.jpg)
Att vara nära hundarna…
22 timmar sedan
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
söndag 8 juni 2014
söndag 27 april 2014
Om "logiska felslut" i diskussioner
Lady Dahmer skrev nyligen det här inlägget: http://ladydahmer.nu/se-upp-for-mansplainarna/ Kommentarerna är ganska blandade; en del har upprörts över vad de tolkar som Lady D:s påstående att det är fel att påpeka när någon i en argumentation utgår från en felaktig premiss eller gör logiska felslut. Jag tolkar henne inte så; jag tolkar henne som att hon anser att den här terminologin bara används för att försöka trycka till sin meningsmotståndare med ett "titta vad smart jag är, titta vilka fina ord jag kan", och att folk som använder såna låga retoriska knep inte är värda att lyssna på.
Jag menar, anta att någon mansrättsaktivist skulle skriva/säga i en diskussion: "Ja män må sitta på den ekonomiska makten, men det är ju faktiskt kvinnor som har all den sexuella makten! Så egentligen är kvinnorna mäktigast". Jag har svårt att tro att Lady D i det läget skulle tycka att det var fel att påpeka att kvinnor inte alls har någon "sexuell makt" (varför detta är fel förklarar Sofia Zettermark bra här http://ladydahmer.nu/det-finns-inget-patriarkat-for-jag-far-inte-ligga-nar-jag-vill-av-sofia-zettermark/ ). Och i så fall så har man ju påpekat att mansrättsaktivisten utgick ifrån en felaktig premiss. Men som ni ser så behöver man inte alls använda termen "felaktig premiss" för att förklara detta - faktum är att det inte tillför något öht att stoppa in den termen här. Det är inte som att Zettermarks argumentation för att det är fel att kvinnor som grupp skulle sitta på någon sorts "sexuell makt" på något sätt blir starkare ifall man börjar med att säga "du utgår från en felaktig premiss; låt mig förklara..." innan man ger förklaringen.
Människor (oftast män) som argumenterar på det där sättet, "nu gjorde du faktiskt ett logiskt felslut blablabla" har ofta läst någon internet-lista över "logical fallacies" el dyl. Finns ganska många sådana listor. Ofta är de dock högst tveksamma. Jag har en teori om att man faktiskt blir dummare och mindre logisk av att plugga in sådana där listor, fast jag hävdar inte stenhårt att jag har rätt här. Min kollega Sama Agahi kom med den alternativa teorin att folk som läst sådana där listor oftast har en viss "internet-trolls-personlighet" till att börja med, och att en vettigare person som börjar läsa listor av den typen kanske trots allt kan lära sig ett och annat även om det finns tveksamheter i listan. Det må vara hur det vill med den saken; hur som helst kan jag konstatera att sådana där list-läsande troll sällan argumenterar mer logiskt än en person som kan noll logiska termer, men är vettig, och har någon sorts grundläggande logisk intuition.
Många oenigheter i diskussioner om feminism och samhällsfrågor öht uppstår inte alls pga att den ena parten i diskussionen är logisk och den andra ologisk i sitt sätt att resonera; det handlar om åsiktsskillnader i rena faktafrågor, t ex åsiktsskillnader om vissa föregivna experters pålitlighet i någon fråga. Men genom att läsa diverse internetlistor om "fallacies" så kan man få intrycket att det som är åsiktsskillnader i faktafrågor i själva verket handlar om att ena parten gör något sorts logiskt felslut. Anta t ex att person A säger "Det är klart att det finns global uppvärmning; i stort sett alla oberoende forskare är överens om den saken". Person A har här hänvisat till auktoriteter som stöd för sin uppfattning. Om person B tvärtom anser att forskarna inte är att lita på (kanske för att hen tror att klimatforskare har någon sorts hemlig agenda och inte alls är så opartiska som de låtsas, att de fabrikerar fejkade bevis m m) så måste ju B komma med argument för varför dessa forskare är opålitliga. B kan inte vinna diskussionen genom att bara säga "appeal to authority!". Det är klart att det faktum att en massa forskare säger att det finns global uppvärmning inte logiskt implicerar att det finns en global uppvärmning, men det tror väl knappast A heller. Eller anta att A säger "Om vi tillåter dödshjälp så kommer det att leda till att vi tar mindre allvarligt på döden. Det kommer att leda till att patienter på sjukhus, vars behandlingar är dyra, kan känna en press på sig att be om dödshjälp för att inte ligga till last, och vi kommer gradvis att börja "dra ur sladden" på fler och fler patientkategorier som inte kan tala för sig själva". Om person B anser att dessa konsekvenser troligtvis inte alls följer så får ju person B förklara varför; kanske genom att hänvisa till länder som har laglig dödshjälp och hur det ser ut där, eller genom att helt enkelt ifrågasätta vad A har för skäl att tro det hen tror. Men B kan liksom inte bevisa att A har fel genom att hojta "slippery slope!". För det är klart att tillåten dödshjälp inte logiskt implicerar de här följderna, men det trodde väl knappast A heller. Att ett argument inte är deduktivt betyder inte att det bara rakt av kan förkastas (f ö så är det väldigt lite som kan bevisas med just deduktion; man kan t o m argumentera, som J S Mill gjorde, att ingen ny kunskap någonsin kan fås genom deduktion, eftersom slutsatsen i ett deduktivt argument bara omformulerar det som står i premisserna... lite hårddraget kanske, men det finns en anledning till att typ all politisk, vetenskaplig m m argumentation är induktiv).
Exempel ur min egna erfarenhet på hur vissa snubbar tror att de argumenterar fantastiskt logiskt och rationellt när de inte alls gör det: Arvika-festivalen planerade vid ett tillfälle att se till att deras line-up var ungefär fifty-fifty manlig/kvinnlig. Jag antog att arrangörerna kollat på sina tidigare line-ups, sett att de varit mansdominerade, och dragit slutsatsen att de nog ägnat sig åt omedveten diskriminering tidigare och nu ville rätta till detta. Någon snubbe gick in och menade att det var skitdumt att kvotera på det här sättet och att artister borde väljas ut efter hur bra de är snarare än kön. Jag sa då att arrangörerna sannolikt ägnat sig åt omedveten diskriminering tidigare; att detta var mer sannolikt än att de tidigare valt ut artister helt objektivt men nu drabbats av någon sorts omotiverad feministisk noja. Snubben menar då att vi självklart bör anta att det tidigare artist-urvalet inte var diskriminerande och ber mig googla Russells jävla tekanna. För er som inte vet vad det handlar om; ni kan ju själva googla den så inser ni direkt att den har noll relevans för denna diskussion. Jag skulle t o m hävda att det är ytterst sällan en diskussion av samhällsvetenskapligt slag kan vinnas genom att hojta "Russells tekanna!".
Jag kan på rak arm komma på tre diskussions-misstag som det vore bra om folk i allmänhet pluggade in och sedan försökte undvika. (Därmed inte sagt att det inte finns fler än tre; det här är ett blogg-inlägg, inte en vetenskaplig artikel, så jag har inte gått och tänkt på det här i mer än en halv dag. Möjligtvis skulle jag komma på några till exempel om jag funderade längre på saken, men knappast en hel lista med typ tjugo punkter.)
1. Att prata förbi varandra för att man använder samma ord på olika sätt. T ex, A säger att porr bör förbjudas och B säger att porr inte bör förbjudas, men medan B använder ordet "porr" om alla explicita sexuella skildringar så använder A bara ordet "porr" om vissa typer av sexuella skildringar. Det är ju möjligt att de fortfarande skulle vara oense även om de kom överens om en viss definition av "porr", men så länge de sitter och pratar förbi varandra såhär så får vi inte veta detta. Också mycket vanligt förekommande med ordet "rasism".
2. Att bryta mot Humes lag (som är en inte helt okontroversiell härlednings-regel, men iaf ganska allmänt accepterad, och nästan alla går iaf med på att man inte kan hoppa från "är" till "bör" hur som helst). Humes lag säger att man inte kan härleda ett "bör"-påstående från ett "är"-påstående, eller påståenden om vad som är bra och dåligt från påståenden och teorier om hur världen fungerar. Exempel: Det är ologiskt att hoppa från "det finns vissa medfödda könsskillnader" till "könsskillnader är bra och bör uppmuntras snarare än motarbetas", och lika ologiskt att hoppa från "alla könsskillnader beror på uppfostran" till "könsskillnader är dåliga och bör utrotas". (Sedan är det klart att om könsrollerna var stenhårt inprogrammerade i våra gener så skulle det vara fruktlöst att försöka ändra på dem; men även de som tror att det finns vissa medfödda skillnader måste ju gå med på att människor iaf är hyfsat flexibla och att historien visar att könsrollerna iaf kan förändras ganska så mycket. Så länge det är fallet så kvarstår frågan om om de bör uppmuntras eller motarbetas så gott det går, även om vi lyckas bevisa att det finns medfödda skillnader.)
3. Att argumentera mot en halmdocka. Alltså, man tillskriver sin meningsmotståndare jättedumma åsikter som hen egentligen inte har, och argumenterar mot dem, istället för att argumentera emot vad ens meningsmotståndare faktiskt tycker och påstår.
Men även om man kommer på sin meningsmotståndare med att göra något av ovanstående tre misstag så kan man ju påpeka detta utan att köra med någon fancy terminologi. Om ens meningsmotståndare pratar förbi mig så kan jag t ex säga "När du använder ordet X så verkar du mena det här, men jag menade i själva verket det här. Vi kanske ska komma överens om vad vi menar med X innan vi går vidare", eller "bara för att någonting är medfött så behöver det inte betyda att det är bra" etc. Så ja, jag håller med Lady D om att man, i diskussioner, bör hålla sig för god för att börja dänga någon fancy logisk/argumentations-analytisk terminologi i huvudet på sina meningsmotståndare. Att omotiverat slänga in diverse logiska/argumentations-analytiska termer i diskussionen tillför inte något, det är bara en härskarteknik.
Jag menar, anta att någon mansrättsaktivist skulle skriva/säga i en diskussion: "Ja män må sitta på den ekonomiska makten, men det är ju faktiskt kvinnor som har all den sexuella makten! Så egentligen är kvinnorna mäktigast". Jag har svårt att tro att Lady D i det läget skulle tycka att det var fel att påpeka att kvinnor inte alls har någon "sexuell makt" (varför detta är fel förklarar Sofia Zettermark bra här http://ladydahmer.nu/det-finns-inget-patriarkat-for-jag-far-inte-ligga-nar-jag-vill-av-sofia-zettermark/ ). Och i så fall så har man ju påpekat att mansrättsaktivisten utgick ifrån en felaktig premiss. Men som ni ser så behöver man inte alls använda termen "felaktig premiss" för att förklara detta - faktum är att det inte tillför något öht att stoppa in den termen här. Det är inte som att Zettermarks argumentation för att det är fel att kvinnor som grupp skulle sitta på någon sorts "sexuell makt" på något sätt blir starkare ifall man börjar med att säga "du utgår från en felaktig premiss; låt mig förklara..." innan man ger förklaringen.
