Ska du bara läsa en enda dystopisk totalitär framtidsvision...

...så gör dej själv en tjänst och läs Zamyatins "we" istället för nån av dom mer kända 1984 (som starkt inspirerades av "we") eller Brave New World.

Ytligt sett så är handlingen i We lik handlingen i 1984. Samtidigt är skillnaderna så stora. We porträtterar en perfekt diktatur, som inte liknar nånting som verkligen existerat. Hela den stads-stat där handlingen utspelar sej är byggd av glas. Allt är genomskinligt, ingen har ju nånting att dölja. Alla människor har nummer istället för namn. Alla lever sina liv enligt exakt samma schema; vaknar samtidigt, äter frukost samtidigt, går till jobbet samtidigt. Vår hjälte D-503 arbetar med att konstruera "integralen" - ett enormt rymdskepp byggt i samma vackra, genomskinliga material som staden, som ska skickas ut bland stjärnorna fyllt med Den Enda Statens skrifter, för att omvända allt intelligent liv därute till den enda rätta ideologin. Alla har exakt likadan kläder, alla tar sin motionspromenad samtidigt marscherandes fyra i bredd längs glas-gatorna. Svartsjukan är avskaffad, genom att vem som helst kan "registrera sig" med vem h*n vill, utan att det behövs något samtycke från den andra personen. Detta verkar dock flyta på rätt smidigt, precis som allt annat i Den Enda Staten. D-503 och hans vän R-13 har båda registrerat sej med kvinnan O-90, och dom framstår som en ganska harmonisk liten polyamorös familj.

Allt är så harmoniskt, så perfekt, så hälsosamt, så rent och så glasklart (i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse) i denna perfekta diktatur att man lätt känner lockelsen... Jag skrev innan att Den Enda Staten inte liknar nånting som nånsin funnits. Men förmodligen är den ganska lik dom drömmar om framtiden som verklighetens totalitära härskare har, iaf innan ett land har stagnerat och härskarna bara blivit intresserade av att bita sej fast vid makten och inget annat. Så skrevs också boken 1921, av en man som tidigare varit med i Bolsjevik-partiet, även om han hoppade av innan revolutionen genomfördes. Under hela läsningen, när den här fantastiska staten av D-503 beskrivs på ett alldeles underbart vackert språk, så kände jag den attraktion som drömmen om det absolut perfekta samhället utövar... Det är en av dom faktorer som skarpt skiljer den här boken från efterföljaren 1984.

Sen blir D-503 involverad i en anarkistisk (får man väl säga, även om dom inte har det ordet i sin vokabulär) motståndsrörelse. Han träffar kvinnan I-330, som framstår som både skrämmande och lockande (ungefär som Den Enda Staten framstår för läsaren). Hon är ett sorts förkroppsligande av kaos, av det okända. Hon har sneda ögonbryn som pekar uppåt mot tinningarna, och skarpa veck som går från näsan ner mot mungiporna... ögonbrynen och dessa rynkor verkar tillsammans bilda ett X som dominerar hennes ansikte - X som i variabel, X som i det okända. I-330 registrerar D-503 som partner, utan att han förstår varför, då dom inte direkt känner varandra... Hon förklarar det med att D är så söt och säkert aldrig skulle ange henne för hemliga polisen. Det är nånting väldigt masochistiskt över D:s kärlek till I, han blir helt överkörd av sina egna känslor av blandad attraktion och rädsla, och slits hela boken igenom mellan å ena sidan det rena, vackra, glasklara hos staten, och det lockande kaos och mörker som I och anarkismen representerar.

Jag kommer nog att läsa om denna bok många gånger... den liknar helt enkelt inget annat. Den är helt fantastisk.