Tjocka vs smala - vem har det värst?

En gång i tiden var jag också så dum så att jag trodde det var minst lika jobbigt, kanske jobbigare, att vara en spinkis än att vara en tjockis. Jag fick då och då höra dumma kommentarer om min smalhet (exempel: "Men får man verkligen lämna blod när man är så smal som du?" - vilket verkligen är en konstig sak att säga utifrån det faktum att jag aldrig ens varit underviktig, har alltid varit normalviktig...). Jag tänkte, som så många andra spinkisar, att medan det finns ett stort tabu mot att negativt kommentera tjocka människors vikt i samhället, så anses det helt okej med nedlåtande kommentarer mot smala. Sedan blev jag lite äldre och visare och insåg att tjockisar får höra negativa kommentarer om sitt utseende hela tiden; att detta inte är ett dugg tabu. Även "hjälpsamma" kommentarer om att "du kanske borde lägga om kosten och motionera lite mer för din hälsas skull" är ju negativa, eftersom de antyder a) att det är fel på tjockisen som hen är nu, och b) att tjockisen är helt blåst och därför har lyckats missa budskapet att tjocka bör lägga om kosten och motionera lite mer för hälsans skull, trots att detta trumpetas ut överallt och dygnet runt. Men utöver sådana "hjälpsamma" kommentarer så får tjockisar också höra en mängd rena elakheter.

Dock är det så oerhört svårt för många spinkisar att förstå att tjockisarna har det värre än de har. Gång på gång ser man hur internet-diskussioner som från början handlar om det smala skönhetsidealet i samhället tas över av Smala Kränkta Tjejer (fr o m nu, SKT) som indignerat förklarar att det minsann är minst lika jobbigt för dem som för tjockisarna att leva i dagens samhälle. Jag tycker synd om alla tjockisar som tusen gånger om måste förklara varför det inte är jämförbart att vara tjock och att vara smal. Jag tycker synd om mig själv som också suttit och förklarat detta för SKT om och om igen sedan jag själv la SKT-offerkoftan bakom mig. Därför skriver jag nu detta blogginlägg, så ska jag hädanefter bara länka hit när SKT börjar gotta sig i vad synd det är om dem. Inlägget är uppdelat i ett antal olika stycken som beskriver hur tjockisar inom en rad områden har det värre än smala. Håll till godo!

Tjockisarna på arbetsmarknaden
 Tjocka människor har sannolikt generellt svårare att få jobb än smala: http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/fetma-paverkar-chansen-till-jobb/
http://www.dn.se/nyheter/sverige/tjocka-far-nobben-av-arbetsgivare/
Flygbolag sparkar tjocka på grund av deras vikt: http://www.dn.se/nyheter/varlden/turkish-airlines-sparkar-anstallda-med-overvikt%5C
Dansk undersökning visar att varannan chef inte vill anställa överviktiga: https://www.ifmetall.se/ifmetall/avd/content.nsf/aget?openagent&key=dansk_undersokning_visar_br_att_overvikta_nekas_jobb_1321612661862
EU-domstolen ska ta ställning till om det är tillåtet eller inte att diskriminera feta vid anställningar: http://www.tcotidningen.se/eu-fraga-far-man-saga-uppanstallda-pa-grund-av-fetma
Tjockisarnas självkänsla
 Exakt hur orsakssambanden ser ut är oklart, men det finns en korrelation mellan övervikt och dålig självkänsla. Generellt har smala bättre självkänsla än tjocka. För kvinnor finns också ett samband mellan att vara tjock och självmordstankar. http://www.folkhalsoguiden.se/upload/Folksjukdomar/%C3%96vervikt%20och%20fetma%20i%20Stockholms%20l%C3%A4n%20och%20Sverige.pdf
Tjockisarna socialt
 Examensarbete i vårdvetenskap om hur överviktiga stigmatiseras och skambeläggs: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:419792/FULLTEXT01.pdf
88 % har omedvetna fördomar mot överviktiga, vilket givetvis påverkar hur överviktiga behandlas: http://www.ifau.se/sv/Press/Pressmeddelanden/Omedvetna-fordomar-mot-overviktiga-och-personer-med-arabiskt-klingande-namn/
Vad media säger till tjockisarna
Man får upp 16 träffar på "gå ner i vikt" på Bokus. Söker jag istället på "gå upp i vikt" så får jag hela 18 träffar - som dock alla handlar om att gå ner, inte att gå upp. Sökning på Aftonbladets webb-tidning för artiklar som handlar om att gå ner i vikt ger 2576 träffar. Sökning för artiklar som handlar om att gå upp i vikt ger ger 706 träffar, men skummar man så ser man att alla handlar om "så undviker du att gå upp i vikt". Det är liksom ingen tvekan om att media säger att tjockt är dåligt och smalt är bra - inte tvärtom.
Tjockisarnas representation i media
Kollar SVT:s "film och drama"-tablå. 12 olika program kommer upp. Ett av dem är Girls, där en av huvudpersonerna är typ "mittemellan" (man kan ju inte säga att hon är tjock, men hon är inte direkt smal heller). I övrigt handlar samtliga om smala människor.
Kollar SF:s bio-program. 65 filmer. Några vet jag inte riktigt vad de handlar om och saknar bild, men vad jag kan se så finns det tre filmer med en lite rundare person (i två fall män, i ett fall kvinna) - i övrigt handlar alla om smala människor.
Tjockisarna handlar
Går till H&M:s webshop. Deras jeans finns upp till 36 i vidd, och jackor upp till 44 eller 46 - dvs, inget för tjockisar. Däremot går storlekarna ner till supersmala 25 i vidd eller 32 i storlek. Alla modeller för "vanliga" kläder är väldigt smala. Tjockisar måste handla ur den speciella plus-kollektionen. Samma sak i typ alla stora kedjor.
Tjockisarna och politiken
Centerpartist föreslår att tjocka ska betala högre skatt än smala:  http://www.aftonbladet.se/halsa/article12450750.ab Detta förslag tas iaf på så stort allvar att det blir TV-debatt av det: http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=1189575
Kommer också upp förslag på att tjocka ska betala dyrare flygbiljetter: http://www.aftonbladet.se/resa/flyg/article14739815.ab

