Pietro och spegelhunden

En liten kompis i spegeln

Jag hörde Pietro lekmorra inifrån sovrummet, och eftersom Logan var i vardagsrummet så trodde jag att han och Bissen lekte. Men när jag gick dit för att kolla så låg Bissen och sov i sängen. Pietro stod med en leksak framför spegeln, och försökte hetsa den lille italienaren därinne att ta den...

Logan snökung

Här står Logan på toppen av dom snömassor som rasat ner från taket. Sen tycker jag att ni ska bli imponerade av den skottning jag gjort. Snömassorna låg ju nämligen emot väggen från början.

Ännu en lavin, den tredje denna vinter

Vi har haft ännu en tak-lavin på husets sydsida. Så nu får vi återigen skotta en gång till grinden för att komma fram. Men äntligen SMÄLTER det... hoppas det hinner smälta så mycket som möjligt innan minusgraderna kommer tillbaks.

Rådjuret vill sitta i soffan

Gravida rådjuret har varit framme vid vår ytterdörr och våra fönster igen... hon gör bara det på natten när ingen ser, men man upptäcker ju spåren på morgonen. Egentligen vill hon nog bo inomhus, sitta i soffan och dricka varm fruktsoppa.

En enkel plan. del 8.

A simple plan. Part 8.
People: Heeelp!

The afghan, who's been lying unconscios under the rubble, wakes up.
Afghan: What's happening? Where am I? I don't see anything!

Afghan: Shit, I'm completely tangled up and weighed down. I can hardly move!
Person: What's THAT?

Superhjälten Thunder

Inatt drömde jag att jag hade en hemlig superhjälte-identitet. Min kraft var att jag när jag ville kunde växa och bli typ tre meter lång samt jättemuskulös och superstark. Lite som Hulken, men utan att bli grön. Ja och så kunde jag bestämma själv när jag ville växa mej stor och stark - fast när jag väl blivit stor och stark så blev jag korkad också och tänkte inte så bra, och så återfick jag inte min normala IQ förrän jag krympt ihop igen. Mitt superhjälte-namn var Thunder, pga att det dundrade så när jag gick.

Jag tog för vana att alltid gå i töjbara trikåer, så jag slapp spräcka kläderna och bli naken när jag behövde växa mej stor. Sen brukade jag också ha nån kjol el dyl på mej som jag kunde slita av och istället vira runt huvudet som en niqab ungefär, för att dölja min identitet när jag var "Thunder". I drömmen funkade det skitbra, trots att idén är helt idiotisk. När nåt brott inträffade skulle alltså omgivningen se hur Sofia Jeppsson sprang iväg till nåt undanskymt hörn, och sen kom "Thunder" fram iklädd likadana tajts och likadan tröja som Sofia Jeppsson hade haft, med likadan frisyr, och en typ niqab virad runt skallen som var misstänkt lik den kjol som Sofia Jeppsson nyss hade haft på sej. Och ingen skulle lista ut att Sofia Jeppsson och Thunder var samma person?
Iofs, inte dummare än Stålmannen och Clark Kent...

I drömmen var Alexander liksom min hjälpreda och kompanjon, fast han inte hade några superkrafter själv. Vi samarbetade med att försöka sätta dit ett gäng skumma zoofili-pornografer (ett värdigt ändamål). Men vi kom ingen vart. Jag satt och klagade på att min enda superkraft inte var speciellt användbar i det här fallet, och önskade att jag hade haft ytterligare nån superkraft som man kunde använda för att spionera på folk. Rätt som det var, just som jag satt och beklagade mej, så muterade jag spontant fram ytterligare en kraft. Den gick ut på att jag med hjälp av en TV och en ihoprullad boll aluminiumfolie kunde framkalla en vision av vad mina fiender för tillfället höll på med och var dom befann sej. Nu gick det genast bättre för oss att bekämpa djur-pornograferna.

Dock vaknade jag innan vi hann dra dom inför rätta.

