Galna spårhundar

Igår var vi ute och spårade. Vi var på ett stort fält, och det blåste som sjutton. Vet inte om det hade med blåsten att göra, men hundarna blev helt galna! Bissen galloperade runt sitt spår, han höll sej fint i spåret hela vägen men värsta galoppen, som om han var rädd att vittringen skulle försvinna när som helst... Pietro fick ett spår som löpte snett över fältet, så min vittring hade väl blåst runt som sjutton. Han var alltså tvungen att gå långsamt och väldigt koncentrerat, men typ var tionde meter så tog han en liten paus för att göra dårryck och rusa i full kareta fram och tillbaks över fältet under typ femton sekunder, sen tillbaks där han var sist och fortsatte spåra. Så gjorde han ända till spårets slut (Pietro frispårar alltså - han har ett halsband som arbetstecken, men ingen lina). Logan till sist hade suttit och tjutit för full hals under tiden som Bisse och Pietro tränade, tyckte att det var hans tur redan. När det väl blev hans tur att göra lite uppletande var han också tvungen att göra rusningar hit och dit över fältet först, som en kringblåsande dammtuss i stormen.

Dom är roliga, hundarna.

Tack alla

...för all supporten i bloggen. :-D Det värmer.

En liten sjukrapport

Tja, jag tycker ju man ska avdramatisera psykisk sjukdom. Nu ska jag dra mitt strå till stacken. Såhär är det: En gång i tiden (med början i barndomen) hade jag psykoser av och till, tappade verklighetskontakten rejält. Vid tjugo års ålder åt jag ganska mycket ganska tunga mediciner (haldol och xanor). Så småningom kunde jag trappa ner, och sen sluta. Nu jobbar jag heltid och är omedicinerad sen rätt många år, senaste rejäla återfallet jag hade då jag fick läggas in på sjukhus och tugga massa piller var för sju år sen.
Dock är väl min skalle på olika sätt fortfarande lite mer "svajig" än medel-svenssons. Det får man väl leva med helt enkelt.

Under några veckor nu har det svajat lite mer än vanligt. Minnen, tankar om vad som kunde ha hänt om det hade varit si eller så istället, och den faktiska verkligheten har tenderat att glida ihop. Jag har varit tvungen att lägga rätt mycket mental energi och koncentration på att hålla isär vad som är vad. Vad som är minne och vad som är nu, vad som är hypotetiska scenarior och vad som är aktuellt. Ingen full-blown psykos, men man kanske kan kalla det nån sorts proto-psykos. Detta har varit väldigt tröttande. Till slut var jag så matt att jag bara inte orkade jobba längre. Jag försökte åstadkomma nåt logiskt hållbart resonemang i min avhandling, men det slutade med att jag bara satt och glodde dumt på skärmen. Märkte också att jag inte riktigt orkade umgås normalt på jobbet, zonade ut när folk diskuterade nånting. Alexander har varit på mej i över en vecka nu att jag ska sjukskriva mej för att försöka samla ihop hjärnan igen. Jag protesterade och envisades med att jag kunde jobba mej igenom detta, men till slut fick jag inse att han hade rätt. Så igår sjukskrev jag mej.

Senaste jag fick nån proto-psykos (eller vad man nu ska kalla det), vilket var ett eller två år sen (minns faktiskt inte vilket på rak arm), så kunde jag iaf gå tillbaks till jobbet fit for fight igen efter att ha stannat hemma och bara vilat hjärnan i en vecka eller så. Förhoppningsvis räcker detta nu också. I annat fall får jag väl kontakta psykvården igen. Jag har redan starkt funderat på att göra det, för några dagar sen så snurrade det riktigt i skallen och jag tänkte att nu orkar jag inte med mera, nu ska jag kontakta en psykiater och sen börja äta haldol igen... Men nu känns det redan lite bättre. Själva grejen att ta kontakt med psykvården igen när man varit "ute ur systemet" i åratal är ett ganska stort projekt i sej, och för tillfället är jag inte fullt så kajkad i skallen att det är värt det. Förhoppningsvis behövs det inte heller.

