AJ!

Mary och jag lekte med pinnar. Jag höll en pinne ganska högt upp i luften. Mary kastade sej mot den för att hugga den - men missade, och högg istället mej i armhålan/axeln. Trots att jag för tillfället var klädd i t-shirt plus tjock stickad tröja plus regnjacka gick det hål i skinnet. AJ!

Jag har iofs övat en del på att leka med pinnar/bollar/kampgrejer lite sansat och behärskat, men nu blir det hårdträning på den punkten....

Såhär såg det ut när påskakärringarna kom

När påskakärringarna knackade på stoppade jag in Logan och Bisse i sovrummet. Dom är inte förtjusta i utklädda besökare. Pietro följde med, fast han annars gärna fått hälsa på påskakärringarna... han är ju liten och söt och tycker om alla människor. Mary däremot kollade in besökarna. Och reagerade med vild glädje. Barnen hade lite svårt att tro på Alexander när han sa att denna stora vilda hund var en valp...

Mary har börjat löpa!

Stora tjejen! Än så länge är dock inte killarna jätte-intresserade av henne... men när det börjar bli kritiskt ska hon och jag flytta ut till gäst-stugan några dagar hade vi tänkt.

Den fantastiska grenen

Likt en förorts-pitbull brukar Mary attackera träd och buskar här på tomten och slita loss pinnar och grenar. Från ett dött träd som ligger på gräset har hon lyckats få loss en rejäl gren, c:a 1,5 m lång. Nu verkar hon ha fått nån sorts fixering vid att springa runt med den i munnen. Igårkväll nådde fixeringen sin kulmen. Hon kutade runt huset med den där långa grenen i munnen varv på varv i en timma. Lyssnade inte på inkallning eller nånting. Till slut lyckades jag distrahera henne med en annan gren, och sen få tag i henne och bära henne in i huset (ja, det är ganska tungt, men det går).
Nu är den fantastiska grenen tryggt undangömd bland träden utanför hundstaketet...

Dumma hund

På stan idag fick Mary massa beröm och beundran för att hon var så gullig, söt och fin. Väl härhemma tuggade hon sönder mina nya gympa-skor. Jag (spontan reaktion när jag upptäckte detta): "Men jävla hund dom var ju nya!". Mary: "Men matte varför är du arg? Matte har jag gjort nåt fel? Matte nu blev jag jätteledsen!".
Förmodligen har hon inte lärt sej ett skit av att jag chockat gjorde ett argt utrop. Jag ska köpa nya gympa-skor och sen alltid förvara dom ovanpå städskåpet (=utom räckhåll för vår kära Mary Marvel.)

Marys märkliga färg

Mary håller på och ändrar färg. Nu har hon blivit grå på den här lite längre pälsen som finns på baksidan av frambenen. Hon är också grå på insidan av låren. Både pga detta och på hennes enorma medfödda intresse för rådjur och älgar så börjar jag misstänka att hennes pappa inte alls är Hedeforsens Zpike utan en jämte. ;-)
(Skojar bara. Och det är fint att vara unik!)

Mary är rumsren!

Hon var senare än nån av dvärghundarna varit, men nu vid ett halvårs ålder är hon till slut helt rumsren. Idag fick hundarna vara själva sex timmar pga våra jobb, men det gick utan problem. :-)

Lite kolla-på-hundar-utan-att-flippa-träning på BhK

Det verkar inte bli nån träning på Järva eller Huvudsta-fältet idag, så jag åkte istället till SSBK med Mary. Det gick oerhört mycket bättre. Hon voff:ade några gånger när hundar tittade rakt på henne och gick emot henne, men annars var hon hyfsat lugn. Dvs stor skillnad mot träningen för en vecka sen.
Jag slank också in på Grizzly för att köpa öronrens till Pietro, och passade på att väga Mary. 26 kilo! Stäfer!