En italienare innanför tröjan

Såhär vill gärna Pietro sitta för att riktigt värma sej om kvällarna:

Promenad i kylan

Såhär såg vi ut. Det var lite svårt att få hundarna så att alla tre syntes på fotot, eftersom vi står i en smal uppskottad gång i trädgården medan maken fotar från dörr-öppningen. Det blev iaf lager på lager för både mej, Bisse och Pietro. Jag har rejäla termo-brallor, tänkte att bara mina vanliga benvärmare inte skulle räcka till idag. Bisse har först en ganska tunn jogging-dress, sen fleece-byxor och tjock tröja. Pietro har fleece-overall, fleece-byxor och sin stora polotröja, samt muttlucksen. Där frambenen sticker fram litegrann har jag smort in dom med fett.
Och så Logan då. Den enda av oss som har päls så det räcker för en långpromenad i femton minus.

Inatt frös pumpen

Men vi fick igång den igen.
Jag hatar vintern.
Inatt var det 22 minus som rekord. Nu MÅSTE det väl ändå börja bli varmare!

Min söndag

Upprepa c:a tio gånger.

Snöhelvetet del två

Igårkväll så kunde inte maken komma hem med buss, om han inte ville vänta 1,5 timmar. Så jag erbjöd mej hjältemodigt och dumdristigt att ge mej ut i snöstormen och hämta honom.
Plogade mej fram med bilen genom snömassorna på Herrns väg, och vidare ut genom snömassorna på den backiga och slingriga Söderbyvägen. Det gick rätt bra, men så fick jag inga möten heller. Sen bar det ut på motorvägen. Där kunde man köra i hela 60-70 kilometer i timmen utan problem! Wow!
Tyvärr var det inte lika smärtfritt att köra av motorvägen. Avfarten hade nämligen försvunnit. Jag fick utgå ifrån skyltarna och lyktstolparnas placering, och lyckades på så sätt hålla mej på den osynliga vägen.
När jag kom fram till VH där jag skulle hämta Alexander, så hade hans tåg frusit fast. Jag fick vänta i en timma på honom. Han tyckte jag skulle åka hem igen och så fick han ta sej hem bäst han kunde... jag sa att no way att jag åker hem med oförrättat ärende, när jag kämpat så för att komma hit!
Till slut kom Alexander, och vi åkte hem. Då hade det ju snöat etter värre. Sista biten hem på Söderbyvägen var något av en mardröm. Jag körde i 20 och så oerhört försiktigt för att inte slira. Det var lager på lager av halkig snö och så is underst. Tyvärr fick jag dessutom flera möten på den extremt smala vägen (den har ju "krympt" pga snövallarna), men med extrem försiktighet så funkade det.
När vi väl kom hem var jag nästan yr i huvudet av att ha koncentrerat mej så hårt, och Alexander sa att han knappt hade vågat andas på hela vägen hem.

JAG HATAR VINTERN!

En enkel plan. del 7.

A simple plan. part 7.
Pietro: We've arrived.
Bissy: Time to gate-crasch this party!

Bissy: Pull the handbrake...
Pietro and Logan: And jump!

Bissy: Cool.

Snöhelvetet

Nätet i vårt staket (alltså inte stolparna, utan nätet) är en meter högt. "Vilket nät?" säger ni nu. Just det.

Dödströtta hundar

Jag tänkte köra klickerträning inomhus idag, men det blir nog lite senare ikväll det. Hundarna är dödströtta. Ändå var det knappast nån lång promenad vi gick - lite drygt tre kilometer bara! Fast jag förstår dom, jag känner mej trött själv efter att ha gått i den snöstormen. Det är som att själva blåsten suger musten ur en, iaf när man ska gå i motvind och ansiktet fryser till is.
Jag är TRÖTT på vintern! Har jag redan sagt det kanske?

Hundarna mötte gravida rådjuret

Jag har just varit ute på promenad i snöstormen. Lille Pietro fick jag bylta på i lager på lager... när jag var klar så var han så tjock i formen att den vanliga promenadselen var för liten, han fick låna en av Bisses selar istället.

