter X antal gånger under sagans förlopp, men med tanke på att hon har det sjukt jobbigt och egentligen inte vet hur sjutton hon ska kunna få tillbaka Ulf gör ju att man får förlåta henne om hon kanske inte är på topp psykiskt. Hon är iaf helt klart smartare och mer rationell än den genomsnittliga sagokaraktären.
Dock måste jag säga att det är lite sexistiskt att prinsen får heta Ulf, medan prinsessan bara omtalas som "prinsessan" genom hela storyn.

Romantik enligt Ken Loach

Big Barda

Läste just om ett gammalt album (serierna är från 1971) med den mindre kända DC-superhjälten Mr Miracle. Måste säga att Mr Miracles/Scotts kärleksintresse Big Barda är rätt cool.

 Big Barda är stor och stark!

 Big Barda letar överallt efter Scott när han blivit kidknappad!

 ...och Scott lagar mat åt henne.

 Big Barda tar ingen skit!

 Ibland får Big Barda folk att undra om inte feminismen har gått för långt.

Lars von Trier.

Klass

Har just läst ut Yarden av Kristian Lundberg... Mycket bra bok men satan vad deprimerande.

Iaf fick den mig att tänka på klass och en grej jag stört mig på. När någon medelklassig institution som t ex DN ska diskutera klass så handlar det oftast om totalt meningslösa grejer som att veta eller inte veta vilka gafflar man ska ta först på en fin restaurang, eller om man roar sig med att gå på bio eller teater. Men inte om pengar och anställningsformer och relation till produktionsmedlen.

Alltså, att vara fattig, att ha svårt att betala räkningarna, att ständigt vara rädd för att en oförutsedd utgift ska ramla över en och sabba hela tillvaron, att vara timanställd och därför aldrig veta i förväg vad ens inkomst ska bli under månaden och aldrig kunna planera något i förväg, att tvingas till ständig undergivenhet och att aldrig aldrig någonsin ställa minsta lilla krav för då åker man ut från jobbet - DET är ju sådant som verkligen fuckar upp ens tillvaro. Men att inte veta vilka gafflar man ska ta på restaurangen, vem fan bryr sig? Jag har ingen koll på sånt, när jag någon gång hamnar på lite finare restuarang i ett jobb-sammanhang tar jag alltid fel gaffel och någon bara "oj, du tog fel gaffel" och jag bara "hoppsan!" - men detta är INGEN BIG DEAL. Någon gång i lunch-rummet började kollegor prata om opera och teater och sånt och jag bara "öh?" för jag har kanske gått på teater tre gånger i mitt liv och på opera noll, men det är INGEN BIG DEAL.

Hela den där grejen att man pratar om KULTURELLT KAPITAL som medelklassen har men arbetarklassen saknar, och att detta typ skulle vara den stora skillnaden på medelklass och arbetarklass, det är ju bara en dimridå för att dölja de verkliga problemen. Om man tror att klass-skillnader handlar om att veta eller inte veta i vilken ordning man ska ta olika gafflar till olika rätter eller att ha varit respektive inte varit på opera i sitt liv så framstår ju inte klass-samhället som så farligt alls.

Maskinerna i Matrix

I denna artikel läste jag att maskinerna i Matrix bara är missförstådda offer och inte alls onda. http://www.cracked.com/article_18417_9-famous-movie-villains-who-were-right-all-along.html Det roliga är att, till skillnad från spekulationerna om Sauron på plats 1, detta verkar bygga helt på vad som är kanon i Matrix-universat.

Vad jag annars stört mig på med maskinerna är att de måste använda människor som batterier för de har ingen tillgång till solenergi.

Alltså.

MÄNNISKOR DRIVS AV SOLENERGI!