Den här länk-avdelningen av inlägget skulle säkert kunna bli hur långt som helst i teorin, men det får räcka såhär långt. Är SKT överbevisade nu? Förmodligen inte, då SKT kan vara väldigt envisa av sig. Jag hör hur de ropar "Ja men killar säger att de vill ha lite att ta i! Killar säger att de inte gillar smala tjejer! Det är ju fruktansvärt för oss smala!". Säger killarna (generaliserat, i grupp) verkligen det? Den här krönikan valsade runt alla sociala medier för ett tag sedan. http://www.expressen.se/gt/kronikorer/karl-johan-karlsson/karlsson-sa-sjuka-ar-unga-tjejers-drommar/ Den är förstås problematisk på en massa sätt (nedvärderande mot tjejer som bantar, som om de gör det bara för att de är dumma och inte förstår bättre, sitter där och talar om för kvinnor hur de ska och inte ska se ut), men problemet är ju inte, som många fick för sig, att han sablar ner smala tjejer. Han säger iofs att killar inte tänder på tjejer som är 1,80 långa och väger knappt 40 kg. Vad killar däremot vill ha enligt denna krönika är en tjej med breda höfter och smal midja. Dvs någon som samtidigt är smal och har kurvor, inte en tjockis. En random googling på sexiga kändisar spottar upp den här listan som några grabbiga grabbs har röstat fram - idel smala tjejer. http://www.maxim.com/hot100/2013 Jag förstår självklart att många smala tjejer inte har en kropp som passar perfekt in på skönhetsidealet och därför ändå har komplex. Men de har fortfarande den fördelen framför tjockisarna att de åtminstone uppfyller det här med att vara smal.

Så, snälla snälla snälla SKT - ta av offerkoftan. Ja, ni kan också ha komplex, ja ni kan också få höra taskiga kommentarer om era kroppar, ja ni kan också ha det jobbigt. Men det är liksom ingenting jämfört med tjockisarnas situation. Så visst, sitt ett gäng smalisar och prata av er om era smal-problem om ni vill, gör det. Men sluta ta över diskussioner om samhällets smala skönhetsideal och bantningshets med påståenden om vad otroligt jobbigt det minsann är att vara smal också, och sluta framför allt med att påstå att ni har det lika jobbigt som tjockisarna, för det är helt enkelt inte sant.

Klass

Har just läst ut Yarden av Kristian Lundberg... Mycket bra bok men satan vad deprimerande.

Iaf fick den mig att tänka på klass och en grej jag stört mig på. När någon medelklassig institution som t ex DN ska diskutera klass så handlar det oftast om totalt meningslösa grejer som att veta eller inte veta vilka gafflar man ska ta först på en fin restaurang, eller om man roar sig med att gå på bio eller teater. Men inte om pengar och anställningsformer och relation till produktionsmedlen.

Alltså, att vara fattig, att ha svårt att betala räkningarna, att ständigt vara rädd för att en oförutsedd utgift ska ramla över en och sabba hela tillvaron, att vara timanställd och därför aldrig veta i förväg vad ens inkomst ska bli under månaden och aldrig kunna planera något i förväg, att tvingas till ständig undergivenhet och att aldrig aldrig någonsin ställa minsta lilla krav för då åker man ut från jobbet - DET är ju sådant som verkligen fuckar upp ens tillvaro. Men att inte veta vilka gafflar man ska ta på restaurangen, vem fan bryr sig? Jag har ingen koll på sånt, när jag någon gång hamnar på lite finare restuarang i ett jobb-sammanhang tar jag alltid fel gaffel och någon bara "oj, du tog fel gaffel" och jag bara "hoppsan!" - men detta är INGEN BIG DEAL. Någon gång i lunch-rummet började kollegor prata om opera och teater och sånt och jag bara "öh?" för jag har kanske gått på teater tre gånger i mitt liv och på opera noll, men det är INGEN BIG DEAL.