När vi var nästan hemma så kom gravida rådjuret pustandes över vägen, på väg till vår kompost för att kolla in dom senaste fruktskalen. Såhär var hundarnas reaktioner:
Pietro - normalt skvallerbeteende.
Bisse - ett väldigt över-entusiastiskt skvallerbeteende, som att han liksom kanaliserade sin lust att jaga rådjur in i skvallret istället.
Logan - först på väg att skvallra. Men sen ändrade han sej och sprang fram i kopplet. Jag ignorerade det och började istället tokberömma och godismata dom två duktiga hundarna. Logan slutade efter några sekunder dra i kopplet och kom in och skvallrade han också, fick beröm och godis. Sen ändrade han sej igen, slängde sej ut i kopplet i rådjurets riktning och ylade, men sen åter tillbaks och skvallrade.
Sen skulle vi då börja röra på oss igen, dvs gå i riktning mot platsen där rådjuret försvunnit in bland granarna på vår tomt. Då ryckte Logan fram i kopplet igen, medan Bissen började på ett studsande fotgående à la uppdragen IPO-hund (återigen så verkade han kanalisera jaktlusten in i lydnadsmomentet). Jag stannade, berömde och godismatade osv, och Logan kom då in till sidan och gick fot han också. Sen gick alla hundarna fot ända tills vi kom in på tomten (vi går in på tomten på ett annat ställe än rådjuret, så då hade vi avlägsnat oss från hennes spår).

Vilken skillnad mot hur Logan var när jag började med skvallerträningen (hm, hur länge sen var det? Ett och ett halvt år kanske). Då fick man handgripligen dra in honom till sidan och lika handgripligen stoppa godisarna i munnen på honom, eftersom han var helt ointressant av sånt när det fanns rådjur i närheten. Sen ramlade godisarna ut igen eftersom han inte tuggade, man fick stoppa in dom gång på gång ända tills han till slut svalde nån.

Undra om jag är världens mest envisa hundägare?

Anti-vinter-rant!

Jag hatar vintern.
Jag hatar att jämt behöva pulsa fram genom snön.
Jag hatar att behöva skotta för att öht kunna öppna grinden och komma ut ur trädgården.
Jag hatar att behöva gräva fram bilen ur en snödriva varje gång man ska köra nånstans.
Jag hatar att en helt vanlig jävla biltur kräver att man använder all sin skicklighet som bilförare för att inte dråsa ner i diket.
Jag hatar att man ständigt måste elda för att inte frysa ihjäl.
Jag hatar att stå i en snöstorm och hugga ved.
Jag hatar att man hela tiden måste gå samma gamla vändor med hundarna, att man bara har två promenader att välja på, för alla andra rundor är täckta av en meter snö.
Jag hatar att man inte kan träna bruks.
Jag hatar vintern.

Man får gå på intuitionen

Det här med hundmöten, och arga hundar som rusar fram till ens egna på promenad... ofta får man höra så kategoriska råd: "Såhär och såhär GÖR man i den situationen!" Sen kommer nån annan och säger: "HELT fel, gör man som du säger så får man värsta problemen, det här tvärtom SÅHÄR man ska göra!".
Jag tror öht inte man kan vara så himla kategorisk. Man får gå lite på sin intuition.
Idag t ex var jag ute på långpromenad med jycksen. Så mötte vi en man med en BC och nån sorts liten terrier lösa. Terriern fick nåt ryck när vi var typ femtio meter från varann och kom rusandes mot oss, lyssnade inte på mannen. Logan och Bisse röt ifrån åt honom, och oftast räcker ju det för att den framspringande hunden ska backa lite. Men den här terriern var helknäpp. Han verkade klart rädd för mina hundar, och han var ju liksom lös, han hade all plats i världen att akta sej för dom... men istället skulle han fram mot dom gång på gång och betedde sej på ett rädd-aggressivt sätt. Jag tänkte att det här funkar ju inte alls, så jag hivade upp terriern på armen. Där verkade han liksom dra en lättnadens suck... Han slappnade av totalt på min arm, och mina hundar slappnade också av och blev lugna.
Så kom mannen fram till oss och jag kunde lassa över terriern på honom. Han ursäktade sej och sa att det inte var hans hund, han hade inte varit beredd på att den skulle bete sej såhär. Okej.
Tydligen var vi alldeles vid hans hus, och han satte ner hunden igen på backen och sjasade åt den att den skulle springa in mot huset. Men nähä - ännu en gång drog den fram till mina. Men nu var allt lugnt, och hundarna hälsade snällt på varann.
Jag skulle ju aldrig rekommendera folk som nåt generellt råd att ta upp den främmande arga hunden i famnen i såna här situationer... men just den här gången så var detta rätt grej att göra.
Man kommer nog inte ifrån att man får gå lite på intuition i såna här lägen.