Visst, vi kan låtsas att maskinerna hittat typ någon form av alger som utvinner energi genom en kemisk process som inte involverar solen, och som man sedan kan mata "batterierna" med. Men hur sjutton kan detta vara effektiv energi-utvinning????? Det borde ju rimligtvis vara mer effektivt att utvinna energi ur algerna direkt, även om man bara helt primitivt eldar upp dem? Har Matrix-maskinerna uppfunnit evighetsmaskinen, så att de på något sätt får ut mer energi än de stoppar in?????? Frågorna hopar sig.

Det skulle förstås kunna vara så att de använder människor som batterier, inte för att det är det mest effektiva sättet att få ut energi, men för att det iaf är lite mer kostnadseffektivt än att föda upp människor och inte utnyttja dem alls. Och maskinerna är utilitarister som räknat ut att det blir mer nytta i världen med människor än utan (jämför utilitaristiska och empiriskt tvivelaktiga argument för att äta kött).

Annars kommer jag att tänka på Stephen Kings "knackarna". Människor i en liten stad blir besatta av utomjordiska intelligenser. De börjar bygga alla möjliga uppfinningar, och hookar upp människor och andra levande varelser som batterier för uppfinningarna. När vår hjälte till slut konfronterar dem så frågar han också varför i hela fridens namn de inte bara tog el från det vanliga elnätet. Utomjordingsbesattingarna: "Ja men vår teknologi går på likström, inte på växelströ!" Vår hjälte: "Ja men bygg en transformator då! Det måste väl vara jävligt mycket enklare att bygga en transformator än att göra någon sorts batterier av människor!". Utomjordingsbesattingarna: "...."

Ytterligare en rant med sexistiska grejer jag stör mej på i kulturen:

Ytterligare en rant om SEXISTISKA GREJER I KULTUREN JAG STÖR MEJ PÅ!
- Asexuell kvinna möter sin one true pen... LOVE och börjar få orgasmer på löpande band. Exempel: Fifty shades, diverse skit av Sidney Sheldon.

Alltså, man har en kvinna. Som har NOLL sexdrift. Som aldrig ens tänker en snuskig tanke. Som aldrig ens onanerar. So far so good. Sexdrift, som allt annat, följer väl en normalfördelningskurva, och vissa ligger ute i ena änden. MEN. Sen möter hon sin one true pen... LOVE, och då PANG bara så blir hon jättekåt, fast eftersom hon aldrig varit det förut i hela sitt liv fattar hon knappt vad det är för mystiskt som händer i kroppen, och så börjar dom knulla, och orgasmerna bara PANG BOM EXPLOSION väller fram!

För att verkligen se hur konstig och otrolig denna händelseutveckling är så kan man ju leka med tanken att det handlade om nånting annat än sex. Anta t ex att en person hade jättedålig aptit, och under varje dag i hela sitt liv bara pressat i sej lite mat eftersom man ju är tvungen. Sen en vacker dag får personen smaka en stuvning med blek taggsvamp. Av en slump har personen aldrig tidigare ätit just stuvning med blek taggsvamp. Och just denna maträtt utlöser en STORM av hunger hos denna tidigare totalt mat-ointresserade person. Hen börjar nu VRÄKA i sej stuvning med blek taggsvamp hela DAGARNA, bara frossar så det står härliga till!

Eller såhär: En person har absolut ingen humor. Har aldrig förstått sej på komedier, skrattar aldrig när nån drar ett skämt. Så har det varit i hela personens liv. Men så en vacker dag råkar personen se sketchen "den bästa sommaren" från Grotesco säsong 1. Och just denna sketch visar sej vara nyckeln som magiskt låser upp dörren till personens hittills dolda skattkammare av skratt! När hen får se "den bästa sommaren" så VIKER hen sej helt plötsligt av skratt, hen bara rullar runt på golvet framför TV:n och håller sej krampaktigt om magen och får knappt luft för att det är så himla roligt.

