Inkallnings-skryt!

Mary Marvel var en riktig jakttok från dag ett. Nåt av det första hon gjorde när vi fått hem henne vid nio veckors ålder var att ta upp ett rådjursspår (var lite snö på marken den dagen) och dra iväg. Det gick iofs att ropa tillbaka henne med mycket hojtande och viftande med armarna, men ändå. Bilar, cyklar, hästar och allt annat som rörde sej skulle hon också jaga.

Jag hade henne i koppel för det mesta, hade henne lös ibland och övade kontaktövningar, gjorde skitmycket skvallerövningar (fick typ trycka in godis eller leksak i käften på henne när hon var som mest fixerad), spårade människospår för att ge henne lite andra lukter att intressera sej för, och övade inkallning. I våras kändes det som att alltihop satt rätt bra, och jag brukade gå med henne lös. Men så en dag så drog hon ändå helt oväntat iväg på ett rådjursspår och var totalt döv. Kom tillbaka efter några minuter iofs (och utan att vara blodig...) men ändå. Strax därefter var vi på Kista BhK och råkade ut för att en hare for ut på appellplan (j-a kamikaze-hare! Vad ska den på appellplan att göra?) rätt framför Mary, och hon drog efter in i skogen, fast även denna gång kom hon tillbaks ganska snart och oblodig.

Ja hur som helst. Insåg att jag måste få bättre inkallning. Såhär tänkte jag: Hunden vill ju jaga för att den får en adrenalin-kick av jakten. Det är därför jakten är så oemotståndlig för hundarna som väl jagat in sej, dom har lärt sej att springande djur=jordens kick. Men man borde ju istället kunna lära hunden att den får jordens adrenalin-kick av att komma på inkallning, och så blir inkallningen helt oemotståndlig istället.

Hade hunden i lina en period och övade på följande sätt: Jag använde hennes namn för det mesta när jag ville att hon skulle komma. Men kanske två gånger per promenad använde jag istället kommandot "kom", som jag bestämt mej för att öva upp till ett "super-kommando". När hon vände och sprang emot mej så vrålade jag för full hals och visade tänderna samtidigt som jag rusade henne till mötes, och sen slet jag upp ett kampskinn ur fickan (om jag nån gång gör detta utan att ha kampskinn på mej får jag helt enkelt köra med bara händerna och armarna...), och sen fajtades vi som GALNA - jag hoppar, sliter, rycker, vrålar och morrar som en total dåre, och hunden också. Vi fajtas tills vi är helt andfådda och jag har ont i armarna, sen är det bra.

Numera har jag lagt undan långlinan igen. Hon har vänt och kommit när jag ropat "kom" bl a när vi gick förbi en gård där en hund kom rusandes ut mot boningshuset och sprang mot Mary i full karriär vilt vaktskällande, och när vi gått förbi ett par svanar som lyfte och flög iväg och Mary ville följa efter. Idag kom det ett riktigt eldprov! Gick på ett stort fält, och Mary var kanske fyrtio-femtio meter bort och busade runt. Rätt som det är for en katt upp ur gräset och drog som en oljad blixt rätt framför Mary. Hon hann väl förfölja katten några meter innan jag fick mål i mun och ropade "KOM!", men då vände hon på en femöring och rusade tillbaks till mej.

Nu känner jag verkligen att inkallningen sitter som berget... det där med katten måste ju vara nåt av den största frestelse som en hund med stor jaktlust kan råka ut för.

Jag menar självklart inte att alla ska träna såhär, många hundar skulle väl inte alls tycka att det jag beskrev ovan skulle vara en belöning, en del skulle väl även bli rädda för matte... Men har man en hund med mycket drifter kan det nog vara ett bra tips att försöka göra nåt riktigt "adrenalin-rusigt" som belöning vid inkallning!