Min märkliga tand-hypokondri

Hanna Fridén har skrivit mycket om hur hon haft nojor kring sina egna tänder, att det är nåt fel på dom, att dom ska ramla ut osv. Själv är jag helnojig när det gäller hundarnas tänder. Det är väl en kombination av att a) min mamma är tandsköterska och har hjärntvättat oss barn med vikten av god munhygien sen vi var bebisar, och b) jag är alltid mer hypokondrisk om hundarna än mej själv.
Jag har länge gått och tänkt att Bissens tänder är helt täckta av tandsten, men sen har det av olika anledningar inte blivit av att ringa vetten och fixa en tid för att ta bort det... Idag var vi till slut och vaccinerade hela gänget, och då fick också vet kolla Bissen i munnen. Jag väntade mej mer eller mindre en utskällning för att hans tänder hunnit bli i så fruktansvärt dåligt skick innan jag åkte dit.
- Jaha, sa vetten, här fanns det ju lite tandsten och beläggningar... ja det är väl lika bra att ta bort det. Men han har jättefina tänder och jättefint tandkött för att vara en sex år gammal hund som aldrig fixat tänderna förut.
Så skrev hon "lindrig tandsten" i journalen.
Jahaja. Deja vù. Det var exakt samma sak när Logan skulle operera bort en liten tumör i munnen, och jag bad dom rengöra hans i mitt tycke alldeles enormt tandstens-drabbade tänder - väldigt lindrig tandsten enligt vetten.

Sen åkte vi runt (Alexander var med) till olika affärer och handlade massa goda hund-tuggisar av många olika sorter på djuraffären, apoteksgrejer som behövde köpas, öl på systemet och nya rabarber samt mer grönsaksjord på handelsträdgården. Nu ligger vovvarna och sover, och jag och Alexander ska grilla och dricka öl.

Eden Lake som serie - nu med större rutor.

Vid närmare eftertanke blev bilderna i förra inlägget väl småttiga även när man klickade på dom. Så jag bröt upp serien och la in en ruta i taget.

Lake Eden. Nu som serie.

Igår såg vi på filmen Eden Lake. Den fick bra kritik när den gick på bio, men jag tyckte den var rätt fånig på det stora hela taget... Och så blev jag otroligt inspirerad att göra en serie-version. Serien nedan får med i stort sett hela filmen, så vill ni se den är det bäst att ni hoppar serien. Ni andra kan ju klicka på teckningarna så blir det läsbart. (Pilarna, för att se i vilken ordning rutorna ska läsas, ritade jag dit i efterhand när jag insåg att jag av gammal vana från mina hundserier tecknat uppifrån och ner först, istället för från vänster till höger först.)

Spåra äng och spåra vall

Det finns nån gammal bondvisa som jag haft i huvudet några dagar. Det är som om alla möjliga gamla bondvisor som min mor gick och nynnade på när jag var liten just nu poppar upp i mitt huvud, förmodligen för att jag bor på landet och påtar med mina växter. "Tula äng och tula vall, tula långt i mossen..."
Själv spårar jag hellre än tular (?)på både ängen, vallen och mossen.

Bissen fick gå ett långt spår med mat här och var. Han verkade lite vimsig idag, så jag tänkte att det var bäst att preparera spåret lite. Ändå var han på väg att lalla bort sej några gånger. Han var iaf trött och nöjd efter ett långt spår sen.

Pietro fick ett spår som definitivt var längre än ett appellspår... fyrahundra meter kanske. Det längsta han nånsin gått. Och det är inte KLOKT vad det har gått framåt med Pietros spårande sen förra året, då han tyckte typ femtio meter var jättelångt och tillräckligt för att man skulle bli trött i skallen. Han knatade på, hel-fokuserad, gled av spårkärnan några gånger men lyckades jobba sej tillbaks helt själv... han spårade lös och jag bara gick bakom honom och kollade och impades av vad duktig han blivit.
När spåret var nästan slut så blev han trött till slut... gick av spåret, kissade lite, andades, tog en mikro-paus helt enkelt - och sen på spåret igen och spårade klart. OJ vilken duktig kille jag har!

Logan fick göra några små mini-mini-upplet... men i den här värmen är det lika bra att han får ta det ganska lungt. Vallarna där jag la spår ligger ändå ett par kilometer hemifrån, och i den här hettan känns sammanlagt fyra kilometers promenad ganska långt faktiskt.

Dvärghundspossen klurar vidare

Midsommar-helgen blev inte så mycket helg för min del, var av olika anledningar tvungen att jobba ganska mycket. Efter fyra timmars super-intensivt jobbande idag (kom in i värsta flowen, satt och knappade-knappade-knappade på datorn och hade knappt tid att gå på toa...) så tog jag jycksen för en promenad. Ganska långt hemifrån så stannade jag och gjorde några lydnadsövningar.
Jag har ju tidigare skrivit att skällnallen is the shit när det gäller belöningar åt Logan. Men nu har jag insett att det går att få honom att göra lite moment för helt vanliga godbitar också, förutsatt att man börjar klicka så fort han gör nånting (vad som helst, typ luktar på en ormbunke...) tills man fått igång honom. Sen kan man köra lite fotgående eller så.
Haha, man blir aldrig färdiglärd. Ffa inte när det gäller Logan.

På hemvägen såg jag också jättestora skördade vallar. Bra spårmarker för morgondagen. :-)

Jeppssonhundarna warpar loss. del 12.

The Jeppsson dogs warp away. Part 12.
Azatoth messes around with his white cane.
Pietro: I better go back inside the ship.

On the bridge:
Tenor: We don't stand a chance against Azatoth unless we cooperate.
Logan: You're right. Our shields are already strained.

Tenor: I've noticed that he moves to the rythm of the flute players. That gives me an idea...

Jeppssonhundarna warpar loss. del 11.

The Jeppsson dogs warp away. part 11.
Bissy: You must go out there if you're gonna be heard over the flute players.
Pietro: I still don't understand how there can be sounds in space.

Pietro: Hello Azatoth! This is your king! I order you to destroy our enemies!
Azatoth: Hoho, the king himself? No problem, majesty, I'll do it!

Azatoth: Tell me when I hit the right thing!
Pietro!NOO!