Alltså ni ser ju själva hur dumt det är? Enda anledningen jag kan komma på till att folk hittar på idiotiska historier om asexuella kvinnor som helt plötsligt blir superkåta orgasm-maskiner när dom träffar rätt ku... snubbe, är att man vill ha en hjältinna som uppfyller det dubbelbestraffande kvinnoidealet "var INTE en SLAMPA men var INTE heller TRÅKIG i SÄNGEN". Och då blir det såhär konstigt.

Fortsättning på sexistiska grejer jag stör mej på i kulturen:

- När det gnuggas in att en kvinnlig karaktär verkligen uppfyller det dubbelbestraffande kvinnoidealet "se perfekt ut men skit i ditt utseende" (för fula tjejer är ju URK, men kvinnor som ägnar tid åt sitt utseende är ju ytliga bimbos). Exempel: Lisbeth Salander. Hon är smalare än en fotomodell! (Hur fan är det ens möjligt, utan att vara väldigt svårt sjuk?) Hon har modell-perfekt ansikte! Men hon skiter i sitt utseende och äter skräpmat hela tiden! Hon är bara född perfekt! OCH så upplåter hon gärna sin unga perfektion åt kåta medelålders karlar! Vilken brud!

- Relaterat till ovanstående: När en historia berättas i jagform (eller iaf från POV) av en kvinnlig karaktär, och författaren desperat vill få fram både att a) hon är vrålsnygg, och b) hon har ingen ANING om hur snygg hon är, hon är ÖDMJUK och OSÄKER, absolut ingen stöddig bitch som vet om att hon är snygg!
Alltså, jag säger inte att det inte existerar kvinnor som både är vrålsnygga och gravt osäkra på sitt utseende. Klart det gör. Men om en sån kvinna t ex skrev dagbok och beskrev sitt utseende skulle det väl låta ungefär såhär: "Fy vad jag hatar mina groteska celluliter på min slappa röv, och mina sladdriga hängbröst, rynkorna som samlas i påsarna under ögonen - jag ser inte klok ut!". Även fast hon egentligen har mindre celluliter (alla har ju NÅGRA) och fastare röv än genomsnittet, brösten bara hänger typ en centimeter längre ner utan bh än med, och man måste trycka ansiktet mot badrumsspegeln för att se dom där rynkorna. Men alltså, om nån som på riktigt var väldigt osäker på sitt utseende skulle beskriva sej själv, så skulle ju resultatet bli en text där läsaren omöjligt kan lista ut hur snygg jag-personen egentligen är.
Så istället skriver författaren nåt i stil "Jag tittade mej i spegeln, och retade mej som vanligt på hur långa, smala och rangliga mina ben var, hur brösten var oproportionerligt stora i förhållande till resten av kroppen, mina stora runda dumma ögon med fladdriga ögonfransar" osv.
Exempel: Stephen Donaldsons spegel-serie. Twilight-Bella.

Topp tio sexistiska grejer som jag stör mej på när jag stöter på det i kulturen:

1. När kvinnor konsekvent framställs som mindre intelligenta och/eller moraliskt högstående än män. VÄRST! Detta innebär direkt att man antingen kastar verket ifrån sej, eller eventuellt uppskattar det som oavsiktlig humor för att det är så dumt. Exempel: The walking dead.
1. (Alltså delad förstaplats): När man romantiserar sjuka misshandelsförhållanden, framhåller kontrollerande, manipulerande och stalkande beteende som tecken på äkta kärlek. Exempel: Twilight.

