Kastrerings-tankar

Alltså, med Mary och mej i gäststugan var hanhundarna vrål-hetsiga i huset. Nu är hannarna instängda på sovrummet (med en sladdrig dålig skjutdörr som dom säkert skulle kunna forcera om dom fick tid på sej, men jag är ju här och håller koll) och Mary i vardagsrummet/resten av huset, och alla är lugnare. Konstigt. Kanske misstänker dom att hon är ute och fröjdar sej med andra killar så fort hon inte är i huset?

Satan i gatan vad jobbigt det är att ha löptik och hanhundar. Fattar inte att det finns så många människor som hr det och tycker det är nemas problemas. Men dom har väl vant sej helt enkelt. Eller så har dom mindre knäppa hundar.

Nä, innan nästa löp blir det nog lite kastrerande. Verkar kanske enklast att kastrera Mary, som bara är en. Å andra sidan hade vi tänkt kastrera Bissen ändå, eftersom han haft lite erektions-problem. Ibland verkar hans snopp leva sitt eget liv, utan att ha juckat på nånting eller stimulerat sej på nåt vis så får han plötsligt erektion, och det verkar som om han också får lite ont i underlivet i såna lägen... såna problem hänger tydligen ofta ihop med förstorad/infekterad prostata, men vetten hittade inget. Dock hade vetten (en expert på hundars reproduktion och könsorgan) sett några "oförklarliga" fall som Bissens tidigare och kastrering hjälpte iaf. Så där fanns det ändå kastreringsplaner. Kollar man sen på Pietro är det så uppenbart att han inte ska ha valpar, eftersom han är född med en missbildning i halsen och lite vajsing på ämnesomsättningen som gör att hans kroppstemperatur börjar sjunka och han snabbt blir nära döden om han inte äter ordentligt med mat varje dag (upptäcktes när han var magsjuk och tappade aptiten i två dagar, och nästan dog). Logan är väl den som mest liknar avelsmaterial av killarna. Bra mentalitet och frisk, även om han är för stor för sin ras och har felaktig pälskvalitet. Men han har dessutom ett litet navelbråck, nåt man inte brytt sej så mycket om hos tibetansk spaniel tidigare och som är väldigt vanligt i rasen, men som rasklubben nu (och med rätta, tycker jag, finns knappt några andra hälsoproblem i denna väldigt friska ras) anser att man ska ta tag i. Logan är ju dessutom en extrem macho-man till hund, kanske skulle göra honom gott med lite mindre testosteron.
 När det gäller Mary däremot kanske hon är en blivande superstjärna. Det går ju inte att säga såhär tidigt, men Linda tyckte på många sätt att hon verkade vara den allra mest lovande valpen i kullen. Till slut valde hon ändå att spara en annan tik än Mary, eftersom Mary har lite felaktig färg. Men ända in i det sista, ända tills vi hämtade Mary var Linda lite osäker på om hon gjorde fel som sålde Mary... Anta nu att Mary blir en riktig superstjärna. En av hennes kullbröder har iofs konstaterat armbågsfel, men anta att resten av kullen blir friröntgad (inte helt osannolikt, då det ser väldigt fint ut runtomkring). Det skulle iaf verka surt att redan innan hon fyllde ett ha tagit ett oåterkalleligt beslut angående hennes reproduktion. Så jag tvekar inför att springa och kastrera henne bara sådär... Dessutom har vi pratat om (och nu kommer alla som sa "ja men ni kan ju inte ha tre hundar" inför Pietro och sen "ja men ni kan ju inte ha fyra hundar" inför Mary att sätta kaffet i halsen) att skaffa en tibbe-tik i framtiden (obs, framtiden, inte nästa år eller så) och ha en liten tibbe-uppfödning. Så då skulle vi ändå ha en fertil tik i huset.
Alltså lutar det lite åt att kastrera hela killgänget. Vi får se.