Man får gå på intuitionen

Det här med hundmöten, och arga hundar som rusar fram till ens egna på promenad... ofta får man höra så kategoriska råd: "Såhär och såhär GÖR man i den situationen!" Sen kommer nån annan och säger: "HELT fel, gör man som du säger så får man värsta problemen, det här tvärtom SÅHÄR man ska göra!".
Jag tror öht inte man kan vara så himla kategorisk. Man får gå lite på sin intuition.
Idag t ex var jag ute på långpromenad med jycksen. Så mötte vi en man med en BC och nån sorts liten terrier lösa. Terriern fick nåt ryck när vi var typ femtio meter från varann och kom rusandes mot oss, lyssnade inte på mannen. Logan och Bisse röt ifrån åt honom, och oftast räcker ju det för att den framspringande hunden ska backa lite. Men den här terriern var helknäpp. Han verkade klart rädd för mina hundar, och han var ju liksom lös, han hade all plats i världen att akta sej för dom... men istället skulle han fram mot dom gång på gång och betedde sej på ett rädd-aggressivt sätt. Jag tänkte att det här funkar ju inte alls, så jag hivade upp terriern på armen. Där verkade han liksom dra en lättnadens suck... Han slappnade av totalt på min arm, och mina hundar slappnade också av och blev lugna.
Så kom mannen fram till oss och jag kunde lassa över terriern på honom. Han ursäktade sej och sa att det inte var hans hund, han hade inte varit beredd på att den skulle bete sej såhär. Okej.
Tydligen var vi alldeles vid hans hus, och han satte ner hunden igen på backen och sjasade åt den att den skulle springa in mot huset. Men nähä - ännu en gång drog den fram till mina. Men nu var allt lugnt, och hundarna hälsade snällt på varann.
Jag skulle ju aldrig rekommendera folk som nåt generellt råd att ta upp den främmande arga hunden i famnen i såna här situationer... men just den här gången så var detta rätt grej att göra.
Man kommer nog inte ifrån att man får gå lite på intuition i såna här lägen.