2. När man gjort film av en serie eller bok och mesat ner dom kvinnliga karaktärerna. Exempel: Första X-men-filmerna.
3. Min speciella pet peeve: När kvinnliga actionhjältar har sjukt opraktiska kläder, bara för att dom ska vara sexiga. Exempel: Catwoman i senaste Batman-filmen. Stilett-klackar är INTE praktiska om man ska springa, klättra och köra kampsport! Spelar ingen roll att det är riktiga knivar som hon kan stickas med, det skulle vara SJUKT opraktiskt i verkligheten och hon skulle få dyngspö hela tiden av män i fotriktiga skor! Och varför snöra åt midjan jättesmalt i korsett? Borde det inte vara viktigare att kunna andas ordentligt? Också mycket vanligt i seriernas värld.
4. När det ska föreställa empowering och feministiskt när kvinnor sextrakasserar män. Exempel: Samantha i Sex and the City i vissa avsnitt.
5. När vuxna kvinnor pratar med lite barnslig röst sådär, har flickaktiga manér och gör sej yngre än dom är. Exempel: Carrie i Sex and the City.
6. När bara männen får vara svåra, djupa och tungsinta medan alla kvinnor ska vara så härligt jordnära och rejäla. Exempel: Sandman.
7. När fula män konsekvent paras ihop med snygga brudar. Allra värst när kvinnor betraktas som ytliga om dom inte faller för fula men snälla killar, medan det anses helt givet att männen blir kära i kvinnorna pga deras yttre. Exempel: Oändligt många.
8. I en TV-serie eller film: När alla kvinnor är nerbantade medan dom flesta männen har trivselvikt. Detta hamnar långt ner eftersom man tyvärr är så himla van. Kanske iofs hade varit högre upp om jag själv hade haft viktnoja. Exempel: Vänner, Boston Legal.
9. När man trycker in massa omotiverade nakna bröst och underliv. Exempel: Game of Thrones. Detta bryr jag mej i ärlighetens namn inte så himla mycket om.
10. När det typ inte är några kvinnor med alls. Exempel: Sagan om Ringen. Bryr mej inte så mycket om detta heller, även om jag blir extra glad när jag upptäcker att det kulturella fenomen jag just konsumerar klarar Bechdel-testet.

Stålmannen har en hund igen

Förr i tiden hade Stålmannen en hund som hette Krypto. Kryptos ursprungliga bakgrundshistoria var rätt fruktansvärd: Stålis pappa hade använt familjehunden som försöksdjur i sina raketexperiment. Nåt gick fel med Kryptos raket och han drev runt i rymden i suspended animation i typ femton år eller så, innan han hittades av Stålpojken. Det där retconnades bort och sedermera dök ett par andra Kryptosar upp i Stålis liv.
Hur som helst, nu är Stålmannen och alla andra DC:s hjältar rebootade. Och Krypto är tillbaks. Denna gång hamnade han av misstag i the Phantom Zone och blev ett spöke, när han försvarade familjen mot en skurk som försökte bryta sej ut ur spöktillvaron. Till slut fick Stålis kontakt med honom och lyckades återmaterialisera honom.

Vi fick också en rörande flashback på hur Krypto i spökform har följt och vakat över Stålis i alla år...

Frågan är bara... hur intelligent är Krypto i den nya versionen? När han först dök upp, på femtiotalet, var han ungefär så smart som en människa, även fast han inte kunde prata. I senare versioner har han ibland haft mer vanlig hundintelligens. Lite jobbigt med en hund med superkrafter...

Schäfern i Fortress of War

Igår såg jag och Alexander på ryska krigsfilmen Fortress of War, eller Brest Fortress som den också kallas. Den handlar om hur tyskarna börjar invadera Sovjet under andra världskriget, och tar över ett fort. En stadigt krympande skara av ryska soldater kämpar på under hemska omständigheter. Till slut blir de överkörda av tyskarna, men en liten kille (som spelade bastuba i militärorkestern) lyckas undkomma.
Tydligen har de bytt namn på killen ifråga och gjort honom ett par år yngre än han var i verkligheten, men annars har man, efter vad vi läst på internet, försökt följa historien så troget som möjligt. Det mesta bygger på vad förlagan till huvudpersonen har berättat. Och jag kan mycket väl tro det. Ingen har några stora hjälte-ögonblick. En läkare som kämpar med att lappa ihop sårade blir tröttare och tröttare, somnar mer och mer där han sitter, och till slut skjuter han sej i huvudet. Fler än så tar livet av sej. Folk beter sej realistiskt. Så jag kan tänka mej att den faktiskt är ganska dokumentär, att det inte bara är reklampåståenden.