Drömmen om zombie-huvudet

Den här drömmen är troligtvis den konstigaste som publicerats hittills på bloggen. Jag drömde att jag befann mej på en främmande planet. På planeten fanns sommarstugor. Min uppgift var att städa upp och ställa i ordning en viss stuga. I stugan fanns ett zombie-huvud utan kropp. Huvudet var alldeles lortigt, så jag skulle köra det i tvättmaskinen. Eftersom en zombie inte kan drunkna (iaf inte i min dröm) så var det lugnt. Men sen hände nåt med tvättmaskinen, den hakade upp sej och bara fortsatte och fortsatte att tvätta, kom aldrig till slutet på programmet. Jag hade dock så fullt upp med övrig städning att jag inte märkte det. Rätt som det var så kom brandkåren. Det visade sej att en del av tvättmaskinens "motor" (heter det motor på en tvättmaskin?) hade blivit överhettad av att stå och köra så länge, och börjat ryka. Röken hade aktiverat nåt sorts tyst brandlarm som signalerade direkt till brandkåren. Brandkåren hjälpte mej att få stopp på tvättmaskinen, och jag kunde plocka ut zombie-huvudet - som var väldigt rent, och väldigt ilsket! Sen fortsatte jag att städa, och det var inte mer med det.

Äckelgodis i trädgården

En bra grej med att ha trädgård, är att man kan låta hundarna äta sitt äckelgodis utomhus. Här är Logan och Pietro som käkar torkad vom (Bissen stod en bit bort).

Snöhelvete!

Ikväll skulle vi ha tränat sök. Nu får vi ställa in, för snön vräker ner så vi blir helt insnöade. Jag och Luss gnällde på snön åt varandra i telefon. Luss sa:
- Tidigare tänkte man: "Lite jobbigt med all snö, men åh så vackert det är!" Nu är det inte ens vackert längre! Man tittar ut och bara "fy f-n!".
Precis så är det.

Förkultivering

Vi är så trötta på vintern nu så det finns inte. Vi har iaf börjat förkultivera vissa växter som ska sås tidigt inomhus. Smultronen har vi på en såbädd (blomjord utspridd på en isärvikt gammal CD-kartong), dom har blivit några centimeter höga nu. Purjolök har jag just sått. I början på Mars är det dags att så majsen.
Men just nu känns det som att man nog inte kommer att kunna plantera ut några grönsaker förrän i Juli nån gång... det känns som om det kommer att ta minst så lång tid för snö-helvetet att smälta bort!

Gillade ni Twilight-filmerna?

Okej, jag har inte sett filmerna mer än lite trailers och sånt, däremot läst första boken som illegal e-book på nätet (här är min recension av den: Blä.).
Men titta här vilka skojiga små parodi-filmer man kan hitta på youtube om man inte har bättre för sej:

Twilight

New Moon:

En dag på stan med hundarna

Idag åkte jag in till stan med hundarna. Vi tog bilen till Farsta, sen t-banan till Skanstull, promenerade till Alba Zoo som ligger på Södermalms östra spets, köpte hö till Cissi och lite gott till vovvarna, och sen samma väg hem igen.