Gå fint i kopplet

Det kom önskemål från syster Elin att jag skulle lära Mary gå fint i kopplet, så hon slipper få armarna avslitna om hon ska passa henne. Jag har tänkt från början att eftersom alla schäfrar jag träffat drar i kopplet så verkar schäfern ha nån sorts koppeldragar-gen. Alltså verkar det enklast att skita i koppelträningen, snarare än att försöka och bara bli frustrerad. Men nu börjar jag känna att Mary är lite väl stark och tung, och hon kommer ju bara att bli starkare och tyngre. Så okej, koppelträning it is.
Jag tänkte göra så att jag tränar "gå fint" med halsband, så får hon gå hur som helst när hon har sele. Detta för att jag absolut inte orkar vara konsekvent jämt. Ffa inte om man går i stan eller ett samhälle, där Mary är frestad att hoppa upp på alla spännande människor, gå in i alla butiker osv... För mej, som upplever det som en tuff utmaning att tugga tuggummi och gå samtidigt, blir det alldeles för jobbigt att samtidigt tänka på att hon ska uppföra sej i största allmänhet och inte hoppa och sådär, och tänka på att hon inte ska dra i kopplet. Nä, halsband och "gå fint" i stan och under andra extra-spännande omständigheter får vänta tills hon mognat lite.
Men att gå fint med halsbandet häromkring i sin vanliga miljö visade sej vara förbluffande lätt faktiskt. Jag gick i riktning mot skogen, stannade till och backade lite när hon försökte lägga tyngden framåt och dra (jag brydde mej inte om ifall kopplet blev sträckt, vill bara ha bort det där när hon lutar sej framåt och drar ordentligt). Beröm och gå framåt igen när hon inte drog. Vi gick så c:a femtio meter tills vi kom ut i skogen, sen fick hon springa lös. Det var igår. Idag gjorde vi samma sak, fast istället för att vända och gå tillbaks samma väg som vi kommit när vi nådde gamla Nynäsvägen, så fortsatte vi promenaden längs vägen i koppel. Det blev alltså i slutändan nån kilometer eller så som vi gick med Mary kopplad, och det var inga problem för henne att gå fint. Fick påminna några gånger bara. F-n vad komiskt, att det var så enkelt.

Mary och hundarna

Idag åkte jag, Mary och Logan för att träna på hundmöten med några andra vovverister. Jag tycker Mary har blivit riktigt duktig på hundmöten när vi går i tätort eller mitt i city, det är ytterst sällan hon skäller på andra hundar i såna lägen. Men här hemma är det en annan femma, där hon oftast ser hunden komma på långt håll och får gott om tid att spana in den och "ladda". Så lite organiserad övning på öppna fält tänkte jag kunde vara bra, här hemma är det ändå så sällan man möter nån annan hund så det är svårt att träna ordentligt.
För att underdriva lite lätt så blev Mary VÄLDIGT uppspelt över att, på ganska så nära håll, se dessa jättespännande hundar gå fram och tillbaka framför henne. Bilderna visar vilka stadier hon gick igenom:

Det sista stadiet innebar som synes inte heller perfekt uppmärksamhet på matte, men var ju ändå ett rejält kliv framåt jämfört med hur hon var i början. (Konstigt egentligen att ridhusträningen för två månader sen funkade så bra som den gjorde, men hon har väl blivit galnare sen dess helt enkelt.)
Det här blir liksom vardagslydnadsprojektet numero uno nu. Det här med att inte jaga rådjur verkar ju sitta bra, hon rättar t o m sej själv om hon skulle börja följa ett rådjursspår några meter, inkallningen är bra (två gånger har det hänt att en främmande hund har dykt upp, men hon kommer på inkallning då också, trots sin galna fixering vid främmande hundar), att öht följa efter mej och hålla koll på mej när hon är lös funkar bra (var ju också nånting jag fick träna in från grunden, eftersom hennes spontana idé var att springa på helt egna rundor), att vara hyfsat lugn och normal inomhus snarare än att riva hela bostaden funkar bra för det mesta. Så nu är det helt enkelt hundmöten som gäller... Vi ska ses och fortsätta träna på söndagarna då och då, mycket välbehövligt för våran del.

Idag är vi trötta...

...för Mary har haft svårt att sova och trasslat hela natten.
Igår blev det bara mat två gånger om dagen, normalt får dom tre. Inte bra. När Mary är hungrig så blir hon så j-a stressad, och då får hon t ex svårt att sova.

Klädde på sej en bädd

Jag hade köpt nya tuggben till vovvarna. Mary tyckte det var en bra idé att klä på sej en trasig hundbädd (som hon själv haft sönder genom att slita loss botten ur den) och gå runt med medan hon tuggade.