Lite i bakgrunden så ser man några gånger en schäfer sitta bland soldaterna. Eftersom jag och Alexander är såna hundtokar så la vi ju märke till detta på ett sätt som dom flesta som ser denna film troligen inte gör. Efter att vi fått höra att det knappt finns nåt vatten öht och situationen verkligen blivit desperat, så ser man fortfarande schäfern i bakgrunden. Ytterligare lite senare i filmen, när några soldater sitter och delar på några fjuttiga vattenklunkar ur en liten fältflaska, så ser man hur dom också ger schäfern av dom dyra dropparna.

Ja sen dog hen väl i slutändan, precis som nästan varenda en av människorna gjorde, men det får vi inte se, eftersom historien följer den lilla kille som är huvudperson, och han till slut lyckas ta sej bort från fortet och undan tyskarna. Men hur som helst. Om vi nu utgår ifrån att det faktiskt satt en hund där, som soldaterna försökte hålla liv i precis som dom försökte hålla liv i sej själva under fruktansvärda omständigheter och med knappt nåt vatten, så är det ju ganska fascinerande. Sovjet överlag var ju inte det mest hundvänliga samhället. Under kriget använde dom hundar som självmordsbombare, och tänk också på Laika... (Alltså, okej. Dom ville göra djurförsök innan dom testade att skicka ut människor i rymden. Men efter Laika skickade dom ju upp hundar som faktiskt blivit tränade att åka rymdkapsel, och som fick göra ett varv runt Jorden för att sen plockas ner oskadda. Var dom verkligen tvungna att först köra upp en stackars hund bara för att dö? Kunde man inte gått direkt på "tränade hundar som får komma ner oskadda"-stadiet?) Men människor har väl helt enkelt en naturlig förmåga att skapa starka band med djur som dom fått chansen att umgås mycket med. Schäfern i fortet kanske var nån spår- eller sökhund som varit på uppdrag ihop med soldaterna och verkligen bondat med dom... Blivit en i gänget så att säga. Och när man sen sitter där och håller på att törsta ihjäl så är det självklart att dom få droppar man har även ska delas med hunden.

Folk påstår ibland i djurrätts-debatter att människor skulle ha nån självklar instinkt att prioritera sin egen art över andra arter. Jag tycker snarare människor verkar ha en instinkt att prioritera familj och vänner framför andra - och "familj och vänner" kan innefatta både den egna arten och andra.

Monsters - inte så bra film

http://www.rottentomatoes.com/m/monsters-2010/ Tja, som ni ser på rotten tomatoes har många kritiker tyckt den här filmen var ganska bra. Det tyckte inte vi. Såhär går filmen:

Grundläggande premiss: En obemannad farkost uppskickad av Nasa var ute i solsystemet och tog prover för att se om det finns liv där. När den åkte tillbaks till Jorden gick nåt fel vid landningen, och den kraschade i Mexiko. Alla aliens som farkosten samlat kom ut och tog över djungeln. Nu kan man fråga sej hur varelser från andra planeter öht kan överleva på Jorden, men det är nog meningen att dom ska vara som Superman ungefär, att Jorden faktiskt är mycket bättre för dom än deras hemplanet. Dom är nämligen skitstora, typ hundra meter långa bläckfiskliknande varelser, och farkosten kan ju inte ha varit hur stor som helst. Så den plockade väl upp typ några pytte-organismer som svävade runt i Jupiters gaser, och sen på Jorden så bara BANG växte dom och blev skitstora. Fine. Vi kan acceptera den premissen.