Människor (oftast män) som argumenterar på det där sättet, "nu gjorde du faktiskt ett logiskt felslut blablabla" har ofta läst någon internet-lista över "logical fallacies" el dyl. Finns ganska många sådana listor. Ofta är de dock högst tveksamma. Jag har en teori om att man faktiskt blir dummare och mindre logisk av att plugga in sådana där listor, fast jag hävdar inte stenhårt att jag har rätt här. Min kollega Sama Agahi kom med den alternativa teorin att folk som läst sådana där listor oftast har en viss "internet-trolls-personlighet" till att börja med, och att en vettigare person som börjar läsa listor av den typen kanske trots allt kan lära sig ett och annat även om det finns tveksamheter i listan. Det må vara hur det vill med den saken; hur som helst kan jag konstatera att sådana där list-läsande troll sällan argumenterar mer logiskt än en person som kan noll logiska termer, men är vettig, och har någon sorts grundläggande logisk intuition.
Många oenigheter i diskussioner om feminism och samhällsfrågor öht uppstår inte alls pga att den ena parten i diskussionen är logisk och den andra ologisk i sitt sätt att resonera; det handlar om åsiktsskillnader i rena faktafrågor, t ex åsiktsskillnader om vissa föregivna experters pålitlighet i någon fråga. Men genom att läsa diverse internetlistor om "fallacies" så kan man få intrycket att det som är åsiktsskillnader i faktafrågor i själva verket handlar om att ena parten gör något sorts logiskt felslut. Anta t ex att person A säger "Det är klart att det finns global uppvärmning; i stort sett alla oberoende forskare är överens om den saken". Person A har här hänvisat till auktoriteter som stöd för sin uppfattning. Om person B tvärtom anser att forskarna inte är att lita på (kanske för att hen tror att klimatforskare har någon sorts hemlig agenda och inte alls är så opartiska som de låtsas, att de fabrikerar fejkade bevis m m) så måste ju B komma med argument för varför dessa forskare är opålitliga. B kan inte vinna diskussionen genom att bara säga "appeal to authority!". Det är klart att det faktum att en massa forskare säger att det finns global uppvärmning inte logiskt implicerar att det finns en global uppvärmning, men det tror väl knappast A heller. Eller anta att A säger "Om vi tillåter dödshjälp så kommer det att leda till att vi tar mindre allvarligt på döden. Det kommer att leda till att patienter på sjukhus, vars behandlingar är dyra, kan känna en press på sig att be om dödshjälp för att inte ligga till last, och vi kommer gradvis att börja "dra ur sladden" på fler och fler patientkategorier som inte kan tala för sig själva". Om person B anser att dessa konsekvenser troligtvis inte alls följer så får ju person B förklara varför; kanske genom att hänvisa till länder som har laglig dödshjälp och hur det ser ut där, eller genom att helt enkelt ifrågasätta vad A har för skäl att tro det hen tror. Men B kan liksom inte bevisa att A har fel genom att hojta "slippery slope!". För det är klart att tillåten dödshjälp inte logiskt implicerar de här följderna, men det trodde väl knappast A heller. Att ett argument inte är deduktivt betyder inte att det bara rakt av kan förkastas (f ö så är det väldigt lite som kan bevisas med just deduktion; man kan t o m argumentera, som J S Mill gjorde, att ingen ny kunskap någonsin kan fås genom deduktion, eftersom slutsatsen i ett deduktivt argument bara omformulerar det som står i premisserna... lite hårddraget kanske, men det finns en anledning till att typ all politisk, vetenskaplig m m argumentation är induktiv).
Exempel ur min egna erfarenhet på hur vissa snubbar tror att de argumenterar fantastiskt logiskt och rationellt när de inte alls gör det: Arvika-festivalen planerade vid ett tillfälle att se till att deras line-up var ungefär fifty-fifty manlig/kvinnlig. Jag antog att arrangörerna kollat på sina tidigare line-ups, sett att de varit mansdominerade, och dragit slutsatsen att de nog ägnat sig åt omedveten diskriminering tidigare och nu ville rätta till detta. Någon snubbe gick in och menade att det var skitdumt att kvotera på det här sättet och att artister borde väljas ut efter hur bra de är snarare än kön. Jag sa då att arrangörerna sannolikt ägnat sig åt omedveten diskriminering tidigare; att detta var mer sannolikt än att de tidigare valt ut artister helt objektivt men nu drabbats av någon sorts omotiverad feministisk noja. Snubben menar då att vi självklart bör anta att det tidigare artist-urvalet inte var diskriminerande och ber mig googla Russells jävla tekanna. För er som inte vet vad det handlar om; ni kan ju själva googla den så inser ni direkt att den har noll relevans för denna diskussion. Jag skulle t o m hävda att det är ytterst sällan en diskussion av samhällsvetenskapligt slag kan vinnas genom att hojta "Russells tekanna!".
Jag kan på rak arm komma på tre diskussions-misstag som det vore bra om folk i allmänhet pluggade in och sedan försökte undvika. (Därmed inte sagt att det inte finns fler än tre; det här är ett blogg-inlägg, inte en vetenskaplig artikel, så jag har inte gått och tänkt på det här i mer än en halv dag. Möjligtvis skulle jag komma på några till exempel om jag funderade längre på saken, men knappast en hel lista med typ tjugo punkter.)
1. Att prata förbi varandra för att man använder samma ord på olika sätt. T ex, A säger att porr bör förbjudas och B säger att porr inte bör förbjudas, men medan B använder ordet "porr" om alla explicita sexuella skildringar så använder A bara ordet "porr" om vissa typer av sexuella skildringar. Det är ju möjligt att de fortfarande skulle vara oense även om de kom överens om en viss definition av "porr", men så länge de sitter och pratar förbi varandra såhär så får vi inte veta detta. Också mycket vanligt förekommande med ordet "rasism".
2. Att bryta mot Humes lag (som är en inte helt okontroversiell härlednings-regel, men iaf ganska allmänt accepterad, och nästan alla går iaf med på att man inte kan hoppa från "är" till "bör" hur som helst). Humes lag säger att man inte kan härleda ett "bör"-påstående från ett "är"-påstående, eller påståenden om vad som är bra och dåligt från påståenden och teorier om hur världen fungerar. Exempel: Det är ologiskt att hoppa från "det finns vissa medfödda könsskillnader" till "könsskillnader är bra och bör uppmuntras snarare än motarbetas", och lika ologiskt att hoppa från "alla könsskillnader beror på uppfostran" till "könsskillnader är dåliga och bör utrotas". (Sedan är det klart att om könsrollerna var stenhårt inprogrammerade i våra gener så skulle det vara fruktlöst att försöka ändra på dem; men även de som tror att det finns vissa medfödda skillnader måste ju gå med på att människor iaf är hyfsat flexibla och att historien visar att könsrollerna iaf kan förändras ganska så mycket. Så länge det är fallet så kvarstår frågan om om de bör uppmuntras eller motarbetas så gott det går, även om vi lyckas bevisa att det finns medfödda skillnader.)
3. Att argumentera mot en halmdocka. Alltså, man tillskriver sin meningsmotståndare jättedumma åsikter som hen egentligen inte har, och argumenterar mot dem, istället för att argumentera emot vad ens meningsmotståndare faktiskt tycker och påstår.
Men även om man kommer på sin meningsmotståndare med att göra något av ovanstående tre misstag så kan man ju påpeka detta utan att köra med någon fancy terminologi. Om ens meningsmotståndare pratar förbi mig så kan jag t ex säga "När du använder ordet X så verkar du mena det här, men jag menade i själva verket det här. Vi kanske ska komma överens om vad vi menar med X innan vi går vidare", eller "bara för att någonting är medfött så behöver det inte betyda att det är bra" etc. Så ja, jag håller med Lady D om att man, i diskussioner, bör hålla sig för god för att börja dänga någon fancy logisk/argumentations-analytisk terminologi i huvudet på sina meningsmotståndare. Att omotiverat slänga in diverse logiska/argumentations-analytiska termer i diskussionen tillför inte något, det är bara en härskarteknik.
lördag 22 mars 2014
Tjocka vs smala - vem har det värst?
En gång i tiden var jag också så dum så att jag trodde det var minst lika jobbigt, kanske jobbigare, att vara en spinkis än att vara en tjockis. Jag fick då och då höra dumma kommentarer om min smalhet (exempel: "Men får man verkligen lämna blod när man är så smal som du?" - vilket verkligen är en konstig sak att säga utifrån det faktum att jag aldrig ens varit underviktig, har alltid varit normalviktig...). Jag tänkte, som så många andra spinkisar, att medan det finns ett stort tabu mot att negativt kommentera tjocka människors vikt i samhället, så anses det helt okej med nedlåtande kommentarer mot smala. Sedan blev jag lite äldre och visare och insåg att tjockisar får höra negativa kommentarer om sitt utseende hela tiden; att detta inte är ett dugg tabu. Även "hjälpsamma" kommentarer om att "du kanske borde lägga om kosten och motionera lite mer för din hälsas skull" är ju negativa, eftersom de antyder a) att det är fel på tjockisen som hen är nu, och b) att tjockisen är helt blåst och därför har lyckats missa budskapet att tjocka bör lägga om kosten och motionera lite mer för hälsans skull, trots att detta trumpetas ut överallt och dygnet runt. Men utöver sådana "hjälpsamma" kommentarer så får tjockisar också höra en mängd rena elakheter.
Dock är det så oerhört svårt för många spinkisar att förstå att tjockisarna har det värre än de har. Gång på gång ser man hur internet-diskussioner som från början handlar om det smala skönhetsidealet i samhället tas över av Smala Kränkta Tjejer (fr o m nu, SKT) som indignerat förklarar att det minsann är minst lika jobbigt för dem som för tjockisarna att leva i dagens samhälle. Jag tycker synd om alla tjockisar som tusen gånger om måste förklara varför det inte är jämförbart att vara tjock och att vara smal. Jag tycker synd om mig själv som också suttit och förklarat detta för SKT om och om igen sedan jag själv la SKT-offerkoftan bakom mig. Därför skriver jag nu detta blogginlägg, så ska jag hädanefter bara länka hit när SKT börjar gotta sig i vad synd det är om dem. Inlägget är uppdelat i ett antal olika stycken som beskriver hur tjockisar inom en rad områden har det värre än smala. Håll till godo!
Tjockisarna på arbetsmarknaden
Tjocka människor har sannolikt generellt svårare att få jobb än smala: http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/fetma-paverkar-chansen-till-jobb/
http://www.dn.se/nyheter/sverige/tjocka-far-nobben-av-arbetsgivare/
Flygbolag sparkar tjocka på grund av deras vikt: http://www.dn.se/nyheter/varlden/turkish-airlines-sparkar-anstallda-med-overvikt%5C
Dansk undersökning visar att varannan chef inte vill anställa överviktiga: https://www.ifmetall.se/ifmetall/avd/content.nsf/aget?openagent&key=dansk_undersokning_visar_br_att_overvikta_nekas_jobb_1321612661862
EU-domstolen ska ta ställning till om det är tillåtet eller inte att diskriminera feta vid anställningar: http://www.tcotidningen.se/eu-fraga-far-man-saga-uppanstallda-pa-grund-av-fetma
Tjockisarnas självkänsla
Exakt hur orsakssambanden ser ut är oklart, men det finns en korrelation mellan övervikt och dålig självkänsla. Generellt har smala bättre självkänsla än tjocka. För kvinnor finns också ett samband mellan att vara tjock och självmordstankar. http://www.folkhalsoguiden.se/upload/Folksjukdomar/%C3%96vervikt%20och%20fetma%20i%20Stockholms%20l%C3%A4n%20och%20Sverige.pdf
Tjockisarna socialt
Examensarbete i vårdvetenskap om hur överviktiga stigmatiseras och skambeläggs: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:419792/FULLTEXT01.pdf
88 % har omedvetna fördomar mot överviktiga, vilket givetvis påverkar hur överviktiga behandlas: http://www.ifau.se/sv/Press/Pressmeddelanden/Omedvetna-fordomar-mot-overviktiga-och-personer-med-arabiskt-klingande-namn/
Vad media säger till tjockisarna
Man får upp 16 träffar på "gå ner i vikt" på Bokus. Söker jag istället på "gå upp i vikt" så får jag hela 18 träffar - som dock alla handlar om att gå ner, inte att gå upp. Sökning på Aftonbladets webb-tidning för artiklar som handlar om att gå ner i vikt ger 2576 träffar. Sökning för artiklar som handlar om att gå upp i vikt ger ger 706 träffar, men skummar man så ser man att alla handlar om "så undviker du att gå upp i vikt". Det är liksom ingen tvekan om att media säger att tjockt är dåligt och smalt är bra - inte tvärtom.