Man tänker ofta att hundarna blir bäst på det man tränar ofta, men när det gäller vardagsgrejer tycker jag nästan det är tvärtom. När jag ofta åkte t-bana så orkade man ju inte vara konsekvent och träna nåt speciellt där. Många gånger kanske man hade bråttom, eller var trött. Hundarna var förstås inte rädda för t-banan utan tog det som nåt naturligt, dom åkte ju så ofta, men dom brukade streta runt lite hit och dit i kopplen och ville kolla in allting. Jag satt mest där och höll emot i kopplen.
Nu när jag väldigt sällan åker t-bana med dom, så tränar jag lite på att dom ska sitta nära mitt säte med slappa koppel. Det är inget ambitiöst träningsprogram, men jag har lite torrfoder i fickan, och så säger jag "bra" och ger dom en plupp när dom sitter fint, håller kopplet kort så dom inte kommer nån vart om dom försöker lalla iväg. Idag satt dom så fint nästan hela vägen. När en annan spännande hund klev in i vagnen var Logan och Bisse på väg att börja dra i kopplet, men då gav jag rejält med beröm till Pietro för att han satt kvar fint. Genast stannade Logan och Bisse upp, och satte sej fint dom också och tittade på mej - dom vill ju inte vara sämre än lillebror!

Öht har dom varit så himla följsamma idag, fastän vi traskat runt i den spännande innerstan med alla dess miljarder super-intressanta lukter. Man skulle ju annars kunna tro att det skulle vara tvärtom, tok-upphetsande att vara på Söder när man hunnit vänja sej vid att bo mitt i bushen.

En sak har dock inte förändrats - efter en dag på stan blir dom helt utslagna när dom kommer hem. Ibland önskar jag att jag kunde pröva på, för nån dag bara, att ha hundarnas luktsinne, så man fick testa hur innerstan ter sej för en hund...

En enkel plan. del 6.

A simple plan. part 6.
Afghan: If that's the way you want it...
Cissi: Noo!


Cissi: What a darn luck to fall down into a cab!
Driver: What was that explosion?
Cissi: Just my purse full of nitroglycerin...

Det är ändå rovdjur

Tänk er att två personer diskuterade hur man bäst ska få ordning på mänskliga värstingar. Mitt i diskussionen så säger den ena personen:
- Människor är ändå allätare!
Eller tänk er att två personer diskuterade hur man bäst ska träna hästar. Mitt i diskussionen säger den ena:
- Hästar är växtätare!
Vore inte det en väldigt konstig kommentar i sammanhanget? Lite... goddag yxskaft?
Ändå verkar
- Hundar är ändå rovdjur!
vara allmänt erkänt som ett argument man kan stoppa in i en diskussion om olika metoder i hunduppfostran. Hittills har dock ingen lyckats förklara för mej på vilket sätt hundens matvanor skulle implicera den ena eller andra uppfostringsmetoden...

Drömmen om älgbebisen

Jag drömde att jag och Alexander hade skaffat en älgbebis som husdjur. Först efter att vi redan köpt och tagit hem den så kom vi på att det kanske skulle bli lite bökigt när den vuxit upp.

Jag har varit en bokmal

...hela helgen. Läst och läst och läst, medan maken roar sej i Deutchland.
Jag har just läst ut Svindlande Höjder, som jag inte läst sen jag var typ tjugo. Oj vad bra den är. Men en riktig feel-bad-book... fy f-n. Alla är elaka och j-iga mot varandra, men samtidigt känns allt som händer så psykologiskt realistiskt. Det blir onda cirklar av instängdhet (två familjer som i princip enbart umgås med varandra och inga andra, pga den isolering dom lever i), rasism, barnmisshandel och hustrumisshandel, folk som blir illa behandlade tills dom hatar allt och är elaka i sin tur. Jag satt och läste tills ögonen blödde och boken var slut, inte för att jag gillade karaktärerna och därför ville att det skulle gå bra för dom, men för att allt känns så psykologiskt trovärdigt att det liksom inte går att vifta bort... Dom flesta dåtida recensenter ogillade boken. Menade att den visserligen var bra skriven, men att det var ett stort problem att karaktärerna var så elaka och hemska och att historien saknade moral. En recensent var dock väldigt positiv, och menade att oavsett hur hemska människorna som befolkar boken var, så kände han att han troligtvis skulle ha betett sej likadant i deras ställe och med deras bakgrund. Och det håller jag med om. Det är därför karaktärerna är svåra att vifta bort, oavsett hur osympatiska dom är.

