Tränat släppanden

Ända sen Mary var liten har hon velat "äga" grejer. Som bebisvalp tog hon alltid grejer och sprang ifrån mej för att få ha dom för sej själv. Jag jobbade hårt på att hon istället skulle komma till mej och leka med dom, och det gav resultat. På senare tid har dock släppandena blivit sämre. Hon kommer fortfarande till mej, men sen ser man att hon slits mellan lusten att leka med mej och lusten att ha grejen för sej själv. Hon kan sitta och tugga på en grej framför mej och verka klart frustrerad, eller så släpper hon en grej framför mej för att jag ska ta den och kasta den åt henne men rycker tillbaks den i sista stund, och tuggar igen.

Jag tror felet jag har gjort har varit att jag ryckt till mej saker även när Mary varit på väg att ta dom. På träningen sist med Stockholms träningsgrupp blev jag dessutom tjatig på henne och började nästan bråka med henne vid ett tillfälle. Det krävs så lite med en sån här hund för att hunden ska börja känna att man konkurrerar om prylen.
Idag övade jag i alla fall ordentligt på släppanden, och jag ska öva detta regelbundet i fortsättningen. Jag kastade en grej åt Mary och lät henne hämta den, kampade lite, och sen stod jag helt passiv med händerna hängande längs sidorna. Istället för att tjata på henne att släppa väntade jag ut henne, ända tills hon självmant släppte den framför mina fötter. Då sa jag "tack" (mitt släpp-kommando) och gav en godis. Ofta lät jag henne sen plocka upp grejen igen, och så väntade jag igen på att hon skulle släppa den självmant. Dom gånger jag istället tog grejen för att kasta den, så böjde jag mej ner i slow motion för att ta prylen. Om Mary då gjorde en ansats att rycka den ifrån mej så försökte jag inte vara snabbare än henne (alltså inte konkurrera), utan drog mej tvärtom undan från grejen. Först när hon snällt lät mej ta grejen blev det återigen lek.
I fortsättningen ska jag regelbundet jobba på det här sättet med släppandena.

Jag tror att det man framför allt måste tänka på med en hund som har stort ägandebehov av naturen är att aldrig hamna i konflikt och börja bråka om prylar. Man kanske kan vinna en grej tillfälligt genom att bråka om den och inte ge sej, men risken är så himla stor att segern över hunden bara är just tillfällig, och att hunden nästa gång den fått tag i nånting kommer att kämpa ännu lite hårdare för att behålla prylen. Jag har sett ett ekipage (schäfer) som var ett riktigt skräck-exempel på detta. Ägaren var säker på att han inte fick låta hunden "vinna", hunden skulle lära sej att ville han ha nånting från den så tog han det... Men för varje gång dom fajtades om grejer så kämpade hunden på lite mera uthålligt. Det blev verkligen gång på gång utdragna slagsmål om prylar som hunden hade. Nu var detta en i grunden ganska mesig hund (även fast hon enligt ägaren var tuff som satan...) så hon visade aldrig nån aggression mot husse under dessa kamper, kämpade bara som en dåre för att hålla fast i grejen. Men Mary har ju inte bara ägandebehov, hon har också ett aggressionspaket gömt under den milda och snälla ytan (vilket syntes på hennes MH ). Så jag vill verkligen, verkligen inte hamna i ett läge där vi bråkar om en pryl.