Hela den där grejen att man pratar om KULTURELLT KAPITAL som medelklassen har men arbetarklassen saknar, och att detta typ skulle vara den stora skillnaden på medelklass och arbetarklass, det är ju bara en dimridå för att dölja de verkliga problemen. Om man tror att klass-skillnader handlar om att veta eller inte veta i vilken ordning man ska ta olika gafflar till olika rätter eller att ha varit respektive inte varit på opera i sitt liv så framstår ju inte klass-samhället som så farligt alls.

Detta med massdiagnostisering

Det är mycket diskussion om att fler och fler människor får olika diagnoser, både psykiatriska och neuropsykiatriska. Det blir så lätt svartvitt för och emot när man diskuterar detta. T ex tänker man att, om vi tar depression som exempel bara, så måste det antingen ha varit underdiagnostiserat tidigare eller överdiagnostiserat nu. Men det finns ju inget objektivt sant svar på hur många människor som är deprimerade. Mellan den person som uppenbart bara är lite melankoliskt lagd och den person som uppenbart är svårt deprimerad på ett sätt som måste beskrivas som mentalsjukt så finns en glidande skala. Vart man drar gränsen och börjar tala om depression är ju ett val man gör. Samma om vi nu antar att depression hänger ihop med minskad serotoninproduktion, och man skulle hitta en metod för att mäta serotoninhalten - man skulle hitta en glidande skala av mindre och mindre serotonin, och det skulle fortfarande vara ett val vart man drar gränsen och börjar tala om depression.

Så vilka är då fördelarna med att dra gränsen generöst, så att många kommer att räknas som deprimerade?
1. Fler personer som mår dåligt får någon form av hjälp.
2. Det blir mer accepterat att gå till psykiater/psykolog och säga att man har en psykiatrisk diagnos.

Vilka är då nackdelarna med dagens enorma diagnostiserande?
1. Risk att man börjar medicinera folk på slentrian. Psykofarmaka går in och petar i hjärnan, ett enormt komplicerat system som vi fortfarande vet väldigt lite om och där varenda signalsubstans har typ hundra olika "jobb". Därför får man väldigt ofta effekter utöver de önskade. Man måste noga väga för- mot nackdelar med mediciner, och det är negativt om man stoppar i folk mediciner på slentrian när de inte absolut måste ha dem.
2. Detta hänger ju ihop med ovanstående, men det verkar finnas en trend att se individens hjärna som ett ganska isolerat system, snarare än något väldigt dynamiskt som samverkar med miljön. Man verkar inte forska så mycket kring ifall t ex färre människor skulle behöva antidepressiva, centralstimulerande m m för att klara jobb/skola/dagliga livet ifall jobb/skola/samhället öht såg annorlunda ut.
3. Förståelsen för de som är riktigt dåliga kanske minskar när en massa människor som är relativt okej går runt med samma diagnos. Om A känner flera personer med diagnosen "depression" som ändå kan sköta sig själva, sköta sitt jobb osv och verkar ganska okej, men B är så svårt deprimerad att B knappt kan röra sig än mindre klara sig utan massivt med stöd och hjälp, så kanske risken är stor att A tänker att B måste överdriva och borde rycka upp sig.

1-3 är ju inte oundvikliga följder av att en massa människor har diagnoser, men mitt intryck är ändå att det är problem som faktiskt kommit med mass-diagnostiserandet, och som man kan diskutera utan att hemfalla till någon allmän dum-skepsis mot psykiatrin och psykofarmaka.

Bög-designers och magra kvinno-ideal

Angående modellagenturer som värvar anorektiker och osunda smalhets-ideal öht: Vilka är det som uppehåller dessa ideal? Svar: Typ hela media, hela modebranschen, hela reklambranschen, alla vanliga människor som kommer med nedlåtande kommentarer om mer eller mindre tjocka, alla som berömmer folk för att de blivit smalare, ETC ETC.

Många vill dock skjuta över allt ansvar på BÖGARNA. Det är BÖGARNAS FEL *sjunger med Grotesco*. http://www.youtube.com/watch?v=T1lvMJ-l0_A Designer-bögar skulle anlita magra modeller för att dessa ser ut som pojkar, och bögar gillar pojkar.
Öh... nä, de ser inte ut som pojkar. De ser ut som magra kvinnor. Seriöst, tror folk verkligen att modeller regelmässigt blir felkönade och blir tilltalade med "sir" eftersom de inte har några höfter att tala om? Det är så många fel med den där "bögarnas fel"-teorin så man vet knappt vart man ska börja. Kolla på kvinnor som blivit bög-ikoner genom tiderna - knappast idel magra skelett. Och varför skulle man öht vilja göra om det kön man INTE tänder på så det blir mer likt det kön man faktiskt VILL ha sex med?