Nu kanske ni tänker "vadå, hon verkar ju helt klar och redig?", men både avhandlingsskrivande och umgänge irl är ju mycket mer psykiskt krävande än att bara blogga lite, eller skriva lite på Fejan eller nåt forum.

Jag ska ägna mej åt att gå på gym en massa (det känns som att skallen klarnar lite när man tränar riktigt hårt... kanske har med endorfiner och sånt att göra), promenera med hundarna, men inte jobba och inte umgås irl med nån annan än Alexander. Så ger det sej förhoppningsvis.

I en värld full av arslen...

...kan man ibland få oförtjänt cred bara för att man är lite normaltrevlig. Minns i vintras när det var värsta snöstormen, och jag backade på en stor sten (dold i snön) som kilade sej fast under bilen som en domkraft, och jag och Luss (som var med mej) fick ringa efter bärgningsbil. Jag fick 300 spänn rabatt på bärgningen bara för att jag och Luss hade varit snälla mot den stackars bärgningsmannen... Alla andra bilister bara skrek och bråkade med honom för att dom hade fått stå och vänta i snöstormen, tydligen helt oförmögna att fatta att en bärgningsbil inte kan hinna bärga hur många människor som helst på hur kort tid som helst när det är snöstorm och bilar kör av vägen till höger och vänster.

Det ska vara sotning och brandskydds-inspektion av vårat hus. Jag och Alexander tänkte att vi skulle köpa en takstege, vilket reglerna kräver att man har, och slänga upp på taket i helgen. Alltför sent insåg vi att en sån stege måste monteras, och att det är en lite klurig process som två tummen-mitt-i-handen-klantskallar som jag och maken förmodligen är helt oförmögna att utföra på nöjaktigt sett. Så nu har vi kontakt med en takläggare som ska komma och fixa biffen, men det hinns inte med innan den schemalagda sotningen och brandskydds-kontrollen.
Jag ringde upp sotarföretaget och tyckte det var skitpinsamt att förklara läget, att sotning och kontroll måste skjutas upp... men tjejen jag pratade med var hur snäll som helst. Hon tyckte jag och Alexander skulle ha cred bara för att vi öht tog tag i saken. Reglerna gällande stegar har blivit strängare på sista tiden, och tydligen så finns det massor av folk som bara "JAG VILL INTE HA STEGE PÅ TAKET! DUMMA SOTARE! NI KAN VÄL KLÄTTRA UTAN STEGE? JAG VILL INTE!".
I en värld full av arslen är... tja... den helt normala människan kung.

Hångelmannen och liggunderlaget. del 10.

Snogman and the groundsheet. part 10.
Superpig: I bet you all wonder where the groundsheet came from.
Azatoth: Er... where did I put it? Did it roll away?
Flute player: Last time we join Azatoth on space-camping.

Superpig: And how was Askari affected by events?
Carro: How exciting! Our first search contest!

Askari: I smell huma... WTF?

Superpig: He sure was a liiiiittle bit traumatized...
Askari: DIE!
Woman: Help!
Judge: You're disqualified!
The end.

Svamp!

Denna svamp plockade vi idag, i skogen alldeles utanför vårat hus. Svart och rödgul trumpetsvamp. Förra året hittade vi ingen svamp alls. Vi mötte grannar som kom gåendes med korgar fulla av kantareller, trumpetsvampar, taggsvampar och annat smaskens, men själva såg vi bara träd och mossa när vi gick ut i skogen. En granne sa, som förklaring, "ja ni är ju nya här". Typ som att blicken för svamp är nåt förortsbor saknar, och som man övar upp när man bott i bushen ett tag. Nu har vi tydligen bott här tillräckligt länge för att hitta svamp vi också.
Jag brukar göra sån här stuvning: Fräs svampen och lite hackad vitlök i ganska mycket margarin. Ha på salt, cayennepeppar och en liten aning curry och en liten aning ingefära. När det kommit ut en del vätska ur svampen, red med rismjöl. Häll på havre- eller sojagrädde och låt puttra några minuter. Klart och jättegott!

Pietros nya kläder

Vi har köpt lite nya kläder åt Pietro ( a k a världens frusnaste lilla hund) . Gäller ju att vara förberedd när vintern kommer...