Fler bilder från turistdagen på Öja

"L

Kapellet.

"Labyrinten" - magisk-ritual-grej från järnåldern. Med bänk att sitta ner och vila på, så vi passade på att ta lunch-paus.

En liten tjärn som vi oväntat fann på den bara några hundra meter breda (men fyra kilometer långa) ön.

Alexander och Mary Marvel. Jag sa till Alexander att jag måste få ta ett kort på honom också - annars är alla kort tagna av honom (därav att jag och vovvarna syns ibland, men inte han).

Mer skulptur.

Den s k Pestkyrkogården (annars begravdes tydligen pestoffer på en kyrkogård på fastlandet - eller ja, människor öht gissar jag, eftersom kapellet inte hade någon kyrkogård).

Trollskog.

Mer konst och utsikt. Mannen på stenen byggde vägen som löper längs ön.

På öns norra ände finns gigantiska kanoner och atombombssäker bunker från kalla krigets dagar.

Den här jättegrytan är också ett turistmål. Vi gick och klättrade över en massa berg med alla hundar för att hitta den. Till slut gav vi upp att få med hela hundflocken dit, för det var så brant på slutet. Alexander knatade ner till själva grytan och tog ett par kort.

Vovvarna och Alexander strax ovanför jättegrytan.

På sydspetsen, mot slutet av dagen, väntar på färjan tillbaka.

På väg hem med trötta vovvar!

Hundarnas jordbruk

 Bissy hides at the junk yard until all the staff has gone home.
Bissy: Wohoo! I'm gonna build stuff!

As always, Bissy builds randomly according to the principle of trial and error.
Bissy: What the heck is this? Is it a farming machine?

Bissy: Whatever, I can't be bothered with building another machine, this one will have to do.
People: Help! Space invasion!

Turistdag på Öja

Jag och Alexander gillar ju att turista i hemtrakten. Finns mycket att kolla på och besöka även där man bor! Praktiskt också för oss som har fyra hundar och för vilka det är något av ett projekt att faktiskt resa bort. Förra veckan var vi på skärgårdsön Öja. (Idag var vi i Nynäshamn - rapport kommer.) För att komma till Öja åker man först nästan ut till Nynäshamn, tar av mot Torsön, som är en ö förbunden med fastlandet via bro, åker längst ut på den, och kommer då till en hamn. Där parkerar man bilen och tar en pytte-färja (som alltså bara är för människor - och hundar, men inte bilar) ut till själva Öja.

På södra spetsen finns en fyr som ser ut såhär.

Jag och hundarna utanför fyren.

Där finns också bunker och rejäla kanoner från andra världskrigets dagar.

Blev rätt många bilder på utsikten över havet...

Mera kanon, mera utsikt och små gossar.

Plansch som sitter uppe nere i bunkern så man kan känna igen olika krigsfordon.

Jag och vovvarna.

En speciell grej med Öja är att det är skulpturer överallt på ön. Ovan är ett jazzband, ett hästhuvud och en snäcka.

Lite mer utsikt och konst - bl a fina skulpturen "farmors hund".

 Själva orten på Öja, som otroligt nog heter "Landsort".

 "Dansens hus" - intressant skulptur. Pyttesmå gubbar som rockar loss.

 Lokala puben och cafét med öns eget öl för sjuttio spänn glaset.

 Lotsbåten.

Kapellet - med ett ankare som kors.

Och det får vara allt för idag, Öja fortsätter i morgon.

Hundarnas jordbruk. Del 1.

 Bissy contemplates.
Bissy: It doesn't quite feel right to live in the countryside and just sunbathe and laze about... I want to do something! Work! I want to become... a farmer!

 Bissy: But then I need a farming machine! Toward Jordbro junk yard!

Bissy manages to sneak up in the bus toward Västerhaninge.
Bissy: Nice. Now I don't have to walk.

Klass

Har just läst ut Yarden av Kristian Lundberg... Mycket bra bok men satan vad deprimerande.

Iaf fick den mig att tänka på klass och en grej jag stört mig på. När någon medelklassig institution som t ex DN ska diskutera klass så handlar det oftast om totalt meningslösa grejer som att veta eller inte veta vilka gafflar man ska ta först på en fin restaurang, eller om man roar sig med att gå på bio eller teater. Men inte om pengar och anställningsformer och relation till produktionsmedlen.