"Men det kan absolut inte på något sätt vara heterosexuella mäns fel att det råder ett smalt kvinno-ideal, för hetero-män gillar inte smala kvinnor" säger alltid några. En mycket snabb googling visar att playboy-modeller idag ligger strax under gränsen för undervikt i genomsnitt (BMI 18, underviktsgränsen är 18,5). http://flowingdata.com/2009/02/12/wired-relates-playboy-playmate-bmi-and-average-bmi-1954-2008/(Går att hitta fler artiklar om detta med olika vinklingar, inklusive "titta vad fint, hetero-männen vill ha kvinnor som är större än mannekänger".) De är förstås mycket bredare än en genomsnittlig mannekäng, men grejen är att man inte behöver hylla folk som väger 40 kg för att få anorektiker som bantar ner sig till 40 kg. Det räcker att a) samhället som helhet hyllar folk som är SMALA, och b) många tappar koncepterna när de väl börjar banta, och bantar sig långt förbi majoritets-samhällets ideal. (Plus att många förstås lider fruktansvärt av att banta hela tiden, även om de aldrig blir supersmala... läs DN:s artikel om Lena Nymans livslånga ätstörningar och självhat pga vikten t ex.)

Så, slutkläm: Det anorexi-skapande smalhets-idealet är något som upprätthålls av samhället som helhet. Det är INTE bara "bögarnas fel", och det är INTE så att hetero-män som grupp på något sätt är undantagna ansvar.

Framtiden, alltså...

Efter att ha suttit och jobbat X antal timmar med avhandlingen tänkte jag slappna av lite genom att chatta med en chatbot. Det är lite kul, just för att chatbottar är så himla dåliga. Här finns en t ex: http://cleverbot.com/ Kolla varningstexten: "PARENTAL ADVICE: Visitors never talk to a human, however convincing it is - the AI knows many topics - use ONLY WITH OVERSIGHT" Ja just det, för det är ju så lätt att få för sej att man chattar med en riktig människa när man egentligen chattar med en bot. Verkligen.

Alan Turing kom på det s k Turing-testet 1950, för att avgöra om en maskin verkligen är intelligent. Om en människa som chattar med ett datorprogram inte kan avgöra ifall det är ett program eller en människa, då har programmet klarat Turing-testet. Turing själv trodde det skulle finnas datorer som klarade detta några decennier framåt i tiden sådär. Nu är det år 2011, och inte nog med att vi inte har flygande bilar och städer på Mars, det finns inte heller ett endaste datorprogram som är så mycket som i närheten av att klara Turing-testet.

Framtiden blev inte riktigt som vi trodde.

50-75 % av alla hundar har post-traumatiskt stress-syndrom

...påstår Anders Hallgren i senaste Hundsport.

Visst, hundar kan få PTSS precis som människor. För ett tag sen kunde man läsa i tidningarna att en amerikansk militärhund som tjänstgjort i Afghanistan en längre tid och varit med om en hel del utvecklat PTSS och fått rehabiliteras när h*n kom hem. Detta var säkert en i grunden tuff och mentalt stabil jycke (annars skulle h*n knappast skickats till Afghanistan till att börja med). En i grunden mentalt skakig individ kan säkert få PTSS utan att ha varit i krig först. Men alltså... att 50-75 % av alla hundar öht skulle ha det låter ju minst sagt vansinnigt!

Vad ska man då göra om ens hund har PTSS? Jo, man ska söka hjälp av en hundpsykolog för att få hunden botad.

Är det  bara jag som tycker att hela krönikan ser ut som ett reklam-inlägg för den egna verksamheten?

Sommarkatter och okastrerade katter

Kloppan skriver om sommarkatter. Jag har bara en sak att tillägga: Låt inte heller okastrerade katter springa lösa. Dom ynglar av sej, och även dessa kattungar går ofta ett tragiskt öde till mötes. Spelar ingen roll om er katt är hona eller hanne - it takes two to tango, kattägare har precis lika stort ansvar att kastrera oavsett vilket kön det är på deras katt. Och kom inte med det här skitsnacket om att "ja men här omkring finns det inga okastrerade katter av motsatt kön" - vadå häromkring? Har ni knackat dörr på varenda hus inom nån mils radie från er bostad, och kollat deras katter? Tror inte det va. Även om ni tycker att ni "känner alla" i området, och ingen av dessa har en okastrerad katt, så betyder det inte att eran katt inte kommer att hitta en sexpartner om ni släpper ut den vind för våg okastrerad.

Tänk också på att katter kommer i puberteten tidigt.  Man kan inte vänta tills dom är helt fullvuxna med att kastrera dom, ifall man har tänkt sej att dom ska få springa runt som dom vill utan uppsikt.