Nyttan av handtag (Mary går på stan)

Idag gick jag och Mary en sväng på stan. Gäller ju att hårdträna hundmöten m m innan hon blir helt fullvuxen! En grej som jag inte fattar är när folk säger att det är mycket bättre med halsband än sele, för då har man bättre kontroll över hunden. Jag tycker sele modell klassisk spårsele med ett "handtag" på ryggen är oöverträffat när hunden flippar ur. Tar man ett rejält grepp i "handtaget" så håller man ju i hela hundens kropp sen. Om man däremot håller i ett halsband så är det ju bara huvudet man håller i, medan kroppen kan slänga omkring hur som helst.
Mary var duktig på pendeltåget; lite uppspelt-stressad, pep lite ibland, men gjorde en ansträngning för att lugna ner sej själv och låg tyst på golvet nästan hela tiden utan att jag behövde göra nåt speciellt. Precis när vi klev av vid Centralen så såg det dock ut såhär:

Mary helvild, och jag fick ta jordens tag i handtaget och släpa med henne. Väl ute på gatan skärpte hon dock upp sej, och blev jätteduktig. Försökte inte hoppa på folk hela tiden, var följsam, och gick ofta spontant fotgående. Vi mötte flera hundar och Mary tog kontakt med mej och gick så fint, även när en chihuahua gjorde ett ilsket utfall mot henne på väldigt nära håll.
Vi promenerade förbi Riksdagshusen, Västerlånggatan genom Gamla Stan, förbi Slussen genom gula gången och sen uppför gallertrappan till Södermalmstorg, Götgatan, över Medborgarplatsen och till Södra Station, där vi åkte hem igen. Mary var så himla duktig hela tiden. På några ställen, vid Riksdagshusen och Medborgarplatsen bl a, så stannade vi till och körde lite fotgående och ligg. Inga problem för Mary att fokusera på lydnadsövningar trots att vi var mitt i city! Men sen när vi närmade oss Södra Station så visade hon plötsligt att hon var trött i huvudet genom att hoppa upp och ner på ett sätt som hon gör när hon är lite övertrött... Bra att vi skulle åka hem då.
När vi kom fram till Västerhaninge igen så flippade Mary ur när vi klivit av tåget. I trappan ner från plattformen så började hon vråltjuta och rycka i kopplet. Jag fick stanna till och ta in henne till sidan för att lugna henne, inte så enkelt att gå i en trappa med en tokig hund på typ 26 kilo. Ett par killar ville hälsa på Mary, dom tyckte hon var söt men tyckte synd om henne för att hon var "rädd för trappan". Jag sa att hon bara var övertrött, hon fortsatte ju likadant nedanför trappan också... inte riktigt läge att hälsa då hon sket totalt i killarna, bara studsade och lät en massa. Jag släpade med henne mot parkeringen, och på vägen skulle hon skälla på två mötande hundar, hon hade verkligen blivit helt trött i skallen och tillfälligt glömt allt hon nånsin kunnat. Återigen, bra med handtaget för att hålla henne på plats när hon ville slänga sej iväg mot dom mötande hundarna. När vi kommit till bilen så slappnade hon av igen, och var helt normal när vi åkte hem.

Jag tänker ibland att det är skönt att jag har en del tidigare hunderfarenhet... det här var en sån gång. För ett antal år sen hade jag nog inte fattat att hon flippade ur på slutet av vår resa för att hon var övertrött. Jag hade nog trott att hon helt plötsligt bestämde sej för att "göra uppror" typ och börjat bråka med henne. Vilket ju hade varit helt lönlöst i det läget. Bara att dra med henne till bilen och låta henne vila ut i den välbekanta skuffen... Nu ligger hon här på golvet och sover som en stock.

Galen "kamphund"

Idag har jag varit ute en kort sväng med småkillarna (=Bisse och Pietro) och en lite längre sväng med svarta blocket (=Logan och Mary) innan jag åkte till jobbet. Bisse och Pietro ville snart in igen, och Pietro fick värsta köldkrampen i en tass (fast han har skor på sej, men han har ju så otroligt köldkänsliga tassar). Då hade ändå temperaturen stigit från 20 minus till typ 8 eller nåt sånt. Men det är klart, det tar ju längre tid för marken att värmas upp än luften. Marken var väl fortfarande extremt kall för deras tassar.