Tjockisarnas representation i media
Kollar SVT:s "film och drama"-tablå. 12 olika program kommer upp. Ett av dem är Girls, där en av huvudpersonerna är typ "mittemellan" (man kan ju inte säga att hon är tjock, men hon är inte direkt smal heller). I övrigt handlar samtliga om smala människor.
Kollar SF:s bio-program. 65 filmer. Några vet jag inte riktigt vad de handlar om och saknar bild, men vad jag kan se så finns det tre filmer med en lite rundare person (i två fall män, i ett fall kvinna) - i övrigt handlar alla om smala människor.
Tjockisarna handlar
Går till H&M:s webshop. Deras jeans finns upp till 36 i vidd, och jackor upp till 44 eller 46 - dvs, inget för tjockisar. Däremot går storlekarna ner till supersmala 25 i vidd eller 32 i storlek. Alla modeller för "vanliga" kläder är väldigt smala. Tjockisar måste handla ur den speciella plus-kollektionen. Samma sak i typ alla stora kedjor.
Tjockisarna och politiken
Centerpartist föreslår att tjocka ska betala högre skatt än smala: http://www.aftonbladet.se/halsa/article12450750.ab Detta förslag tas iaf på så stort allvar att det blir TV-debatt av det: http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=1189575
Kommer också upp förslag på att tjocka ska betala dyrare flygbiljetter: http://www.aftonbladet.se/resa/flyg/article14739815.ab
Den här länk-avdelningen av inlägget skulle säkert kunna bli hur långt som helst i teorin, men det får räcka såhär långt. Är SKT överbevisade nu? Förmodligen inte, då SKT kan vara väldigt envisa av sig. Jag hör hur de ropar "Ja men killar säger att de vill ha lite att ta i! Killar säger att de inte gillar smala tjejer! Det är ju fruktansvärt för oss smala!". Säger killarna (generaliserat, i grupp) verkligen det? Den här krönikan valsade runt alla sociala medier för ett tag sedan. http://www.expressen.se/gt/kronikorer/karl-johan-karlsson/karlsson-sa-sjuka-ar-unga-tjejers-drommar/ Den är förstås problematisk på en massa sätt (nedvärderande mot tjejer som bantar, som om de gör det bara för att de är dumma och inte förstår bättre, sitter där och talar om för kvinnor hur de ska och inte ska se ut), men problemet är ju inte, som många fick för sig, att han sablar ner smala tjejer. Han säger iofs att killar inte tänder på tjejer som är 1,80 långa och väger knappt 40 kg. Vad killar däremot vill ha enligt denna krönika är en tjej med breda höfter och smal midja. Dvs någon som samtidigt är smal och har kurvor, inte en tjockis. En random googling på sexiga kändisar spottar upp den här listan som några grabbiga grabbs har röstat fram - idel smala tjejer. http://www.maxim.com/hot100/2013 Jag förstår självklart att många smala tjejer inte har en kropp som passar perfekt in på skönhetsidealet och därför ändå har komplex. Men de har fortfarande den fördelen framför tjockisarna att de åtminstone uppfyller det här med att vara smal.
Så, snälla snälla snälla SKT - ta av offerkoftan. Ja, ni kan också ha komplex, ja ni kan också få höra taskiga kommentarer om era kroppar, ja ni kan också ha det jobbigt. Men det är liksom ingenting jämfört med tjockisarnas situation. Så visst, sitt ett gäng smalisar och prata av er om era smal-problem om ni vill, gör det. Men sluta ta över diskussioner om samhällets smala skönhetsideal och bantningshets med påståenden om vad otroligt jobbigt det minsann är att vara smal också, och sluta framför allt med att påstå att ni har det lika jobbigt som tjockisarna, för det är helt enkelt inte sant.
Dock är det så oerhört svårt för många spinkisar att förstå att tjockisarna har det värre än de har. Gång på gång ser man hur internet-diskussioner som från början handlar om det smala skönhetsidealet i samhället tas över av Smala Kränkta Tjejer (fr o m nu, SKT) som indignerat förklarar att det minsann är minst lika jobbigt för dem som för tjockisarna att leva i dagens samhälle. Jag tycker synd om alla tjockisar som tusen gånger om måste förklara varför det inte är jämförbart att vara tjock och att vara smal. Jag tycker synd om mig själv som också suttit och förklarat detta för SKT om och om igen sedan jag själv la SKT-offerkoftan bakom mig. Därför skriver jag nu detta blogginlägg, så ska jag hädanefter bara länka hit när SKT börjar gotta sig i vad synd det är om dem. Inlägget är uppdelat i ett antal olika stycken som beskriver hur tjockisar inom en rad områden har det värre än smala. Håll till godo!
Tjockisarna på arbetsmarknaden
Tjocka människor har sannolikt generellt svårare att få jobb än smala: http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/fetma-paverkar-chansen-till-jobb/
http://www.dn.se/nyheter/sverige/tjocka-far-nobben-av-arbetsgivare/
Flygbolag sparkar tjocka på grund av deras vikt: http://www.dn.se/nyheter/varlden/turkish-airlines-sparkar-anstallda-med-overvikt%5C
Dansk undersökning visar att varannan chef inte vill anställa överviktiga: https://www.ifmetall.se/ifmetall/avd/content.nsf/aget?openagent&key=dansk_undersokning_visar_br_att_overvikta_nekas_jobb_1321612661862
EU-domstolen ska ta ställning till om det är tillåtet eller inte att diskriminera feta vid anställningar: http://www.tcotidningen.se/eu-fraga-far-man-saga-uppanstallda-pa-grund-av-fetma
Tjockisarnas självkänsla
Exakt hur orsakssambanden ser ut är oklart, men det finns en korrelation mellan övervikt och dålig självkänsla. Generellt har smala bättre självkänsla än tjocka. För kvinnor finns också ett samband mellan att vara tjock och självmordstankar. http://www.folkhalsoguiden.se/upload/Folksjukdomar/%C3%96vervikt%20och%20fetma%20i%20Stockholms%20l%C3%A4n%20och%20Sverige.pdf
Tjockisarna socialt
Examensarbete i vårdvetenskap om hur överviktiga stigmatiseras och skambeläggs: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:419792/FULLTEXT01.pdf
88 % har omedvetna fördomar mot överviktiga, vilket givetvis påverkar hur överviktiga behandlas: http://www.ifau.se/sv/Press/Pressmeddelanden/Omedvetna-fordomar-mot-overviktiga-och-personer-med-arabiskt-klingande-namn/
Vad media säger till tjockisarna
Man får upp 16 träffar på "gå ner i vikt" på Bokus. Söker jag istället på "gå upp i vikt" så får jag hela 18 träffar - som dock alla handlar om att gå ner, inte att gå upp. Sökning på Aftonbladets webb-tidning för artiklar som handlar om att gå ner i vikt ger 2576 träffar. Sökning för artiklar som handlar om att gå upp i vikt ger ger 706 träffar, men skummar man så ser man att alla handlar om "så undviker du att gå upp i vikt". Det är liksom ingen tvekan om att media säger att tjockt är dåligt och smalt är bra - inte tvärtom.
Tjockisarnas representation i media
Kollar SVT:s "film och drama"-tablå. 12 olika program kommer upp. Ett av dem är Girls, där en av huvudpersonerna är typ "mittemellan" (man kan ju inte säga att hon är tjock, men hon är inte direkt smal heller). I övrigt handlar samtliga om smala människor.
Kollar SF:s bio-program. 65 filmer. Några vet jag inte riktigt vad de handlar om och saknar bild, men vad jag kan se så finns det tre filmer med en lite rundare person (i två fall män, i ett fall kvinna) - i övrigt handlar alla om smala människor.
Tjockisarna handlar
Går till H&M:s webshop. Deras jeans finns upp till 36 i vidd, och jackor upp till 44 eller 46 - dvs, inget för tjockisar. Däremot går storlekarna ner till supersmala 25 i vidd eller 32 i storlek. Alla modeller för "vanliga" kläder är väldigt smala. Tjockisar måste handla ur den speciella plus-kollektionen. Samma sak i typ alla stora kedjor.
Tjockisarna och politiken
Centerpartist föreslår att tjocka ska betala högre skatt än smala: http://www.aftonbladet.se/halsa/article12450750.ab Detta förslag tas iaf på så stort allvar att det blir TV-debatt av det: http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=1189575
Kommer också upp förslag på att tjocka ska betala dyrare flygbiljetter: http://www.aftonbladet.se/resa/flyg/article14739815.ab
Den här länk-avdelningen av inlägget skulle säkert kunna bli hur långt som helst i teorin, men det får räcka såhär långt. Är SKT överbevisade nu? Förmodligen inte, då SKT kan vara väldigt envisa av sig. Jag hör hur de ropar "Ja men killar säger att de vill ha lite att ta i! Killar säger att de inte gillar smala tjejer! Det är ju fruktansvärt för oss smala!". Säger killarna (generaliserat, i grupp) verkligen det? Den här krönikan valsade runt alla sociala medier för ett tag sedan. http://www.expressen.se/gt/kronikorer/karl-johan-karlsson/karlsson-sa-sjuka-ar-unga-tjejers-drommar/ Den är förstås problematisk på en massa sätt (nedvärderande mot tjejer som bantar, som om de gör det bara för att de är dumma och inte förstår bättre, sitter där och talar om för kvinnor hur de ska och inte ska se ut), men problemet är ju inte, som många fick för sig, att han sablar ner smala tjejer. Han säger iofs att killar inte tänder på tjejer som är 1,80 långa och väger knappt 40 kg. Vad killar däremot vill ha enligt denna krönika är en tjej med breda höfter och smal midja. Dvs någon som samtidigt är smal och har kurvor, inte en tjockis. En random googling på sexiga kändisar spottar upp den här listan som några grabbiga grabbs har röstat fram - idel smala tjejer. http://www.maxim.com/hot100/2013 Jag förstår självklart att många smala tjejer inte har en kropp som passar perfekt in på skönhetsidealet och därför ändå har komplex. Men de har fortfarande den fördelen framför tjockisarna att de åtminstone uppfyller det här med att vara smal.