Sen ser vi att en ung tjej som heter Sam sitter på sjukhus med en vagt skadad arm. Hon är dotter till huvudpersons-fotografens tidningsägande boss. Bossen beordrar honom att se till att Sam kommer tillbaks till USA. Här börjar dom stora plot-holen:
1. Vad gör Sam i Mexiko till att börja med? Uppenbarligen har hon noll koll på landet eftersom hon behöver en barnvakt som kan se till att hon kommer hem. Det antyds också att hon bara lever på pappas pengar och inte har nåt jobb, vilket är ytterligare ett skäl till att hon inte var där i jobbet. Semester alltså. Men varför skulle hon vilja åka ensam på semester till nånting som är rena krigszonen pga alla aliens?
2. Varför vet inte Sam hur man kommer från Mexiko till USA? Hon måste ju ändå ha åkt från USA till Mexiko för att komma dit. Då är det väl bara att åka likadant fast åt andra hållet för att komma hem igen?
Var hon kanske på semester på nån normal semester-ort, typ i Europa nånstans, och bestämde sej för att göra en avstickare till krigszonen Mexiko innan hon drog hem till USA?
3. Men DEN teorin stämmer inte med det faktum att det INTE FINNS NÅGRA CIVILA FLYGPLAN. Bara militären flyger omkring. Men för att komma från Mexiko till USA, får vi snart reda på, finns det två och endast två möjligheter: a) åka båt, och b) ta sej till fots genom den "infekterade zonen" (alltså djungelområdet där alla aliens bor). WHAAAAT?

Genom hela filmen satt vi och väntade på att det skulle komma nån endaste liten förklaring, hur krystad som helst men nån förklaring iaf, till varför dom inte bara kunde FLYGA hem. Men icke. Det finns inga civila flygplan helt plötsligt. Det får man bara acceptera.

Sen använder dom sej också av världens tröttaste film-kliché: Den tidigare pojkvännen som är ett arsle. Vi fattar ju direkt att Sam och fotografen kommer att bli kära i varandra på sin väg till USA, så för att kasta in nåt litet "hinder" för kärleksaffären har filmskaparna hittat på att Sam redan är förlovad. Vi får också diverse hintar om att hennes fästman är ett arsle och att hon egentligen inte vill gifta sej med honom. Så gör inte det då! Du är amerikan, det är ett fritt land, du får gifta dej eller inte gifta dej med vem du vill!
Jag kan ta mej sjutton bara komma på en enda film där tjejen har en pojkvän som hinder för en romans med vår hjälte, men där pojkvännen verkar helt normal, sjysst och trevlig och det framstår som trovärdigt att han och tjejen skulle vilja vara ihop med varandra. Det är Superman Returns. I alla andra filmer som gjorts i hela filmhistorien är tjejen ihop med ett totalt arsle när hon möter vår hjälte. Så otroligt tröttsamt!

Så nej, det var ingen bra film direkt.

Det här är också andra exemplet vi ser på en film där man försöker göra nåt seriöst av en klassisk B-films-premiss. Det första var TV-serien "the walking dead". Och den var ju inte precis särskilt bra den heller. http://dpossen.blogspot.se/2012/07/sexistisk-tv-game-of-thrones-och.html Det finns kanske nånting att lära sej här.