KASTRERA MERA!

En mycket konstig grej med vargdebatten

En väldigt konstig grej med vargdebatten är att varghatare inte kan inse att det finns folk som bor i vargområden och ändå är positiva till en stor vargstam. På Aktivhund finns en evighetslång tråd om vargen. Den startades av en kvinna som bor i Riala-reviret, och som är positiv till varg. Flera andra som bor i Riala har också skrivit och varit positiva. Men varghatarna ser inte detta. Gång på gång skriver dom saker som "det är bara stockholmare som bor långt bort ifrån allt vad varg heter som är positiva, pratar man med folk som faktiskt bor i vargområden så är dom uteslutande negativa". Förstår ni vidden av vad otroligt bisarrt detta är? "Folk som bor i vargområden och ändå är positiva till varg" är alltså väl representerade i själva diskussionstråden, och skriver gång på gång inlägg där dom påpekar att dom finns. Men varghatarna ser inte dessa inlägg. Dom är liksom selektivt blinda för meningar i stil med "jag tycker det är trevligt att bo i ett område med varg, det är fascinerande djur" osv. Dom har nån speciell hjärnfunktion som sorterar bort allt sånt, så dom kan fortsätta tro att bara folk i Stockholms innerstad och folk i delar av landet som ligger väldigt långt ifrån alla vargrevir kan gilla varg.

Den "attackerande" hunden ville nog bara leka

Hund "attackerar" småflickor
En "rasande" dobermann ska ha "attackerat" två småflickor, men en vuxen lyckades brotta ner hunden. Det spekuleras genast i att hunden på nåt vis var sinnessjuk, och den blir avlivad.

Alltså, självklart är det skitdåligt att en sån här grej kunde hända, hundens ägare har uppenbarligen inte haft koll på den. MEN. Om hunden verkligen var rasande, så skulle inte flickorna efter en lätt omplåstring kunnat lämna sjukhuset samma dag. En RASANDE hund i den storleken skulle skadat dom väldigt allvarligt, dom skulle legat på intensiven nu. En RASANDE hund i den storleken kan inte heller utan vidare brottas ner av en vuxen som kommer förbi.

Det troligaste är ju att hunden fick syn på två barn och ville busa/leka genom att t ex dra och bita i deras kläder. Och så ballade situationen ur och flickorna blev bitna och fick vissa sår.

Det här kan man se väldigt ofta i artiklar om "rasande" och "aggressiva" hundar som "attackerat" människor. Beskrivningen av hunden stämmer inte med dom ringa skador som människan sen har fått. Som sagt, jag menar absolut inte att det är okej att sånt här inträffar, ägarna har ju ett ansvar att se till att sånt inte händer. Men att måla upp lekfulla hundar som livsfarliga monster är bara kontraproduktivt. Dels skapar man massa onödig rädsla hos allmänheten. Trots allt kan man ganska lätt avvärja en "attack" av en hund som vill busa och kampa genom att stå helt still och nonchalera hunden och vara tråkig. Det kanske man borde lära ut till folk, istället för att lura i dom att det finns en massa galna blodtörstiga bestar därute... Dels kan hundägare bli slappare i sin hundhållning, om dom får för sej att bara en speciell kategori galna och sinnessjuka hundar, men absolut inte psykiskt normala hundar, kan bita folk.

Oh yeah! Det var väl det jag visste!

smarta vegetarianer

Den så kallade hutterkvinnan

En gång, för många många år sen, skrev Carl Reinholdtzon Belfrage en krönika i Nöjesguiden om kvinno-stereotypen "hutterkvinna". Anledningen till att jag fortfarande minns detta är att han med "hutterkvinna" satte fingret på ett fenomen som jag och några kompisar stört oss på, men inte haft ord för tidigare.
Jag försökte googla på "hutterkvinna", liksom på "hutterkvinna Carl Reinholdtzon Belfrage", men hittade inget... nä det är klart, den där krönikan kom väl för så himla många år sen att den inte finns på internet.
Här finns dock en perfekt illustration av begreppet.

Demens-boende nästa?

Jag visste inte vart jag hade lagt min plånbok. Efter mycket letande hittade jag den i vedhyllan bredvid kaminen.

Självmord och egoism

Efter det fruktanvärda "flashback-självmordet" så dyker det förstås upp en massa genier som förklarar att felet med självmördare är att dom är egoister. Dom är egoister som bara tänker på sej själva, men inte bryr sej om sin familj och vänner, och hur jobbigt det kommer att kännas för dom när deras familjemedlem/kompis tagit livet av sej. Varenda gång självmord är på tapeten kommer den här åsikten upp.

Jag blir så j-a trött på det.