Så, snälla snälla snälla SKT - ta av offerkoftan. Ja, ni kan också ha komplex, ja ni kan också få höra taskiga kommentarer om era kroppar, ja ni kan också ha det jobbigt. Men det är liksom ingenting jämfört med tjockisarnas situation. Så visst, sitt ett gäng smalisar och prata av er om era smal-problem om ni vill, gör det. Men sluta ta över diskussioner om samhällets smala skönhetsideal och bantningshets med påståenden om vad otroligt jobbigt det minsann är att vara smal också, och sluta framför allt med att påstå att ni har det lika jobbigt som tjockisarna, för det är helt enkelt inte sant.
onsdag 19 februari 2014
Big Barda
Läste just om ett gammalt album (serierna är från 1971) med den mindre kända DC-superhjälten Mr Miracle. Måste säga att Mr Miracles/Scotts kärleksintresse Big Barda är rätt cool.
Big Barda är stor och stark!
Big Barda letar överallt efter Scott när han blivit kidknappad!
...och Scott lagar mat åt henne.
Big Barda tar ingen skit!
Ibland får Big Barda folk att undra om inte feminismen har gått för långt.
lördag 18 januari 2014
Felet med vanliga "så undviker du att bli våldtagen"-tips
Efter att länge bara ha lagt in serier om mina hundar på bloggen så kommer nu för ovanlighetens skull en feministisk text. Jag tänkte att jag lite torrt och analytiskt ska förklara varför vanliga "så minskar du risken att bli våldtagen"-tips är fel, samtidigt som vanliga tips gällande andra former av brott, t ex "så minskar du risken för inbrott i huset"-tips, är helt okej (fortsättningsvis förkortat till anti-våldtäkts-tips och anti-inbrotts-tips). Självklart finns det en massa människor som inte vill förstå detta, och som därför inte kommer att ta till sig av den här texten heller, men några ögon kan nog öppnas i alla fall. Trots allt så är inte skillnaden fullständigt ögonblickligt självklar, utan det är något som kräver lite förklaring.
Ett påstående som man ibland hör är att våldtäkt och inbrott inte är jämförbart eftersom våldtäkt är ett mycket allvarligare brott. Må så vara, men detta skulle ju faktiskt kunna vara ett argument för anti-våldtäkts-tips; om ett brott är extra allvarligt, så är det ju extra viktigt att förebygga det. Men det finns andra skäl till att de vanliga anti-våldtäkts-tips som folk brukar dela ut till höger och vänster i alltifrån konversation till tidnings-artiklar är fel, medan vanliga anti-inbrotts-tips är helt okej.
1. Vanliga anti-inbrotts-tips minskar förmodligen risken för inbrott. Anti-inbrotts-tips brukar handla om att skaffa diverse lås, dörrar och larm som är svårare för tjuven att ta sig igenom. Det är ganska rimligt att tänka sig att risken för inbrott iaf minskar något om tjuven får det svårare. Vanliga anti-våldtäkts-tips däremot handlar om sådant som att undvika att gå hem själv på kvällen, undvika att åka svart-taxi, alltid ta taxins nummer om man åker vanlig taxi, inte ha utmanande kläder, låtsas prata i mobiltelefon på vägen hem, försöka att alltid ha sällskap etc etc - dvs, de riktar sig nästan uteslutande mot risken att bli överfallen och våldtagen av någon okänd gärningsman. Samtidigt utgör dessa våldtäkter, enligt BRÅ, bara 5 % av antalet anmälda våldtäkter. Eftersom mörkertalet förmodligen är mycket, mycket större inom den kategori våldtäkter där gärningsmannen är en bekant, kompis eller pojkvän, så är troligtvis den egentliga procentsatsen överfallsvåldtäkter pytteliten. Eftersom dessa råd öht bara är relevanta för en ytte-pytte-liten andel av alla våldtäkter så kan de omöjligt minska våldtäktsrisken särskilt mycket.
Faktum är att det inte alls är orimligt att anta att dessa råd tvärtom ökar antalet våldtäkter i samhället. Att ständigt ge råd om "så minskar du risken att bli våldtagen" där "våldtäkt" implicit är "överfallsvåldtäkt" befäster bilden av en våldtäktsman som någon sorts Hagaman som lurar i en buske. Det befäster bilden att "vanliga" killar självklart inte kan begå några våldtäkter. Det innebär i sin tur att ingen tror tjejer som berättar att de blivit våldtagna av en "vanlig" kille. Det ökar chansen att majoriteten av alla våldtäktsmän tryggt kan operera utan att misstänkas eller åka dit - ja utan att ens behöva tänka på sig själva som våldtäktsmän, för det vet ju alla att en riktig våldtäkt är när någon Hagaman hoppar på en okänd kvinna ur en buske.
2. Okej, men anta då att vi börjar ge dessa råd med en tydlig brasklapp: Även om de bara är relevanta för en liten minoritet av alla våldtäkter, så kan du iaf följa dessa råd och minska risken för att bli just överfallsvåldtagen. Men minskar råden ens risken för överfallsvåldtäkt? När det gäller iaf vissa av de råd som brukar trumpetas ut så är det inte särskilt troligt. T ex sägs det ofta att man inte ska ha alltför utmanande kläder på sig. Jämförelsen görs ibland med att man minskar risken att bli rånad om man inte går runt och flashar Armani-kläder och Rolex-klockor. Men den jämförelsen fungerar inte. Anledningen till att synliga Armani-kläder och Rolex-klockor ökar risken att bli rånad, är ju att rånarna vill ha just dyra grejer. En våldtäktsman däremot vill ha ett (för att uttrycka sig rakt på sakt) hål att stoppa kuken i. Våldtäktsmannen vet redan att kvinnor han ser har ett hål att stoppa kuken i. Han vet det oavsett hur mycket tyg kvinnan sveper in sig i.
Idén att utmanande kläder ökar risken för att man blir våldtagen måste bygga på idén att våldtäktsmännen plötsligt drabbas av oemotståndlig kåthet om de ser alltför mycket blottad hud, men håller sig lugna om de bara ser tyg. Men att våldtäktsmän fungerar på det sättet är knappast en självklarhet. Länder där kvinnor generellt har mer tyg på sig än i Sverige har inte färre våldtäkter. Det finns mig veterligen heller inget stöd för antagandet att man är mer utsatt om man har mindre tyg på sig än genomsnittet i landet där man lever. Enligt Egyptian Centre for Women's Rights som 2008 gjorde en undersökning om sexuella trakasserier i Egypten var inte beslöjade kvinnor mindre utsatta än kvinnor utan slöja. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2206142 Detta gällde iofs sexuella trakasserier snarare än våldtäkt, men hur som helst; man kan inte bara gå runt och hävda som om det vore en självklarhet att utmanande kläder gör att en kvinna är mer utsatt för våldtäkt. Innan jag ser någon forskning som tydligt visar på att så är fallet kommer jag att tro att de sällsynta våldtäktsmän som hör till kategorin "Hagamän" inte är i grunden lugna och stillsamma snubbar som plötsligt får för sig att våldta när kåtheten blossar upp pga att de ser extra mycket hud.
3. Men de anti-våldtäkts-råd som i princip går ut på att ständigt vara på sin vakt, snarare än att handla om klädsel? Råd om att aldrig vara själv, alltid ta numret på taxin, alltid ringa en kompis på vägen hem, se till att aldrig gå där det är dålig belysning etc etc etc - även om dessa råd bara minskar just risken att bli överfalls-våldtagen, är det inte vettigt att ge kvinnor sådana råd om vi gör det med brasklappen att de inte är relevanta för de flesta våldtäktsfall utan bara överfallsvåldtäkter?
Det anmäls, enligt BRÅ, 3-400 överfallsvåldtäkter om året. Mörkertalet för just den här typen av våldtäkter är förmodligen inte så enormt som för vanliga våldtäkter där gärningsmannen är någon man känner. 3-400 om året i ett land med nio miljoner invånare. Sannolikheten för att man ska bli utsatt för en överfallsvåldtäkt är alltså väldigt liten. Frågan är då; är det verkligen rationellt att ge kvinnor råd som, om de följer dessa råd, ger en rejält minskad livskvalitet (för nog fan blir ens liv rejält mycket sämre om man ständigt är på sin vakt och ständigt är rädd och misstänksam) bara för att eventuellt minska en redan väldigt liten sannolikhet för att man ska råka ut för ett traumatiskt brott? Jag tycker inte det. Att ge folk anti-inbrotts-råd är rationellt eftersom man inte får någon direkt försämrad livskvalitet av att t ex larma innan man går hemifrån. Det tar fem sekunder och är knappast jobbigt. Att köpa en rejäl säkerhetsdörr innebär förstås att man tillfälligtvis får lite mindre pengar över till annat, vilket ju är tråkigt, men någon större negativ påverkan på ens liv har det knappast. Anti-våldtäkts-råden däremot kan till ganska stor del sammanfattas i "var alltid på din vakt, var alltid misstänksam, var alltid rädd, tänk alltid på dig själv som extremt utsatt", vilket är något helt annat (samtidigt som man på något underligt sätt ska lita på män i allmänhet, för om man betraktar alla män som potentiella våldtäktsmän så är man en manshatande rabiesfeminist...).
Obs. Jag menar inte att skuldbelägga de kvinnor som går runt och känner sig konstant oroliga och rädda när de går ut för att vara irrationella. Rädsla och oro är känslor, och vi har inte särskilt mycket kontroll över våra känslor. Att många kvinnor är rädda och oroliga så fort de går utanför dörren är ganska naturligt med tanke på att vi just bombarderas med sådana här anti-våldtäkts-råd. Men även om man inte har någon större kontroll över sitt känslo-liv, så har man kontroll över vilka råd man ger till andra människor. Så innan man öppnar käften eller sätter sig vid datorn och börjar knacka ner sina välmenande råd, kanske man ska fundera rejält över om dessa råd är rationella eller inte. Råda folk att dramatiskt försämra hela sina liv för att eventuellt minska en redan väldigt liten sannolikhet att bli utsatt för ett traumatiskt brott - rationellt eller inte? Jag vet ju vad jag tycker här. Det verkar inte heller finnas något annat sammanhang än just våldtäkter där vi tycker det är helt naturligt att uppmana folk att försämra hela sina liv för att minska en redan mycket liten risk.
Nu kanske någon invänder att överfallsvåldtäkter är såpass ovanliga på grund av att kvinnor hela tiden går runt och är rädda och är på sin vakt, och att antalet överfallsvåldtäkter skulle explodera om vi slutade indoktrinera kvinnor att vara rädda jämt. Men det är långt ifrån uppenbart. Kanske skulle de tvärtom bli ännu ovanligare om kvinnor inte var så rädda. Om kvinnor inte var rädda för att gå ut på kvällen eller gå där det är dålig belysning kanske det skulle leda till att fler människor öht var ute och rörde sig på stan, och det skulle bli svårare för Hagamännen att hitta ostörda platser där de kunde överfalla någon. Kanske blir en viss kategori män uppmuntrade att börja begå överfallsvåldtäkter av det faktum att våldtäktsmän ständigt utmålas som detta enorma hot som alla kvinnor måste leva under, och som har makten att med sin kuk fullständigt krossa vilken kvinna som helst. Jag tycker inte alls det verkar otroligt att en viss typ av människa får en kick av att känna sig som det där fruktansvärda monstret som halva befolkningen lever i ständig skräck för.
