Jag tänkte gå en riktig långpromenad med jycksen. Men när vi kommit ungefär halvvägs på den sträcka som vi tänkte gå fram och tillbaka, så hördes på avstånd precis en sån explosion som Bissen är räddast för i hela världen. Jag vet inte riktigt om det är bönder som spränger bort stenblock från åkrarna eller vägbygget mellan Tungelsta och Nynäshamn... enorma smällar är det iaf.
Enligt allmänt accepterad hund-dogma så ska man ju aldrig bry sej om när hunden börjar hänga med svansen och kolla oroligt omkring sej, utan bara låtsas som om det regnar och vara trygg själv. Det är ju det jag försökt med vid tidigare tillfällen, utan att det hjälpt det allra minsta. Så nu när Bissen tog ner svansen och kollade på mej med bedjande blick och gestikulerade att han ville gå hem, så gjorde jag precis tvärtom och lät honom bestämma. "Okej då, Bisse" sa jag, och sen gick vi hem.
Och han avreagerade riktigt snabbt sen! Vilket han verkligen inte gjort tidigare.
Så okej. Bissen behöver tydligen känna att han har kontroll över situationen, att han får gå bort från det otäcka och hem igen om han vill.
Sensmoralen i historien är väl att man inte ska låsa fast sej vid några dogmer i hundtränandet, utan tänka själv.
.jpg)
Förhinder följer mina planer…
1 dag sedan
2 kommentarer:
Klokt gjort.
Svar: Så stressad som jag varit på sistone så hade jag nog åkt in direkt om jag inte hittat knappen till den där fönsterhissen snabbt.
Det finns så många råd och tips om vad man ska göra, men samtidigt är hundar individer och kräver därför också med individuella lösningar. Detta funkade fint, och därför var det rätt :)
Sv: Troligtvis var det bara vinden som spelade mig ett spratt :P
Skicka en kommentar