Alltså, att vara fattig, att ha svårt att betala räkningarna, att ständigt vara rädd för att en oförutsedd utgift ska ramla över en och sabba hela tillvaron, att vara timanställd och därför aldrig veta i förväg vad ens inkomst ska bli under månaden och aldrig kunna planera något i förväg, att tvingas till ständig undergivenhet och att aldrig aldrig någonsin ställa minsta lilla krav för då åker man ut från jobbet - DET är ju sådant som verkligen fuckar upp ens tillvaro. Men att inte veta vilka gafflar man ska ta på restaurangen, vem fan bryr sig? Jag har ingen koll på sånt, när jag någon gång hamnar på lite finare restuarang i ett jobb-sammanhang tar jag alltid fel gaffel och någon bara "oj, du tog fel gaffel" och jag bara "hoppsan!" - men detta är INGEN BIG DEAL. Någon gång i lunch-rummet började kollegor prata om opera och teater och sånt och jag bara "öh?" för jag har kanske gått på teater tre gånger i mitt liv och på opera noll, men det är INGEN BIG DEAL.

Hela den där grejen att man pratar om KULTURELLT KAPITAL som medelklassen har men arbetarklassen saknar, och att detta typ skulle vara den stora skillnaden på medelklass och arbetarklass, det är ju bara en dimridå för att dölja de verkliga problemen. Om man tror att klass-skillnader handlar om att veta eller inte veta i vilken ordning man ska ta olika gafflar till olika rätter eller att ha varit respektive inte varit på opera i sitt liv så framstår ju inte klass-samhället som så farligt alls.

Sommarbilder

...som lider lite av att jag inte lärt mig nya datorn än, och inte fattar hur jag skulle kunna croppa osv på bilderna...

Detta med massdiagnostisering

Det är mycket diskussion om att fler och fler människor får olika diagnoser, både psykiatriska och neuropsykiatriska. Det blir så lätt svartvitt för och emot när man diskuterar detta. T ex tänker man att, om vi tar depression som exempel bara, så måste det antingen ha varit underdiagnostiserat tidigare eller överdiagnostiserat nu. Men det finns ju inget objektivt sant svar på hur många människor som är deprimerade. Mellan den person som uppenbart bara är lite melankoliskt lagd och den person som uppenbart är svårt deprimerad på ett sätt som måste beskrivas som mentalsjukt så finns en glidande skala. Vart man drar gränsen och börjar tala om depression är ju ett val man gör. Samma om vi nu antar att depression hänger ihop med minskad serotoninproduktion, och man skulle hitta en metod för att mäta serotoninhalten - man skulle hitta en glidande skala av mindre och mindre serotonin, och det skulle fortfarande vara ett val vart man drar gränsen och börjar tala om depression.

Så vilka är då fördelarna med att dra gränsen generöst, så att många kommer att räknas som deprimerade?
1. Fler personer som mår dåligt får någon form av hjälp.
2. Det blir mer accepterat att gå till psykiater/psykolog och säga att man har en psykiatrisk diagnos.

Vilka är då nackdelarna med dagens enorma diagnostiserande?
1. Risk att man börjar medicinera folk på slentrian. Psykofarmaka går in och petar i hjärnan, ett enormt komplicerat system som vi fortfarande vet väldigt lite om och där varenda signalsubstans har typ hundra olika "jobb". Därför får man väldigt ofta effekter utöver de önskade. Man måste noga väga för- mot nackdelar med mediciner, och det är negativt om man stoppar i folk mediciner på slentrian när de inte absolut måste ha dem.
2. Detta hänger ju ihop med ovanstående, men det verkar finnas en trend att se individens hjärna som ett ganska isolerat system, snarare än något väldigt dynamiskt som samverkar med miljön. Man verkar inte forska så mycket kring ifall t ex färre människor skulle behöva antidepressiva, centralstimulerande m m för att klara jobb/skola/dagliga livet ifall jobb/skola/samhället öht såg annorlunda ut.
3. Förståelsen för de som är riktigt dåliga kanske minskar när en massa människor som är relativt okej går runt med samma diagnos. Om A känner flera personer med diagnosen "depression" som ändå kan sköta sig själva, sköta sitt jobb osv och verkar ganska okej, men B är så svårt deprimerad att B knappt kan röra sig än mindre klara sig utan massivt med stöd och hjälp, så kanske risken är stor att A tänker att B måste överdriva och borde rycka upp sig.

1-3 är ju inte oundvikliga följder av att en massa människor har diagnoser, men mitt intryck är ändå att det är problem som faktiskt kommit med mass-diagnostiserandet, och som man kan diskutera utan att hemfalla till någon allmän dum-skepsis mot psykiatrin och psykofarmaka.