Folk som säger så - begriper dom inte vad självmord är? SjälvMORD heter det, eftersom man MÖRDAR sej själv. När man har begått självmord, så är man DÖD sen. Det är alltså inte riktigt jämförbart med att t ex förlöpa sina familj när vardagen blir jobbig och sen leva loppan med sin älskare/älskarinna, eller att plundra sitt företag när chefsjobbet blir tungt och dra till Bahamas för pengarna och låta andra människor försöker röja upp i röran man lämnat efter sej. För serni, när man begår självmord så hamnar man inte på Bahamas. Man DÖR. Lite skillnad. Men en skillnad som vissa verkar ha j-igt svårt att se, när dom sitter och gapar om vad hemska egoister alla självmördare är.

Vissa deprimerade människor tar livet av sej. Andra lever vidare, trots depression. Sjukvården försöker på olika sätt förebygga självmord, och man brukar då rikta in sej på patientens depression och ångest, på patientens välmående. Men om "det är så egoistiskt med självmord"-människorna har rätt, då är ju sjukvården fel ute. Om självmord är ett utslag av egoism, så skulle ju skillnaden mellan självmördare och andra ligga på det moraliska planet. I så fall finns ju ingen anledning att tänka på patientens välmående när h*n pratar om att h*n vill dö. Istället borde sjukvården dra igång en lång moralpredikan och förklara att bara usla och egoistiska människor tänker på det viset, och om inte moralpredikan räcker kanske instifta nån form av straff för alla som verkar planera saken. Har man blivit påkommen med en samling lugnande piller kanske det räcker med böter, men om man hindras när man faktiskt är på väg att svälja dom kanske man får ta till storsläggan och döma till fängelse, så den dumma egoistiska patienten förstår att h*n gjort fel och skärper sej. Vi kriminaliserar ju andra egoistiska handlingar som skadar omgivningen, så det vore bara logiskt.
Dumma sjukvården som inte fattar att felet med självmördare är deras bristande omtanke, utan tror att det handlar om lidande och depression. Dumma dumma dom. Tur att det finns en massa vanliga lekmän som vet bättre.

Allvarligt talat. Kastar man inte sten i glashus när man skriver på internet eller står och gapar bland folk att det är egoistiskt att begå självmord för dom tar ju inte hänsyn till andras känslor? Det är väl snarare människan som säger detta, som är en egoist som inte tar hänsyn. Egoist, eftersom h*n förmodligen får nån sorts ego-kick av att tänka på hur oerhört mycket bättre h*n är än dom där dumma självmördarna. Hänsynslöshet, eftersom det mycket väl kan vara så att nån som försökt begå självmord men blivit räddad, eller nån vars familjemedlem eller vän begått självmord och som inte vill höra att den döde var en dum egoist, hör/läser det h*n säger/skriver.

Så håll käften.

I en värld full av arslen...

...kan man ibland få oförtjänt cred bara för att man är lite normaltrevlig. Minns i vintras när det var värsta snöstormen, och jag backade på en stor sten (dold i snön) som kilade sej fast under bilen som en domkraft, och jag och Luss (som var med mej) fick ringa efter bärgningsbil. Jag fick 300 spänn rabatt på bärgningen bara för att jag och Luss hade varit snälla mot den stackars bärgningsmannen... Alla andra bilister bara skrek och bråkade med honom för att dom hade fått stå och vänta i snöstormen, tydligen helt oförmögna att fatta att en bärgningsbil inte kan hinna bärga hur många människor som helst på hur kort tid som helst när det är snöstorm och bilar kör av vägen till höger och vänster.

Det ska vara sotning och brandskydds-inspektion av vårat hus. Jag och Alexander tänkte att vi skulle köpa en takstege, vilket reglerna kräver att man har, och slänga upp på taket i helgen. Alltför sent insåg vi att en sån stege måste monteras, och att det är en lite klurig process som två tummen-mitt-i-handen-klantskallar som jag och maken förmodligen är helt oförmögna att utföra på nöjaktigt sett. Så nu har vi kontakt med en takläggare som ska komma och fixa biffen, men det hinns inte med innan den schemalagda sotningen och brandskydds-kontrollen.
Jag ringde upp sotarföretaget och tyckte det var skitpinsamt att förklara läget, att sotning och kontroll måste skjutas upp... men tjejen jag pratade med var hur snäll som helst. Hon tyckte jag och Alexander skulle ha cred bara för att vi öht tog tag i saken. Reglerna gällande stegar har blivit strängare på sista tiden, och tydligen så finns det massor av folk som bara "JAG VILL INTE HA STEGE PÅ TAKET! DUMMA SOTARE! NI KAN VÄL KLÄTTRA UTAN STEGE? JAG VILL INTE!".
I en värld full av arslen är... tja... den helt normala människan kung.

Människa=västerländsk medelklass

Lena Anderssons anti-barn-krönika fortsätter att generera reaktioner. Jens Liljestrand skriver om den i dagens kulturdel. Han gör en intressant reflektion över att det kanske är lättare att bli oförblommerat lycklig som pappa än som mamma, eftersom män inte får "barn är livets meeeening" uppkört i ansiktet på sej livet igenom (tvärtom, påpekar han, framställs "göra tjejen med barn" som ett hot, som nåt man ska akta sej för).
Men sen kallar han "skaffa barn", tillsammans med "romantik", "konst" och "resor" för nånting "grundläggande mänskligt".