Det märkliga är bara att boken har det här ryktet om sej att vara så otroligt romantisk. Skitkonstigt. Jag tycker inte det är en kärlekshistoria så mycket som en hathistoria.

En annan grej som är konstig: I boken är det en väldigt stor grej att Heathcliff inte är nån arier. Exakt vad han är förblir oklart, men han är iaf svarthårig och något mer mörkhyad än en engelsman, och pratar från början nåt annat språk än engelska som ingen begriper. En stor del av historien drivs av att den vuxne Heathcliff är en elak jävel vars enda glädje är skadeglädjen när det går illa för andra, och en stor del av anledningen till att han blev sån var all rasism han blev utsatt för när han växte upp. Alltså kan man tycka att hans icke-engelska härstamning är rätt viktig för historien. Nu har jag aldrig sett nån film eller TV-serie som bygger på boken, men nedan kan ni se några av dom skådisar som spelat Heathcliff:




Liksom... wtf?

En enkel plan. del 5.

A simple plan. part 5.
Pietro: I hope Cissi manages to conquer the enemy before we arrive.
Bissy: Yes, otherwise it's gonna be tricky to go through with the plan.

Afghan: I've got you!
Cissi: Noo! Let go of the backpack!

Afghan: So, you want the backpack? You can have it if I can have the truck!
Cissi: Don't!

Gravida rådjuret igen

Idag har hon åter stått i vår kompost och käkat bananskal, potatisskal m m. Magen är verkligen stor... undrar hur många som finns däri.

Att döda hundar för sin hobby

Jag var inne i en diskussion på vovve.net nyligen, om ifall det är okej att att föda upp hundar och regelbundet avliva valpar för att det inte går att hitta bra hem till alla. Eller, det var iaf vad tråden verkade handla om till en början, men TS var så förvirrad så i slutändan fattade ingen vad hon menade. Men oavsett vad denna TS egentligen ville få fram, så kan man ju diskutera sakfrågan.
Vi antar att vi har en uppfödare som brinner för sin ras, som gör väldigt genomtänkta avelskombinationer etc, men det finns helt enkelt inte så stor seriös efterfrågan på rasen. Hellre än att sälja till sämre hem, så avlivar personen då. (Vi pratar alltså om fullt friska valpar.) Är detta okej?

Svarar man "ja" på den frågan så säger man alltså att det är okej att ha en hobby som kräver att man dödar valpar. Man kan ge andra exempel på såna hobbies. Ta den här konstnären (har förträngt hennes namn för tillfället) som gjorde en karriär på att döda kaniner, katter osv och sen göra konstfulla fotografier av dom. Tänk er nu en konstnär som gör precis samma sak med hundar. Denna konstnär, och uppfödaren i mitt exempel ovan, dödar alltså hundar för sin hobby, båda två. Tycker man att det är nåt etiskt problematiskt med det konstnären håller på med, så bör man rimligtvis tycka samma sak om uppfödaren.

Jag tror att många människor dock har svårt att se den här parallellen, för dom tänker på nåt förvirrat vis att uppfödaren, till skillnad från konstnären, ändå gör nånting för hundarna. Men det gör han ju inte alls. Uppfödaren gör nånting för rasen - men rasen som helhet är ju ingen hund. Den består av hundar, men den är ingen hund. Rasen är ingen varelse som kan bli glad över att få existera vidare snarare än att dö ut, eller som kan bli glad över att få existera i Sverige också och inte bara i diverse andra länder. Den enda som skulle bli lidande om man helt enkelt lät bli att avla på dessa hundar öht, eller lät bli att avla på dom i Sverige, är uppfödaren och andra ras-entusiaster. Uppfödaren har alltså en hobby för sin egen skull och ras-entusiasternas skull, precis som konstnären gör sina konstverk för sin egen och vissa konst-entusiasters skull. Och båda två måste döda hundar för att komma dit dom vill, för att kunna fortsätta roa sej med sin hobby.