Så, sammanfattningsvis; att ge råd som går ut på att kvinnor ska försämra sin livskvalitet rejält genom att ständigt vara på sin vakt och ständigt tänka på sig själva som utsatta för att eventuellt minska en redan väldigt liten sannolikhet för att bli utsatt för brott, är knappast jämförbart med att ge råd som går ut på att man ska göra några enkla åtgärder (sätta in larm, larma innan man går) för att minska risken att bli utsatt för brott.
4. Punkterna 1-3 ger redan tillräckliga skäl att sluta trumpeta ut anti-våldtäkts-råd i tid och otid till kvinnor. Till detta kommer det faktum att råd inte ges i ett vakuum. Hur råden tolkas beror på det kulturella sammanhang där de ges. Anti-inbrotts-råd tolkas inte som att folk som ändå råkar ut för inbrott får skylla sig själva. Detta pga att det råder en bred konsensus i vår kultur som säger att det är fel att ta en annan persons prylar, om inte denna andra person uttryckligen sagt att hen ger bort dem. Däremot så har vi ingen konsensus rådande att det är fel att tvinga till sig sex av någon mot den personens vilja. Vi har en rent semantisk konsensus som säger att om en viss handling korrekt beskrivs som våldtäkt så var den handlingen fel, men sedan är folk enormt oeniga om vilka handlingar som ska kallas våldtäkt och inte. Generellt vill inte folk tro att någon de känner skulle kunna begå en våldtäkt t ex, så om någon de känner (eller t o m de själva) pressat och hotat och tvingat till sig sex av någon, så hittar man på alla möjliga anledningar till att det inte alls var våldtäkt utan helt okej normalt sex och tjejen var minsann med på det så det så (jo jag vet att killar också kan bli våldtagna, men allra oftast är ju offret en tjej, därav att anti-våldtäkts-råden, som jag diskuterar i det här inlägget, specifikt riktar sig till tjejer)! Ett argument som ofta används för hävda att tjejen minsann var med på det är att hon inte följde alla anti-våldtäkts-råd, vilket hon skulle ha gjort om hon inte velat bli våldtagen. Ingen tror att en person som hade ett dåligt lås och sedan får inbrott egentligen skänkte bort sina prylar - däremot hävdar folk att en tjej som blev för full, eller hade för utmanande kläder, eller betedde sig utmanande, eller följde med en kille hon nyss träffat utan att ta med en tjejkompis som förkläde, därmed visade att hon egentligen ville ha sex med killen och alltså kan det omöjligt vara våldtäkt.
Folk som ger anti-våldtäkts-tips säger alltid "självklart ligger skulden alltid på gärningsmannen, självklart är det aldrig offrets fel, men det skadar ju inte att tänka på följande...". (Det är upplysande att man aldrig säger något sådant när det gäller anti-inbrotts-tips. När det gäller inbrott är sådana brasklappar helt enkelt överflödiga, eftersom ingen får för sig att hävda att ett offer för inbrott "bad om det".) Men eftersom vi lever i en kultur där det finns spridda uppfattningar om att tjejer kan vara "fina flickor" eller "dåliga slampor" och att man inte är tvungen att behandla de sistnämnda med någon normal respekt, och eftersom kriteriet för att vara en "fin flicka" respektive "dålig slampa" är så suddigt och luddigt att en tjej när som helst kan råka glida från den ena kategorin till den andra, och eftersom man i praktiken hela tiden skuldbelägger våldtäktsoffer, så spelar den där lilla brasklappen ingen roll - det implicita budskapet från alla dessa anti-våldtäkts-råd blir ändå att det är tjejers ansvar att se till att inte bli våldtagna, snarare än killars ansvar att inte våldta, och att tjejer som ändå blir våldtagna förmodligen gjorde något fel så att de i princip förtjänade det.
MEN säger då någon; om det nu är så fel och så meningslöst att ge anti-våldtäkts-råd till tjejer, innebär det att det är helt omöjligt att få ner antalet våldtäkter i samhället? Nej, det följer inte.
För det första så finns det exempel på att det faktiskt går att nå ut till presumptiva våldtäktsmän med kampanjer. Kanske inte förhärdade Hagamän, men de är som sagt väldigt ovanliga. De flesta våldtäktsmän tänker inte på det de gör som våldtäkt, och de flesta kompisar till våldtäktsmän tänker inte på sina kompisars beteende som moraliskt fel. Det finns därför ett utrymme för moralisk upplysning när det gäller våldtäkt (ett utrymme som troligtvis saknas när det gäller inbrott - jag har svårt att tro att inbrottstjuvar tänker på sin egen verksamhet som att de får gåvor från villa-ägarna). Den här kampanjen t ex http://www.savedmonton.com/about-our-campaigns.html har faktiskt minskat antalet våldtäker http://www.huffingtonpost.ca/2012/12/01/edmonton-sexual-assault-awareness-campaign-dont-be-that-guy_n_2224228.html .
Jag tror man kan göra mycket mer om skolor, föräldrar, kompisar etc tydligt börjar ta avstånd från "små" kränkningar av tjejers rätt till sin kropp och rätt att säga nej. Idag sänder vi ut massivt med dubbla budskap. Vi säger att det är fel att tvinga till sig sex med en tjej som tydligt protesterat och vrålar "nej" (eller ja, oftast säger vi det iaf...). Men om en tjej tydligt säger att hon inte är intresserad av en kille och killen fortsätter och fortsätter att pressa henne för en dejt, för att ge honom en chans osv så ser vi ofta det som romantiskt och ett tecken på att han verkligen vill ha henne. Om en ung kille t ex lyfter och bär runt på en tjej som skriker att hon vill bli nersatt så säger vi att det bara är på skoj. När unga killar på alla möjliga sätt trakasserar tjejer och även tafsar på dem i skolan viftas det ofta bort med att killarna bara visar sitt intresse och tjejerna ska bli smickrade. Osv osv. Och tjejer lär sig i sin tur att ständigt vara tillmötesgående, inte bli arga och "jobbiga" när killar ägnar sig åt alla möjliga småkränkningar. Det är inte rimligt att först uppmuntra killar att skita i tjejers protester och uppmuntra tjejer att acceptera alla möjliga små-kränkningar och sedan förvänta sig att killarna plötsligt ska ha total respekt för tjejens vilja och tjejen stå på sig som fan när det kommer till sex.
Men vanliga "anti-våldtäkts-tips" är verkligen inte rätt väg att gå om man vill minska antalet våldtäkter. Och de är inte jämförbara med andra anti-brotts-tips. Anti-våldtäkts-tipsen är unikt ineffektiva, livskvalitets-sänkande och offer-skuldbeläggande.
Ett påstående som man ibland hör är att våldtäkt och inbrott inte är jämförbart eftersom våldtäkt är ett mycket allvarligare brott. Må så vara, men detta skulle ju faktiskt kunna vara ett argument för anti-våldtäkts-tips; om ett brott är extra allvarligt, så är det ju extra viktigt att förebygga det. Men det finns andra skäl till att de vanliga anti-våldtäkts-tips som folk brukar dela ut till höger och vänster i alltifrån konversation till tidnings-artiklar är fel, medan vanliga anti-inbrotts-tips är helt okej.
1. Vanliga anti-inbrotts-tips minskar förmodligen risken för inbrott. Anti-inbrotts-tips brukar handla om att skaffa diverse lås, dörrar och larm som är svårare för tjuven att ta sig igenom. Det är ganska rimligt att tänka sig att risken för inbrott iaf minskar något om tjuven får det svårare. Vanliga anti-våldtäkts-tips däremot handlar om sådant som att undvika att gå hem själv på kvällen, undvika att åka svart-taxi, alltid ta taxins nummer om man åker vanlig taxi, inte ha utmanande kläder, låtsas prata i mobiltelefon på vägen hem, försöka att alltid ha sällskap etc etc - dvs, de riktar sig nästan uteslutande mot risken att bli överfallen och våldtagen av någon okänd gärningsman. Samtidigt utgör dessa våldtäkter, enligt BRÅ, bara 5 % av antalet anmälda våldtäkter. Eftersom mörkertalet förmodligen är mycket, mycket större inom den kategori våldtäkter där gärningsmannen är en bekant, kompis eller pojkvän, så är troligtvis den egentliga procentsatsen överfallsvåldtäkter pytteliten. Eftersom dessa råd öht bara är relevanta för en ytte-pytte-liten andel av alla våldtäkter så kan de omöjligt minska våldtäktsrisken särskilt mycket.
Faktum är att det inte alls är orimligt att anta att dessa råd tvärtom ökar antalet våldtäkter i samhället. Att ständigt ge råd om "så minskar du risken att bli våldtagen" där "våldtäkt" implicit är "överfallsvåldtäkt" befäster bilden av en våldtäktsman som någon sorts Hagaman som lurar i en buske. Det befäster bilden att "vanliga" killar självklart inte kan begå några våldtäkter. Det innebär i sin tur att ingen tror tjejer som berättar att de blivit våldtagna av en "vanlig" kille. Det ökar chansen att majoriteten av alla våldtäktsmän tryggt kan operera utan att misstänkas eller åka dit - ja utan att ens behöva tänka på sig själva som våldtäktsmän, för det vet ju alla att en riktig våldtäkt är när någon Hagaman hoppar på en okänd kvinna ur en buske.
2. Okej, men anta då att vi börjar ge dessa råd med en tydlig brasklapp: Även om de bara är relevanta för en liten minoritet av alla våldtäkter, så kan du iaf följa dessa råd och minska risken för att bli just överfallsvåldtagen. Men minskar råden ens risken för överfallsvåldtäkt? När det gäller iaf vissa av de råd som brukar trumpetas ut så är det inte särskilt troligt. T ex sägs det ofta att man inte ska ha alltför utmanande kläder på sig. Jämförelsen görs ibland med att man minskar risken att bli rånad om man inte går runt och flashar Armani-kläder och Rolex-klockor. Men den jämförelsen fungerar inte. Anledningen till att synliga Armani-kläder och Rolex-klockor ökar risken att bli rånad, är ju att rånarna vill ha just dyra grejer. En våldtäktsman däremot vill ha ett (för att uttrycka sig rakt på sakt) hål att stoppa kuken i. Våldtäktsmannen vet redan att kvinnor han ser har ett hål att stoppa kuken i. Han vet det oavsett hur mycket tyg kvinnan sveper in sig i.
Idén att utmanande kläder ökar risken för att man blir våldtagen måste bygga på idén att våldtäktsmännen plötsligt drabbas av oemotståndlig kåthet om de ser alltför mycket blottad hud, men håller sig lugna om de bara ser tyg. Men att våldtäktsmän fungerar på det sättet är knappast en självklarhet. Länder där kvinnor generellt har mer tyg på sig än i Sverige har inte färre våldtäkter. Det finns mig veterligen heller inget stöd för antagandet att man är mer utsatt om man har mindre tyg på sig än genomsnittet i landet där man lever. Enligt Egyptian Centre for Women's Rights som 2008 gjorde en undersökning om sexuella trakasserier i Egypten var inte beslöjade kvinnor mindre utsatta än kvinnor utan slöja. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2206142 Detta gällde iofs sexuella trakasserier snarare än våldtäkt, men hur som helst; man kan inte bara gå runt och hävda som om det vore en självklarhet att utmanande kläder gör att en kvinna är mer utsatt för våldtäkt. Innan jag ser någon forskning som tydligt visar på att så är fallet kommer jag att tro att de sällsynta våldtäktsmän som hör till kategorin "Hagamän" inte är i grunden lugna och stillsamma snubbar som plötsligt får för sig att våldta när kåtheten blossar upp pga att de ser extra mycket hud.