Logan och Mary tål ju lite mer, och kunde gå en längre promenad. Men Mary var verkligen helt wacko när vi skulle gå ut. Jag började göra mej i ordning, men skulle ta in ved innan hundpromenaden. Mary stod och laddade för att gå ut. Jag tänkte att bäst att ta ut henne på tomten för att kissa innan jag bär in veden, annars kanske det blir en olycka så upphetsad som hon är (Mary är fortfarande inte helt rumsren... alla säger att småhundar är svårare att få rumsrena, jo tjena, Mary tar längre tid på sej än vad nån av dvärghundarna har gjort!). Då jag bara tänkte mej en kort kiss, inte värsta bus-sessionen, satte jag på henne koppel och sele och tog ut henne på tomten.
Mary bet tag i kopplet och började kampa. Runt runt i cirkel runt mej. Jag bara stod där och var skittråkig, tänkte att förr eller senare tröttnar hon väl och sätter sej och kissar. Mary kampade på. Runt runt. I typ fem minuter. Till slut gav jag upp och släpade in henne igen, hängandes i kopplet.
Bisse när han var yngre och Pietro än idag kan verkligen få ryck och kampa loss. Men dom tröttnar ju iaf om man själv inte skulle engagera sej på nåt vis, utan bara stå och vara tråkig. Mary kan slita och dra som en dåre i kopplet i minut efter minut fast hon inte får minsta lilla feedback. En av många punkter där den tokiga schäferhatten skiljer sej från dvärghundarna...

Hon var iaf väldigt duktig när vi mötte hundar på promenaden. Till slut kanske hon börjar lära sej att vara normal vid hundmöten. :-D

Mary ser spöken

Mary har kommit in i lite spökålder. Här och var ser hon nånting "hotfullt", och då ska hon gå emot det och spänna sej och skälla/morra. Jag tänker att man inte ska göra så stor affär av det hela, tids nog så mognar hon väl lite och blir bättre på att skilja på hot och inte hot. Kan iaf ge några exempel på "spöken". Dels var det en skylt (eller snarare en miniatyr-anslagstavla på en pinne) som satt här vid vägkanten. På skyltens yta fanns rester efter tre stycken vita lappar, medan själva bakgrunden var röd. Lapparna formade av en slump ett sorts ansikte på skylten, två runda ögon och en avlång mun. Kort sagt såg den lite vagt ut som huvudet på en slädgubbe som stack upp på en pinne vid dikeskanten. Varje gång vi gick förbi där skulle Mary dra mot skylten, spänna sej och boffa. Jag sa bara typ "kom här" och drog med henne. Tog väl några gånger innan polletten verkade trilla ner och hon bara "ojdå, det var bara en skylt" (jag kunde ha låtit henne gå fram och kolla ordentligt om skylten satt lite bättre till, men nu var den svår att komma åt).
Idag var det först en människa som gick framåtböjd i sin trädgård och pysslade med nånting som jag inte såg riktigt vad det var. Mystiskt, tyckte Mary och boffade lite, men jag bara sa "kom här" och så gick vi åt ett annat håll. Inte så knepigt. Sen var det en häst som förmodligen borde varit bättre broddad, för han gick väldigt stelt och osäkert på den isiga vägen. Jag tror Mary uppfattade hästens stela gång som hotfullt när han kom emot oss, hundar går ju stelt och spänt mot varandra när dom ska mucka. Där drog jag henne åt sidan och tog ett stadigt tag i henne så hon stod helt still när hästen passerade. Annars har hon ju inga problem med hästar, men den här måste ha gett ett aggressivt intryck... Till sist var det en människa som pysslade med nånting i sin parkerade bil. Skumt, tyckte Mary. Vi var tvungna att gå rakt mot bilen en ganska lång sträcka, och Mary ville då spänna sej och ha sej. I det läget funkar det inte riktigt att köra fotgående, hon är inte tillräckligt säker på kommandot än, annars hade jag gjort det. Istället fick hon apportbocken att hålla i. Trodde det skulle hindra skällande, men hon skäll-morrade ändå. Jag tog bara kort koppel och marscherade på, så fick hon låta lite utan att jag brydde mej... när vi kom nära så såg hon iaf att det inte verkade vara några skumrask-affärer på gång, bara nån som rotade i sin bil, och då blev hon tyst igen.
Knäppa spökhund.

