Igår tog jag ut Bisse och Mary för att spåra varsitt spår. Dom fick sitta uppbundna (Bisse med täcke och i en väska) medan jag la spår åt dom... kanske inte så smart, för Mary hetsade upp sej som sjutton och började yla och ha sej i förväntan. Hur som helst. Bisse fick ett spår med några mathögar i och en bit torkat kött på slutet. I slutändan jobbar han ju för mat, och om jag ändå inte ska tävla med honom känns det bara onödigt att hålla på med apporter i spåret (som han ibland velat gå över).
Det är kul, mina spår syntes ju tydligt i snön, men Bisse använde uppenbarligen näsan, pulsade ibland fram en meter till vänster om spåret och ibland en och en halv meter till höger, beroende på hur vinden legat.
Mary har på sista tiden självmant plockat pinnar när jag gjort ett minispår åt henne och släppt henne för att frispåra. Nu hade jag med mej ett antal pinnar som hon var otroligt ivrig över hela vägen fram till spårstället, hon skulle ner med nosen i min väska hela tiden och plocka upp pinnarna och bära på dom... Jag tänkte att det här går finfint. Jag la ett spår som var ett par hundra meter med fyra pinnar i. Men när Mary väl var i spåret så föll hon tillbaks i lite gammal spårgalenskap och ville skita i pinnarna. Jag höll in henne i linan och då tog hon dom iaf under stort bifall från min sida. Sista pinnen var svår tydligen, då fick hon nån sorts hjärnsläpp, och började testa sitt och ligg liksom för att kolla om det var tricket för att få spåra vidare... men till slut (efter att ha sett ut att faktiskt fundera lite och använda hjärnan) så tog hon pinnen och fick följa spåret till slut.
Nu ska jag gå igenom alla tips jag fått för att få hunden att plocka pinnar:
1. Belöna hunden jättemycket för att ta pinnar i spåret. Använd köttbullar, skinkost, kong, kamprep, vad som helst som hunden älskar.
Nu ska jag säga vad felet är med detta tips. När Mary väl är i spåret är hon inte det minsta intresserad av sånt som hon i vanliga fall är förtjust i, då vill hon bara spåra. Tips 1 var liksom det första jag försökte med, och Mary betedde sej bara som om jag var
elak som försökte få henne att äta dumma godisar eller leka med dumma leksaker när hon bara ville spåra. Så tips 1 är säkert ett jättebra tips för många hundar, men ganska bortkastat på Mary.
2. En hund som älskar att spåra har stor jaktlust, alltså måste man spela på jaktlusten för att få hunden att plocka pinnarna. Det gör man genom att leka jaktlekar med pinnarna i spåret.
Felet med detta tips är väl ungefär samma som för tips 1. Om hunden har noll intresse för att leka, om hunden bara vill spåra, är det liksom lite svårt att få igång en lek. Förresten tror jag inte på det där med att spårandet skulle vara en sorts jakt för hunden. Jag tror iaf inte det gäller alla hundar jämt. Om Mary uppfattade spåret som en jakt på mej, så borde hon ju t ex bli extra sugen om hon
ser mej lägga ett minispår. Då blir det ju synretning också. Men hon blir tvärtom extra triggad om hon
inte sett vart jag lägger spåret. Tror mest det handlar om ren och skär nyfikenhet, nyfikenhet på vart jag har gått, en nyfikenhet som är så enormt stark att den kör över alla andra drifter. Det visas ju också på att hon är nöjd och själv tycker att hon "spårat klart" när hon ser vart jag gått tillbaks mot huset eller uppbindningsplatsen.
3. Öka intresset för pinnarna genom att leka massa pinnlekar utanför spåret, berömma hunden jättemycket när den har en pinne, kasta pinne osv.
Detta har jag ju gjort och även om vi knappast är ända framme, så ser man ju att det fått en viss effekt iaf.
4. Bara vara vrålenvis på att hunden inte får gå vidare förrän den markerat apporten i spåret.
Så gjorde jag ju idag. Tror dock inte man ska hålla på och traggla för mycket såhär, det blir nog jobbig stämning i spåret om man ofta får hålla på och envisas med hunden. Man kan kanske ha som regel att hunden inte får gå förbi apporten utan att markera, men samtidigt ha som mål att inte hamna i såna situationer så ofta.
5. Lägga lite apportpinnar längs vägarna där man bor, och sen, när man är ute på promenad med hunden, så "råkar" man hitta pinnar och gör enormt stor affär av det.
Skam att säga så har jag inte testat detta tips än. Mycket pga att det varit så mörkt och kallt så det har varit jobbigt nog att gå ut för att promenera hundarna samt bära ved och gå till bussen och allt annat man
måste göra ute, att det har tagit emot att gå extra-promenader för att lägga ut pinnar. Eftersom det dessutom har rått brist på direkta vägkanter att lägga pinnarna vid (direkt vid vägens kant har det ju kommit höga snövallar, och det känns lite opraktiskt att lägga pinnar
i vägen där bilarna kör, så har det inte blivit av. Men nu under våren ska jag absolut göra detta. En kompis som kan väldigt mycket om spår hävdar att det gör stor skillnad.
Så, nu blir det för det första till att lägga pinnar längs vägkanten och spontant "hitta" dom, och sen leka med dom. Ska vänta ett tag igen med att testa att lägga ett nytt spår. Om man räknar bort dom små minispår jag gjort och släppt lös henne i, så var det över en månad sen jag spårade innan igår. Så jag väntar väl några veckor till och jobbar med spontant hittande av pinnar däremellan. Sen när jag väl gör ett spår ska jag försöka lägga pinnarna där hon ändå förmodligen har saktat ner och "tänker" lite extra. T ex låta spåret korsa en väg eller stig, och så en pinne precis innan spåret går in i terrängen igen.
Jag tror också att det är bra att aldrig ta hunden av spåret direkt efter en pinne. Om hunden älskar att spåra så blir det ju som ett straff för hunden, "nu tog du pinnen och då är det roliga slut". Jag tror det är bättre att alltid låta hunden "spåra klart" om den är riktigt spårtokig, i Marys fall då få följa spåret tills hon ser precis hur jag har gått för att komma tillbaka hem eller tillbaka till uppbindningsplatsen, och därmed fått sin nyfikenhet stillad.
.jpg)
