Jag har just varit ute på promenad i snöstormen. Lille Pietro fick jag bylta på i lager på lager... när jag var klar så var han så tjock i formen att den vanliga promenadselen var för liten, han fick låna en av Bisses selar istället.
När vi var nästan hemma så kom gravida rådjuret pustandes över vägen, på väg till vår kompost för att kolla in dom senaste fruktskalen. Såhär var hundarnas reaktioner:
Pietro - normalt skvallerbeteende.
Bisse - ett väldigt över-entusiastiskt skvallerbeteende, som att han liksom kanaliserade sin lust att jaga rådjur in i skvallret istället.
Logan - först på väg att skvallra. Men sen ändrade han sej och sprang fram i kopplet. Jag ignorerade det och började istället tokberömma och godismata dom två duktiga hundarna. Logan slutade efter några sekunder dra i kopplet och kom in och skvallrade han också, fick beröm och godis. Sen ändrade han sej igen, slängde sej ut i kopplet i rådjurets riktning och ylade, men sen åter tillbaks och skvallrade.
Sen skulle vi då börja röra på oss igen, dvs gå i riktning mot platsen där rådjuret försvunnit in bland granarna på vår tomt. Då ryckte Logan fram i kopplet igen, medan Bissen började på ett studsande fotgående à la uppdragen IPO-hund (återigen så verkade han kanalisera jaktlusten in i lydnadsmomentet). Jag stannade, berömde och godismatade osv, och Logan kom då in till sidan och gick fot han också. Sen gick alla hundarna fot ända tills vi kom in på tomten (vi går in på tomten på ett annat ställe än rådjuret, så då hade vi avlägsnat oss från hennes spår).
Vilken skillnad mot hur Logan var när jag började med skvallerträningen (hm, hur länge sen var det? Ett och ett halvt år kanske). Då fick man handgripligen dra in honom till sidan och lika handgripligen stoppa godisarna i munnen på honom, eftersom han var helt ointressant av sånt när det fanns rådjur i närheten. Sen ramlade godisarna ut igen eftersom han inte tuggade, man fick stoppa in dom gång på gång ända tills han till slut svalde nån.
Undra om jag är världens mest envisa hundägare?
.jpg)
Förhinder följer mina planer…
1 dag sedan
2 kommentarer:
Jag tror du är en cool hundperson som vet vad du vill nå med dina hundar... Inte som den man med en helt hejdlös amstaffunghund jag mötte hos veterinären häromveckan... Jycken hann riva halva inredningen inne i veterinärens mottagningsrum, studsa mellan golv och tak, skalla veterinären så hon bet sig i tungan med sitt hoppande, så jag hörde hur hon skällde ut hundägaren. Och på vägen ut kastade sej hunden i slakt koppel mot mig och kattburen. Hussen sa eller agerade INGENTING för att styra upp hunden. Jag frågade vet hur hon mådde, hon sa "Han fick ingen behandling och han är inte välkommen tillbaka". Men en amstaff som redan är så tappad - hur 17 ska det bli när den är fullvuxen...
*suckar* Wikki
Så fint du har lyckats med honom då! Kramiz
Skicka en kommentar