3. Men de anti-våldtäkts-råd som i princip går ut på att ständigt vara på sin vakt, snarare än att handla om klädsel? Råd om att aldrig vara själv, alltid ta numret på taxin, alltid ringa en kompis på vägen hem, se till att aldrig gå där det är dålig belysning etc etc etc - även om dessa råd bara minskar just risken att bli överfalls-våldtagen, är det inte vettigt att ge kvinnor sådana råd om vi gör det med brasklappen att de inte är relevanta för de flesta våldtäktsfall utan bara överfallsvåldtäkter?
Det anmäls, enligt BRÅ, 3-400 överfallsvåldtäkter om året. Mörkertalet för just den här typen av våldtäkter är förmodligen inte så enormt som för vanliga våldtäkter där gärningsmannen är någon man känner. 3-400 om året i ett land med nio miljoner invånare. Sannolikheten för att man ska bli utsatt för en överfallsvåldtäkt är alltså väldigt liten. Frågan är då; är det verkligen rationellt att ge kvinnor råd som, om de följer dessa råd, ger en rejält minskad livskvalitet (för nog fan blir ens liv rejält mycket sämre om man ständigt är på sin vakt och ständigt är rädd och misstänksam) bara för att eventuellt minska en redan väldigt liten sannolikhet för att man ska råka ut för ett traumatiskt brott? Jag tycker inte det. Att ge folk anti-inbrotts-råd är rationellt eftersom man inte får någon direkt försämrad livskvalitet av att t ex larma innan man går hemifrån. Det tar fem sekunder och är knappast jobbigt. Att köpa en rejäl säkerhetsdörr innebär förstås att man tillfälligtvis får lite mindre pengar över till annat, vilket ju är tråkigt, men någon större negativ påverkan på ens liv har det knappast. Anti-våldtäkts-råden däremot kan till ganska stor del sammanfattas i "var alltid på din vakt, var alltid misstänksam, var alltid rädd, tänk alltid på dig själv som extremt utsatt", vilket är något helt annat (samtidigt som man på något underligt sätt ska lita på män i allmänhet, för om man betraktar alla män som potentiella våldtäktsmän så är man en manshatande rabiesfeminist...).
Obs. Jag menar inte att skuldbelägga de kvinnor som går runt och känner sig konstant oroliga och rädda när de går ut för att vara irrationella. Rädsla och oro är känslor, och vi har inte särskilt mycket kontroll över våra känslor. Att många kvinnor är rädda och oroliga så fort de går utanför dörren är ganska naturligt med tanke på att vi just bombarderas med sådana här anti-våldtäkts-råd. Men även om man inte har någon större kontroll över sitt känslo-liv, så har man kontroll över vilka råd man ger till andra människor. Så innan man öppnar käften eller sätter sig vid datorn och börjar knacka ner sina välmenande råd, kanske man ska fundera rejält över om dessa råd är rationella eller inte. Råda folk att dramatiskt försämra hela sina liv för att eventuellt minska en redan väldigt liten sannolikhet att bli utsatt för ett traumatiskt brott - rationellt eller inte? Jag vet ju vad jag tycker här. Det verkar inte heller finnas något annat sammanhang än just våldtäkter där vi tycker det är helt naturligt att uppmana folk att försämra hela sina liv för att minska en redan mycket liten risk.
Nu kanske någon invänder att överfallsvåldtäkter är såpass ovanliga på grund av att kvinnor hela tiden går runt och är rädda och är på sin vakt, och att antalet överfallsvåldtäkter skulle explodera om vi slutade indoktrinera kvinnor att vara rädda jämt. Men det är långt ifrån uppenbart. Kanske skulle de tvärtom bli ännu ovanligare om kvinnor inte var så rädda. Om kvinnor inte var rädda för att gå ut på kvällen eller gå där det är dålig belysning kanske det skulle leda till att fler människor öht var ute och rörde sig på stan, och det skulle bli svårare för Hagamännen att hitta ostörda platser där de kunde överfalla någon. Kanske blir en viss kategori män uppmuntrade att börja begå överfallsvåldtäkter av det faktum att våldtäktsmän ständigt utmålas som detta enorma hot som alla kvinnor måste leva under, och som har makten att med sin kuk fullständigt krossa vilken kvinna som helst. Jag tycker inte alls det verkar otroligt att en viss typ av människa får en kick av att känna sig som det där fruktansvärda monstret som halva befolkningen lever i ständig skräck för.
Så, sammanfattningsvis; att ge råd som går ut på att kvinnor ska försämra sin livskvalitet rejält genom att ständigt vara på sin vakt och ständigt tänka på sig själva som utsatta för att eventuellt minska en redan väldigt liten sannolikhet för att bli utsatt för brott, är knappast jämförbart med att ge råd som går ut på att man ska göra några enkla åtgärder (sätta in larm, larma innan man går) för att minska risken att bli utsatt för brott.
4. Punkterna 1-3 ger redan tillräckliga skäl att sluta trumpeta ut anti-våldtäkts-råd i tid och otid till kvinnor. Till detta kommer det faktum att råd inte ges i ett vakuum. Hur råden tolkas beror på det kulturella sammanhang där de ges. Anti-inbrotts-råd tolkas inte som att folk som ändå råkar ut för inbrott får skylla sig själva. Detta pga att det råder en bred konsensus i vår kultur som säger att det är fel att ta en annan persons prylar, om inte denna andra person uttryckligen sagt att hen ger bort dem. Däremot så har vi ingen konsensus rådande att det är fel att tvinga till sig sex av någon mot den personens vilja. Vi har en rent semantisk konsensus som säger att om en viss handling korrekt beskrivs som våldtäkt så var den handlingen fel, men sedan är folk enormt oeniga om vilka handlingar som ska kallas våldtäkt och inte. Generellt vill inte folk tro att någon de känner skulle kunna begå en våldtäkt t ex, så om någon de känner (eller t o m de själva) pressat och hotat och tvingat till sig sex av någon, så hittar man på alla möjliga anledningar till att det inte alls var våldtäkt utan helt okej normalt sex och tjejen var minsann med på det så det så (jo jag vet att killar också kan bli våldtagna, men allra oftast är ju offret en tjej, därav att anti-våldtäkts-råden, som jag diskuterar i det här inlägget, specifikt riktar sig till tjejer)! Ett argument som ofta används för hävda att tjejen minsann var med på det är att hon inte följde alla anti-våldtäkts-råd, vilket hon skulle ha gjort om hon inte velat bli våldtagen. Ingen tror att en person som hade ett dåligt lås och sedan får inbrott egentligen skänkte bort sina prylar - däremot hävdar folk att en tjej som blev för full, eller hade för utmanande kläder, eller betedde sig utmanande, eller följde med en kille hon nyss träffat utan att ta med en tjejkompis som förkläde, därmed visade att hon egentligen ville ha sex med killen och alltså kan det omöjligt vara våldtäkt.
Folk som ger anti-våldtäkts-tips säger alltid "självklart ligger skulden alltid på gärningsmannen, självklart är det aldrig offrets fel, men det skadar ju inte att tänka på följande...". (Det är upplysande att man aldrig säger något sådant när det gäller anti-inbrotts-tips. När det gäller inbrott är sådana brasklappar helt enkelt överflödiga, eftersom ingen får för sig att hävda att ett offer för inbrott "bad om det".) Men eftersom vi lever i en kultur där det finns spridda uppfattningar om att tjejer kan vara "fina flickor" eller "dåliga slampor" och att man inte är tvungen att behandla de sistnämnda med någon normal respekt, och eftersom kriteriet för att vara en "fin flicka" respektive "dålig slampa" är så suddigt och luddigt att en tjej när som helst kan råka glida från den ena kategorin till den andra, och eftersom man i praktiken hela tiden skuldbelägger våldtäktsoffer, så spelar den där lilla brasklappen ingen roll - det implicita budskapet från alla dessa anti-våldtäkts-råd blir ändå att det är tjejers ansvar att se till att inte bli våldtagna, snarare än killars ansvar att inte våldta, och att tjejer som ändå blir våldtagna förmodligen gjorde något fel så att de i princip förtjänade det.
MEN säger då någon; om det nu är så fel och så meningslöst att ge anti-våldtäkts-råd till tjejer, innebär det att det är helt omöjligt att få ner antalet våldtäkter i samhället? Nej, det följer inte.
För det första så finns det exempel på att det faktiskt går att nå ut till presumptiva våldtäktsmän med kampanjer. Kanske inte förhärdade Hagamän, men de är som sagt väldigt ovanliga. De flesta våldtäktsmän tänker inte på det de gör som våldtäkt, och de flesta kompisar till våldtäktsmän tänker inte på sina kompisars beteende som moraliskt fel. Det finns därför ett utrymme för moralisk upplysning när det gäller våldtäkt (ett utrymme som troligtvis saknas när det gäller inbrott - jag har svårt att tro att inbrottstjuvar tänker på sin egen verksamhet som att de får gåvor från villa-ägarna). Den här kampanjen t ex http://www.savedmonton.com/about-our-campaigns.html har faktiskt minskat antalet våldtäker http://www.huffingtonpost.ca/2012/12/01/edmonton-sexual-assault-awareness-campaign-dont-be-that-guy_n_2224228.html .
Jag tror man kan göra mycket mer om skolor, föräldrar, kompisar etc tydligt börjar ta avstånd från "små" kränkningar av tjejers rätt till sin kropp och rätt att säga nej. Idag sänder vi ut massivt med dubbla budskap. Vi säger att det är fel att tvinga till sig sex med en tjej som tydligt protesterat och vrålar "nej" (eller ja, oftast säger vi det iaf...). Men om en tjej tydligt säger att hon inte är intresserad av en kille och killen fortsätter och fortsätter att pressa henne för en dejt, för att ge honom en chans osv så ser vi ofta det som romantiskt och ett tecken på att han verkligen vill ha henne. Om en ung kille t ex lyfter och bär runt på en tjej som skriker att hon vill bli nersatt så säger vi att det bara är på skoj. När unga killar på alla möjliga sätt trakasserar tjejer och även tafsar på dem i skolan viftas det ofta bort med att killarna bara visar sitt intresse och tjejerna ska bli smickrade. Osv osv. Och tjejer lär sig i sin tur att ständigt vara tillmötesgående, inte bli arga och "jobbiga" när killar ägnar sig åt alla möjliga småkränkningar. Det är inte rimligt att först uppmuntra killar att skita i tjejers protester och uppmuntra tjejer att acceptera alla möjliga små-kränkningar och sedan förvänta sig att killarna plötsligt ska ha total respekt för tjejens vilja och tjejen stå på sig som fan när det kommer till sex.