Som en parodi på en klickertränare

Idag var jag ute med bara Mary en sväng. (Jag tar inte alla fyra, utan delar upp det på olika vis - t ex Logan+Mary och Bisse+Pietro, eller som häromdagen, Logan+Mary+Bisse och sen Pietro... men ganska ofta blir det dvärghundarna för sej och Mary för sej.) Det går jättebra att gå omkring i skogen med henne okopplad nu. I början verkade hon ju inte direkt ha nån uppfattning om att man ska följa med matte, men sen har jag belönat (med klappar, röst, små torrfoderpluppar, nån gång godare godis, nån gång kampa lite med en leksak) när hon sprungit i min riktning, och även belönat när hon stannar till och kollar för att se vart jag är. När jag märkt att hon inte riktigt orkat träna mera har jag satt på koppel istället. Och nu, när hon är fem månader, kan man gå en hel promenad och knappt använda kopplet alls. :-D Jag har förstås också tränat mycket inkallning, men en grej jag lärde mej med Logan är att det inte räcker. Hunden måste också (om den inte gör det av sej själv alltså, många hundar gör ju det automatiskt) lära sej att hela tiden ha lite koll på matte och följa med henne. Om hunden hela tiden är på väg bort på sin egen runda, och man hela tiden måste kalla in den för att få med den, då funkar det inte i långa loppet. Hunden kommer till slut att tröttna på "tjatet" oavsett hur mycket belöningar man försöker ge. Men som tur är så lär man sej av sina misstag... Bisse hade ett naturligt följa-efter-beteende som valp, men när jag fick hem Pietro och upptäckte att han också hade en tendens att dra iväg på helt egna rundor och skita i mej, så hade jag lärt mej av misstagen med Logan, och började faktiskt träna honom att följa med. Och nu samma sak med Mary.

Jo, en sak till som jag lärde mej med Logan: Om valpen inte har nån skräck för att bli lämnad ensam i skogen, så är det helt meningslöst att hålla på och gömma sej. (I vilket fall som helst är det ju inte så himla trevlig metod, ens i dom fall den fungerar... eftersom den bygger på att spela på hundstackarns rädsla för att bli övergiven.)

Eftersom Mary också, redan från dag ett, visade ett stort intresse för att förfölja vilt, så är det ju verkligen superviktigt med en superbra inkallning. Så jag vill kalla in och inte bara ge jättegott godis, utan ofta kasta boll eller pinne som belöning, eftersom hon älskar det. Nackdelen är ju att hunden lätt går upp i varv väldigt mycket då... Jag försöker kasta lite "klurigt", typ in i snår och in i skogen så hon får leta lite och använda hjärnan också. Men idag varvade hon upp som en tok iaf. Kom tillbaka med bollen, släppte den framför mej, och började sen tugga loss på mina armar som rena krokodilen (eller nja, nån sorts hämning måste hon faktiskt ha haft, för trots avsaknad av skyddsärm har jag inga märken på armarna, så helt utflippad var hon inte). Där stod jag då, som en parodi på en klickertränare, och bara ignorerade... Det är ju en sån där grej som alltid kommer upp i diskussioner: Den "traditionella" säger: "Ja men ska man bara stå och ignorera alltså om hunden biter nån?" och klickertränaren svarar: "Nej nej självklart inte, i såna situationer måste man ju bryta...". Men här stod jag med en hund som bet mej och gjorde ingenting, måste ha sett lite patetiskt ut. MEN det var bra det. För hon skärpte sej faktiskt. Mindes väl att man inte ska bita en passiv "figge"... Samlade ihop sej själv och satte sej på ändan och tittade på mej. Och så fort hon skärpt sej fick hon springa efter bollen igen. Sen var hon riktigt duktig på att sitta fint och vänta på att jag kastade den igen.