Den döda älskarinnan

Jag har just läst "den döda älskarinnan", samling med fyra noveller av franska 1800-tals-författaren Theophile Gautier. Den första novellen heter som bokens titel och handlar om en katolsk präst, Rombuald, som har ett förhållande med en vampyr, Clarimonde. Och den var faktiskt riktigt obehaglig - psykologiskt obehaglig. Rombuald är så otroligt kär i Clarimonde, även när han återberättar historien flera decennier efter att händelserna inträffade, att han inte riktigt kan tänka på henne som "ond", eller skuldbelägga henne för nånting öht. Clarimonde verkar påverka Rombuald med nån sorts telepatiska krafter hela tiden dom är tillsammans, och när hon behöver blod så smyger hon ner sömnmedel i hans vin så att hon ska kunna åderlåta honom utan att han märker nånting. När Rombuald kommer på att hon gör detta, så tänker han att a) hon försöker ju att inte ta så mycket blod att hans hälsa äventyras, och b) om hon hade frågat om hon fick så skulle han ha sagt ja - så det är okej då. Man vill liksom bara ruska om Rombuald och säga NEJ, det är INTE okej att droga nån för att suga blod från personen, PUNKT.
I slutändan anser dock Rombuald att allting som hänt under deras förhållande är hans fel och ingen annans, eftersom alltihop började med att han tittade på Clarimonde i kyrkan. Om han inte tittat på henne till att börja med, utan som en kysk präst ska konstant haft ögonen nedslagna, så hade hela relationen aldrig inträffat. Alltså var det hans fel alltihop. Vilken logik! Jag blev inte riktigt klok på om Gautier själv på allvar tyckte att Rombuald såsom varandes präst får skylla sej själv om han hamnar i fördärvet efter att ha haft mage att titta på en kvinna, eller om det bara är karaktären Rombuald som tänker på det här viset eftersom han blivit så duktigt mindfuckad av Clarimonde.

Bland övriga tre noveller utmärkte sej främst "mumiens fot". Huvudpersonen försöker få gifta sej med en odöd egyptisk prinsessa. Prinsessans lika odöde far avfärdar dock friaren med att åldersskillnaden är alldeles för stor - hon är tretusen år och han är tjugosju. Om han iaf varit tvåtusen år kanske det kunnat funka, men tretusen vs tjugosju - nä, det går bara inte. Och det kan man ju hålla med om.

Sexistisk TV: Game of Thrones och the Walking Dead

Det var lite debatt i pressen för ett tag sen om den brittiska TV-serien Game of Thrones var sexistisk, eller om det bara var så att karaktärerna levde i en sexistisk kultur. Nu har jag sett första säsongen, och här kommer min åsikt:
1. Det slängs in nakna kvinnor och knullscener hela tiden, för det mesta omotiverat och utan att det tillför storyn nånting. Ibland blir det direkt skrattretande när karaktärerna ska leverera lite expository dialogue eller monologue samtidigt som dom håller på och knullar för fullt. MEN
2. Det viktigaste när man ska bedöma om en serie är sexistisk eller inte är ju ändå hur dom kvinnliga karaktärerna skildras - är dom på nåt sätt sämre (dummare, fegare, mer omoraliska etc) än dom manliga? Det tycker jag inte kvinnorna i GoT är.
På det hela taget är det en väldigt bra serie, så jag har helt enkelt överseende med punkt 1. Jag blir lite trött på hur serieskaparna i intervjuer hela tiden säger att alla karaktärerna är så nyanserade, att ingen är ond eller god, för liksom - Ned Stark: God. Viserys Targarean: Ond. Joffrey Baratheon: Ond. Men visst, överlag är det mer nyanserat än att det bara finns en ond och en god sida, vilket ju annars är vanligt i fantasy. Jag gillar också hur historien till stora delar är väldigt oförutsägbar. T ex SPOILER ALERT när Kal Drogo annonserar ut att han ska invadera Westeros, och man är helt säker på att detta kommer att bli en viktig del av intrigen - och så blir han sjuk och dör innan dom ens hinner fram till havet.
Bra karaktärer, bra story och en genomtänkt värld - då kan man stå ut med lite omotiverat knullande då och då.