Men vanliga "anti-våldtäkts-tips" är verkligen inte rätt väg att gå om man vill minska antalet våldtäkter. Och de är inte jämförbara med andra anti-brotts-tips. Anti-våldtäkts-tipsen är unikt ineffektiva, livskvalitets-sänkande och offer-skuldbeläggande.
torsdag 25 april 2013
torsdag 1 november 2012
Ytterligare en rant med sexistiska grejer jag stör mej på i kulturen:
Ytterligare en rant om SEXISTISKA GREJER I KULTUREN JAG STÖR MEJ PÅ!
- Asexuell kvinna möter sin one true pen... LOVE och börjar få orgasmer på löpande band. Exempel: Fifty shades, diverse skit av Sidney Sheldon.
Alltså, man har en kvinna. Som har NOLL sexdrift. Som aldrig ens tänker en snuskig tanke. Som aldrig ens onanerar. So far so good. Sexdrift, som allt annat, följer väl en normalfördelningskurva, och vissa ligger ute i ena änden. MEN. Sen möter hon sin one true pen... LOVE, och då PANG bara så blir hon jättekåt, fast eftersom hon aldrig varit det förut i hela sitt liv fattar hon knappt vad det är för mystiskt som händer i kroppen, och så börjar dom knulla, och orgasmerna bara PANG BOM EXPLOSION väller fram!
För att verkligen se hur konstig och otrolig denna händelseutveckling är så kan man ju leka med tanken att det handlade om nånting annat än sex. Anta t ex att en person hade jättedålig aptit, och under varje dag i hela sitt liv bara pressat i sej lite mat eftersom man ju är tvungen. Sen en vacker dag får personen smaka en stuvning med blek taggsvamp. Av en slump har personen aldrig tidigare ätit just stuvning med blek taggsvamp. Och just denna maträtt utlöser en STORM av hunger hos denna tidigare totalt mat-ointresserade person. Hen börjar nu VRÄKA i sej stuvning med blek taggsvamp hela DAGARNA, bara frossar så det står härliga till!
Eller såhär: En person har absolut ingen humor. Har aldrig förstått sej på komedier, skrattar aldrig när nån drar ett skämt. Så har det varit i hela personens liv. Men så en vacker dag råkar personen se sketchen "den bästa sommaren" från Grotesco säsong 1. Och just denna sketch visar sej vara nyckeln som magiskt låser upp dörren till personens hittills dolda skattkammare av skratt! När hen får se "den bästa sommaren" så VIKER hen sej helt plötsligt av skratt, hen bara rullar runt på golvet framför TV:n och håller sej krampaktigt om magen och får knappt luft för att det är så himla roligt.
Alltså ni ser ju själva hur dumt det är? Enda anledningen jag kan komma på till att folk hittar på idiotiska historier om asexuella kvinnor som helt plötsligt blir superkåta orgasm-maskiner när dom träffar rätt ku... snubbe, är att man vill ha en hjältinna som uppfyller det dubbelbestraffande kvinnoidealet "var INTE en SLAMPA men var INTE heller TRÅKIG i SÄNGEN". Och då blir det såhär konstigt.
- Asexuell kvinna möter sin one true pen... LOVE och börjar få orgasmer på löpande band. Exempel: Fifty shades, diverse skit av Sidney Sheldon.
Alltså, man har en kvinna. Som har NOLL sexdrift. Som aldrig ens tänker en snuskig tanke. Som aldrig ens onanerar. So far so good. Sexdrift, som allt annat, följer väl en normalfördelningskurva, och vissa ligger ute i ena änden. MEN. Sen möter hon sin one true pen... LOVE, och då PANG bara så blir hon jättekåt, fast eftersom hon aldrig varit det förut i hela sitt liv fattar hon knappt vad det är för mystiskt som händer i kroppen, och så börjar dom knulla, och orgasmerna bara PANG BOM EXPLOSION väller fram!
För att verkligen se hur konstig och otrolig denna händelseutveckling är så kan man ju leka med tanken att det handlade om nånting annat än sex. Anta t ex att en person hade jättedålig aptit, och under varje dag i hela sitt liv bara pressat i sej lite mat eftersom man ju är tvungen. Sen en vacker dag får personen smaka en stuvning med blek taggsvamp. Av en slump har personen aldrig tidigare ätit just stuvning med blek taggsvamp. Och just denna maträtt utlöser en STORM av hunger hos denna tidigare totalt mat-ointresserade person. Hen börjar nu VRÄKA i sej stuvning med blek taggsvamp hela DAGARNA, bara frossar så det står härliga till!
Eller såhär: En person har absolut ingen humor. Har aldrig förstått sej på komedier, skrattar aldrig när nån drar ett skämt. Så har det varit i hela personens liv. Men så en vacker dag råkar personen se sketchen "den bästa sommaren" från Grotesco säsong 1. Och just denna sketch visar sej vara nyckeln som magiskt låser upp dörren till personens hittills dolda skattkammare av skratt! När hen får se "den bästa sommaren" så VIKER hen sej helt plötsligt av skratt, hen bara rullar runt på golvet framför TV:n och håller sej krampaktigt om magen och får knappt luft för att det är så himla roligt.
Alltså ni ser ju själva hur dumt det är? Enda anledningen jag kan komma på till att folk hittar på idiotiska historier om asexuella kvinnor som helt plötsligt blir superkåta orgasm-maskiner när dom träffar rätt ku... snubbe, är att man vill ha en hjältinna som uppfyller det dubbelbestraffande kvinnoidealet "var INTE en SLAMPA men var INTE heller TRÅKIG i SÄNGEN". Och då blir det såhär konstigt.
Fortsättning på sexistiska grejer jag stör mej på i kulturen:
- När det gnuggas in att en kvinnlig karaktär
verkligen uppfyller det dubbelbestraffande kvinnoidealet "se perfekt ut
men skit i ditt utseende" (för fula tjejer är ju URK, men kvinnor som
ägnar tid åt sitt utseende är ju ytliga bimbos). Exempel: Lisbeth
Salander. Hon är smalare än en fotomodell! (Hur fan är det ens möjligt,
utan att vara väldigt svårt sjuk?) Hon
har modell-perfekt ansikte! Men hon skiter i sitt utseende och äter
skräpmat hela tiden! Hon är bara född perfekt! OCH så upplåter hon gärna
sin unga perfektion åt kåta medelålders karlar! Vilken brud!
- Relaterat till ovanstående: När en historia berättas i jagform (eller iaf från POV) av en kvinnlig karaktär, och författaren desperat vill få fram både att a) hon är vrålsnygg, och b) hon har ingen ANING om hur snygg hon är, hon är ÖDMJUK och OSÄKER, absolut ingen stöddig bitch som vet om att hon är snygg!
Alltså, jag säger inte att det inte existerar kvinnor som både är vrålsnygga och gravt osäkra på sitt utseende. Klart det gör. Men om en sån kvinna t ex skrev dagbok och beskrev sitt utseende skulle det väl låta ungefär såhär: "Fy vad jag hatar mina groteska celluliter på min slappa röv, och mina sladdriga hängbröst, rynkorna som samlas i påsarna under ögonen - jag ser inte klok ut!". Även fast hon egentligen har mindre celluliter (alla har ju NÅGRA) och fastare röv än genomsnittet, brösten bara hänger typ en centimeter längre ner utan bh än med, och man måste trycka ansiktet mot badrumsspegeln för att se dom där rynkorna. Men alltså, om nån som på riktigt var väldigt osäker på sitt utseende skulle beskriva sej själv, så skulle ju resultatet bli en text där läsaren omöjligt kan lista ut hur snygg jag-personen egentligen är.
Så istället skriver författaren nåt i stil "Jag tittade mej i spegeln, och retade mej som vanligt på hur långa, smala och rangliga mina ben var, hur brösten var oproportionerligt stora i förhållande till resten av kroppen, mina stora runda dumma ögon med fladdriga ögonfransar" osv.
Exempel: Stephen Donaldsons spegel-serie. Twilight-Bella.
- Relaterat till ovanstående: När en historia berättas i jagform (eller iaf från POV) av en kvinnlig karaktär, och författaren desperat vill få fram både att a) hon är vrålsnygg, och b) hon har ingen ANING om hur snygg hon är, hon är ÖDMJUK och OSÄKER, absolut ingen stöddig bitch som vet om att hon är snygg!
Alltså, jag säger inte att det inte existerar kvinnor som både är vrålsnygga och gravt osäkra på sitt utseende. Klart det gör. Men om en sån kvinna t ex skrev dagbok och beskrev sitt utseende skulle det väl låta ungefär såhär: "Fy vad jag hatar mina groteska celluliter på min slappa röv, och mina sladdriga hängbröst, rynkorna som samlas i påsarna under ögonen - jag ser inte klok ut!". Även fast hon egentligen har mindre celluliter (alla har ju NÅGRA) och fastare röv än genomsnittet, brösten bara hänger typ en centimeter längre ner utan bh än med, och man måste trycka ansiktet mot badrumsspegeln för att se dom där rynkorna. Men alltså, om nån som på riktigt var väldigt osäker på sitt utseende skulle beskriva sej själv, så skulle ju resultatet bli en text där läsaren omöjligt kan lista ut hur snygg jag-personen egentligen är.
Så istället skriver författaren nåt i stil "Jag tittade mej i spegeln, och retade mej som vanligt på hur långa, smala och rangliga mina ben var, hur brösten var oproportionerligt stora i förhållande till resten av kroppen, mina stora runda dumma ögon med fladdriga ögonfransar" osv.
Exempel: Stephen Donaldsons spegel-serie. Twilight-Bella.
Topp tio sexistiska grejer som jag stör mej på när jag stöter på det i kulturen:
1. När kvinnor konsekvent framställs som
mindre intelligenta och/eller moraliskt högstående än män. VÄRST! Detta
innebär direkt att man antingen kastar verket ifrån sej, eller
eventuellt uppskattar det som oavsiktlig humor för att det är så dumt.
Exempel: The walking dead.
1. (Alltså delad förstaplats): När man romantiserar sjuka misshandelsförhållanden, framhåller kontrollerande, manipulerande och stalkande beteende som tecken på äkta kärlek. Exempel: Twilight.
1. (Alltså delad förstaplats): När man romantiserar sjuka misshandelsförhållanden, framhåller kontrollerande, manipulerande och stalkande beteende som tecken på äkta kärlek. Exempel: Twilight.
2. När man gjort film av en serie eller bok och mesat ner dom kvinnliga karaktärerna. Exempel: Första X-men-filmerna.
3. Min speciella pet peeve: När kvinnliga actionhjältar har sjukt opraktiska kläder, bara för att dom ska vara sexiga. Exempel: Catwoman i senaste Batman-filmen. Stilett-klackar är INTE praktiska om man ska springa, klättra och köra kampsport! Spelar ingen roll att det är riktiga knivar som hon kan stickas med, det skulle vara SJUKT opraktiskt i verkligheten och hon skulle få dyngspö hela tiden av män i fotriktiga skor! Och varför snöra åt midjan jättesmalt i korsett? Borde det inte vara viktigare att kunna andas ordentligt? Också mycket vanligt i seriernas värld.
4. När det ska föreställa empowering och feministiskt när kvinnor sextrakasserar män. Exempel: Samantha i Sex and the City i vissa avsnitt.
5. När vuxna kvinnor pratar med lite barnslig röst sådär, har flickaktiga manér och gör sej yngre än dom är. Exempel: Carrie i Sex and the City.