Jag tycker inte det är fel att anstränga sej för att bevara eller förbättra en viss hundras, under förutsättning att det inte går ut över dom enskilda hundarna. Just pga att det bara är en hobby, inget annat, och man lurar sej själv om man inbillar sej att det är några stora och viktiga värden som står på spel här. Men måste man välja mellan att döda en massa hundar, sälja dom till fel hem, eller helt enkelt sluta föda upp en viss ras, så tycker jag det är självklart att man ska ta det sista alternativet. För hundarnas skull.

En enkel plan. del 4.

A simple plan. part 4.
Bissy: I think there's somebody on top of the car!
Logan: What? LIke in Terminator 2? Are there gonna be knives coming through the ceiling soon?

Cissi: Ha! No terminator messes with ME!
Pietro: Be careful Cissi!

Cissi: Give up, stupid terminator!
Afghan hound: What? YOU're the ones who're gonna give back Daddy's truck!

Brevbäraren berömmer

Igår var jag ute med först storkillarna och sen lillkillen. När jag och Pietro var ute och gick så kom brevbäraren åkandes i sin gula bil. Jag hade inte koppel på Pietro, så jag lyfte upp honom i famnen när hon skulle köra förbi (vägen är så smal, och om det var jag som hade kommit i bilen så hade jag definitivt uppskattat om ägaren till en lös dvärghund lyfte upp den så jag såg den istället för att bara sätta den). Då stannade hon och vevade ner rutan och började prata. Hon har ofta sett mej och vovvarna ute på promenad på olika ställen i området, och hon tyckte det var så trevligt att se att a) dom är ute på ordentliga promenader oavsett kylan, och b) dom tunnhåriga får ha lite rejäla och funktionella kläder på sej, inte "en massa bjäfs".
Det är ju alltid roligt med lite spontan-beröm från en vilt främmande människa... iaf när det gäller ens ögonstenar. :-)

Ett rådjur i komposten!

Sett från badrumsfönstret: En tjock hind (hon kanske har bebbar i magen... kanske fler än vanligt t o m?) som stod i vår kompost och käkade bananskal och äppelskrottar.

Dansar med hundar

Efter att ha ägnat X antal timmar åt att först skriva avhandling och sen läsa Kant, så kan man behöva en paus. Vad passar då bättre än att slänga på lite sjysst gammal synthpop på stereon, och dansa runt med hundarna?

En enkel plan. del 3.

A simple plan. part 3.
Woman: Who let the dogs out?
Man: My truck!
Afghan hound: Don't worry Daddy! We're gonna get'em!
Pietro: Take control of the car!
Bissy: The wheel is too big!
Logan: I'll handle the pedals.

Avlyssnat på pendeltåget

-Ja det är helt otroligt, här i Stockholm klarar folk inte av att köra bil bara för att det är lite snö. I Norrland, där körde vi minsann med sommardäck året runt, och ändå var det aldrig några olyckor! För i Norrland, där kan man minsann köra bil!
Ja och dessutom så bor ju Jultomten i Norrland. Det är en fantastisk landsdel, verkligen.

En enkel plan. Del 2.

A simple plan. part 2.
Bissy: Are you ready, Cissi?
Cissi: Yes yes!
Bissy: You don't bring any bombs with you, do you?
Cissi: Nooo.
Bissy: So what's in your backpack?
Cissi: Er... my personal lucky charms!

Man: Right, my lunch box!
Bissy: Look, he left the key in the ignition!

Bissy: Let's take it!

Cissi snömonster

Cissi snömonster älskar vintern. Hon gräver sej fram genom snön likt Joakim von Anka genom sina pengar.

Hm, lite knäppt att tagga detta som "hundfoton"... kanske borde ändra kategorin till "djurfoton"... Äsch, Cissi får vara hedershund.

