Lång utflykt för Mary

Idag var vi och hälsade på min kusin Jenny och hennes man i Köping. Kusin Pär med fru liksom mina systrar och en svåger var där också, en riktig släktträff. Dom vuxna hundarna fick en promenad på 1,5 h innan vi åkte, sen fick dom sitta själva åtta timmar... inte idealiskt, men jag tycker inte det gör så mycket (och hundarna verkar inte lida) om det händer nån enstaka gång. Mary fick följa med. Grejen är att kusin Jenny har en gammal boxer-hanne, Pollux, inte sådär överförtjust i andra vuxna hannar, och den känslan delas ju dessutom av våra egna gossar. Men valpar går bra.

Syster Elin, svåger Johan, jag, Alexander och Mary åkte allesammans dit i vår bil. (Sen stannade Elin och Johan kvar när vi åkte hem igen på kvällen till våra gossar, för att ta tåget hem nästa dag.) På ditvägen turades Elin och Johan om att köra medan jag och Alexander satt bak. Mary verkade helt lugn, ända tills hon plötsligt och utan förvarning spydde i mitt knä. Två spyor till hann det bli på vägen... uppenbarligen åksjuka, men det konstiga var att hon verkade så normal emellan. Som tur var hade vi av en slump både en rulle plastpåsar och en packe näsdukar till hands, så det blev ingen större katastrof (jag kan också konstatera att valp-spyor knappt luktar nånting jämfört med den mänskliga varianten...).

Väl framme fick Pollux och Mary först mötas utomhus, på neutral mark. Pollux sträckte upp sej lite och blängde på Mary som fick ödmjuka sej, men sen lekte dom lite och det var lugnt. Dock märktes det på hela besöket att Mary var aningens intimidated av den stooooora Pollux. Hon var så lugn och belevad, och Jenny tyckte det var en fantastiskt snäll valp jämfört med hur Pollux och tidigare boxrar röjt runt som valpar... hon skulle bara se Mary hemma! Alla blev verkligen helt förtrollade av Marys enorma gullighet. Det blev inte en enda kissolycka inomhus heller... fast enda sättet att få henne att kissa utomhus var att sätta på henne koppel och hålla i henne så hon inte kunde springa omkring så mycket. Annars brukar ju hundar tycka det känns lättare att kissa när dom är lösa, men Mary ville bara springa runt runt och kolla på allting och lukta på allting när hon var lös, och glömde helt bort att gå på toa.

När besöket närmade sej sitt slut så hade Mary kommit över sin enorma respekt för Pollux litegrann, och började hoppa omkring honom på bakbenen och dutta honom med tassarna för att få igång honom på bus. Men då var det dags att åka hem. Alexander satt i baksätet med Mary med en hel toarulle som vi fått med oss, beredd på nya kräkattacker... men hon sov som en stock, helt däckad.

Tänk att en morotsbit kan dra igång jaktinstinkten så

Här har Mary äntligen lyckats fånga en bit morot, som visade sej väldigt svår att få tag på... Hon smög på den, attackerade den, slogs med den, flera gånger om innan den till slut gav upp. Påminner mej om Logan när han var liten - han höll på likadant med broccoli-buketter.
Kul liksom att grönsaker tydligen kan dra igång jaktinstinkten så mycket...

Och här är en bild på söta Logan och söta Mary i skogen, som väntar på att jag ska gömma lite grejer åt dom.

Matt i skallen och hes i halsen är jag...

...efter att ha föreläst i ett antal timmar (med pauser inlagda, men ändå). På engelska också... man blir nog trots allt snäppet tröttare i huvudet av att ha ett annat språk än sitt modersmål.
Bara att hoppas att det var uppskattat av studenterna. Man får väl se när dom gör sin utvärdering.

2011 - ett hundäventyr.

 2011 - a dog oddyssey. part 7.
The ship glides through space without control.

 It soon reaches an area in space filled with wet water-colours.

 Logan: Wow! What groovy colours!
Pietro: Psychedelic!
Mary: But where does it come from?

In the general vicinity of Saturn Azathoth, the blind idiot god, hangs out with his former flute players.
Azathoth: Hoho, it doesn't matter that your flutes broke, painting is just as fun as listening to music! Now where did I put the canvas?

Mary miljötränas!

Det blev mycket för Mary idag. Men det är med beräkning... Jag måste gå upp klockan 5 i morgon, så då behöver jag lägga mej tidigt. Mary brukar normalt sett ha totalt bus-ryck vid typ tio-elva på kvällen... Men nu ska hon väl vara tvärtrött resten av dygnet, efter spår på förmiddagen och miljöträning på eftermiddagen.

Det gick till så att jag, Mary och Logan åkte buss till Västerhaninge. Väl där så köpte vi bajspåsar i djuraffären eftersom jag kom på att jag hade glömt det hemma. Sen pendeltåg till Handen. Där gick vi runt lite kring stationen, Logan och Mary fick också lite mellanmålsmat. Sen pendeltåg tillbaks till Västerhaninge, byte till buss och så hem igen. Däremellan stötte vi på gott om människor som blev helt förtrollade av Marys gullighet, varav några också frågade om dom fick hälsa. Logan stod som vanligt helt ointresserat bredvid, men Mary hoppade upp på folk och var jätteglad. Det enda hon egentligen tyckte var lite knepigt var att åka buss, och det är klart, det är ju en slingrig väg den åker på så det kränger lite. Pendeltåget var nemas problemas. Men bussen funkade också, särskilt på tillbakavägen.