6. När bara männen får vara svåra, djupa och tungsinta medan alla kvinnor ska vara så härligt jordnära och rejäla. Exempel: Sandman.
7. När fula män konsekvent paras ihop med snygga brudar. Allra värst när kvinnor betraktas som ytliga om dom inte faller för fula men snälla killar, medan det anses helt givet att männen blir kära i kvinnorna pga deras yttre. Exempel: Oändligt många.
8. I en TV-serie eller film: När alla kvinnor är nerbantade medan dom flesta männen har trivselvikt. Detta hamnar långt ner eftersom man tyvärr är så himla van. Kanske iofs hade varit högre upp om jag själv hade haft viktnoja. Exempel: Vänner, Boston Legal.
9. När man trycker in massa omotiverade nakna bröst och underliv. Exempel: Game of Thrones. Detta bryr jag mej i ärlighetens namn inte så himla mycket om.
10. När det typ inte är några kvinnor med alls. Exempel: Sagan om Ringen. Bryr mej inte så mycket om detta heller, även om jag blir extra glad när jag upptäcker att det kulturella fenomen jag just konsumerar klarar Bechdel-testet.
3. Min speciella pet peeve: När kvinnliga actionhjältar har sjukt opraktiska kläder, bara för att dom ska vara sexiga. Exempel: Catwoman i senaste Batman-filmen. Stilett-klackar är INTE praktiska om man ska springa, klättra och köra kampsport! Spelar ingen roll att det är riktiga knivar som hon kan stickas med, det skulle vara SJUKT opraktiskt i verkligheten och hon skulle få dyngspö hela tiden av män i fotriktiga skor! Och varför snöra åt midjan jättesmalt i korsett? Borde det inte vara viktigare att kunna andas ordentligt? Också mycket vanligt i seriernas värld.
4. När det ska föreställa empowering och feministiskt när kvinnor sextrakasserar män. Exempel: Samantha i Sex and the City i vissa avsnitt.
5. När vuxna kvinnor pratar med lite barnslig röst sådär, har flickaktiga manér och gör sej yngre än dom är. Exempel: Carrie i Sex and the City.
6. När bara männen får vara svåra, djupa och tungsinta medan alla kvinnor ska vara så härligt jordnära och rejäla. Exempel: Sandman.
7. När fula män konsekvent paras ihop med snygga brudar. Allra värst när kvinnor betraktas som ytliga om dom inte faller för fula men snälla killar, medan det anses helt givet att männen blir kära i kvinnorna pga deras yttre. Exempel: Oändligt många.
8. I en TV-serie eller film: När alla kvinnor är nerbantade medan dom flesta männen har trivselvikt. Detta hamnar långt ner eftersom man tyvärr är så himla van. Kanske iofs hade varit högre upp om jag själv hade haft viktnoja. Exempel: Vänner, Boston Legal.
9. När man trycker in massa omotiverade nakna bröst och underliv. Exempel: Game of Thrones. Detta bryr jag mej i ärlighetens namn inte så himla mycket om.
10. När det typ inte är några kvinnor med alls. Exempel: Sagan om Ringen. Bryr mej inte så mycket om detta heller, även om jag blir extra glad när jag upptäcker att det kulturella fenomen jag just konsumerar klarar Bechdel-testet.
fredag 27 juli 2012
Sexistisk TV: Game of Thrones och the Walking Dead
Det var lite debatt i pressen för ett tag sen om den brittiska TV-serien Game of Thrones var sexistisk, eller om det bara var så att karaktärerna levde i en sexistisk kultur. Nu har jag sett första säsongen, och här kommer min åsikt:
1. Det slängs in nakna kvinnor och knullscener hela tiden, för det mesta omotiverat och utan att det tillför storyn nånting. Ibland blir det direkt skrattretande när karaktärerna ska leverera lite expository dialogue eller monologue samtidigt som dom håller på och knullar för fullt. MEN
2. Det viktigaste när man ska bedöma om en serie är sexistisk eller inte är ju ändå hur dom kvinnliga karaktärerna skildras - är dom på nåt sätt sämre (dummare, fegare, mer omoraliska etc) än dom manliga? Det tycker jag inte kvinnorna i GoT är.
På det hela taget är det en väldigt bra serie, så jag har helt enkelt överseende med punkt 1. Jag blir lite trött på hur serieskaparna i intervjuer hela tiden säger att alla karaktärerna är så nyanserade, att ingen är ond eller god, för liksom - Ned Stark: God. Viserys Targarean: Ond. Joffrey Baratheon: Ond. Men visst, överlag är det mer nyanserat än att det bara finns en ond och en god sida, vilket ju annars är vanligt i fantasy. Jag gillar också hur historien till stora delar är väldigt oförutsägbar. T ex SPOILER ALERT när Kal Drogo annonserar ut att han ska invadera Westeros, och man är helt säker på att detta kommer att bli en viktig del av intrigen - och så blir han sjuk och dör innan dom ens hinner fram till havet.
Bra karaktärer, bra story och en genomtänkt värld - då kan man stå ut med lite omotiverat knullande då och då.
En annan TV-serie som vi såg klart för ett tag sen som däremot är riktigt sexistisk, det är amerikanska zombie-serien the Walking Dead. Bara männen kan döda zombies, medan kvinnorna står hjälplöst och gömmer sej bakom deras ryggar. Och bara männen kan fatta moraliskt högstående beslut. I ett avsnitt stöter huvudpersonerna på ett äldreboende i en zombie-invaderad stad, där några i personalen hjältemodigt stannat kvar för att ta hand om dom gamla och skydda dom mot zombisarna. Och det är bara män som gör detta. Alltså, även i USA lär väl majoriteten av alla vårdbiträden och undersköterskor vara kvinnor? Men det är bara män som nånsin är hjältemodiga i WD.
Andra problem med WD:
1. Alla beter sej som idioter. Istället för att barrikadera sej i nån trygg och lättförsvarad byggnad så tältar dom i skogen. Dom säger "zombies brukar inte komma upp hit". Jaha, och hur länge tror ni det kommer att vara? Självklart kommer zombisarna dit efter ett tag ändå och slaktar halva tältlägret. You had it coming, era idioter.
2. Det här hänger förstås ihop med punkt 1, men alla beter sej som om det var världens brist på resurser och dom levde i typ "the Road"-scenariot, trots att nästan hela mänskligheten nyligen dött och lämnat allting efter sej. En gubbe står och säger "var ska jag hitta en ny bränsleslang till min lastbils motor, den här trasiga går inte att laga längre, var ska jag hitta nån ny? Vilket enormt olösligt problem!". Man bara "Eh, du kunde gå ner till motorvägen som vi sett i så många långa panorama-shots där det står c:a tusen helt övergivna bilar och ta en ny bränsleslang!".
3. Alltså, hur i helvete lyckades zombisarna ta över världen från början? Detta är ju nånting man bara accepterar när man kollar på B-filmer om zombies, men i en sån här serie, som liksom gör anspråk på att vara en seriös kvalitets-serie, är det nåt man verkligen börjar fundera över. Dom är ju skitlätta att skjuta! Vi får se en liten tillbakablick på hur zombisarna kör över militären totalt, medan militärerna skräckslagna står och skjuter rakt upp i luften med sina vapen istället för att sikta på zombisarna. Så svaret är väl att hela världens samlade militärstyrka fick kollektivt hjärnsläpp och glömde hur man siktar, och därför kunde dom ta över jorden.
Vi kommer inte att köpa säsong 2, kan jag säga er.
1. Det slängs in nakna kvinnor och knullscener hela tiden, för det mesta omotiverat och utan att det tillför storyn nånting. Ibland blir det direkt skrattretande när karaktärerna ska leverera lite expository dialogue eller monologue samtidigt som dom håller på och knullar för fullt. MEN
2. Det viktigaste när man ska bedöma om en serie är sexistisk eller inte är ju ändå hur dom kvinnliga karaktärerna skildras - är dom på nåt sätt sämre (dummare, fegare, mer omoraliska etc) än dom manliga? Det tycker jag inte kvinnorna i GoT är.
På det hela taget är det en väldigt bra serie, så jag har helt enkelt överseende med punkt 1. Jag blir lite trött på hur serieskaparna i intervjuer hela tiden säger att alla karaktärerna är så nyanserade, att ingen är ond eller god, för liksom - Ned Stark: God. Viserys Targarean: Ond. Joffrey Baratheon: Ond. Men visst, överlag är det mer nyanserat än att det bara finns en ond och en god sida, vilket ju annars är vanligt i fantasy. Jag gillar också hur historien till stora delar är väldigt oförutsägbar. T ex SPOILER ALERT när Kal Drogo annonserar ut att han ska invadera Westeros, och man är helt säker på att detta kommer att bli en viktig del av intrigen - och så blir han sjuk och dör innan dom ens hinner fram till havet.
Bra karaktärer, bra story och en genomtänkt värld - då kan man stå ut med lite omotiverat knullande då och då.
En annan TV-serie som vi såg klart för ett tag sen som däremot är riktigt sexistisk, det är amerikanska zombie-serien the Walking Dead. Bara männen kan döda zombies, medan kvinnorna står hjälplöst och gömmer sej bakom deras ryggar. Och bara männen kan fatta moraliskt högstående beslut. I ett avsnitt stöter huvudpersonerna på ett äldreboende i en zombie-invaderad stad, där några i personalen hjältemodigt stannat kvar för att ta hand om dom gamla och skydda dom mot zombisarna. Och det är bara män som gör detta. Alltså, även i USA lär väl majoriteten av alla vårdbiträden och undersköterskor vara kvinnor? Men det är bara män som nånsin är hjältemodiga i WD.
Andra problem med WD:
1. Alla beter sej som idioter. Istället för att barrikadera sej i nån trygg och lättförsvarad byggnad så tältar dom i skogen. Dom säger "zombies brukar inte komma upp hit". Jaha, och hur länge tror ni det kommer att vara? Självklart kommer zombisarna dit efter ett tag ändå och slaktar halva tältlägret. You had it coming, era idioter.
2. Det här hänger förstås ihop med punkt 1, men alla beter sej som om det var världens brist på resurser och dom levde i typ "the Road"-scenariot, trots att nästan hela mänskligheten nyligen dött och lämnat allting efter sej. En gubbe står och säger "var ska jag hitta en ny bränsleslang till min lastbils motor, den här trasiga går inte att laga längre, var ska jag hitta nån ny? Vilket enormt olösligt problem!". Man bara "Eh, du kunde gå ner till motorvägen som vi sett i så många långa panorama-shots där det står c:a tusen helt övergivna bilar och ta en ny bränsleslang!".
3. Alltså, hur i helvete lyckades zombisarna ta över världen från början? Detta är ju nånting man bara accepterar när man kollar på B-filmer om zombies, men i en sån här serie, som liksom gör anspråk på att vara en seriös kvalitets-serie, är det nåt man verkligen börjar fundera över. Dom är ju skitlätta att skjuta! Vi får se en liten tillbakablick på hur zombisarna kör över militären totalt, medan militärerna skräckslagna står och skjuter rakt upp i luften med sina vapen istället för att sikta på zombisarna. Så svaret är väl att hela världens samlade militärstyrka fick kollektivt hjärnsläpp och glömde hur man siktar, och därför kunde dom ta över jorden.
Vi kommer inte att köpa säsong 2, kan jag säga er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
