Människa=västerländsk medelklass

Lena Anderssons anti-barn-krönika fortsätter att generera reaktioner. Jens Liljestrand skriver om den i dagens kulturdel. Han gör en intressant reflektion över att det kanske är lättare att bli oförblommerat lycklig som pappa än som mamma, eftersom män inte får "barn är livets meeeening" uppkört i ansiktet på sej livet igenom (tvärtom, påpekar han, framställs "göra tjejen med barn" som ett hot, som nåt man ska akta sej för).
Men sen kallar han "skaffa barn", tillsammans med "romantik", "konst" och "resor" för nånting "grundläggande mänskligt".

Alltså ursäkta mej, men fy satan vad j-a dumt. Är karln helt historielös eller? Om man kollar utanför den västerländska medelklassens gränser, och om man går bakåt i tiden, tror han verkligen att det sett likadant ut genom hela mänskligheten? Att alla drömmer om den romantiska kärleken, att man försöker hitta nån man ÄLSKAR att gifta sej med, att alla skaffar 2,5 barn och att alla är ute och reser och konsumerar "konst" när dom är lediga från jobbet?
På många platser och under många tidsåldrar har äktenskap mest varit av resonemangs-typen. På många platser och under många tidsåldrar har romantisk kärlek inte alls varit nåt ideal På många platser och under många tidsåldrar har det sett ut så att vissa människor skaffar många barn, många människor skaffar inga barn, snarare än att barnen är någotsånär jämt fördelade. Och väldigt många människor världen över och genom tiderna har aldrig varit ute och rest. Hur allmänmänskligt det här med konst är, beror väl lite på vad man lägger in i begreppet... men då Jens skriver om det som nånting som är möjligt att välja bort, så har han förmodligen ett ganska snävt begrepp, och då blir ju det också nånting som en massa människor genom världshistorien inte haft.

Jag ska börja säga att alla som inte har hund går miste om ett grundläggande mänskligt värde.