Alltså ursäkta mej, men fy satan vad j-a dumt. Är karln helt historielös eller? Om man kollar utanför den västerländska medelklassens gränser, och om man går bakåt i tiden, tror han verkligen att det sett likadant ut genom hela mänskligheten? Att alla drömmer om den romantiska kärleken, att man försöker hitta nån man ÄLSKAR att gifta sej med, att alla skaffar 2,5 barn och att alla är ute och reser och konsumerar "konst" när dom är lediga från jobbet?
På många platser och under många tidsåldrar har äktenskap mest varit av resonemangs-typen. På många platser och under många tidsåldrar har romantisk kärlek inte alls varit nåt ideal På många platser och under många tidsåldrar har det sett ut så att vissa människor skaffar många barn, många människor skaffar inga barn, snarare än att barnen är någotsånär jämt fördelade. Och väldigt många människor världen över och genom tiderna har aldrig varit ute och rest. Hur allmänmänskligt det här med konst är, beror väl lite på vad man lägger in i begreppet... men då Jens skriver om det som nånting som är möjligt att välja bort, så har han förmodligen ett ganska snävt begrepp, och då blir ju det också nånting som en massa människor genom världshistorien inte haft.

Jag ska börja säga att alla som inte har hund går miste om ett grundläggande mänskligt värde.

Islandshäst och bodyrusbilder

Idag har jag och syrran ridit islandshäst på Fors gård. Det var härligt... jag hade en otroligt söt häst med massa päls och stort skägg, som försökte "köra om" varje gång det var tölt. Glömde kameran hemma, så ni får nöja er med en länk: Fors gård

Kameran var däremot med på gårdagens Bodyruset, enligt Fredrik Strage årets sporthändelse. Eftersom det var jag som höll i min kamera finns jag inte med på bild (jaja, jag vet att jag rent hypotetiskt hade kunnat räcka den till nån annan), men i andra synthares Facebook-album förekommer jag både här och var har jag sett, samt på denna youtube-film av starten där jag syns iklädd knallröd skjorta.
Håll till godo med lite bilder av övriga deltagare:

Nu har jag sprungit Bodyruset.

Jag kom tvåa i damklassen och vann en flaska vin. Trean fick öl och ettan fick sprit. Det kan vi vara värda, det är jobbigare än man tror att springa i kängor.

Lena Andersson och barnafödar-normen

Lena Andersson är anti barn Det är ju en ganska spretig krönika, där många olika argument kläms in. Men en grej som hon påpekar, och som är väldigt viktig, är det här med miljöaspekten.
"Även Sverige är en del av klimatkatastrofen. Att tala om glödlampor och plastlock men aldrig om antalet människor är absurt. Naturresurserna räcker inte"
Så är det ju. Varje ny människa sliter på planeten, iaf om människan lever i västvärlden. Även en med våra mått mätt väldigt miljövänlig svensk konsumerar, konsumerar och konsumerar av jordens resurser. Att minska på antalet människor skulle göra större skillnad för planeten än all sopsortering i världen. Det betyder förstås inte att man ska återuppliva gamla tiders tvångssteriliseringar eller Kinas ettbarns-politik - det kanske räcker med att låta folk välja helt själva om dom ska ha barn eller inte.
Så är det ju inte idag. Åtminstone om man är kvinna så blir man tjatad på att skaffa barn, man kommer att ångra sej sen annars... I perioder har det dessutom varit massa skriverier i tidningarna om att kvinnor borde skaffa barn tidigare, för risken att bli ofrivilligt barnlös ökar om man väntar tills man är trettioplussare (att den risken fortfarande är rätt liten om man väntar tills man är typ trettiofem var det ingen som nämnde, det tjatades bara nåt enormt om att risken ökade med åren). Och om alla som faktiskt vill ha barn skaffar barnen när dom är tjugofem eller trettiofem gör också skillnad för jordens befolkning - ju tidigare folk skaffar barn, ju tätare det är mellan generationerna, desto fler människor på jorden, eftersom fler människor kommer att leva samtidigt. Från politiskt håll så ses det självklart som ett problem om barnafödandet minskar, och man tar till olika åtgärder för att få det att öka. (Jag tycker mej minnas en Göran Persson som stod med bebis i famnen och uppmanade alla att föda fler barn... var det en mardröm eller hände det verkligen?).
Låt alla välja själva utan press, så minskar säkert befolkningen lite lagom sådär.