Och nu har jag en trött Mary som bara sover. :-)

Den vilda bebin

Mary håller på att bli vildare igen. Sämre på att bara gå runt och skrota hemma, mer benägen att rusa omkring och tokbusa tills hon är helt andfådd en stor del av dygnets timmar... Hon som blivit så duktig. Jag funderade och kom på att jag nästan aldrig kör små lydnadspass med en hund i taget inne på badrummet längre. Dom passen var nog bra för att liksom samla ihop henne. Ska börja med det igen.

Miljöskadad av livet med valp

Igår på gymmet såg jag en blöt pöl på golvet. Min första tanke var genast "åh, nån har kissat på golvet, vad jobbigt, då måste man torka upp". Sen såg jag en sprucken vattenflaska bredvid pölen och insåg att det förstås bara var utspillt vatten.
Man är bra miljöskadad av livet med valp, när man genast tolkar alla blöta fläckar som kiss...

Dunderbebisens alla dundersyskon...

...dundrade hela dagen igår på valpträffen!

Jag och Alexander kom som vanligt iväg senare än vi hade tänkt. Vi hade planerat lite dumt, tänkte bara hämta syster Elin (som skulle passa dvärghundarna) från stationen i Tungelsta och sen sticka. Men Elin var ju tvungen att ha lite instruktioner om hur man klär på Bisse och Pietro, ffa Pietro som har så mycket kläder och även skor.
Till slut kom vi iväg i alla fall med vår Dunderbebis. Vi hade missat den stora lekstunden då alla syskon lattjade med varandra, men Mary fick busa först med brorsan Mic och sen med syrran Märta. Fast Mary är så stor så var Mic snäppet större, plus att han tydligen är van vid att leka med andra schäfrar. Mary hade inte en chans! Hon blev bara nerbrottad och slängd i backen. Om och om och om igen ville hon ha ommatch, men det blev bara samma visa... Märta och hon var lite mer jämspelta brottningsmässigt.

Vi tränade också lite enkla övningar inne i en fabrikslokal. Mary var rätt duktig, även om blicken ofta sögs iväg mot syskonen så kunde hon även fokusera bra på oss emellan varven. Allra duktigast var hon när hon kom på inkallning mitt under en lek med Märta, och fortsatte kämpa sej fram mot matte trots att Märta hoppade på henne bakifrån och försökte dra ner henne! Mary skällde inte så mycket heller, vilket jag är glad över... tror hon är ganska tyst av sej faktiskt, iaf för att vara schäfer. Även när hon fick sitta och vänta i bilen när vi tog lite mat (hon har faktiskt aldrig gjort det förut!) var hon knäpptyst och snäll.

Mics matte tyckte att hennes hund hade ett värre humör än nån schäfer hon haft tidigare (hon är inne på nummer fem) och frågade oss andra om våra hundar "hade humör"... jag berättade då denna historia: 
http://dpossen.blogspot.com/2011/01/da-har-du-inte-blivit-tillrackligt-arg.html
Mics matte tyckte det var skönt att höra att inte bara hennes vovve var sån.

Sen var det hem igen med en vråltrött Mary. Nån kamera hade vi inte fått med oss, men jag tänkte sno lite bilder av Linda när dom kommer upp på hemsidan. ;-)

Dom Jeppssonska storhundarna

Pratade med syster Elin på telefon igår. Jag berättade vad stor Mary börjar bli.
- Hon kommer att bli en STOR-SCHÄFER! sa jag. (Vi brukar kalla Logan för stor-tibbe, eftersom han är så mycket större än standarden säger... Bisse är också lite för stor.)
- Det är klart, sa Elin. Hon bor ju i familjen JEPPSSON, där alla vovvar blir stor-vovvar!
- Nä inte alla... Pietro håller sej faktiskt med god marginal inom rasstandardens gränser, trots att han är av en ras där det verkligen är jättevanligt att dom är för stora.
- Då är det bara därför han är liten, han vill vara originell, inte vara som dom andra italienarna. Men alla era andra hundar är stor-vovvar, så det kommer Mary också att bli.
Jisses, hoppas inte, hoppas hon håller sej inom standarden iaf. Jag menar, en schäfer är ju stor nog som det är kan man tycka... (iaf i mina ögon, jag som är så van vid dvärghundar nu!).

Rasstandarden för schäfer: Tikar ska vara 55-60 cm höga och väga 22-32 kg. Mary, vid drygt fyra månaders ålder, är 49 cm hög och väger 18 kg...