Det hände en incident som kunnat bli dramatisk, men nu inte blev det... Ett äldre par med en gigantisk rottis-hanne (när jag tänker efter kanske det snarare var en rottis-liknande blandis, typ korsning rottis/engelsk mastiff el dyl) kom gående och tyckte också att Mary var söt. Men vad gör dom? Jo, släpper direkt fram sin gigantiska hund för att hälsa. Och nu är det så att Logan inte är så speciellt förtjust i främmande hanhundar. Men jag lyckades få Logan att bara sitta och inte säga nånting (ja okej lite mutter blev det ju ändå) medan Mary hälsade på mega-rottan. Jag ville inte börja hojta och gå på och göra världens affär av det hela... dels för Marys skull, dels för Logans skull, för om jag inte fokuserat på att hålla Logan lugn och stilla kanske rottan (som annars verkade slö och snäll) blivit provocerad och sen hade allt gått helt och helvete, för ägarna såg ju knappast ut som om dom skulle kunna hålla hunden i ett krisläge.
Satan vilka idioter det finns alltså. När jag fått Logan att sitta lugnt så hörde jag hur dom sa nånting om "ojoj, är hon lite rädd för stora hundar?" syftandes på Logan och det faktum att han småmorrade nere i halsen. Jag bara "nä det är en hanne, han är inte så himla förtjust i främmande hannar". Då gick dom iaf.


I övrigt gick allting alltså lugnt till. :-) Mary ville springa fram till varenda människa och hoppa upp på dom, men jag bara höll emot i kopplet utan att göra nån affär av det... och precis som med bilar (när vi första gången gick på grusvägen och en massa bilar åkte förbi ville hon jaga dom) så känns det ändå som om hon får mindre och mindre reaktioner ju fler gånger det händer att det spännande (människan, bilen, hästen...) bara passerar utan att det händer nåt mer.
En del menar typ att koppel på en valp är helt förkastligt, man ska alltid alltid bara "jobba" för att få med sej valpen, locka eller hota (beroende på vilken "skola" koppel-hataren tillhör) eller båda delarna, men absolut inte hindra eller dra med valpen rent fysiskt med ett koppel. Alltså... det är klart det är bra att låta valpen gå lös ofta och lära den att följa med utan koppel, lära den inkallning osv. Men när det gäller såna saker som att vänja den vid bilar, eller vänja den vid att bara gå förbi folk så länge man inte signalerar att det är okej att hälsa, då tror jag ofta det är bättre med koppel. Det blir så lätt att man fastnar i att tjata annars... att man hela tiden får trappa upp det man gör när man "jobbar" för att få hunden med sej, varva upp och varva upp, och det blir att man gör världens affär av allting. Istället för att bara gå förbi.
Ja och sen har man ju själva säkerhets-aspekten med kopplet. Folk kan inbilla sej att dom har ett "mentalt koppel" på hunden när dom knatar förbi trafikerade vägar, så ett fysiskt koppel inte behövs... Men tjena liksom. Det är levande varelser vi pratar om, inte nån radiostyrd bil som funkar lika bra trådlöst som med en sladd till dosan.

Sen är det klart att inte ett fysiskt koppel heller är helt ofelbart, det krävs ju t ex att man håller i det ordentligt... Jag hade koppel på Mary när vi gick hem från busshållplatsen genom skogen eftersom det hade blivit mörkt då, och jag vill inte ha en lös kolsvart hund som jag inte ser vart hon är nånstans. Men sen höll jag väl inte i ordentligt, och rätt som det är råkade jag tappa kopplet precis som hon drog iväg rakt in i svarta skogen. Men jag hojtade hennes namn, och hon tvärvände och kom tillbaks. Där blev det riktigt firande med massvis av godis och klappar och beröm. Duktiga tjejen. :-)

Mary spårar!

Idag hade jag gjort ett spår som var typ trettio-fyrtio meter långt med en trubbig vinkel på mitten. Några små högar med torrfoder med sådär fem-sex meters mellanrum och en på slutet. Vi kom in mot spåret från sidan. Mary klurade i c:a 10 sekunder på åt vilket håll hon skulle gå, framåt eller bakåt, och tog sen framspår. Då hittade hon ju ganska direkt en liten hög med foderpluppar och blev därmed belönad för att gå framåt. Sen knatade hon på. Vinkeln var lite klurig tyckte hon, tog säkert en halv minut innan hon fått reda på den, men strax efter vinkeln hade jag gjort en till liten mathög. Oj vad duktig hon är! :-D

Nu ska jag öva jättemycket på att lämna grejer till mej, inomhus och sen utomhus, tills det sitter som berget... sen börjar jag lägga apport-grejer i spåret också. :-D

Bisse och Pietro fick gå ett spår tillsammans som slutade med en påse mat som jag delade ut. Och Logan fick köra lite kurragömma med skall med matte. Även dvärghundarna ska ju ha sitt. :-)

Mary och fjärrkontrollen

För ett par dagar sen när vi skulle kolla på DVD hitta vi inte fjärren, förrän vi till slut letade bakom soffan. Igårkväll låg den under datorbordet (i ett annat rum). Vi får börja lägga fjärren i fönstret där hon inte når den... än så länge.