Men då kommer problemet med vilka som ska försörja dom gamla. Ja inte vet jag. Kanske måste man i framtiden ha det som i Bruce Sterlings sci-fi-roman "holy fire" - hela idén med pension är avskaffad, samhället domineras av gamlingar som jobbar tills dom stupar. 90 år och gå till jobbet fem dagar i veckan, jajamen!
Nä jag vet, det låter ju inte alls kul. Fast nåt alternativ måste man ju hitta på. Som "Johan" så insiktsfullt påpekade i Julia Skotts kommentatorsfält - dagens politik på barnafödar-området har exakt samma struktur som ett pyramidspel. Idén är att man konstant fyller på med fler och fler människor underifrån, för att försörja toppen. Man ser till att ha 100 unga som jobbar, och som kan försörja 50 pensionärer. Men när dessa 100 själva blir pensionärer, behövs 200 unga för att försörja dom. Och så vidare. Problemet med pyramidspel är ju att dom inte kan växa och växa i all evighet. Förr eller senare rasar hela strukturen.
Jobbigt läge.

Din hund är ingen Gandhi

Ser ni skillnaden?->
Jag och hundarna var ute på stan idag. Hundarna var hur glada som helst... måste ta in dom till city oftare, det är ju urspännande för dom med alla lukter.
På hemvägen, i t-banan, så var det trångt och mycket folk. Vi blev stående ganska nära dörrarna. Vid en station, när dörrarna öppnades, så stod en kvinna med en CC-hanne precis utanför. När nu detta stora hund-huvud dök upp "ur tomma intet" 50 cm från mina hundars ansikten så hann det bli ett kort "VOFFRROARR" innan jag makat undan dom. Men sen stod CC:n och mina hundar typ två meter ifrån varandra med slappa koppel och det var helt lugnt.
Men CC-matten tyckte tydligen att ett sekundsnabbt "VOFFRRRROARRR" var nåt att hänga upp sej på, för hon började hålla en lång föreläsning för sina vänner som också var med. Hon klagade högt och ljudligt över att "folk" vill att man ska ha stora hundar i koppel, för hennes hund var ju jättesnäll. Det kan man däremot inte säga om små hundar! Inte mindre än tre gånger hade hennes hund blivit allvarligt attackerad av små lösspringande hundar som verkligen "var ute efter att skada". Visserligen hade hennes hund aldrig gjort minsta ansats att försvara sej, så snäll var han, men om han nån gång bet tillbaks så vet man ju vad som skulle hända! Tidningsrubriker om farliga kamphundar, jojo!

Öh liksom... jag vet ju av erfarenhet att det inte är speciellt kul med lösspringande arga hundar, fanns en del sånt i Skarpnäck där vi bodde tidigare, och självklart ska alla hålla ordning på sina jyckar oavsett storlek. Men om nu hennes hund verkligen var så otroligt snäll att den bara stod som en hösäck när mini-mördar-hundarna anföll, hur svårt kan det då vara för matte själv att gå in och försvara sin hund?

Jaja. Föreläsningen rullade på. Det var liksom ingen ände på hur snäll hennes hund var. Han hade aldrig i hela sitt liv ens skällt förutom av ren glädje i lek. Jag har hört folk säga att deras hund aldrig skulle bita en människa, och så får man komma där och föreläsa och säga att vissa hundar har väldigt lång stubin, vissa hundar är väldigt lugna, vissa hundar försöker även i trängda längden att visa underkastelse istället för att bita ifrån, men gränsen går nånstans för alla hundar och överskrider man den så tar hunden till tänderna. Nånting sånt som en 100 % bit-fri hund existerar inte, lika lite som det finns en 100 % sparkfri häst eller 100 % klösfri katt - är situationen tillräckligt desperat (ur djurets synvinkel) så kan dom ta till våld. Men att säga att ens hund är så "snäll" att den aldrig ens skäller förutom av ren oförfalskad glädje, det var ju liksom snäppet värre på uppe-i-det-blå-skalan.

Grejen är att den där kvinnan inte är ensam om att ha den inställningen till sin hund... det är ju nåt man stöter på lite då och då. Kanske ffa hos ägare till hundar av raser som anses "tuffa", som i sin iver att förklara att det minsann bara är fördomar överdriver nåt enormt åt andra hållet istället.

Alltså. Det är en hund. Det är ett djur, som följer sina instinkter, och knappt har några frontallober (den del av hjärnan som är viktigast för moralen) öht. Det är inte en Gandhi i päls. Punkt.

Defibrillator på shoppingrundan

Den här bloggen verkar väl vara ett typ-exempel på en sån blogg som Julia skriver om. Man kan inte ha "vanliga bröllopsskor" för det är fult och töntigt. Nä, man måste hitta ett par helt unika och speciella skor som får "hjärtat att stanna" när man ser dom. (Antar att man får ta med sej defibrillator ut på shopping-rundan.) Och allting är liksom sådär... det är egendesignade klänningar och bröllop på Island (det är ju förstås helt normalt om man bor där, men så var det inte i detta fallet), bröllop på hustak etc etc.
Snacka om att ge folk komplex liksom.