Pietro har bra inkallning på dom andra hundarna

När han ska gå ut och kissa sista gången för kvällen, så springer han ofta till grinden och skäller, fast det inte finns nånting där. Jag tänkte först att han börjat utveckla nån sorts vaktinstinkt till slut, i kombination med mörkernoja kanske... men nu har jag kommit på en bättre förklaring. Pietro tycker det är roligt att han har så bra inkallning på brorsorna. För skäller han några gånger vid grinden, så kommer dom ofelbart springandes för att kolla vad som står på, och skälla lite dom också. Trots att det är falskt alarm varenda gång, så har dom gått på det kanske femhundrasjuttioåtta gånger vid det här laget. Pietro tycker säkert det är skoj att ha sån makt över sina storebröder.

Drömmen om termobrallorna

Inatt drömde jag att jag och träningskompisen Luss skulle gå ut och göra stan tillsammans. Men eftersom det var så kallt, så bestämde vi oss för att ta termobrallor. I verkligheten har Luss mer normala termisar i svart, medan mina har hängt med sen högstadiet (är väl en kombination av bra kvalitet och att jag helt enkelt inte använder dom så jätteofta) och är i den smakfulla färgkombinationen knallrött och lila. I drömmen hade vi dock likadana röd-lila.
Vi gick city-gatorna fram, och var så nöjda med våra varma brallor, att vi slapp frysa som alla andra. När vi kom till en nerförsbacke som var isig och hal så behövde vi inte riskera att ramla - istället satte vi oss på våra rumpor och åkte kana ner.
Men vår nöjdhet tog slut när vi kom in på en oidentifierad men hipp klubb. Då insåg vi vad vansinnigt töntiga vi såg ut! Så istället för att dricka drinkar och dansa järnet, så satte vi oss i ett hörn och tjurade med varsin mugg varm fruktsoppa (som man mystiskt nog kunde beställa på stället).

Konstig hobby åt pappa

Vi har firat pappas sextioårsfest i helgen. Från mej fick han bl a en fin kattleksak åt sina fyrbenta älsklingar. Ett sorts trärör med olika hål i, och så en boll som rullade därinne, och som gick att nå via hålen. Man kunde köpa flera rör sen och bygga ihop som en lång bana. När jag stod i djuraffären och klurade över om jag skulle köpa det här röret eller inte så kom en expedit fram och undrade om jag behövde hjälp. Jag:
- Tja... ska köpa nåt till pappa...
Expediten:
- Va?

Haha, värsta I am Sam. En pappa vars intellektuella nivå ligger på "boll som rullar i ett rör, oj så skoj!".

Det blev lite mindre folk än planerat på festen, pga plötsligt sjuka och/eller barnafödande släktingar. Men det var trevligt ändå. Morbror Robert blev fly förbannad när han hörde vad dyrt det är med ved här i huvudstaden, och lovade att köra upp en stor kärra gratisklabbar till nästa säsong. Tackar!

På natten sov jag över hos syster Anna i Örebro. Passade bra eftersom jag skulle åka Swebus från Örebro till Stockholm nästa dag (mamma och pappa bor två mil utanför), och hon bor t o m så man ser Örebro central från hennes vardagsrumsfönster. Det var mysigt att umgås lite med Anna, som jag inte träffar så ofta annars. Och alla hennes djur! Kaninen Signe, jourkatten Samantha, och permanenta katten Lillebror. Det finns ytterligare en permanent katt: Storebror. Enligt Anna så tillbringade han hela tiden jag var där med att ligga gömd i garderoben. Jag får ta henne på orden, för han var omöjlig att se till.

Dags att skotta fram en väg till bajset!

Hoppsan! Det var visst dags för slamtömning. Hoppsan! Vår septitank ligger ju långt in på tomten, på en del vi aldrig använder, och som därför är helt oskottad. Hoppsan! Vi måste visst skotta upp en ordentlig gång från vägen till tanken. Såhär:

Skit också. (Pun intended.)