En annan TV-serie som vi såg klart för ett tag sen som däremot är riktigt sexistisk, det är amerikanska zombie-serien the Walking Dead. Bara männen kan döda zombies, medan kvinnorna står hjälplöst och gömmer sej bakom deras ryggar. Och bara männen kan fatta moraliskt högstående beslut. I ett avsnitt stöter huvudpersonerna på ett äldreboende i en zombie-invaderad stad, där några i personalen hjältemodigt stannat kvar för att ta hand om dom gamla och skydda dom mot zombisarna. Och det är bara män som gör detta. Alltså, även i USA lär väl majoriteten av alla vårdbiträden och undersköterskor vara kvinnor? Men det är bara män som nånsin är hjältemodiga i WD.
Andra problem med WD:
1. Alla beter sej som idioter. Istället för att barrikadera sej i nån trygg och lättförsvarad byggnad så tältar dom i skogen. Dom säger "zombies brukar inte komma upp hit". Jaha, och hur länge tror ni det kommer att vara? Självklart kommer zombisarna dit efter ett tag ändå och slaktar halva tältlägret. You had it coming, era idioter. 
2. Det här hänger förstås ihop med punkt 1, men alla beter sej som om det var världens brist på resurser och dom levde i typ "the Road"-scenariot, trots att nästan hela mänskligheten nyligen dött och lämnat allting efter sej. En gubbe står och säger "var ska jag hitta en ny bränsleslang till min lastbils motor, den här trasiga går inte att laga längre, var ska jag hitta nån ny? Vilket enormt olösligt problem!". Man bara "Eh, du kunde gå ner till motorvägen som vi sett i så många långa panorama-shots där det står c:a tusen helt övergivna bilar och ta en ny bränsleslang!".
3. Alltså, hur i helvete lyckades zombisarna ta över världen från början? Detta är ju nånting man bara accepterar när man kollar på B-filmer om zombies, men i en sån här serie, som liksom gör anspråk på att vara en seriös kvalitets-serie, är det nåt man verkligen börjar fundera över. Dom är ju skitlätta att skjuta! Vi får se en liten tillbakablick på hur zombisarna kör över militären totalt, medan militärerna skräckslagna står och skjuter rakt upp i luften med sina vapen istället för att sikta på zombisarna. Så svaret är väl att hela världens samlade militärstyrka fick kollektivt hjärnsläpp och glömde hur man siktar, och därför kunde dom ta över jorden.
Vi kommer inte att köpa säsong 2, kan jag säga er.

Take Shelter

Jag och Alexander såg Take Shelter igår. Slutet... skulle väl vara en twist, men man såg det komma från tio mils håll. Det var ändå en bra film på det stora hela. Huvudpersonen Curtis har en mamma med paranoid schizofreni, och nu tror han att han själv börjar bli psykotisk. Normalt sett på film så har folk alltid noll sjukdomsinsikt. Curtis däremot... Han börjar parallellt bete sej ganska knäppt (ta ett riskabelt banklån för att bygga ut familjens stormkällare, eftersom han drömmer om en gigantisk storm som ska komma) och försöka diagnostisera sej själv genom att läsa böcker om mentalsjukdom och söka läkarhjälp. I verkligheten är ju detta ganska vanligt; bara så oerhört ovanligt att se det på film.

Äkta människor

Vi har inga TV-program (vi skulle behöva en box för det, och det har vi aldrig skaffat), men däremot finns ju SVT play. Vilket är bra nu när SVT gör en så j-a bra TV-serie som "Äkta Människor". Visst, idén med konflikter mellan människor och människoliknande androider är ju inte precis ny, men det är så fruktansvärt bra genomfört! Jag har sett avsnitt ett och två nu, och vill verkligen veta hur det ska gå (även om avsnitt två innehåller en *rys* hund som blir dödad).
Jag älskar också hur sminköserna verkligen fått dom skådisar som spelar robotar att likna riktiga humanoider!

De ofrivilliga

Igår såg vi Ruben Östlunds "De ofrivilliga". Fem olika historier som flätas runt varandra, med den gemensamma nämnaren att gruppdynamik och grupptryck undersöks. Till skillnad från ungefär alla andra tyckte vi det var en helt okej film. Alla andra har ju varit superlyriska. Den levde helt enkelt inte upp till hajpen.

Jane Eyre

Jag har just läst ut boken, som jag gillade väldigt mycket, och blev lite sugen på att se filmen. Efter att ha läst denna blogg blev jag osugen igen. Men genial sammanfattning.

Logan time